Baby, it´s cold out there

"For Frosty, the Snowman, had to hurry on his way, but he waved goodbye, sayin' "Don't cry, I'll be back again some day."

Snölandskap, vykort från 50-talet

Sammanbitet monterar mina grannar sina takboxar, fyller dem med skidor och beger sig till fjällen över julen. För att få snö, säger de och ler mot mig som om de vunnit något och jag har förlorat. Jag tänker att när julen närmar sig och den verkar bli grön och regnig för de flesta av oss får vi som köper oss lugna ett extra ångestpåslag. Tänk om just köpet av lillens surfplatta är den som bidrar till slasket? 

Och enligt SMHI:s klimatprognoser kommer fler och fler av oss i framtiden kommer få just gröna jular - även de som tänker tillbringa julen i fjällen. Därför spår jag härmed att Snö kommer bli vår nya Gud. En snögubbe, glad och kall och trind kommer vara vad vi tillber år 2030. The Holy Church of Snow and Cold Winter - vem grundar den först? 

God jul på er allihop. Minns du din barndoms "Winter Wonderland"? 

Så kallt det var. 

Så vi frös. 

Så härligt, självklart vi tog det. 

Hej Gud!

Skydd

"Throw open your house to me,
open all gates and doors to me,
as I enter like the storm wind"

 Ur W H Audens översättning av Pär Lagerkvists "Aftonland"

De stackars barna från Frostmofjället hade inte tur med vädret

Nu är den fjärde stormen på sex veckor på väg in mot Sverige. Det är säkert helt normalt. Inte tänker jag sitta här och jämra mig över det. Ånej.

Men det har slagit mig att vissa delar av landet alltid är mer utsatta än andra, som Upplandskusten, Öland, Skåne och delar av Västkusten. Och fjällen, antar jag. Men om dem vet jag nästan ingenting.

Mängden jobbig nederbörd är ju inte heller jämnt fördelad över landet. Så - var har man bra skydd mot blåst? Finns det någon stillsam liten del av landet där blåsten nästan aldrig märks?

Dikten ovan handlar om Oden, som ju ska vara ute och blåsa en hel del så här års. Undrar om SMHI har räknat in hans åverkan på vädret?

Vill ni på egen hand försöka blidka honom ställer ni lämpligen ut en kärve till hästen (ifall han kommer förbi) - och så matar ni halmbocken som ni har ställt under matbordet med öl, fläsk och gröt. Det gillar han.

En något romantiserad Oden, av John Bauer. Jag tänker mig honom något äldre och klumpigare. Surare, liksom 

"Jag vill också bli en great-grandfather"

lånad bild från anno dazumal

Min yngste son Axel och jag ser på teve. Det handlar om släktforskning och Axel frågar mig vad ordet "great-grandfather" betyder. Jag förklarar. "Å, en sån vill jag också bli sen," säger han spontant. "Du kommer bli en mycket bra great-grandfather" svarar jag och får rätt ont i magen.

För Axel är född 2005. Om vi säger att han blir pappa tidigt, vid 25 års ålder, så är vi vid år 2030. Om sedan hans barn ska få barn tidigt så har vi år 2055. Då är Axel farfar eller morfar. Om sedan detta lilla pyre ska bli förälder 25 år tidigare så skriver vi år 2080. Då är Axel 75 år.

Vi vet att det kommer råda svält då. Att det kommer vara svår drivmedelsbrist. Att antalet stormar och mellanstatliga konflikter har ökat. Att stora delar av ekosystemen redan har slagits ut. Att rent dricksvatten är en bristvara och att klimatflyktingarna går att räkna i miljoners miljioner. Då blir Axel farfarsfar. Vad kommer han känna? Kommer han kunna glädjas åt detta nya lilla liv som läggs i hans händer?

 Jag tänker att nu är jag en i kedjan av tidigare generationer, på allvar. En av mödrarna som fött barn till en oviss, förmodligen förfärlig framtid. Det är jag och medeltidskvinnan, jag och järnålderskvinnan, jag och sekelskifteskvinnan, jag och U-landskvinnan. Vi är ett nu.

Däremellan fanns en kort parentes av tillförsikt. Jag föddes in i den. Men det var då, det.

Det finns en klump i halsen som är svår att få bort.

I en säng i Bagarmossen och i en liten håla i Västergötland för mycket länge sedan

Jag vaknade okristligt tidigt härom natten och kunde inte somna om. Klockan var bara lite över tre och jag tyckte att det var lika bra att jag väckte min man så att jag hade någon att prata med.

- Hur tänkte de första människorna som begav sig så här långt norrut? Det måste ha varit i maj, det kan inte ha varit i november, ingen är så dum. 

Ett mumlande till svar var allt jag fick.

- Sen satt de här upp mitt i vintern och skulle hålla sig varma. Hur stort spill tror du inte att det blev, alla som inte hade samlat tillräckligt mycket mat för att klara hela långa vintern. 

- Några gick ju ännu längre norrut, tänk på inuiterna, svarar min man sömndrucket.

- Ja, men jag tänker på det där enzymet som gör att vi kan spjälka ner komjölk i våra magar. Det äldsta man hittat i hela världen är från Västergötland, för sisådär en åttatusen år sedan.

(Nu tar jag i, det k a n ha varit bara för fyratusen år sedan. Jag minns dåligt sådär i mörkret, men allt står beskrivet i Lasse Bergs bok "Skymningssång i Kalahari". Läs den, om du inte redan gjort det. )

-Varför räckte det inte med getter? Och tänk på alla som inte klarade av komjölken!

Inget svar.

- Det är ändå det där med att kunna lagra mat över hela vintern och kunna hålla sig varm som allt mals ned till. 

- Men just nu har vi mat och är varma...

-Men sen! Snart är vi där igen att några klarar sig och några inte. Tänk på de fåvitska jungfruarna. 

-Sov nu, det är en order!

- - -

Grönt dunster

"Grönt är en lugnande färg, grönt förknippas med vår och sommar och grönt eller rättare sagt smaragdgrönt är årets färg från Pantone."

Smaka på ordet: "Omställningsprocess". För min del gick den från förnekelse till rå ångest och därefter till ett starkt behov av att försöka kontrollera det okontrollerbara, framtiden. De bilder jag kunde göra mig var många. Framtiden skulle bli si, eller så - och om jag bara visste tillräckligt mycket om allt så skulle jag kunna...

Kunna vadå? Komma ut som en vinnare på andra sidan?

Om jag vet var man ska bo (Sveg!), hur man ska göra (odla!), vad man ska samla på sig av (skog!) och vad man ska göra sig av med (skulder!), då kommer jag (och min familj) gå hel ur det här.

Om jag bara berättar för alla andra vad som kommer hända (översvämningar! erosion! samhällets sönderfall!) så kommer de också gå hela ur det här.

Och så, i somras, blev det plötsligt bara tyst. Kanske beror det på att ett företag vill utvinna gas precis intill Korpskog på Öland, eller så beror det på att jag plötsligt hade kommit upp i så många variabler i omställningsprocessen att jag var tvungen att välja ut några. Min analys stannade vid de som jag själv kan påverka här och nu: Jag ska se till att jag är frisk och stark och att familjen har så stort ekonomiskt utrymme som möjligt så att vi får ett ökat handlingsutrymme framöver.

