Baby, it´s cold out there

"For Frosty, the Snowman, had to hurry on his way, but he waved goodbye, sayin' "Don't cry, I'll be back again some day."

Snölandskap, vykort från 50-talet

Sammanbitet monterar mina grannar sina takboxar, fyller dem med skidor och beger sig till fjällen över julen. För att få snö, säger de och ler mot mig som om de vunnit något och jag har förlorat. Jag tänker att när julen närmar sig och den verkar bli grön och regnig för de flesta av oss får vi som köper oss lugna ett extra ångestpåslag. Tänk om just köpet av lillens surfplatta är den som bidrar till slasket? 

Och enligt SMHI:s klimatprognoser kommer fler och fler av oss i framtiden kommer få just gröna jular - även de som tänker tillbringa julen i fjällen. Därför spår jag härmed att Snö kommer bli vår nya Gud. En snögubbe, glad och kall och trind kommer vara vad vi tillber år 2030. The Holy Church of Snow and Cold Winter - vem grundar den först? 

God jul på er allihop. Minns du din barndoms "Winter Wonderland"? 

Så kallt det var. 

Så vi frös. 

Så härligt, självklart vi tog det. 

Hej Gud!

Skydd

"Throw open your house to me,
open all gates and doors to me,
as I enter like the storm wind"

 Ur W H Audens översättning av Pär Lagerkvists "Aftonland"

De stackars barna från Frostmofjället hade inte tur med vädret

Nu är den fjärde stormen på sex veckor på väg in mot Sverige. Det är säkert helt normalt. Inte tänker jag sitta här och jämra mig över det. Ånej.

Men det har slagit mig att vissa delar av landet alltid är mer utsatta än andra, som Upplandskusten, Öland, Skåne och delar av Västkusten. Och fjällen, antar jag. Men om dem vet jag nästan ingenting.

Mängden jobbig nederbörd är ju inte heller jämnt fördelad över landet. Så - var har man bra skydd mot blåst? Finns det någon stillsam liten del av landet där blåsten nästan aldrig märks?

Dikten ovan handlar om Oden, som ju ska vara ute och blåsa en hel del så här års. Undrar om SMHI har räknat in hans åverkan på vädret?

Vill ni på egen hand försöka blidka honom ställer ni lämpligen ut en kärve till hästen (ifall han kommer förbi) - och så matar ni halmbocken som ni har ställt under matbordet med öl, fläsk och gröt. Det gillar han.

En något romantiserad Oden, av John Bauer. Jag tänker mig honom något äldre och klumpigare. Surare, liksom 

"Jag vill också bli en great-grandfather"

lånad bild från anno dazumal

Min yngste son Axel och jag ser på teve. Det handlar om släktforskning och Axel frågar mig vad ordet "great-grandfather" betyder. Jag förklarar. "Å, en sån vill jag också bli sen," säger han spontant. "Du kommer bli en mycket bra great-grandfather" svarar jag och får rätt ont i magen.

För Axel är född 2005. Om vi säger att han blir pappa tidigt, vid 25 års ålder, så är vi vid år 2030. Om sedan hans barn ska få barn tidigt så har vi år 2055. Då är Axel farfar eller morfar. Om sedan detta lilla pyre ska bli förälder 25 år tidigare så skriver vi år 2080. Då är Axel 75 år.

Vi vet att det kommer råda svält då. Att det kommer vara svår drivmedelsbrist. Att antalet stormar och mellanstatliga konflikter har ökat. Att stora delar av ekosystemen redan har slagits ut. Att rent dricksvatten är en bristvara och att klimatflyktingarna går att räkna i miljoners miljioner. Då blir Axel farfarsfar. Vad kommer han känna? Kommer han kunna glädjas åt detta nya lilla liv som läggs i hans händer?

 Jag tänker att nu är jag en i kedjan av tidigare generationer, på allvar. En av mödrarna som fött barn till en oviss, förmodligen förfärlig framtid. Det är jag och medeltidskvinnan, jag och järnålderskvinnan, jag och sekelskifteskvinnan, jag och U-landskvinnan. Vi är ett nu.

