Inför vår Herre är vi alla smålänningar - (och centerpartister)

Jag funderar en del över begreppet "kärnväljare".

2010 genomförde SCB en större undersökning runt kärnväljarna - och presenterade resultatet i Almedalen. Av den framgår att jag kan vara kärnväljare i antingen Moderaterna, Folkpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna. Det känns ju tryggt. 

Men nästa år, precis innan valet 2014, fyller jag 50 år - och trillar över i ett helt nytt väljarsegment. Jag måste förbereda mig på det. Jag skulle vilja hinna anpassa mig. Flyttar vi dessutom ut på landsbygden verkar det som om jag helt trillar ur Miljöpartiet och Folkpartiets kärntrupper. 

Fast kanske löser det sig med tiden. Blir jag bara tillräckligt gammal blir jag väl centerpartist. 

Någon som kallar sig för "fula gubben" gjorde följande underhållande kärnväljaranalys 2008.

Säkert kommer SCB med en ny kärnväljarbeskrivning till Almedalen 2014. Kommer du tillhöra någon av grupperna - eller vara mer perifer? 

Pånyttfödd!

"Faktum är att Kumhof gång på gång ursäktar sig för de extrema scenarier som blir följden av mindre optimistiska (mer realistiska) antaganden om oljans roll i samhället. Som han förklarar: "effekterna varierar från dramatiska till helt otroliga". Bara en minskning av oljeproduktionen med 2 procent per år skulle, enligt IMF:s modeller, kunna leda till en ökning av oljepriset på 800 procent inom 20 år."

"IMF om världsekonomins eventuella kollaps" David Jonstad, Effektbloggen 130610

Gustaf Cederströms målning "baptisterna"

Om mänskligheten måste dela på mycket mindre än idag, hur kommer vägen dit att se ut? Kommer världen få se en ny väckelserörelse, baserad på lidande och uppoffringar - eller kommer vi få se en omvänd arbetarrörelse, baserad på rättvisa, fast mindre åt fler? Eller kommer en sammanfallande marknad lösa problemen åt oss alla?

Jag ser embryon av alla tre: Enskilda människor som pratar om uppoffringar som måste göras. Där kan man lätt dela upp sig i "onda" och goda" och det blir lite som att leka röda-vita-rosen igen. Elbilsfantaster står mot vegetarianer står mot grön teknik står mot flyghatare står mot alla möjliga fantasier om framtida energiutvecklingsmöjligheter står mot permakulturister.

Så finns det grupper som kämpar för en mer rättvis framtida fördelningspolitik (då menar jag inte alla dem som bara vill fördela det vi har idag bättre). Säkert kommer någon grupp bara inom några år ägna sig åt klimatterrorism. Det är faktiskt konstigt att det inte redan syns.

Och så finns det ett långsamt söndernötande av samhällsstrukturen. Det där ledsamma som kommer sig av att exempelvis tåg, sjukvård, skola, barnomsorg fungerar sämre idag än för bara tjugo år sedan.

Någon borde väl bygga upp den igen, göra en omstart. Det är till detta fåfänga hopp hela nästa valrörelse står. Som om det vore möjligt.

Sug lite på siffran "ökning av oljepriset med 800 % inom 20 år" och fundera på vad det skulle betyda för dig, för din familj, för dina gamla släktingar, för människor med omfattande funktionshinder, för transporter, för företagande, för nybyggen, för matförsörjningen, för sjukvården.

Kommer du arbeta med samma sak som idag då?

Det finns bara en sak som är positiv i det här. Alla livsstilscoacher som under många år talat sig vara för mindfulness och downshifting kommer äntligen få pröva sina ideer i skarpt läge. På en hel värld.

Gräddfilen

"Efter vigselakten kommer salut om 21 skott med fem sekunders mellanrum skjutas från Skeppsholmen."

           Pressmeddelande från kungahuset om bröllopshelgen 7-8 juni 2013 

Vad är väl en tur i bussfilen?

En prinsessa har kört i bussfilen. Det upprör folk. Där vill svenska folket att hon ska vara lik oss andra - trots att resten av hennes liv har tuffat fram i gräddfilen. Konstigt. Ska de vara lika oss - eller inte? Det verkar svårt att sätta ned foten där.