Så jag jobbar och tränar. Så tråkigt. När jag istället skulle kunna skriva om att just nu har delar av Mexico fått en hel årsnedebörd på en vecka - och att Kramfors har fått två månadsnedebörder på några dygn. Och att det inte kommer bli någon snö i Sälen i framtiden, så att man ska lösa det lilla problemet med konstgjord snö.

Men sånt betyder ändå ingenting. Vi kan inte kontrollera framtiden det minsta, trots denna kunskap. Det enda man kan göra är att hålla sig stark och frisk och ha sina ögon öppna och inte tro på alla som försöker slå grönt dunster för våra ögon med lättköpta lösningar. (elbilar!) Jag vill inte vara en av dem.

Det är inte mer kunskap vi behöver. Nu är det upp till konstnärerna, poeterna, författarna att med andra ord och bilder försöka påverka den stora majoriteten. Eller behöver du en rapport till?

Mellan satir och verklighet

Allt var bättre förr. Då visste man vad som skulle vara roligt. 

Det här året kommer bli ett av de snurrigaste ever. Källkritik kommer bli viktigare än någonsin förr om du inte vill stå där med åsneöronen på. För; vad är egentligen satir * och vad är verklighet? Det blir svårare och svårare att avgöra. Inte bara svävar flera år gamla nyheter runt på nätet, kommenterade som om de var nya (jag har själv gjort det misstaget flera gånger) - utan nu svävar även satir och verklighet runt varandra på ett sätt som gör att det kan vara svårt att avgöra vad som är vad. Twitter speedar lätt upp hastigheten på ett bråk lite till.

Och valrörelsen närmar sig med stormsteg. Den här hösten sätts listorna. Ett stort antal politiker positionerar sig just nu internt. Några har redan berättat i olika lokalmedier att de inte ställer upp för omval. Oftast för att de förstått att de ändå inte kommer bli omvalda. Men så fort du har hamnat på rätt plats på listan börjar personvalskampanjen. Där blir det problematiskt. Är det här verkligt? Eller det här?

Satir betyder "fruktskål", just på grund av dess förmåga att blanda påhitt och verklighet med finess. Men vad göra när hela verkligheten har förvandlats till en jäkla fruktsallad? Kors i krösamoset vad rörigt det kommer bli.


* Just det, brevet till Obama har cirkulerat runt som verkligt. Faktiskt. Trots fruktstunden. 

Här och nu och då och sen

typisk öländsk stenmur

Om alla eventuella kommande kollapser samtidigt skramlar runt i mitt huvud så blir det kaos. Därför är det lättast att närma sig ett elände i taget. Ett elände som jag länge undvikit att skriva om är kopplat till mycket starka känslor. Det heter Öland. Nu har jag varit där hela sommaren igen, precis som jag varit under alla mina 49 somrar här på jorden. Min mammas släkt har funnits där i evigheters evigheter. Jag hade själv tänkt att finnas där i en evighet. Har redan gravplatsen klar.

Jag mår riktigt bra där. Himlen är väldig och ljuset är alldeles av sig själv Instagramfiltrerat.
Det luktar gott. Man tänker klart.

Men ändå: All information jag hittills samlat på mig visar att det kommer inte vara ett så jäkla bra ställe att vistas på i framtiden. Låga grundvattennivåer redan idag, kraftiga vindar, torka, eroderade och översvämmade kuster (Öland var den del av Sverige, som tillsammans med Skanör-Falsterbonäset sist lämnade havet och blev land för bara sisådär en tiotusen år sedan) Den där lilla plätten jord som just jag, av födsel och ohejdad vana, råkar älska, ska bli vatten igen.

-Jamen Maria, inte så länge du lever, förklarar vän av ordning och tycker att jag överdriver. Det skapas väl nya stränder när hela Bödabukten ramlat ner i havet. Folk hittar ett sätt att överleva, tror jag inte det? 

Fast jag vill ju ge mina ungar de bästa förutsättningarna. Men jag vill inte flytta till Sveg eller whatever liten gudsförgäten plats som jag med min överberäknande hjärna kunnat räkna ut kanske, kanske kommer kunna vara odlingsbar även om hundra år.

Det är inte tröst jag vill ha.
Inte en försäkran om att allt kommer att ordna sig. Det kommer det inte.

Men var ska jag bo under de trettio år på jorden som jag eventuellt har kvar? Jag hade ju tänkt bo där. Lärkan och svalan och näktergalen kommer väl också flytta på sig.

Vad vet jag? Ingenting.

Att sitta fast i en tunnel i Söderhamn är ingenting

"Beredskapen mot kraftiga regn i de stora städerna är bristfällig, varnar forskare. Ett skyfall över Köpenhamn förra sommaren orsakade vattenskador för flera miljarder, och ett liknande regn över en svensk storstad skulle också kunna bli förödande, säger Torbjörn Olsson, forskningschef på Länsförsäkringar."

         Dålig beredskap mot skyfall i storstäder, Sveriges Radio 121231 

"Sveriges huvudstad är särskilt dåligt rustad för en rejäl översvämning.Redan vid vattennivåer på en halvmeter över medelnivån i Mälaren slås viktiga samhällsfunktioner ut. Först när nya slussen står färdig är det möjligt att släppa ut vatten tillräckligt fort för att undvika översvämningar."

          Skyfall kan drabba hårt, SvD 121218 

Skyfall i Genua 2011, bild från DN

Några gånger har jag, när jag intervjuat experter frågat dem vad de tror behövs för att vända den allmänna opinionen till att bli mer riskmedveten runt följderna av klimatförändringar. "Ett skyfall i Stockholm! Gärna över Riksdagshuset," hoppas någon. När det regnade i Köpenhamn sommaren 2011, kom det vid ett tillfälle lika mycket regn under två timmar som det brukar göra under tre månader. Vattnet slog ut alla kommunikationer och kostnaden blev miljardhög.

Ja, man kan ju alltid sitta och önska sig ett visst scenario. Men jag tror inte att det hjälper. Det finns en vida utbredd förmåga att undvika att sätta in händelser i ett sammanhang. Eller; har någon läst någonstans att skyfallet i Söderhamn, med stoppet i tågtunneln, hänger samman med de klimatförändringar vi kan förvänta oss?

Regn, torka, stormar, mer av eländigt väder, det är vad vi kan vänta oss. Lägg sedan på sikt till en försvagad stat med noll samordning på katastrofområdet (och helt utan bränslereserver) så blir det riktigt mysigt.

Det finns ingenting som kan stoppa den utvecklingen såtillvida inte du och jag och alla andra gemensamt vänder oss bort från våra mobiler och engagerar oss i den här, och andra överlevnadsfrågor, inte enbart i tanken - utan i handling.

Så det lär inte hända.

Sorgmantel

"Wovon man nicht sprechen kann darüber muß man schweigen."

          citat av, ja, ni-vet-vem 

En sorgmantel satte sig på min klänning i morse. Den trodde väl att jag var en jättestor blomma. Vilken besvikelse. Men jag blev lycklig, för jag har inte sett en sorgmantel på väldigt många år. Adam, min äldste son, och jag satt i trädgården och drack kaffe.

- Jag ska sluta blogga, sade jag. Inte skriva folk på näsan längre. Jag är trött på det där.
- Jaha. Undrar hur det hade gått om Elin Wägner hade tänkt så 1913.
- Men jag vill inte vara nån jäkla väckarklocka. Det är en socialt sett skitjobbig position att befinna sig i.

