en svart blogg om psykologi, klimat, energi, ekonomi.
Om hur det är att vara en liten, ofullständig människa i en svårbegriplig värld. Alternativt namn: Dålig stämning
"När det finns utländsk efterfrågan och det svenska elpriset är lägre än det på kontinenten, exporterar Sverige istället el, vilket påverkar elpriset uppåt. Under 2012 och 2011 har Sverige exporterat mer el än vi importerat. År 2010 importerade Sverige mer el än vi exporterade."
Idag hade jag tänkt skriva om elpriser. Om hur elpriserna bara stiger i den delen av Europa där krisen breder ut sig. Om hur folk i Grekland inte har råd att betala sin elräkning längre. Om hur hela Bulgariens regering avgått på grund av elpriserna. Om den hemlösa kvinnan som jag intervjuade i lördags. Hon som i Rumänien lever ett liv helt utan el, idag 2013.
Men så läste jag Svenskt Näringslivs nya rapport om hur svårt det blir för industrin att ställa om. Faktiskt omöjligt, om de får säga det själva. Jag läste att våra elpriser kommer vara dubbelt så höga år 2050 om vi envisas med att ställa om till fossilfritt. Men det finns så mycket att läsa där, så jag bara länkar till rapporten.
I morse var jag vid ett beredskapsseminarium som Folk & Försvar ordnat. Etthundra personer, samtliga förmodligen beredskapsintresserade, får frågan "Hur många av er har en sådan här hemma?" Föredragshållaren visar upp en bild av en batteridriven radio. Bara tio personer räcker upp sina händer. 10% av de redan insatta. Herregud, vi har verkligen problem.
Det var bättre förr. Nu platsar jag definitivt i den skara som mina tonårsbarn kallar för "old people".
Jag antar att det är det här som kallas för "status qou-bias": En irrationell önskan att tro att allt kommer fortsätta att vara som det är just nu. Man kan ha all denna information om vad man behöver göra, men ändå överväger de intrapsykiska fördelarna med att inte vidta några åtgärder alls. Visst, jag kan känna igen det. Men de få händerna i luften i morse gör mig ändå bekymrad.
Egentligen sitter vi bänkade för att höra Karin Andersson, projektledare vid 11313 ( nytt krisinformationsnummer från och med 130313) och Ola Johannesson, affärsområdeschef vid SOS Alarm, berätta om sina erfarenheter från stormen Sandy. Vad kan översättas till svenska förhållanden? Eftersom Ola Johannesson arbetade vid räddningstjänsten i Ljungby under stormen Gudrun känns det som om hans åsikter väger rätt tungt. Så har han en trevlig dialekt också.
Här kommer några slutsatser från seminariet:
Bränslebristen var omfattande. Inte ens räddningstjänsten fick fram nog med bränsle. (Något som Cornucopia precis skrivit om, på tal om beredskapslagring av flygfotogen) Privata entreprenörer tog sig in i New York och sålde bränsle per dunk, även till räddningstjänsten. Ola Johannesson konstaterar att även vid stormen Gudrun var bränslebristen ett problem. I framtiden måste vi ha en tydlig prioriteringordning, menar han.
Kontantförsörjningen fungerade inte. En del affärer tog ut sina varor och ordnade loppis på gatan. Andra lät lagret förstöras och väntade på att få ut på försäkringen. De väntar alltjämt.
Det är svårt att få folk att lämna sina hem när det verkligen behövs. Och det är svårt att ordna med evakueringsboenden åt alla. Och knepigt att få ut informationen om var det finns evakueringsboenden när mobilnät och internet inte fungerar. På tal om batteridriven radio.
Det är knepigt att samordna frivilliginsatserna. I vissa områden dyker för många upp, men ingen vet vilken kompetens de besitter. Ibland orsakar mängden frivilliga utan uppdrag problem i sig. Ola Johannesson skulle gärna se en tydlig "befälsordning" bland frivilliga så att man visste att de order som givits verkligen har verkställts.
Hjälpen kommer när media kommer.
Ryktesspridningen var enorm.