Däremellan fanns en kort parentes av tillförsikt. Jag föddes in i den. Men det var då, det.

Det finns en klump i halsen som är svår att få bort.

I en säng i Bagarmossen och i en liten håla i Västergötland för mycket länge sedan

Jag vaknade okristligt tidigt härom natten och kunde inte somna om. Klockan var bara lite över tre och jag tyckte att det var lika bra att jag väckte min man så att jag hade någon att prata med.

- Hur tänkte de första människorna som begav sig så här långt norrut? Det måste ha varit i maj, det kan inte ha varit i november, ingen är så dum. 

Ett mumlande till svar var allt jag fick.

- Sen satt de här upp mitt i vintern och skulle hålla sig varma. Hur stort spill tror du inte att det blev, alla som inte hade samlat tillräckligt mycket mat för att klara hela långa vintern. 

- Några gick ju ännu längre norrut, tänk på inuiterna, svarar min man sömndrucket.

- Ja, men jag tänker på det där enzymet som gör att vi kan spjälka ner komjölk i våra magar. Det äldsta man hittat i hela världen är från Västergötland, för sisådär en åttatusen år sedan.

(Nu tar jag i, det k a n ha varit bara för fyratusen år sedan. Jag minns dåligt sådär i mörkret, men allt står beskrivet i Lasse Bergs bok "Skymningssång i Kalahari". Läs den, om du inte redan gjort det. )

-Varför räckte det inte med getter? Och tänk på alla som inte klarade av komjölken!

Inget svar.

- Det är ändå det där med att kunna lagra mat över hela vintern och kunna hålla sig varm som allt mals ned till. 

- Men just nu har vi mat och är varma...

-Men sen! Snart är vi där igen att några klarar sig och några inte. Tänk på de fåvitska jungfruarna. 

-Sov nu, det är en order!

- - -

Grönt dunster

"Grönt är en lugnande färg, grönt förknippas med vår och sommar och grönt eller rättare sagt smaragdgrönt är årets färg från Pantone."

Smaka på ordet: "Omställningsprocess". För min del gick den från förnekelse till rå ångest och därefter till ett starkt behov av att försöka kontrollera det okontrollerbara, framtiden. De bilder jag kunde göra mig var många. Framtiden skulle bli si, eller så - och om jag bara visste tillräckligt mycket om allt så skulle jag kunna...

Kunna vadå? Komma ut som en vinnare på andra sidan?

Om jag vet var man ska bo (Sveg!), hur man ska göra (odla!), vad man ska samla på sig av (skog!) och vad man ska göra sig av med (skulder!), då kommer jag (och min familj) gå hel ur det här.

Om jag bara berättar för alla andra vad som kommer hända (översvämningar! erosion! samhällets sönderfall!) så kommer de också gå hela ur det här.

Och så, i somras, blev det plötsligt bara tyst. Kanske beror det på att ett företag vill utvinna gas precis intill Korpskog på Öland, eller så beror det på att jag plötsligt hade kommit upp i så många variabler i omställningsprocessen att jag var tvungen att välja ut några. Min analys stannade vid de som jag själv kan påverka här och nu: Jag ska se till att jag är frisk och stark och att familjen har så stort ekonomiskt utrymme som möjligt så att vi får ett ökat handlingsutrymme framöver.

Så jag jobbar och tränar. Så tråkigt. När jag istället skulle kunna skriva om att just nu har delar av Mexico fått en hel årsnedebörd på en vecka - och att Kramfors har fått två månadsnedebörder på några dygn. Och att det inte kommer bli någon snö i Sälen i framtiden, så att man ska lösa det lilla problemet med konstgjord snö.

Men sånt betyder ändå ingenting. Vi kan inte kontrollera framtiden det minsta, trots denna kunskap. Det enda man kan göra är att hålla sig stark och frisk och ha sina ögon öppna och inte tro på alla som försöker slå grönt dunster för våra ögon med lättköpta lösningar. (elbilar!) Jag vill inte vara en av dem.