Eller domedagsprofet. Ännu värre, den där excentriska släktingen som alla vet är halvt om halvt galen. Funderar på att flyga under radarn ett tag. Se vad som händer. Kanske ger det mig utrymme och kraft över till att skriva något annat. Vem vet, jag kanske börjar skriva poesi igen - istället. Det vore rätt skönt.

Hur tänker du just nu? Hur ska du förhålla dig till alla stora överlevnadsfrågor i höst? Jag är genuint nyfiken.

Den medvetne konsumenten

Jag är på Öland. På Öland äter man jordgubbar. Jordgubbssäsongen är intensiv och kort och det gäller att få ut mesta möjliga av den både som odlare och konsument. Därför finns det minst fem olika försäljningsställen längs med vägen in i Löttorp. Först förra sommaren dök det för första gången upp ekologiska jordgubbar. Jag, och några till, blev glada och köpte dem och i år dök samma försäljare upp igen.

Hon står där under sitt parasoll, en tjej i gymnasieåldern, och säljer ekologiska kravjordgubbar sida vid sida med konventionellt odlade. Man kan liksom välja fritt från samma bord. Priset är detsamma som på alla andra ställen i Löttorp: 30 kronor litern. I båda plastbackarna är jordgubbarna närodlade, de har vuxit upp på olika gårdar här på ön.

Hon har alltid dubbelt så många konventionellt odlade som ekologiska. Varför? För att fler köper dem, förklarar hon. När den kloke, medvetne konsumenten som ska rädda vår planet eller sina ungars hälsa eller vår närmiljö eller whatever, står inför valet mellan lika dyra jordgubbar, ekologiska eller inte - så väljer de flesta inte.

Konsumenter väljer alltså ut att stanna vid det enda stället på norra Öland där det finns ekologiska jordgubbar och göra ett statement. Att inte köpa dem.

Jahapp. Jag försöker sätta mig in i vad som händer i huvudet på dessa konsumenter: "Jag väljer jordgubbarna som är besprutade åtta gånger för att det har inte jag mått dåligt av, så det gör banne mig inte mina ungar heller". 

Eller finns det andra förklaringar? Jag måste nog göra en undersökning, ställa mig däruppe och fråga folk. För jag förstår inte det här. Hjälp mig gärna.

Inför vår Herre är vi alla smålänningar - (och centerpartister)

Jag funderar en del över begreppet "kärnväljare".

2010 genomförde SCB en större undersökning runt kärnväljarna - och presenterade resultatet i Almedalen. Av den framgår att jag kan vara kärnväljare i antingen Moderaterna, Folkpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna. Det känns ju tryggt. 

Men nästa år, precis innan valet 2014, fyller jag 50 år - och trillar över i ett helt nytt väljarsegment. Jag måste förbereda mig på det. Jag skulle vilja hinna anpassa mig. Flyttar vi dessutom ut på landsbygden verkar det som om jag helt trillar ur Miljöpartiet och Folkpartiets kärntrupper. 

Fast kanske löser det sig med tiden. Blir jag bara tillräckligt gammal blir jag väl centerpartist. 

Någon som kallar sig för "fula gubben" gjorde följande underhållande kärnväljaranalys 2008.

Säkert kommer SCB med en ny kärnväljarbeskrivning till Almedalen 2014. Kommer du tillhöra någon av grupperna - eller vara mer perifer? 

Pånyttfödd!

"Faktum är att Kumhof gång på gång ursäktar sig för de extrema scenarier som blir följden av mindre optimistiska (mer realistiska) antaganden om oljans roll i samhället. Som han förklarar: "effekterna varierar från dramatiska till helt otroliga". Bara en minskning av oljeproduktionen med 2 procent per år skulle, enligt IMF:s modeller, kunna leda till en ökning av oljepriset på 800 procent inom 20 år."

"IMF om världsekonomins eventuella kollaps" David Jonstad, Effektbloggen 130610

Gustaf Cederströms målning "baptisterna"

Om mänskligheten måste dela på mycket mindre än idag, hur kommer vägen dit att se ut? Kommer världen få se en ny väckelserörelse, baserad på lidande och uppoffringar - eller kommer vi få se en omvänd arbetarrörelse, baserad på rättvisa, fast mindre åt fler? Eller kommer en sammanfallande marknad lösa problemen åt oss alla?

Jag ser embryon av alla tre: Enskilda människor som pratar om uppoffringar som måste göras. Där kan man lätt dela upp sig i "onda" och goda" och det blir lite som att leka röda-vita-rosen igen. Elbilsfantaster står mot vegetarianer står mot grön teknik står mot flyghatare står mot alla möjliga fantasier om framtida energiutvecklingsmöjligheter står mot permakulturister.

Så finns det grupper som kämpar för en mer rättvis framtida fördelningspolitik (då menar jag inte alla dem som bara vill fördela det vi har idag bättre). Säkert kommer någon grupp bara inom några år ägna sig åt klimatterrorism. Det är faktiskt konstigt att det inte redan syns.

Och så finns det ett långsamt söndernötande av samhällsstrukturen. Det där ledsamma som kommer sig av att exempelvis tåg, sjukvård, skola, barnomsorg fungerar sämre idag än för bara tjugo år sedan.

Någon borde väl bygga upp den igen, göra en omstart. Det är till detta fåfänga hopp hela nästa valrörelse står. Som om det vore möjligt.

Sug lite på siffran "ökning av oljepriset med 800 % inom 20 år" och fundera på vad det skulle betyda för dig, för din familj, för dina gamla släktingar, för människor med omfattande funktionshinder, för transporter, för företagande, för nybyggen, för matförsörjningen, för sjukvården.

Kommer du arbeta med samma sak som idag då?

Det finns bara en sak som är positiv i det här. Alla livsstilscoacher som under många år talat sig vara för mindfulness och downshifting kommer äntligen få pröva sina ideer i skarpt läge. På en hel värld.

Gräddfilen

"Efter vigselakten kommer salut om 21 skott med fem sekunders mellanrum skjutas från Skeppsholmen."

           Pressmeddelande från kungahuset om bröllopshelgen 7-8 juni 2013 

Vad är väl en tur i bussfilen?

En prinsessa har kört i bussfilen. Det upprör folk. Där vill svenska folket att hon ska vara lik oss andra - trots att resten av hennes liv har tuffat fram i gräddfilen. Konstigt. Ska de vara lika oss - eller inte? Det verkar svårt att sätta ned foten där.

Under en oförsvarligt stor del av min barndom ritade jag prinsessor. De hade lajvutstyrsel i form av medeltida klänningar - eller en lite mer barock puffärm och blondinen hade alltid en ljusblå klänning, brunetten en rosa och den rödhåriga prinsessan en grön. Detta trots att alla svenska prinsessor på den tiden var bortgifta med golfspelande tyskar. Det fanns inte någon liten, söt en att fantisera runt. Alla var redan tanter. Ändå visste jag precis vad en prinsessa var.

Imorgon ska den sötaste av alla prinsessor gifta sig. Jag hoppas att hon blir lycklig med sin hedgefondmäklare. Och samtidigt vill jag föreslå - med en liten skål- att vi privatiserar kungahuset. Det vore mer kostnadseffektivt och mer 2000-talsdemokratiskt. Mitt förslag är det här:

Alla idag boende svenskar som har lust att bli kung eller drottning får en lott i det stor, kungliga lotteriet. Vart fjärde år (kanske den tredje söndagen i september?) drar statsministern en lott och proklamerar vem som kommer vara följande mandatperiods kungliga familj.

Upp och hoppa, Madde. Idag ska vi blanka en europeisk bank!