Under en oförsvarligt stor del av min barndom ritade jag prinsessor. De hade lajvutstyrsel i form av medeltida klänningar - eller en lite mer barock puffärm och blondinen hade alltid en ljusblå klänning, brunetten en rosa och den rödhåriga prinsessan en grön. Detta trots att alla svenska prinsessor på den tiden var bortgifta med golfspelande tyskar. Det fanns inte någon liten, söt en att fantisera runt. Alla var redan tanter. Ändå visste jag precis vad en prinsessa var.

Imorgon ska den sötaste av alla prinsessor gifta sig. Jag hoppas att hon blir lycklig med sin hedgefondmäklare. Och samtidigt vill jag föreslå - med en liten skål- att vi privatiserar kungahuset. Det vore mer kostnadseffektivt och mer 2000-talsdemokratiskt. Mitt förslag är det här:

Alla idag boende svenskar som har lust att bli kung eller drottning får en lott i det stor, kungliga lotteriet. Vart fjärde år (kanske den tredje söndagen i september?) drar statsministern en lott och proklamerar vem som kommer vara följande mandatperiods kungliga familj.

Upp och hoppa, Madde. Idag ska vi blanka en europeisk bank!

Den kungliga familjen kan därefter komma att vara svennig, äta kosher eller halal, vara queer eller bara jättetrist. Sånt är livet. Under fyra års tid får de flytta in i folkets slott, söka sina sponsorer och vara - kungliga.

Kör kungen Volvo? Har sina möbler från IKEA? Äter de bara hos Sibylla? I vilket fall frigör det resurser till annat i statsbudgeten och skapar synnerligen intressanta synergieffekter med svenskt näringsliv.

Förutom de nationalekonomiska fördelarna med min modell finns det även dramaturgiska effekter:

Kungahuset är en såpa, men en ganska långtråkig sådan. Karaktärerna utvecklas inte som vi tittare skulle önska för att hålla spänningen på topp. De är ju liksom inte Olympens gudar. Med denna mer rättvisa fördelning av kunglig glans ökar sannolikheten att en kung vill byta kön, komma ur sitt heroinmissbruk eller tillgänglighetsanpassa slottet på grund av omfattande funktionshinder. Dvs leva det levande livet.

Tänk vilka oändliga möjligheter att opinionsbilda runt diskriminerings/tillgänglighets/folkhälsofrågor detta skulle ge!

Jag föreslår alltså: Monarki 2.0 "Från folket - med tiden".

Vi som är du och bror med varandra

"Den trygghet och det välstånd vi upplever i Sverige har byggts upp genom århundraden av internationella kontakter, handelsutbyten och invandring. Det är viktigt att detta fortsätter till framtida generationers gagn"

           H.M. Konungens tal på nationaldagen 2012 

                                    

En gång i tiden arbetade jag som en av Miljöpartiets spökskrivare. Inför valet 1998 hade jag ett par hetsiga diskussioner med Birger Schlaug, diskussioner som jag lärde mig mycket av och som jag ofta har återkommit till. Det handlade om hur man skriver. 

Jag skulle göra om ett hushållsutskick som Birger hade skrivit första utkastet till. Målgruppen var att nå dem som läste Aftonbladet "Kvinna". 

"Du skriver som om du vet hur människor har det. Du stryker dem medhårs, talar lugnande och inställsamt," sade Birger. "Men vi har faktiskt inte en aning om hur andra människor har det."

Jag ville nå målgrupper, skapa god stämning och sprida förståelse och skrev precis så som Birger sa. Det är rätt lätt. Man fixar ett gemensamt tilltal, bara - om att vi är en och vill samma sak. Egentligen. 

Det här tilltalet (som slank så lätt ut ur min egen mun, penna, dator) har med tiden gjort mig allergisk mot samtidens "vi". Varje gång någon vill vara "vi" blir jag misstänksam, vare sig detta "vi" indefinierar mig eller inte.  

Idag är det Sveriges nationaldag. Några kommer idag ta chansen att tala om "oss" som "vi". 

Fundera lite på om du vill vara med i deras klubb. Det kommer med all säkerhet kosta dig något i slutänden: 

Ett prinsessbröllop, 

ett nytt lagförslag, 

en ny arena, 

ett svindyrt mobilabonnemang, 

en evighetsprenumeration på strumpor. Whatever. 

Tro inte att gemenskap kommer gratis. 

