onsdag 27 mars 2013

från hämmad till gränslös

"Här skapas gränslös kommunikation. Med gränslös menar vi att kreativitet och produktion går hand i hand, men också att kommunikation är kanaloberoende. Vi tror också på att sudda ut gränserna på kartan – för oss ligger Köpenhamn lika nära som Kista, Kalmar eller Kiev."
            Citat. En kommunikationsbyrå berättar om sig själva.  
"Problemets kärna är hur vi ska lyckas kommunicera med en civilisation som vi inte delar någonting med. Kommunikationens grund är ju att vi har något gemensamt, exempelvis kultur."
              Gränslös kommunikation. DIK Forum, 130206 

Gränslöst. Resande. 
The sky´s the limit! Det vet ju alla. Att slå sig fri och få utveckla hela sin potential. Att inte låta sig hindras. Det finaste av allt. Inget annat är så eftersträvansvärt.

Men var är alla de där hindren som "vi" måste bekämpa? Allt det där som stoppar oss? I våra hjärnor? Ja, så var det förr-i-tiden. När Sigmund Freud 1930 skrev "Vi vantrivs i kulturen", så beskrev han ett hämmat samhälle där försvar som bortträngning var förhärskande.

Skuld, skam, noll utlevelse. Stackars...dom. Bilden sitter kvar, men ingen som tittar på vårt samhälle idag kan säga att vi är särskilt hämmade.

Gränslös. Induktionshäll

När blev vi gränslösa? 

Tekniken har hjälpt oss. Förändringen av arbetslivet har hjälpt oss. Förflyttningen bort från manuellt arbete. Franco Berardi beskriver det i "Den arbetande själen. Att så många av oss sitter vid en dator där arbetad tid och fritid flyter samman. Nomader som hör hemma ingenstans, som kan arbeta varsomhelst. Men ändå med en unik kompetens som inte är starka armar och tålig rygg - den är kognitiv och individberoende. 


Gränslöst. Arbetsliv
Om Freuds samhälle var neurotiskt så var kanske psykoanalys ett bra botemedel. Men dagens kultur är schizofren. Det finns ingen skillnad på yttre eller inre budskap. Kommunikationen är full av double-bind. Ett bra exempel är arbetslinjen. Alla vet att vi måste arbeta. Men det finaste som finns är om man inte behöver det. Fast, de som inte behövs, de är inte värda någonting. Arbetet är norm, men sysslolösheten lyxen vi eftersträvar. Om vi tillhör den utvalda grupp som får arbeta. Därför arbetar vi inte när vi arbetar - och tvärtom. 

Vi är gränslösa människor i en gränslös civilisation där det främsta påbudet är "låt ingen begränsa dig". Ett påbud som fungerade bra för femtio år sedan, eller för fyrtio eller trettio år sedan. 

I en schizofren kultur borde budskapet snarare vara: "Lyssna inte på alla dina röster!" Begränsa dig själv. Maslows behovstrappa kan ta några steg ner igen, på andra sidan bortom självförverkligandet. Där kan begränsandet, avståndstagandet och förnöjsamheten få dyka upp som nya trappsteg. 

"Det finns ingenting i vårt psyke som hindrar oss från att utplåna oss själva" har psykologen Billy Larsson sagt. 

Precis som alkoholisten kan supa ihjäl sig och narkomanen knarka ihjäl sig kan vi lätt konsumera ihjäl oss. Och för en gränslös kultur finns bara en enda yttersta gräns: Planetens resurser. 






måndag 25 mars 2013

otörst


"Jag duschar två gånger varje dag, tvättar kroppen varje gång och håret varannan dag eller en gång per dag. Allt annat är ofräscht."
           Ung kvinna svarar på frågan hur ofta man tvättar sig, sajten "Mode-och-skönhet-i-fokus" 

"Vi förutsätter att om vattenproducenterna väljer att inte följa Livsmedelsverkets rekommendationer finns det goda skäl för detta som att råvattenkvaliteten är mikrobiologiskt mycket god och stabil och att det inte finns några föroreningsrisker i vattentäkten."
           Svenskt Vatten, branschorganisation, 120619 

Den sista flygresan jag gjorde gick till Marocko. 2008 tillbringade jag en vecka i en by i öknen, nära gränsen till Algeriet. Det finns inte mycket vatten där. Jag duschade inte under den tiden för det fanns inte några duschar. Människorna i byn satt en hel eftermiddag och tittade på en video som någon hade haft med sig. Den föreställde vatten. Det hade snöat mycket i Atlasbergen. Vattenresevoarerna nedanför fylldes.