Den kungliga familjen kan därefter komma att vara svennig, äta kosher eller halal, vara queer eller bara jättetrist. Sånt är livet. Under fyra års tid får de flytta in i folkets slott, söka sina sponsorer och vara - kungliga.

Kör kungen Volvo? Har sina möbler från IKEA? Äter de bara hos Sibylla? I vilket fall frigör det resurser till annat i statsbudgeten och skapar synnerligen intressanta synergieffekter med svenskt näringsliv.

Förutom de nationalekonomiska fördelarna med min modell finns det även dramaturgiska effekter:

Kungahuset är en såpa, men en ganska långtråkig sådan. Karaktärerna utvecklas inte som vi tittare skulle önska för att hålla spänningen på topp. De är ju liksom inte Olympens gudar. Med denna mer rättvisa fördelning av kunglig glans ökar sannolikheten att en kung vill byta kön, komma ur sitt heroinmissbruk eller tillgänglighetsanpassa slottet på grund av omfattande funktionshinder. Dvs leva det levande livet.

Tänk vilka oändliga möjligheter att opinionsbilda runt diskriminerings/tillgänglighets/folkhälsofrågor detta skulle ge!

Jag föreslår alltså: Monarki 2.0 "Från folket - med tiden".

Vi som är du och bror med varandra

"Den trygghet och det välstånd vi upplever i Sverige har byggts upp genom århundraden av internationella kontakter, handelsutbyten och invandring. Det är viktigt att detta fortsätter till framtida generationers gagn"

           H.M. Konungens tal på nationaldagen 2012 

                                    

En gång i tiden arbetade jag som en av Miljöpartiets spökskrivare. Inför valet 1998 hade jag ett par hetsiga diskussioner med Birger Schlaug, diskussioner som jag lärde mig mycket av och som jag ofta har återkommit till. Det handlade om hur man skriver. 

Jag skulle göra om ett hushållsutskick som Birger hade skrivit första utkastet till. Målgruppen var att nå dem som läste Aftonbladet "Kvinna". 

"Du skriver som om du vet hur människor har det. Du stryker dem medhårs, talar lugnande och inställsamt," sade Birger. "Men vi har faktiskt inte en aning om hur andra människor har det."

Jag ville nå målgrupper, skapa god stämning och sprida förståelse och skrev precis så som Birger sa. Det är rätt lätt. Man fixar ett gemensamt tilltal, bara - om att vi är en och vill samma sak. Egentligen. 

Det här tilltalet (som slank så lätt ut ur min egen mun, penna, dator) har med tiden gjort mig allergisk mot samtidens "vi". Varje gång någon vill vara "vi" blir jag misstänksam, vare sig detta "vi" indefinierar mig eller inte.  

Idag är det Sveriges nationaldag. Några kommer idag ta chansen att tala om "oss" som "vi". 

Fundera lite på om du vill vara med i deras klubb. Det kommer med all säkerhet kosta dig något i slutänden: 

Ett prinsessbröllop, 

ett nytt lagförslag, 

en ny arena, 

ett svindyrt mobilabonnemang, 

en evighetsprenumeration på strumpor. Whatever. 

Tro inte att gemenskap kommer gratis. 

Tjuv och tjuv det ska du heta, för du stal min bästa vän

 "Först efter många månader tog modern »initiativet till samspel genom att söka ögonkontakt, le och prata» med barnet. Modern uppfattades inte styras av barnets signaler utan hade svårt att »tona in» barnets tillstånd och känsla. Modern var »oförutsägbar i sitt samspelsmönster och episoderna av samspel var korta och fragmenterade. Barnets förändrade beteende med allt svagare signaler har tolkats som en effekt av att modern inte kunnat eller förstått vikten av att ge ett snabbt och förutsägbart gensvar."

         Presentation av vårdbehovsbedömning, om föräldrar med kognitiv funktionsnedsättning,

"Nyligen publicerade professor Sherry Turkle vid MIT, Massachusetts Institute of Technology, en forskningsrapport där hon kom fram till att barn kände att deras föräldrar ägnade sina mobiler mer uppmärksamhet än de gav barnen, speciellt vid middagstid, i bilen – och ibland till och med vid läggdags. När du pratar med din bebis och tittar den i ögonen bygger det barnets känslomässiga, sociala och kognitiva förmåga. Kommunikationen störs av ett avbrott, som ett sms eller en mejlkoll:

– Ny forskning visar att 2-åringars förmåga att lära sig ett nytt ord försämrades ganska tydligt ifall samtalet, där barnet skulle lära sig ordet, stördes av att föräldern blev uppringd, säger Benjamin Kenward forskare på spädbarnslabbet på Uppsala Universitet."

         Barn påverkas av vårt mobilanvändande, Vi föräldrar 130312

"När du använder din mobiltelefon minskar du tiden för samtal och uppmärksamhet med barnet flera gånger om dagen, och stjäl IQ-poäng från barnet. Språket är det viktigaste verktyget i uppbyggnaden av intelligens. Språket är under konstant utveckling, och det utvecklas inte särskilt bra av att höra föräldrarna prata i mobilen, och absolut inte när de använder den till annat." Så säger den norske psykologen Magne Raundalen - och tycker att småbarnsföräldrar borde ha "Tjuv och tjuv det ska du heta för du stal min bästa vän" som ringsignal till sina mobiler för att bli uppmärksamma på att mobilen stjäl värdefull tid från deras barn. 

Jag kom att tänka på det här igår när jag intervjuade en barnpsykoterapeut. Hon sade att det enda som på allvar kan väcka stressade föräldrars uppmärksamhet idag är när hon säger något om hur barns hjärnor utvecklas. "För ingen vill ju ha en dum unge".

Ett barn som inte möter sina föräldrars blick, som inte hamnar i samspel med dem, tror sig vara osynlig. Det barnet börjar tro att det inte finns.

Det gör faktiskt ingen skillnad om du är otillgänglig på grund av din mobil eller dator, om du har en intellektuell funktionsnedsättning, om du lider av psykisk ohälsa eller är inne i ett aktivt missbruk. För barnet är det samma sak.

Du prioriterar något annat än barnet. Det gör barnet upptaget med att försöka förstå varför, ofta genom att lägga skulden på sig själv. Det medför att barnet inte har kraft nog att ägna sig åt inlärning eller åt att utveckla kamratkontakter.

Jamen nu blev det väl jäkligt dålig stämning.

Löjliga familjer 2.0

"Vi hava en usel regering och dåliga representanter i riksdagen som ingenting begripa av arbetarnas och den betrycktes sak"

August Palm 1886

Arbete. När vi visste vad det var. 

Ibland tittar jag in hos Arbetsförmedlingen ute i landet, på småorter, bara för att kolla vad de behöver folk till där (alltså, det gör jag via nätet, utan att ens lyfta rumpan från stolen, för så ser mitt arbete ut.)

Det finns väldigt få lediga jobb.
De som finns är av specialistkaraktär, typ distriktssjuksköterska, eller möjligen ett jobb som personlig assistent. Därutöver är det mycket konstiga jobb. Som försäljare av sexleksaker i andras hem, som spåkvinna i telefon eller något med att "jobba med event". Jobb som verkar mer än knepiga att försörja sig på.

Och de gamla, hederliga jobben, (sådana som en minister kan åka runt i landet och lova ut till avfolkningsorter) de blir bara färre och färre.

Arbetsromantik från förr-i-tiden

Vi borde dela på jobben. Men hur?