Tjuv och tjuv det ska du heta, för du stal min bästa vän

 "Först efter många månader tog modern »initiativet till samspel genom att söka ögonkontakt, le och prata» med barnet. Modern uppfattades inte styras av barnets signaler utan hade svårt att »tona in» barnets tillstånd och känsla. Modern var »oförutsägbar i sitt samspelsmönster och episoderna av samspel var korta och fragmenterade. Barnets förändrade beteende med allt svagare signaler har tolkats som en effekt av att modern inte kunnat eller förstått vikten av att ge ett snabbt och förutsägbart gensvar."

         Presentation av vårdbehovsbedömning, om föräldrar med kognitiv funktionsnedsättning,

"Nyligen publicerade professor Sherry Turkle vid MIT, Massachusetts Institute of Technology, en forskningsrapport där hon kom fram till att barn kände att deras föräldrar ägnade sina mobiler mer uppmärksamhet än de gav barnen, speciellt vid middagstid, i bilen – och ibland till och med vid läggdags. När du pratar med din bebis och tittar den i ögonen bygger det barnets känslomässiga, sociala och kognitiva förmåga. Kommunikationen störs av ett avbrott, som ett sms eller en mejlkoll:

– Ny forskning visar att 2-åringars förmåga att lära sig ett nytt ord försämrades ganska tydligt ifall samtalet, där barnet skulle lära sig ordet, stördes av att föräldern blev uppringd, säger Benjamin Kenward forskare på spädbarnslabbet på Uppsala Universitet."

         Barn påverkas av vårt mobilanvändande, Vi föräldrar 130312

"När du använder din mobiltelefon minskar du tiden för samtal och uppmärksamhet med barnet flera gånger om dagen, och stjäl IQ-poäng från barnet. Språket är det viktigaste verktyget i uppbyggnaden av intelligens. Språket är under konstant utveckling, och det utvecklas inte särskilt bra av att höra föräldrarna prata i mobilen, och absolut inte när de använder den till annat." Så säger den norske psykologen Magne Raundalen - och tycker att småbarnsföräldrar borde ha "Tjuv och tjuv det ska du heta för du stal min bästa vän" som ringsignal till sina mobiler för att bli uppmärksamma på att mobilen stjäl värdefull tid från deras barn. 

Jag kom att tänka på det här igår när jag intervjuade en barnpsykoterapeut. Hon sade att det enda som på allvar kan väcka stressade föräldrars uppmärksamhet idag är när hon säger något om hur barns hjärnor utvecklas. "För ingen vill ju ha en dum unge".

Ett barn som inte möter sina föräldrars blick, som inte hamnar i samspel med dem, tror sig vara osynlig. Det barnet börjar tro att det inte finns.

Det gör faktiskt ingen skillnad om du är otillgänglig på grund av din mobil eller dator, om du har en intellektuell funktionsnedsättning, om du lider av psykisk ohälsa eller är inne i ett aktivt missbruk. För barnet är det samma sak.

Du prioriterar något annat än barnet. Det gör barnet upptaget med att försöka förstå varför, ofta genom att lägga skulden på sig själv. Det medför att barnet inte har kraft nog att ägna sig åt inlärning eller åt att utveckla kamratkontakter.

Jamen nu blev det väl jäkligt dålig stämning.

Löjliga familjer 2.0

"Vi hava en usel regering och dåliga representanter i riksdagen som ingenting begripa av arbetarnas och den betrycktes sak"

August Palm 1886

Arbete. När vi visste vad det var. 

Ibland tittar jag in hos Arbetsförmedlingen ute i landet, på småorter, bara för att kolla vad de behöver folk till där (alltså, det gör jag via nätet, utan att ens lyfta rumpan från stolen, för så ser mitt arbete ut.)

Det finns väldigt få lediga jobb.
De som finns är av specialistkaraktär, typ distriktssjuksköterska, eller möjligen ett jobb som personlig assistent. Därutöver är det mycket konstiga jobb. Som försäljare av sexleksaker i andras hem, som spåkvinna i telefon eller något med att "jobba med event". Jobb som verkar mer än knepiga att försörja sig på.

Och de gamla, hederliga jobben, (sådana som en minister kan åka runt i landet och lova ut till avfolkningsorter) de blir bara färre och färre.

Arbetsromantik från förr-i-tiden

Vi borde dela på jobben. Men hur?

Vi vet helt enkelt inte vad arbete är längre, vi vet vad det var, men inte vad det kommer att bli.

- Vilka är"vi"? undrar min man. Det är klart att ett vårdbiträde vet vad arbete är. 
- Ja, men det är inte de som bestämmer över arbetsmarknadspolitiken, försvarar jag mig. 
- Så du är vi med dom", svarar han. 
-Ja, typ. Vi är ju välmående medelklass i storstad, det är iallafall oss som dom är vi med. 