Om och om igen tittade de på en film som föreställde virvlande, forsande vatten. Lycka.
Det här var ändå en blöt och bra vinter. 
"Det jag oroar mig mest för är vårt dricksvatten. Att vi inte kommer kunna förvänta oss bra vatten ur kranarna i framtiden." Den som säger så är Mette Lindahl Ohlsson, chef för MSB:s enhet för skydd av samhällsviktig verksamhet. Det här är bara en bisats, egentligen intervjuar jag henne om andra saker. Men det får mig att tänka på vatten igen.

2012 var ett år av små, tysta eller mer högljudda kommunala dricksvattenskandaler. Bland annat i Virserum, Halmstad, Sunne, Dala-Floda, Tjörn Löberöd, Kangos, Lönsboda, Kristianstad,  Emmaboda, Torsby, Aneby, Gagnef, Hudiksvall,  Örebro, Göteborg, nej, jag orkar inte fortsätta längre. Och 2013 verkar inte bli bättre. Är det inte lut som plötsligt gör vattnet frätande, så är det brist på mikrobiologiska barriärer som gör att chryptosporodium, tarmbakterier eller resistenta bakterier simmar runt i vattenverket. Allt är möjligt.

En del av våra viktigaste vattentäkter än inte ens skyddade genom lagstiftning. Kanske dags för svenska folkvalda att sätta sig ner och om och om igen titta på en video med rinnande vatten?

Eller kanske göra en utflykt till den kommunala vattentäkten, eller till någon av landets många källor. Känna tacksamheten över att vi tillhör den minoritet i världen som har gott om gott vatten.

Fråga gärna din kommunpolitiker inför valet hur hen tänker om dagvattensystem, barriärer och VA-system.

Källa med omgivande våtmark. Finns nära dig. 







lördag 23 mars 2013

Allt kommer bli så bra, så bra

-Tycker du om den här, Maria? Då skriver jag ditt namn under så att du får den av mig när jag är död. Så kan du minnas mig varje gång du ser den. (mormor)
- Usch prata inte så otäckt! Här ska ingen dö! (mamma)
Vem ska trösta knyttet?
"Hu, jag orkar inte läsa din blogg, du skriver ju bara om otäcka saker", brukar folk säga till mig. Det känns som om de vill att jag ska trösta dem.

Världen är full av små fyrtioåriga och femtioåriga knytt som behöver tröst och försäkran och trygghet och...

De flesta med egna barn. Men jag har ingen lust att trösta vuxna människor. Det finns redan för mycket tröst där ute. Det behövs inte mer av snabba försäkranden om att allt kommer att gå bra.

Att vara förälder är att kunna bära sin egen ångest. Att härbärgera den. Det innebär att vi inte ska spruta ut vår oro på ungarna så att de får bära eländet åt oss.

Men många tolkar det som att man inte alls ska prata om otäcka saker med sina barn. Helst inte ens läsa om dem själv.

Det man inte vet mår man inte illa av.

Men den som inte pratar om otäcka saker som har bäring i barnens liv, faktorer som kommer påverka dem, den är bara feg. Rädd för sina egna starka känslor. Föräldrars feghet gör att många barn släpar runt på ett tungt, men diffust ansvarstagande för allt och inget här i världen.

Jag har vuxit upp med en sådan förälder. Min mammas dödsångest har präglat hela min uppväxt. Mormors mod gav mig nödvändiga redskap så att jag har kunnat bära en del av mammas dödsångest åt henne. Tack, mormor.

Att tänka på barnens framtid gör ont. Snälla, ta på dig den smärtan, var inte en liten lort, var modig och stark och lär ungarna så mycket du kan.

Du är stor nu. Jag lovar.

P.S: Du behöver naturligtvis inte läsa min blogg. Läs någon annan istället. Det finns så många bra. D.S

"Ibland finns det saker som alla människor måste göra, annars är man bara en liten lort."
            Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren 


onsdag 20 mars 2013

Varför spökar det så sällan i storstäderna?