Vi vet helt enkelt inte vad arbete är längre, vi vet vad det var, men inte vad det kommer att bli.

- Vilka är"vi"? undrar min man. Det är klart att ett vårdbiträde vet vad arbete är. 
- Ja, men det är inte de som bestämmer över arbetsmarknadspolitiken, försvarar jag mig. 
- Så du är vi med dom", svarar han. 
-Ja, typ. Vi är ju välmående medelklass i storstad, det är iallafall oss som dom är vi med. 

Vilka ska jobba färre timmar? Det ska de som har sådana jobb som man hade förr-i-tiden. De som var med i "Löjliga familjer" - sådana yrken ska jobba färre timmar, dela med sig.

Men det är dags för nya Löjliga familjer: Familjen PR-konsult, familjen Forskare, familjen Informatör, familjen Utredare, familjen IT-konsult. Mina grannar. Där glider arbete och fritid samman på ett förföriskt sätt. Man jobbar aldrig. Eller jämt. Arbete är något man klagar över, men samtidigt gärna ägnar sig mer åt.

Och det är folk i de nya Löjliga familjerna" som styr politiken. De bestämmer över folk som tillhör de gamla familjerna.

Fast - i de gamla familjerna har de flesta också förändrats. Många nya har blivit egenföretagare. Både herr Sotare och fru Målare har blivit sina egna. Herr Bagare har ett surdegsbageri och älskar att arbeta. Och Herr Lärare har startat en friskola. Fru Läkare har tagit över en vårdcentral.

Det måste vara busschauffören och undersköterskan som ska dela på jobben. Och medans vi i storstan inte riktigt vet om vi jobbar just nu - eller inte. (Vadå, jag omvärldsbevakar ju!) så får de i avfolkningsorter bara konstigare och konstigare jobb att söka. (läsa auror, någon? jobba som medium?)

Fler kommer bli arbetslösa. Fler kommer hamna hos soc.
Och då kan de få börja arbeta igen! Gräva swimmingpool åt kommunalrådet, som motprestation.

För det är ju inte brist på arbetsuppgifter.

Tala gärna om för mig vilken kategori av Löjlig familj du själv hör till, hur mycket du arbetar , hur mycket du skulle vilja arbeta och varför skillnaden däremellan ser ut som den gör. För det är något runt det här som jag inte förstår.

Kjell Olof Feldt, kom tillbaka! Vem tär på vem idag - och varför?

Unge herr målare har gått över till installationer, han lever på kulturstipendier. Herr målare lever på andras ROT-avdrag. Unga fröken målare har en modeblogg, den är störst i landet och fru målare lever på RUT-avdrag. Andras. 

Det goda jag vill

"De sex vanligaste orden som män väljer för att beskriva samhället är alla potentiellt begränsande. Arbetslöshet, byråkrati, osäkerhet om framtiden och skyller på varandra, resursslöseri och kortsiktighet ligger i topp hos männen" 

 www.sverigestudien.se  

"Om vi inte följer våra egna livsvärden kan vi uppleva stress, existentiell ångest och skuld. Om den existentiella ångesten inte får svar kan den bli destruktiv. Genom en lugn andning kan du dämpa ångesten och sedan ge dig utrymme att börja reflektera över budskapen i ångesten, granska dina värderingar och finna en egen riktning i livet."

         Karolinska Institutet. Om studenthälsa.  

"Jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag... Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag" 

(Rom 7:15, 19)

            Den här bilden symboliserar några av mina grundvärderingar. Det är mitt bonusbarnbarn.  
    Hon gillar att arbeta och att odla och att vara tillsammans 

Värdegrund. Det har ju alla. Iallafall alla företag och organisationer. Värdegrunden ska man inte bryta mot, då pissar man sitt företag i ansiktet. Värdegrunden symboliseras ofta av tre ord som anses lämpliga att föra ut. Exempelvis:

"Engagerade, effektiva och tillgängliga". (Polisen)
"Kundfokus, respekt, tydlighet och arbetsglädje" (Försäkringskassan)

"Demokrati, positiv människosyn, enhetlighet, rättssäkerhet och effektivitet". (Arbetsförmedlingen)

"Delaktighet, respekt, trygghet" (Äldreomsorgen i Tibro kommun) 

Vilka har du? 

Som Karolinska Institutet så pedagogiskt skriver här ovanför så får man ångest av att inte leva i linje med sina grundvärderingar. Det är väldigt lätt att glömma bort det. Eller; hela samtiden går ut på att vi inte ska kännas vid våra grundvärderingar. Annars skulle vi inte konsumera så mycket. För solidaritet med kommande generationer och att leva miljövänligt här och nu är några av de viktigaste värderingar som svenska folket vill leva efter. Allt enligt Sverigestudien ovan. 

Vad hindrar oss?

De förhastade slutsatsernas tid

Jag är rädd för att inte bara kejsaren är naken. Jag tror vi är det allihop. 

Jag har ett par goda vänner som inte alls finns på nätet. De behöver inte vara där för jobbets skull och de har inget intresse av att vara där för sitt eget höga nöjes skull. De bor många mil bort och vi träffas inte så ofta. Ibland pratar vi i telefon med varandra, utan att kunna skicka smileys och göra tummen upp. Vi bara pratar. Långa, reflekterande samtal. De är den sortens människor som gärna gör en sak i taget - och gör den ordentligt.

Var jag också sån en gång i tiden- och när ändrade jag mig?

Med nästan alla andra människor går allting väldigt fort. Jag ser sällan folk som pratar med sina barn nuförtiden. Varje gång det hände blir jag liksom lycklig i bröstet. Jag tänker inte ens skriva här-och-nu och kvalitetstid och andra löjliga benämningar. Men jag vet att det där långsamma promenerandet med ett barn som håller dig i handen, det kommer ta slut. Det är den lilla näven du kommer sakna mest. Sen.

När jag var som mest stressad följde jag bara med strömmen av människor som gick över gatan i Stockholms innerstad, följde med, och upptäckte flera kvarter senare att jag hade gått för långt. Jag hade glömt vart jag var på väg.

Många nätdiskussioner tenderar att bli likadana. Jag har själv en god utvecklad förmåga att dra förhastade slutsatser ur undermåliga underlag. Den förmågan verkar jag långt ifrån ensam om. Det finns ett växande skockbeteende som gör mig orolig. Elakheter mot den som är aningens annorlunda, snabba fördömanden, små nålstick. Gapskratt på offentliga personers bekostnad. Grupperingar för och emot utan att man egentligen vet i startskedet om man kommer vara för eller emot bara om några dagar. Allt går så fort. De mest resursstarka, de mest välutbildade och de mest kända verkar vara elakast.

Kommer vi ens hinna märka om vi förvandlas till en mobb? Jag fick för någon minut sedan en anonym kommentar på mitt förra inlägg:

"...Men en sak har ungarna i Husby, Hagsätra, Skärholmen mm fattat - och det är mer än man kan säga om de flesta här och på fb - det är inte på nätet det kommer att hända."

Kommentaren passade perfekt in i det som jag höll på att formulera. För - om det inte är här det händer, vad gör vi då här?

Sjatoveffekten

"Den frågeställningen kan man naturligtvis applicera på en rad andra situationer som journalister ställs inför i rapportering av olika slag – nämligen att den som tar del av del av den här informationen kan inspireras till att göra samma sak. Det kan vara olagliga saker, det kan vara saker som är medicinskt farliga."