20 minuters strömavbrott i Stockholm räcker för att alla ska ringa till SOS Alarm. Sedan sitter man snällt och väntar. I New York kunde han däremot se Hells Angels dela ut mat sida vid sida med katolska kyrkan. Alla som kan hjälper till.
Beslutsfattarna måste själva ta sig till platsen för "att få rök i näsan" om besluten ska fungera. "Sitt gärna i Stockholm och bestäm, men kom ut när det gäller".
I Sverige är den största skillnaden mellan generationer och mellan storstäder och landsbygd. Vi litar otroligt mycket på el och teknik och det gör oss sårbara. Jag antar att han menar "ju yngre och ju mer storstadsbor vi är".
"Idag är vi mörkrädda", skrev Henry Beston redan 1928.
"We have a dislike of night itself. Today´s civilisation is full of people who have not the slightest notion of the character of the poetry of night, who have never seen the night"
Vi vet inte vad riktigt mörker är och gör allt för att undvika det. Inom en överskådlig framtid får vi nog lära oss att återigen bli kompisar med mörkret. Både genom påtvingade korta elavbrott och genom att bli tvungna att prioritera mellan energibehoven.
Mina föräldrar är gamla nog att ha levt ett årtionde på jorden, i småländska obygder, utan elektricitet. Hur var det? Det var mörkt, säger mamma. Och kallt, inflikar pappa.
Klockan tre så här års blev det natt. Då hade familjen inget annat ljus än en fotogenlampa på köksbordet och lite, lite ljus från vedspisen. Eftersom köket var det enda uppvärmda rummet satt alla där. Morfar pliggade skor åt grannarna, mormor stoppade strumpor. Det var för mörkt för att läsa. Det var tyst.
Farfar John mjölkar korna för hand, i mörker, tillfälligt upplyst av fotografens blixt
Tanken på ett sådant liv skrämmer mig inte. Men det känns...rätt enahanda. Inga spontana Facebookstatusuppdateringar. Ingen ny teveseriebox. Om jag kan välja kommer det här definitivt prioriteras före datorn: Kylskåpet, frysen ("men det går lika bra med matkällare", säger mamma) och tvättmaskinen.
David E. Nye är professor i amerikansk historia. Han har gjort en rätt trist genomgång av vad som händer vid strömavbrott i boken"When the lights went out". Ett par intressanta slutsatser kommer han med:
Staden är ett sårbart landskap. När elektriciteten försvinner blir landskapet snart obeboeligt, ohållbart. Hur människor väljer att reagera, beror helt på individens upplevelse av sammanhang med samhället, på bakgrunden till avbrottet och på tilliten till att det kan bli bra igen, att det bara är kortvarigt.
Vid mörkläggningarna i London, under kriget, passade folk på att plundra. "Man blir ansiktslös i mörkret, tappar sina normala sociala koder och kännetecken", skriver Nye. Vid det stora elavbrottet i USA 1965 blev det party. Men 1977 passade folk återigen på att plundra.
"Inom en timme var vanliga brottslingar ute och plundrade. Inom två timmar hade de fått sällskap av ungdomar och arbetslösa. Inom tre timmar gick vem som helst, kvinnor och män som aldrig annars skulle begå ett brott, ut och tog det som man ansåg sig ha behov av när ljuset skulle komma tillbaka igen."
Folk stal alltså inte medicin eller mat, utan teveapparater, smycken och pälsar. Bäva månde NK och andra finare butiker.
Slutsats. Hur pass mörkrädd du blir vid ett kortare elavbrott på någon vecka beror alltså på i vilken grad du känner sammanhang. Ett sammanhang som du ska ha etablerat innan elavbrottet inträffar.
Och jag som känner mig så främmande i kulturen redan idag.
En annan slutsats: Eftersom det är tekniker som sätter ihop system, som elnätet, tänker de naturligtvis ut tekniska lösningar. Tekniska lösningar tenderar att bli mer komplicerade över tid. Man blir helt enkelt lite för förtjust i det nya, svåra. Komplexiteten i lösningarna leder till att risken för elavbrott hela tiden ökar. Till sist vet man inte varför ett elavbrott ens uppstår. Är det en ekorre - eller ett terrorangrepp?
