"Jag vill också bli en great-grandfather"

lånad bild från anno dazumal

Min yngste son Axel och jag ser på teve. Det handlar om släktforskning och Axel frågar mig vad ordet "great-grandfather" betyder. Jag förklarar. "Å, en sån vill jag också bli sen," säger han spontant. "Du kommer bli en mycket bra great-grandfather" svarar jag och får rätt ont i magen.

För Axel är född 2005. Om vi säger att han blir pappa tidigt, vid 25 års ålder, så är vi vid år 2030. Om sedan hans barn ska få barn tidigt så har vi år 2055. Då är Axel farfar eller morfar. Om sedan detta lilla pyre ska bli förälder 25 år tidigare så skriver vi år 2080. Då är Axel 75 år.

Vi vet att det kommer råda svält då. Att det kommer vara svår drivmedelsbrist. Att antalet stormar och mellanstatliga konflikter har ökat. Att stora delar av ekosystemen redan har slagits ut. Att rent dricksvatten är en bristvara och att klimatflyktingarna går att räkna i miljoners miljioner. Då blir Axel farfarsfar. Vad kommer han känna? Kommer han kunna glädjas åt detta nya lilla liv som läggs i hans händer?

 Jag tänker att nu är jag en i kedjan av tidigare generationer, på allvar. En av mödrarna som fött barn till en oviss, förmodligen förfärlig framtid. Det är jag och medeltidskvinnan, jag och järnålderskvinnan, jag och sekelskifteskvinnan, jag och U-landskvinnan. Vi är ett nu.

Däremellan fanns en kort parentes av tillförsikt. Jag föddes in i den. Men det var då, det.

Det finns en klump i halsen som är svår att få bort.