           Tankeställaren för dem som kritiserade självmordsrapportering, Expressen 101017 

Nihilismen har framträtt bland oss,
därför att vi alla är nihilister...

Dostojevskij, antecknat omkr. 1880

Är det verkligen tekniskt fel? Elfel? Eller har någon tagit sitt liv? 

Om det finns en Werthereffekt som alla journalister känner till, den att risken för självmord ökar ju mer ingående man är i sin rapportering, så framträder nu en Sjatoveffekt. (Sjatov är en våldsam anarkist i Dostojevskijs "Onda andar". Läs vad David Brolin skriver i sin essä om Dostojevskij och 11 september i länken ovan. ) Dvs, skriver du om våld så riskerar du att utlösa mer våld.

Från och med nu kommer rapporteringen om Husby och liknande händelser avta. Det betyder inte att färre inicidenter inträffar, tvärtom lär det mesta bli värre nu när ett stort antal motborgare går ut på gatan för att skapa elände.

De högerextrema nätsidorna skriver gärna upp antalet unga män som samlas för att dra runt på gatorna - de traditionella tidningarna minimerar antalet, skriver så lite som möjligt om dem. Det är inte längre så många bilder på brinnande bilar - däremot fler av typen "en korv mot en sten".

gullig bild

Från och med nu krävs det mycket, mycket mer för att få medias uppmärksamhet. Vad? Det får ni själva tänka ut.

Stockholmsnatt: Medborgargarde på väg ut?

Av olika anledningar får jag den här bilden. Den sägs föreställa medlemmar från SMR (Svenska Motståndsrörelsen), SvP (Svenskarnas Parti) samt olika firmamedlemmar från Hammarby, AIK och Djurgården på väg ut att "skipa ordning" i natten.

Det är där vi är nu.

Berättelsen om Sverige

"Kravallerna i Husby fortsätter. När mörkret faller bryter helvetet loss. Jag är arg. Ledsen. Besviken. När mammas krigstrauma kommer upp till ytan tar jag det personligt."

          Kravaller på mammas gata, SvD 130523 

”Jag är här om din pappa behöver hjälp om han krockar med sin bil, jag hjälper din syster om det börjar brinna i hennes kök […] jag kommer även att hjälpa DIG om du går igenom isen en solig dag i mars. Varför gör du då så här mot mig?"

          Varför gör du så här mot mig? SvD 130525

"I Skärholmen utanför Stockholm finns det åtta McDonalds och en gigantisk galleria. Dessutom Sveriges mest besökta plats, shoppingstaden Kungens kurva. Men knappt några offentliga miljöer kvar alls. Inga mötesplatser där invånarna bestämmer förutsättningarna. Bara köpcentra med en obeveklig kommersiell logik."

          Därför skär jag av brandslangen, fredrikedin.wordpress.com 101205 

"Johanna Langhorst beskriver i boken Förortshat ett Sverige där en kniv skurit ut delar av landet och placerat dem utanför samhället. En borgerlig valkampanj sätter fokus på de som lever i utanförskapet. Langhorst skriver: ”Kanske borde vi sluta tala om 'utanförskapet' i vissa grupper och istället börja diskutera hur andra grupper använder sig av 'utestängning'?”

         Husby bryter sig in i offentligheten, Stockholms fria, 130521
  

Husby natt - och Husby dag. Du har redan sett bilderna i tusen olika versioner. Dessa från DN och SvT

Har ni någon gång hört någon politiker säga att vi behöver fler berättelser? Har ni hört någon reklammänniska säga det? De kan vara lugna nu. Under de senaste dagarna - och nätterna, har vi fått fram en massa nya berättelser. En hel del av dem handlar om klass.
Klass får många att gå igång. Mig också.

Jag har, enligt ett par vänner, gjort ett par misstag de senaste dagarna. Jag har råkat klumpa ihop de rikaste rika med varandra - och skissat stereotypier av dem. Det har fått folk som känner sig rika att bli fruktansvärt upprörda. Sådär upprörda som bara människor i övre medelklassen kan bli. För man vill ju gärna bli sedd som en individ. Det är bara de fattiga som ska klumpas ihop och bli till förväxling lika.

För hur många enskilda individer har ni egentligen läst om i "berättelsen om Husby"? Det är "polisen", "brandmannen", "den lokala eldsjälen", "den ledsne bilägaren" och "den duktiga tonåringen som vill förändra".

"Varenda reporter, i varenda svensk stad där det finns resursfattiga områden, har skrivit artiklar om välvilliga satsningar och projekt, om engagerade eldsjälar och vitala mötesplatser. I artiklar, radio- och tv-inslag har de ökade klyftorna, den ojämlika skolan och den kriminalitet som finner näring i utanförskapets stigmatiserande mylla beskrivits så många gånger att vi troligen blivit blinda.
Men hur vi än gör, gör vi fel. För det som syns är antingen det myspysiga vid grönsaksstånden på torget – eller så är det de stenkastande ligisterna. Så klart ingen känner igen sig. Och så klart att det inte går att ta de svartvita bilderna på allvar – oavsett vilken sida det är som använder sig av den metoden att beskriva verkligheten."

         Men hur vi än gör, så gör vi fel, Ulrika By, DN 130523 

Nästa vecka ska jag själv åka dit. Ska anstränga mig till det yttersta för att försöka undvika stereotypier. Kommer inte kunna skriva ett enda ord.

Vi

När det händer saker i Husby imploderar mediestockholm på bara en halv dag. Det blir liksom för mycket för alla. Oss. Vi som är vi med varandra.

Alla vill vara vi med oss och vi är vi med alla. Gärna hela världen, iallafall med Europa. Hela schlagerfestivalen, det jag såg av den innan jag och sjuåringen somnade, handlade om att "we are one". Lite bibliskt sådär, som om vi alla vore delar av det där trädet. Det metaforiska trädet där Jesus är kroppen och församlingen grenarna och jag ett litet dallrande löv som hör samman med alla andra. Så vackert.

Om vi alla hör ihop gäller det bara att anpassa sig. Men en del ska alltid anpassa sig mer än andra.

Vad vill dom där i Husby? Dom. Förklaringsmodellerna är oändligt många, men mynnar snart ut i två teorier. Antingen är de klasskämpar eller ligister. Folk delar upp sig i  höger och vänster. Man vet vad det handlar om trots att man, inte jag iallafall, aldrig har satt sin fot i Husby.

Kanske tycker de bara att de händer för lite där. Men budskapet till oss, alla vi som är vi med varandra, är glasklart: "Vi är inte en del av ert vi. Fuck you."

Några kilometer från Husby ligger Djursholm. Där är man inte heller en del av något vi. Men det gör inget. Man är sig själv nock.

Men i Mälarhöjden, Bagarmossen, Hässelby, Farsta, Axelsberg. På Södermalm, Kungsholmen och i Vasastan, där är man vi med varandra.

Vi som har mycket att förlora vill vara tillsammans. Stå enade. Om några inte vill vara med finns det bara en väg kvar för oss andra. Neråt.

Dom har outsmartat oss.

