Gräddfilen

"Efter vigselakten kommer salut om 21 skott med fem sekunders mellanrum skjutas från Skeppsholmen."

           Pressmeddelande från kungahuset om bröllopshelgen 7-8 juni 2013 

Vad är väl en tur i bussfilen?

En prinsessa har kört i bussfilen. Det upprör folk. Där vill svenska folket att hon ska vara lik oss andra - trots att resten av hennes liv har tuffat fram i gräddfilen. Konstigt. Ska de vara lika oss - eller inte? Det verkar svårt att sätta ned foten där.

Under en oförsvarligt stor del av min barndom ritade jag prinsessor. De hade lajvutstyrsel i form av medeltida klänningar - eller en lite mer barock puffärm och blondinen hade alltid en ljusblå klänning, brunetten en rosa och den rödhåriga prinsessan en grön. Detta trots att alla svenska prinsessor på den tiden var bortgifta med golfspelande tyskar. Det fanns inte någon liten, söt en att fantisera runt. Alla var redan tanter. Ändå visste jag precis vad en prinsessa var.

Imorgon ska den sötaste av alla prinsessor gifta sig. Jag hoppas att hon blir lycklig med sin hedgefondmäklare. Och samtidigt vill jag föreslå - med en liten skål- att vi privatiserar kungahuset. Det vore mer kostnadseffektivt och mer 2000-talsdemokratiskt. Mitt förslag är det här:

Alla idag boende svenskar som har lust att bli kung eller drottning får en lott i det stor, kungliga lotteriet. Vart fjärde år (kanske den tredje söndagen i september?) drar statsministern en lott och proklamerar vem som kommer vara följande mandatperiods kungliga familj.

Upp och hoppa, Madde. Idag ska vi blanka en europeisk bank!

Den kungliga familjen kan därefter komma att vara svennig, äta kosher eller halal, vara queer eller bara jättetrist. Sånt är livet. Under fyra års tid får de flytta in i folkets slott, söka sina sponsorer och vara - kungliga.

Kör kungen Volvo? Har sina möbler från IKEA? Äter de bara hos Sibylla? I vilket fall frigör det resurser till annat i statsbudgeten och skapar synnerligen intressanta synergieffekter med svenskt näringsliv.

Förutom de nationalekonomiska fördelarna med min modell finns det även dramaturgiska effekter:

Kungahuset är en såpa, men en ganska långtråkig sådan. Karaktärerna utvecklas inte som vi tittare skulle önska för att hålla spänningen på topp. De är ju liksom inte Olympens gudar. Med denna mer rättvisa fördelning av kunglig glans ökar sannolikheten att en kung vill byta kön, komma ur sitt heroinmissbruk eller tillgänglighetsanpassa slottet på grund av omfattande funktionshinder. Dvs leva det levande livet.

Tänk vilka oändliga möjligheter att opinionsbilda runt diskriminerings/tillgänglighets/folkhälsofrågor detta skulle ge!

Jag föreslår alltså: Monarki 2.0 "Från folket - med tiden".