De förhastade slutsatsernas tid

Jag är rädd för att inte bara kejsaren är naken. Jag tror vi är det allihop. 

Jag har ett par goda vänner som inte alls finns på nätet. De behöver inte vara där för jobbets skull och de har inget intresse av att vara där för sitt eget höga nöjes skull. De bor många mil bort och vi träffas inte så ofta. Ibland pratar vi i telefon med varandra, utan att kunna skicka smileys och göra tummen upp. Vi bara pratar. Långa, reflekterande samtal. De är den sortens människor som gärna gör en sak i taget - och gör den ordentligt.

Var jag också sån en gång i tiden- och när ändrade jag mig?

Med nästan alla andra människor går allting väldigt fort. Jag ser sällan folk som pratar med sina barn nuförtiden. Varje gång det hände blir jag liksom lycklig i bröstet. Jag tänker inte ens skriva här-och-nu och kvalitetstid och andra löjliga benämningar. Men jag vet att det där långsamma promenerandet med ett barn som håller dig i handen, det kommer ta slut. Det är den lilla näven du kommer sakna mest. Sen.

När jag var som mest stressad följde jag bara med strömmen av människor som gick över gatan i Stockholms innerstad, följde med, och upptäckte flera kvarter senare att jag hade gått för långt. Jag hade glömt vart jag var på väg.

Många nätdiskussioner tenderar att bli likadana. Jag har själv en god utvecklad förmåga att dra förhastade slutsatser ur undermåliga underlag. Den förmågan verkar jag långt ifrån ensam om. Det finns ett växande skockbeteende som gör mig orolig. Elakheter mot den som är aningens annorlunda, snabba fördömanden, små nålstick. Gapskratt på offentliga personers bekostnad. Grupperingar för och emot utan att man egentligen vet i startskedet om man kommer vara för eller emot bara om några dagar. Allt går så fort. De mest resursstarka, de mest välutbildade och de mest kända verkar vara elakast.

Kommer vi ens hinna märka om vi förvandlas till en mobb? Jag fick för någon minut sedan en anonym kommentar på mitt förra inlägg:

"...Men en sak har ungarna i Husby, Hagsätra, Skärholmen mm fattat - och det är mer än man kan säga om de flesta här och på fb - det är inte på nätet det kommer att hända."

Kommentaren passade perfekt in i det som jag höll på att formulera. För - om det inte är här det händer, vad gör vi då här?