Alla tänker på Carl

"Narcissists tend to have high self-esteem. However, narcissism is not the same thing as self-esteem; people who have high self-esteem are often humble, whereas narcissists rarely are. It was once thought that narcissists have high self-esteem on the surface, but deep down they are insecure. However, the latest evidence indicates that narcissists are actually secure or grandiose at both levels. Onlookers may infer that insecurity is there because narcissists tend to be defensive when their self-esteem is threatened (e.g., being ridiculed); narcissists can be aggressive. The sometimes dangerous lifestyle may more generally reflect sensation-seeking or impulsivity (e.g., risky sex, bold financial decisions)."

           www.psychologytoday.com/conditions/narcissistic-personality-disorder

Carl Bildt i kofta.Bild från Expressen

Alla tänker på Carl Bildt. Alla pratar om honom. Överallt och hela tiden. Igår satt panelen i "God morgon, världen" och diskuterade Carl Bildt och hans kläder. Där kallas Carl Bildt för "politikens Blondinbella". Det blir lätt så. Att man skrattar lite år honom, inte tar makten på allvar. Men detta att alla pratar om Carl är mer allvarligt än så. 

När Carl Bildt var med vid Arktiska rådets möte förra veckan ställde en vän frågan: Är Carl Bildt psykopat? Hen ställde upp ett antal kriterier för psykopati och menade att Carl Bildt uppfyllde samtliga. Samtidigt, i en annan grupp, frågade en vän om Carl Bildt möjligen hade ett accelererande missbruk eftersom han gjorde så konstiga uttalanden. Nej, svarade någon, men håller han kanske på att utveckla demens? Han verkar inte riktigt veta vad han håller på med. 

Idag lyssnade jag på "maktpodden" med Viggo Cavling och Dominika Peczynski. Den handlar förstås också om - Carl Bildt. Där ställer Viggo Cavling det utom rimligt tvivel att Carl Bildt är fullblodsnarcissist. Han är dessutom en 1900-talsmaktperson, bestämmer de. 

Att ha en narcissistisk personlighetsstörning är allvarligt. Särskilt för omgivningen. Man letar hela tiden efter fel hos andra för att skydda sin egen persona. Men det finns andra konsekvenser. Bodil Malmsten har gjort en fantastiskt träffsäker bild av den åldrande narcissisten i sin roman "Den dagen då kastanjerna slår ut är jag långt härifrån".  

Om det skulle vara så att Carl Bildt, som Viggo Cavling säger, har en narcissistisk personlighetsstörning så får det allvarliga konsekvenser för hans maktutövande. Då handlar allt om att upprätthålla bilden av sig själv och inget om att göra det bästa. Och när tiden går och Carl blir äldre och han får svårare att upprätthålla försvaren, så kommer omdömet att svikta.

För en narcissist är en smygande depression det rimliga och bästa svaret. Alla andra svar kommer göra omgivningen mer illa. 

Vilken är din hypotes?

Carl Bildt i glamourkavaj. Bild från Aftonbladet

Carl Bildt talar för mig

"Klimatförändringar och snabb teknisk utveckling har öppnat nya möjligheter för människor som bor och investerar i de svårtillgängliga områdena längst uppe i norr. Gemensamt måste vi hitta former för att ta vara på dessa möjligheter utan att skapa nya problem."

Carl Bildt,"Fel läge driva frågan om stopp för oljeutvinning",  DN Debatt 130515

Carl Bildt har all anledning att vara nöjd. Han gör som han själv vill. 

Jag är bara en liten, fattig människa. En pytteliten del av hela det svenska folket. Men jag får vara med och bestämma var fjärde år. Just nu har folket bestämt att vi har en högerregering. Där är Carl Bildt utrikesminister. När Carl Bildt skriver på DN Debatt, skriver han som utrikesminister. Min minister. 

Idag berättar Carl Bildt för mig att han inte tänker driva frågan om stopp för oljeutvinning i Arktis. Det är fel läge. 

Rätt läge måste förmodligen vara när de redan investerat miljarder i utvinning där uppe. Eller så blir det aldrig rätt läge. Men eftersom "vissa" tycker att man inte alls borde utvinna olja uppe i Arktis känner sig Carl Bildt nödgad att förklara för mig, folket, varför vi ändå inte tänker försöka stoppa det. 

Jo, så här är det, lilla Maria: Klimatförändringarna är jättesvåra där uppe. Och värre kommer det bli. Det säger alla rapporter. Men vi måste ta vara på möjligheterna, se du. Utan att skapa nya problem. 

Jaha, tänker jag. Men är det inte oljan som orsakar problemen där uppe? Är det inte vårt hänsynslösa slöseri med fossila bränslen som skapar klimatförändringarna? Ånej. Det är bara sot som skapar problemen. Oljan är inget problem. 

Så skönt. Jag hade bara fått alltihop om bakfoten. 

Fast lite nyfiken är jag ändå på vad miljöminister Lena Ek säger när hon läser dagens DN. För jag tror liksom inte att Calle kollade med henne först. Han gör som han själv vill. I mitt namn.

PS: Supermiljöbloggen publicerar idag följande citat från EU-nämndens möte med Carl Bildt: – Jag är tacksam för varje steg som innebär att vi minskar, eller skapar bättre förutsättningar för att minska, utsläppen av klimatpåverkande gaser. Det är den omedelbara prioriteten. Det kan ske med förnybara energikällor. Om man ersätter kol med gas halverar vi utsläppen. Då kan Bodil Ceballos säga att det inte är hållbart eftersom det kommer att bli annorlunda om 50 år. Ja, om 50 år är vi alla döda. Då kommer man säkert att hitta på någonting nytt.

"Jag är tacksam för varje steg som innebär att vi minskar, eller skapar bättre förutsättningar för att minska, utsläppen av klimatpåverkande gaser. Det är den omedelbara prioriteten. Det kan ske med förnybara energikällor. Om man ersätter kol med gas halverar vi utsläppen. Då kan Bodil Ceballos säga att det inte är hållbart eftersom det kommer att bli annorlunda om 50 år. Ja, om 50 år är vi alla döda. Då kommer man säkert att hitta på någonting nytt."

Men Carl Bildt har fel. Om 50 år är inte alla döda. Inte mina barn. Inte hans barn.

Vänd dem inte ryggen

Vi tittar på partiledardebatten. Efter bara några minuter börjar vi prata om slipsar istället.
Björklunds var värst.

Det är lätt att tro att slipsar är oviktiga, men om ni visste vilken möda partiernas hjärntruster ägnat åt partiledarnas utstyrsel så skulle ni inte tycka att jag pratar om bagateller. En slips är den där enda lilla biten tyg som ger partiledarmännen en chans att visa vem eller vilka grupper man vill attrahera.

Reinfeldt hade en lila slips. Lila är en färg som traditionellt sett associeras med kungligheter, överdåd, rikedom och lyx.

Löfven hade en röd slips. Rött associeras med mod, passion, sexuellt begär och ilska. Sammantaget en hel del av den energi hans parti kan behöva fyllas på med.

Gustav Fridolins slips var lite av varje. Allt utom grön. Den var kanske ett försök att koka ner den rutiga söderhipsterskjortan till slips. Men är verkligen söderhipstrar (böjer man det ordet så?) lika extremt passionerat intresserade av den svenska skolans organiseringsproblem som Fridolin är?

Det är inte bara Fridolin som är otrygg i klimatfrågan. Hela partiet är det. Obekväma och otrygga. Det är för sorgligt.

Någon sa till mig: "Om Miljöpartiet genomför hela sin klimatpolitik så minskar vi CO2-utsläppen med högst fem procent."  Det är i dagsläget den mest kraftfulla klimatpolitik vi har.

Någon har väl analyserat oss väljare och sagt, att väljarna inte vill få sin frihet begränsad. Vi kommer inte att rösta på någon som tänker ta ifrån oss något. Man kan bara lägga till i politiken, inte dra ifrån. Sålunda pratar Miljöpartiet och Gustav Fridolin hellre om skolmat, om närproducerat och om lokala tillagningskök.