KISS är därför alltid den bästa metoden. (keep it simple, stupid)
Vera Lynn väntar på ljusare tider under andra världskriget
Hemma på min gata i Bagarmossen ligger radhusen tätt. Vi ser nästan in till varandra. Så här års lyser det hemtrevligt i husen om kvällarna. Jag funderar på hur det skulle vara om vi fick ett planerat elavbrott, en omstyrning av elen enligt StyrEl. (ny lag) Om vi satt här i mörkret, huttrade över våra värmeljus och såg våra grannar på andra sidan gatan ha det precis som vanligt? Skulle vi plötsligt bli jättesolidariska med varandra (det vill säga, de med oss) och bjuda in varandra på ett spolbart toalettbesök, en varm dusch, lite morgonkaffe? Eller skulle ilskan och frustrationen börja växa ganska omgående?
Frågor och svar om StyrEl finns på Energimyndighetens webbplats. Det här är den viktigaste:
-Varför lyser det hos grannen men inte hos mig?
-Det kan bero på att grannens hus av en ren händelse råkar ligga på en elledning som är prioriterad. Ledningen är prioriterad eftersom det finns samhällsviktiga elanvändare på just den ledningen. Det kan exempelvis vara ett sjukhus eller ett äldreboende. --- Efterhand som elbristen upphör och mer el blir tillgänglig, tillkopplas elanvändare om möjligt med länsstyrelsens beslutsunderlag som utgångspunkt.
- Men Hallå! Jag får väl ersättning sedan? Kan man få skadestånd om man får sin el bortkopplad och som en orsak av detta drabbas av materiella skador eller ekonomiska förluster?
- Svaret är nej på den frågan. Bortkoppling enligt Styrel-planeringen är en lagreglerad myndighetsutövning och en del av samhällets krishantering som inte kan ligga till grund för skadestånd. Därför har alla energianvändare i Sverige även ett eget ansvar för att trygga sin egen energiförsörjning. Det handlar om att alla energianvändare utifrån sina egna behov måste kunna förebygga och lindra effekterna av olika störningar eller avbrott i energiförsörjning, till exempel när det gäller el- eller värmeförsörjning.
Det intressanta med StyrEl är att ingen jag känner, känner till lagen. Ingen kommer någonsin i sitt liv ha funderat över det här förrän det händer.
Det blir lite som att skrapa en Trisslott, tror jag. Plötsligt händer det! Fast tvärtom.
När smålänningarna mötte stormen Gudrun var påfrestningarna på hela samhället enorma - under lång tid. Stormen Gudruns verkningar är väl utredda och dokumenterade.
En handfull skogsägare begick självmord efteråt. En man gick ut i sin förstörda skog, hans livsverk, sköt först sin hund och därefter sig själv.
Äldre klarade sig bättre än yngre. Att fattigpensionärer som var uppvuxna i bygden klarade sig bättre än inflyttade, resursstarka storstadsbor.
När räddningsarbetarna och de som röjde skog och fixade elledningar tyckte att det blåste för mycket för att gå ut och jobba, att det var fara för deras liv, då glömde de meddela hemtjänstens personal. Som ändå åkte ut. Med fara för egna liv. Tanterna.
Sånt kan få mig att börja gråta.
Om inte de sociala nätverken i smålandsskogarna hade varit så starka så hade ingen vetat vem som bodde var och vilka som behövde räddas. Vem räddar vem i Stockholm? Finns ens alla privatiserade omsorgsboenden på uppdaterade kartor hos räddningstjänsten? Om en enhetschef är borta, kanske på en resa till ett varmare land, vem träder då in istället?
Om det sker en svår samhällelig påfrestning, typ översvämning eller isstorm, där du bor - och du inte kan bo kvar där, vart tar du vägen då? Att ställa en sådan fråga till en vän anses ofint. Att påtala någons sårbarhet är ett rejält socialt övertramp. Hur väl du än menar. Därför kan vi aldrig riktigt prata om sårbarhetsfrågor.