""Farmen. Svensk realityserie från 2013. Långt bort från moderniteter som el och rinnande vatten ska ett antal deltagare leva som bönder gjorde på 1800-talet. Förutom att de ska leva som förr i tiden, är det en hård tävling med taktik och rackarspel."
"Om Drömmen om landet: Fyra storstadsfamiljer testar på ett alternativt liv på landet."
"Om Det hände här: Anders Lundin och tre historiker åker till små orter för att hitta stor historia."
 "Det okända:  Del 9 av 11. På Kronlunds kursgård utanför Vindeln har personalen kunnat vittna om märkliga fenomen under flera år. Den nya ägaren, Peter Green, trodde först inte på historierna. Men när han själv såg en spöklik dam ändrade han uppfattning. Mediet Jörgen Gustafsson reser dit för att ta reda på vad som pågår."
"I Åsele kommun i Västerbotten bor det 2958 personer. Antalet har minskat med över 1000 personer på bara 20 år. Om det här fortsätter kommer Åsele att stå helt öde år 2068, det vill säga om 55 år. Det visar beräkningar som Västerbottensnytt har gjort.
Men det är inte bara Åsele som riskerar att bli ett spöksamhälle. Fler orter är i farozonen längs Ångermanälven, som är den älvdal där befolkningen minskar mest."
          "Åsele kan bli spökstad" SvT Rapport 130318 

Spökhus nr 1
"I Norrland hava vi inom våra gränser ett Indien, blott vi förstår att besöka det." Ja, man får travestera Axel Oxenstierna.

Och det är inte bara ett outforskat Indien som ligger i Norrland; det finns massor av andra mer eller mindre vita fläckar på Sverigekartan.

Majoriteten av Sveriges yta är grymt exotisk: Det spökar där, det finns okänd historia där, små gulliga djur och bönder med roliga dialekter. Folk äter konstig mat (hemrullade getostar) och har ful inredning och udda värderingar. Och naturtillgångar.

Om det sedan bara kan bli ett extra plus i kanten att det är 20 mil till närmsta vårdcentral, då kanske inlandssemestrandet snart tar riktig fart. "Jo, du förstår, blir man biten av en huggorm där, då är det verkligen skarpt läge".

Allvarligt talat:  Har någon av er funderat på att försörja er som spöke?
Spökhus nr 2


Sprickorna i muren

"Om Twitter är en mediesjuk grälstuga och Facebook ett virrvarr av hätska utfall, husdjur och kompisar från förr är Instagram en socialt snäll smartphonekanal där användarna mest delar ut hjärtan och bekräftande utrop till varandra. På några månader har Filippa Reinfeldt samlat ihop snart 4 000 följare."
           "Insta-mama", Anna Hellgren, Expressen 130121 

Bild lånad från bloggen "den ömhet du är värd"

tisdag 19 mars 2013

Kära dagbok

Den här bloggen började för lite mer än fyra månader sedan som ett sätt att för mig själv skriva ner sånt jag läst om och inte visste vad jag skulle göra med.

Inte tänkte jag att någon skulle läsa den. Kanske att jag kunde pracka den på någon vän, men eftersom de ämnen jag skriver om är så obehagliga så hoppades jag inte mycket på det heller.



Det här inlägget skriver jag bara för att bloggen nu har haft över 100 000 sidvisningar. Inte vet jag vad det betyder, är skitdålig på statistik. Men jag vet att jag har haft många fantastiska diskussioner med bloggens läsare under den korta tid som gått. Tack ni smarta, roliga.

Att det har blivit läsare kan jag främst tacka Lars och David för. Vilken marknadsföring ni har hjälpt mig med. Tack.