Alliansen övertygade inte i partiledardebatten

Birger Schlaug skriver på sin blogg "enda skälet att inte starta ett nytt parti är att jag varit med om det en gång." Många tar chansen att be honom att verkligen göra det. Det kommer han inte att göra. Han är för smart för det. Det tar ju så jäkla lång tid att få ordning på ett parti. Man blir illa hanterad på vägen. Både människor och ideer blir tilltufsade.

- - -

Egentligen vill jag inte alls skriva om politik. Partiledardebatten får mig att må illa, jag vill bara vända mig bort från politiken, ointressera mig. Lära mig mer om getter och odling och pilla mig i naveln.

Som om det redan vore för sent. Är det?

Kampanjer som liksom inte blev av

"Hos klienter med låg beredskap till förändring är rådgivarens uppgift att väcka intresse för förändring och öppna för ett annat perspektiv på saken, till exempel genom att erbjuda information om riskerna med beteendet. Två exempel:
– Känner du till hur rökningen påverkar din hälsa? Får jag berätta? – Vad skulle få dig att fundera på att ändra dig?
Rådgivaren avslutar med en öppen, utforskande fråga, som ger klienten tal- och tankeutrymme:
– Vad tänker du om detta?"

          Om metoden "Motiverande Intervju", Folkhälsoinstitutet

"Kärleken till pengar är roten till allt ont" 

Bibeln, 1 Tim 6:10

En gång i tiden, efter några år som utredare i Riksdagen, tyckte jag att det var för lite påverkan från "de goda". Det ville jag avhjälpa. Så jag höll några kurser i opinionsbildning med små medel.

Men vad ska vi göra då? Den frågan fick jag från ett möte med en kyrklig organisation. En organisation som gör en massa fint socialt arbete bland missbrukare och hemlösa.

Jag föreslog att de skulle vidga sitt uppdrag. Gå på de rika. "Kärleken till pengar är ju ändå roten till allt ont, det står i Bibeln", sade jag kavat.

Mitt förslag var en kampanj på Stureplan: Massageerbjudanden, motiverande samtal, upplyftande frälsningssånger till de rika. Jobba på deras omvändelse. De som springer förbi i kostym och jagar efter mer.

Vi var inte kompatibla med varandra. Den kampanjen blev liksom inte av. Men jag tycker fortfarande att den är intressant: Det är dags att byta fokus från de som inte har till de som har - och vill ha mer.

Nej, det var inte Frälsis - men varför inte göra som de gör?

Ordningsfråga

"Det var en ganska chockad mamma som ringde upp med jämna mellanrum den hösten. ”De är inte kloka”, var hennes sammanfattande utlåtande."

            "S måste lyssna på min mamma", Aftonbladet 130422 

"Kan du komparera ordet fiende? Frågan, som jag fick under min tid som riksdagsledamot, förvånande mig därför att den ställdes av en äldre välutbildad gentleman. Han tillhör ju den generation som gick i skolan när det ansågs som viktigt att kunna den svenska grammatiken. Jag trodde därför att han drabbats av en lindrigare hjärnskada för det går inte att komparera ett substantiv. Men frågeställaren triumferade med att det går visst: Fiende, dödsfiende, partikamrat!"

        "Fiende, dödsfiende, partikamrat", Ann-Mari Pålsson, Kristianstadsbladet, 130424 

Jag och Anna kämpar för frihet för Västsaharas folk. Bild: Annas pappa

Redan som elvaåring fick jag mina förste erfarenheter av partikultur. Jag och en kompis var mycket radikala. Vi var särskilt arga över orättvisor, som multinationella företags utsugande av arbetskraft i tredje världen. Min kompis pappa var folkpartist - och han tyckte att våra frågor låg nära Folkpartiet så han uppmuntrade oss att starta en FPU-avdelning.

Genast fick vi åka på konferens. Där satt de unga vuxna och kedjerökte i möteslokalen. Vi krävde hostande omröstning om huruvida rökning skulle vara tillåtet inne på mötet. Och vi vann! Demokratin fungerade. Kanske allra mest för att ingen ville göra två barn desillusionerade.

Året efter insåg jag, med viss besvikelse, att Folkpartiet inte var det mest radikala alternativet och lämnade partipolitiken.

Mysigt på partimöte

Men 1996 var det dags igen! Jag stegade som nybliven medlem glatt in på ett av Miljöpartiet Stockholms stads medlemsmöten. Där höll ett fåtal personer medlemsmötet i ett järngrepp. De hade oändligt med tid och energi att driva ordningsfrågor på ordningsfrågan - och kräva votering på densamma. 

Många var nog de nya medlemmar som bara orkade gå på ett enda möte. 

Jag lämnade Miljöpartiet efter några år. Det räckte inte med en transparent valprocedur. Jag hade inte energi och tid över för att sitta och tjafsa med folk. Men jag är glad över att några orkar. 

När jag läser Karin Petterssons ledare i Aftonbladet blir jag fundersam: Är det ens möjligt att vara demokratisk och öppen i andra delar av sin politik om man inte är det internt? 

Jag gör mig inga illusioner om att det skulle fungera bättre i något av riksdagspartierna. Men istället för att mångordigt och med pannorna i djupa veck fråga sig varför unga människor inte vill engagera sig i politiken, kanske man ska misstänka att många av dem har försökt göra det. 

De behövde kanske bara besöka ett enda möte. 

Någon måste göra något!

"Men det är inte bara i Solna som föräldrar nu säger stopp. Runt om i hela landet sprider sig uppror bland föräldrar som kräver mindre barngrupper och mer personal. Bland annat i Göteborg, Linköping, Nynäshamn och Luleå."

        "Föräldrar gör uppror mot nedskärningar", SvT 130424

           "Uppror inom Moderaterna: Mer pengar till försvaret!"
            SvT 130301

"Vi är alldeles i chock och har krävt ett öppet möte med verksamhetschefen för äldreomsorgen"

          "Frivilliga i uppror" Lokaltidningen, 130315 

"Distriktssköterskor i Hofors och Ockelbo har fått nog: Om planerna på påtvingad jourberedskap går igenom säger de upp sig."

          Distriktssköterskor gör uppror, Dagens Medicin 130401

Om du googlar på "sjukvård + uppror" så får du mängder av aktuella träffar. "Uppror" verkar vara rubriksättarnas absoluta förstahandsval för alla sorters uttalat missnöje.

Betydelsen av ordet "uppror" kan dra åt två olika håll: Antingen betyder det "myteri, revolt" - eller "tumult, oljud". Är det otaliga myterier vi ser i medier just nu, eller är det bara just - oljud?

Det verkar vara oljud. Mängder av människor som inte sjunger i takt med den tid de lever i och den politik de röstat fram.

Klart man ska göra sin röst hörd. Men det är lätt att bli enögd, att bara se sin egen lilla sakfråga. Är vi redan satta i rörelse, mot större, organiserade missnöjesrevolter - eller är det bara samma gamla gnäll som alltid?

Käthe Kollwitz - "Vävarnas uppror"

"Miljoner européer som för inte så länge sedan var ganska välmående har nu svårt att skaffa mat. Europa bör därför förbereda sig på folkliga uppror, liknande dem som skakat Nordafrika, varnar Internationella rödakorskommittén"

"Röda Korset varnar för uppror", SvD 130102