Det är inte mer kunskap vi behöver. Nu är det upp till konstnärerna, poeterna, författarna att med andra ord och bilder försöka påverka den stora majoriteten. Eller behöver du en rapport till?

Mellan satir och verklighet

Allt var bättre förr. Då visste man vad som skulle vara roligt. 

Det här året kommer bli ett av de snurrigaste ever. Källkritik kommer bli viktigare än någonsin förr om du inte vill stå där med åsneöronen på. För; vad är egentligen satir * och vad är verklighet? Det blir svårare och svårare att avgöra. Inte bara svävar flera år gamla nyheter runt på nätet, kommenterade som om de var nya (jag har själv gjort det misstaget flera gånger) - utan nu svävar även satir och verklighet runt varandra på ett sätt som gör att det kan vara svårt att avgöra vad som är vad. Twitter speedar lätt upp hastigheten på ett bråk lite till.

Och valrörelsen närmar sig med stormsteg. Den här hösten sätts listorna. Ett stort antal politiker positionerar sig just nu internt. Några har redan berättat i olika lokalmedier att de inte ställer upp för omval. Oftast för att de förstått att de ändå inte kommer bli omvalda. Men så fort du har hamnat på rätt plats på listan börjar personvalskampanjen. Där blir det problematiskt. Är det här verkligt? Eller det här?

Satir betyder "fruktskål", just på grund av dess förmåga att blanda påhitt och verklighet med finess. Men vad göra när hela verkligheten har förvandlats till en jäkla fruktsallad? Kors i krösamoset vad rörigt det kommer bli.


* Just det, brevet till Obama har cirkulerat runt som verkligt. Faktiskt. Trots fruktstunden. 

Här och nu och då och sen

typisk öländsk stenmur

Om alla eventuella kommande kollapser samtidigt skramlar runt i mitt huvud så blir det kaos. Därför är det lättast att närma sig ett elände i taget. Ett elände som jag länge undvikit att skriva om är kopplat till mycket starka känslor. Det heter Öland. Nu har jag varit där hela sommaren igen, precis som jag varit under alla mina 49 somrar här på jorden. Min mammas släkt har funnits där i evigheters evigheter. Jag hade själv tänkt att finnas där i en evighet. Har redan gravplatsen klar.

Jag mår riktigt bra där. Himlen är väldig och ljuset är alldeles av sig själv Instagramfiltrerat.
Det luktar gott. Man tänker klart.

Men ändå: All information jag hittills samlat på mig visar att det kommer inte vara ett så jäkla bra ställe att vistas på i framtiden. Låga grundvattennivåer redan idag, kraftiga vindar, torka, eroderade och översvämmade kuster (Öland var den del av Sverige, som tillsammans med Skanör-Falsterbonäset sist lämnade havet och blev land för bara sisådär en tiotusen år sedan) Den där lilla plätten jord som just jag, av födsel och ohejdad vana, råkar älska, ska bli vatten igen.

-Jamen Maria, inte så länge du lever, förklarar vän av ordning och tycker att jag överdriver. Det skapas väl nya stränder när hela Bödabukten ramlat ner i havet. Folk hittar ett sätt att överleva, tror jag inte det? 

Fast jag vill ju ge mina ungar de bästa förutsättningarna. Men jag vill inte flytta till Sveg eller whatever liten gudsförgäten plats som jag med min överberäknande hjärna kunnat räkna ut kanske, kanske kommer kunna vara odlingsbar även om hundra år.

Det är inte tröst jag vill ha.
Inte en försäkran om att allt kommer att ordna sig. Det kommer det inte.

Men var ska jag bo under de trettio år på jorden som jag eventuellt har kvar? Jag hade ju tänkt bo där. Lärkan och svalan och näktergalen kommer väl också flytta på sig.

Vad vet jag? Ingenting.