Ordningsfråga

"Det var en ganska chockad mamma som ringde upp med jämna mellanrum den hösten. ”De är inte kloka”, var hennes sammanfattande utlåtande."

            "S måste lyssna på min mamma", Aftonbladet 130422 

"Kan du komparera ordet fiende? Frågan, som jag fick under min tid som riksdagsledamot, förvånande mig därför att den ställdes av en äldre välutbildad gentleman. Han tillhör ju den generation som gick i skolan när det ansågs som viktigt att kunna den svenska grammatiken. Jag trodde därför att han drabbats av en lindrigare hjärnskada för det går inte att komparera ett substantiv. Men frågeställaren triumferade med att det går visst: Fiende, dödsfiende, partikamrat!"

        "Fiende, dödsfiende, partikamrat", Ann-Mari Pålsson, Kristianstadsbladet, 130424 

Jag och Anna kämpar för frihet för Västsaharas folk. Bild: Annas pappa

Redan som elvaåring fick jag mina förste erfarenheter av partikultur. Jag och en kompis var mycket radikala. Vi var särskilt arga över orättvisor, som multinationella företags utsugande av arbetskraft i tredje världen. Min kompis pappa var folkpartist - och han tyckte att våra frågor låg nära Folkpartiet så han uppmuntrade oss att starta en FPU-avdelning.

Genast fick vi åka på konferens. Där satt de unga vuxna och kedjerökte i möteslokalen. Vi krävde hostande omröstning om huruvida rökning skulle vara tillåtet inne på mötet. Och vi vann! Demokratin fungerade. Kanske allra mest för att ingen ville göra två barn desillusionerade.

Året efter insåg jag, med viss besvikelse, att Folkpartiet inte var det mest radikala alternativet och lämnade partipolitiken.

Mysigt på partimöte

Men 1996 var det dags igen! Jag stegade som nybliven medlem glatt in på ett av Miljöpartiet Stockholms stads medlemsmöten. Där höll ett fåtal personer medlemsmötet i ett järngrepp. De hade oändligt med tid och energi att driva ordningsfrågor på ordningsfrågan - och kräva votering på densamma. 

Många var nog de nya medlemmar som bara orkade gå på ett enda möte. 

Jag lämnade Miljöpartiet efter några år. Det räckte inte med en transparent valprocedur. Jag hade inte energi och tid över för att sitta och tjafsa med folk. Men jag är glad över att några orkar. 

När jag läser Karin Petterssons ledare i Aftonbladet blir jag fundersam: Är det ens möjligt att vara demokratisk och öppen i andra delar av sin politik om man inte är det internt? 

Jag gör mig inga illusioner om att det skulle fungera bättre i något av riksdagspartierna. Men istället för att mångordigt och med pannorna i djupa veck fråga sig varför unga människor inte vill engagera sig i politiken, kanske man ska misstänka att många av dem har försökt göra det. 

De behövde kanske bara besöka ett enda möte.