Nu är det lite rörigt här hemma, på grund av situationen beskriven i föregående inlägg. Om jag hade haft tid över att skriva fler blogginlägg idag, hade jag skrivit om MSB:s nya rapport om analys av identifierade risker, där man ytterligare lyfter upp livsmedelsförsörjningen. Påpassligt nog kommer SvD med artiklar i samma ämne. Fast slutsatsen "du måste klara dig själv i tre dygn"kunde gott ha fortsatt med "...och sen också." Scenario från MSB: 
"På söndagen den 26 augusti kommer ett hot från en nation i Mellanöstern om att stänga Winesundet44 som utgör en smal och mycket viktig passage för oljeexporten till hela världen.
Råoljepriset styrs av marknaden som reagerar kraftfullt på utvecklingen. Effekterna kommer omedelbart, före veckans slut har priset tredubblats.
Strejker och blockader bryter ut över hela Europa. I Sverige höjer bensinbolagen priset på driv­ medel. I slutet av veckan kostar en liter bensin 45 kronor. Dieselpriset har höjts till 42 kronor per liter.
Tidigt på lördag morgon, den första september, inleder transportföretag blockader mot oljeraffinaderiet i Lysekil. Under söndagen sprider sig protesterna till Göteborg och därmed är Sveriges samtliga raffinaderier blockerade och hindrade från att leverera drivmedel till depåerna runtom i landet.
Under måndagsmorgonen den 3:e september konstateras att en stor del av alla drivmedels­ leveranser är förhindrade p.g.a. blockaderna."
 Härligt. För mig är det som en deckare. Vill läsa allt nu. Men jag måste jobba för brödfödan.

Jag och min man pratar med sjukvården

I vanliga fall är Jussi en mycket snäll katt. 
I söndags morse hämtade min man morgontidningen ute vid brevlådan. Han var barbent, iklädd morgonrock. När han steg in i hallen hoppade vår annars mycket snälla katt på honom och bet honom i benet. Min man, som är en van sjukvårdare, tvättade av sig blodet och plåstrade om sig själv.

I söndags kväll sade han att det gjorde ont.
- Du behöver säkert få stelkramp och antibiotika, sade jag. Åk till närakuten. Se här: Närakuten har drop-in.

Min man åkte till närakuten. Carema, stod det. Över Carema var det en ny skylt där det istället stod Capio. Någon hade tagit över efter någon. Det stod mycket riktigt "Drop-in" på samma skylt.

-Nej, vi har inte drop-in, sade läkaren. Åk hem två timmar så får du komma tillbaka klockan nio för antibiotika.

Min man åker hem. Han har frossa. Två timmar senare åker han tillbaka till närakuten. Då är det en ny läkare där. Min man får ingen stelkrampsspruta. Han får ingen antibiotika. De tvättar av såret och säger att han inte behöver mer vård.

- Men kom gärna tillbaka imorgon om det blir värre.

Måndag: Min man linkar runt och har ont i benet. Måndag eftermiddag ser vi att det är mer rött, svullet och varmt. Han har frossa igen. Min man ringer närakuten. Han får en tid klockan nio på kvällen.

- Oj då, säger läkaren efter att ha tagit ett blodprov. Det ser visst ut som om det växer otäcka bakterier i ditt sår. Det här kan jag inte behandla här. Jag skriver en remiss så får du åka in till SöS-akuten.

Måndag kväll: Min man stiger in på SöS-akuten. En sköterska i receptionen säger:

- Här har vi totalt kaos, ingen kommer hinna ta hand om dig på hela natten, det är lika bra du åker hem!

Min man kommer hem. Han är trött och vill sova. Han har frossa och har ont. Han har sökt vård tre, nej fyra gånger. Jag ringer vårdguiden, får prata med en sköterska. Hon låter inte glad när hon hör vad som hänt.

- Jag säger inte vad jag tänker nu, men ack, vad jag tänker, säger hon.

Hon får tag i en jourläkare som kollar min mans blodprover över nätet. Han säger att han ska skicka en ambulans.

- Så att dom inte kan strunta i honom. Kommer han med ambulans måste dom ju göra något. Din man måste mycket snabbt få antibiotika intravenöst. Annars riskerar han sepsis.

Måndag kväll 23.30. Min man åker iväg i ambulans.

Tisdag morgon 04.30. Min man får stelkrampsspruta, antibiotika intravenöst och är i för dåligt skick för att få åka hem. Men ändå vid gott mod. Och trött.

Jäklar, vad han har konsumerat vård! Två samtal till vårdguiden, två, nej, tre besök på närakuten eftersom vårdcentralen var stängd, två besök på akuten, en ambulanstransport.

Vi måste vara mycket nära hela sjukvårdens kollaps. Vad hände med rätt insats på rätt nivå?

måndag 18 mars 2013

Mat på bordet - idag och imorgon

De klimatförändringar vi ser redan idag är resultatet av utsläpp mänskligheten gjorde för fyrtio år sedan. De resor du gör, den mat du äter och de saker du köper idag får konsekvenser i klimatet först om flera årtionden. Skrämmer det dig? Eller gör det dig lugn?