Vilka ska jobba färre timmar? Det ska de som har sådana jobb som man hade förr-i-tiden. De som var med i "Löjliga familjer" - sådana yrken ska jobba färre timmar, dela med sig.

Men det är dags för nya Löjliga familjer: Familjen PR-konsult, familjen Forskare, familjen Informatör, familjen Utredare, familjen IT-konsult. Mina grannar. Där glider arbete och fritid samman på ett förföriskt sätt. Man jobbar aldrig. Eller jämt. Arbete är något man klagar över, men samtidigt gärna ägnar sig mer åt.

Och det är folk i de nya Löjliga familjerna" som styr politiken. De bestämmer över folk som tillhör de gamla familjerna.

Fast - i de gamla familjerna har de flesta också förändrats. Många nya har blivit egenföretagare. Både herr Sotare och fru Målare har blivit sina egna. Herr Bagare har ett surdegsbageri och älskar att arbeta. Och Herr Lärare har startat en friskola. Fru Läkare har tagit över en vårdcentral.

Det måste vara busschauffören och undersköterskan som ska dela på jobben. Och medans vi i storstan inte riktigt vet om vi jobbar just nu - eller inte. (Vadå, jag omvärldsbevakar ju!) så får de i avfolkningsorter bara konstigare och konstigare jobb att söka. (läsa auror, någon? jobba som medium?)

Fler kommer bli arbetslösa. Fler kommer hamna hos soc.
Och då kan de få börja arbeta igen! Gräva swimmingpool åt kommunalrådet, som motprestation.

För det är ju inte brist på arbetsuppgifter.

Tala gärna om för mig vilken kategori av Löjlig familj du själv hör till, hur mycket du arbetar , hur mycket du skulle vilja arbeta och varför skillnaden däremellan ser ut som den gör. För det är något runt det här som jag inte förstår.

Kjell Olof Feldt, kom tillbaka! Vem tär på vem idag - och varför?

Unge herr målare har gått över till installationer, han lever på kulturstipendier. Herr målare lever på andras ROT-avdrag. Unga fröken målare har en modeblogg, den är störst i landet och fru målare lever på RUT-avdrag. Andras. 

Det goda jag vill

"De sex vanligaste orden som män väljer för att beskriva samhället är alla potentiellt begränsande. Arbetslöshet, byråkrati, osäkerhet om framtiden och skyller på varandra, resursslöseri och kortsiktighet ligger i topp hos männen" 

 www.sverigestudien.se  

"Om vi inte följer våra egna livsvärden kan vi uppleva stress, existentiell ångest och skuld. Om den existentiella ångesten inte får svar kan den bli destruktiv. Genom en lugn andning kan du dämpa ångesten och sedan ge dig utrymme att börja reflektera över budskapen i ångesten, granska dina värderingar och finna en egen riktning i livet."

         Karolinska Institutet. Om studenthälsa.  

"Jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag... Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag" 

(Rom 7:15, 19)

            Den här bilden symboliserar några av mina grundvärderingar. Det är mitt bonusbarnbarn.  
    Hon gillar att arbeta och att odla och att vara tillsammans 

Värdegrund. Det har ju alla. Iallafall alla företag och organisationer. Värdegrunden ska man inte bryta mot, då pissar man sitt företag i ansiktet. Värdegrunden symboliseras ofta av tre ord som anses lämpliga att föra ut. Exempelvis:

"Engagerade, effektiva och tillgängliga". (Polisen)
"Kundfokus, respekt, tydlighet och arbetsglädje" (Försäkringskassan)

"Demokrati, positiv människosyn, enhetlighet, rättssäkerhet och effektivitet". (Arbetsförmedlingen)

"Delaktighet, respekt, trygghet" (Äldreomsorgen i Tibro kommun) 

Vilka har du? 

Som Karolinska Institutet så pedagogiskt skriver här ovanför så får man ångest av att inte leva i linje med sina grundvärderingar. Det är väldigt lätt att glömma bort det. Eller; hela samtiden går ut på att vi inte ska kännas vid våra grundvärderingar. Annars skulle vi inte konsumera så mycket. För solidaritet med kommande generationer och att leva miljövänligt här och nu är några av de viktigaste värderingar som svenska folket vill leva efter. Allt enligt Sverigestudien ovan. 

Vad hindrar oss?