Vete. Sånt man äter. 
Harald Welzer skriver i dagens DN om klimatfrågan. Jag har läst hans böcker "Climate wars" och "Slutet på världen som vi känner den". Bra böcker. Inte särskilt hoppfulla.

- Men han säger ju att det är omöjligt att lösa det här!
Så säger min man efter läsningen av dagens artikel. Jag tänker precis tvärtom. Welzer beskriver klimatfrågan som "djupt moralisk". Det blir upp till var och en av oss. För konsumtionen är problemet.

Hur kan det vara möjligt att det är upp till mig och dig? Det blir ju nästan en teologisk diskussion: Vad är en liten människa, om Gud inte finns? Om ingen ledare i hela världen är stark nog att lösa frågan. Ja, vi kan ju sluta vänta på frälsning då.

Var ser du diskussionen om huruvida vår gemensamma omställning ska börja när vi, som land, har det ganska bra - eller om ska vi lämna över till våra ungar?

Mig veterligt finns det inte ett enda politiskt parti som vill sänka våra CO2utsläpp mer än högst fem procent. De vill allihop putta över ansvaret till våra ungar. För att de vill bli omvalda. Deras lösningar på att "bli omvald" är alla kortsiktiga: Jobbskatteavdrag, höjd A-kassa, mer ekologisk mat i skolan, eller stoppad invandring. Därför blir klimatfrågan i slutänden en rent moralisk fråga. Det står mellan mig och mitt samvete. Tyvärr. Det finns inget vi.


2012 näst våtaste året någonsin i Storbritannien. Bild: Christopher Furlong/ Getty. 

Ett annat problem är, att följden av de klimatförändringar vi ser redan idag leder till ökad konsumtion i andra länder. Taskigt väder här hemma gör att mer mat måste importeras från andra länder. I Storbritannien var 2012 ett fruktansvärt nödår. 2011 gick 90% av producerat spannmål att mala till mjöl. 2012 var det bara 10 % som dög. För 100 år sedan hade en sådan skörd lett till att engelsmännen hade dött av svält.
"Our welfare officer in Cornwall was handing out sandwiches from her car to people who had nothing to feed themselves. We are talking about farmers being pushed on to the breadline"
          "UK farmers face disaster as 'perfect storm' strikes", The Guardian 130316


-Jaha. Här sitter du och skriver blogginlägg. Då får väl du rädda världen , då, så ser jag till att pojken kommer till skolan. Säger min man. Jag och min fantastiska moral går väl och tar hand om disken istället. Ridå.

Svältelände förr-i-tiden. Vem har målat tavlan? 

söndag 17 mars 2013

Sista brevet till Sverige



"Jag tyar icke mer, Karl- Oskar". Det är Kristina som säger det, i "Sista brevet till Sverige". Och jag som alltid trott att det var Raskens Ida som sa det.

Ida säger till Raskens att hon visst orkar.

"Tya" är småländska för "orka". Och orka, det ska man. Min farfar och farfars bror brukade peka på stenröset i hörnet av åkern. Där låg de, sten efter sten staplade till en enorm, halvt nedfallen pyramid. Det var farfars far som bände upp varenda en av dem och släpade bort dem till hörnet. 

Idag ägs gården av den lilla steniga smålandskommunens enda nationaldemokrat. Jag var där och hälsade på för några år sedan. Hela sovrummet var täckt med underklädesbilder rivna ur H&M- och Elloskataloger. Annars var det mesta sig likt. Han hade inte målat om och renoverat. Lämnar sällan gården. Reser definitivt inte på all-inclusivesemestrar. Även gammelskogen står kvar utanför. Alldeles mossig och fylld av hemligheter.

Jag gillar honom inte. Men han är utan tvivel inte en av alla dem som är "vi" med Björn Wiman i dagens DN
"Harald Welzer har i flera av sina böcker sett hur krigets likgiltighet går igen också i andra kriser. ”I verkligheten handlar människor som de tror att de förväntas handla”, skriver han och hans medförfattare i ”Soldater”.
I den största framtidsfrågan av dem alla har detta än så länge inneburit att vi ser vad som händer – och gör ingenting."
         Björn Wiman, DN 130317 

Kanske blir det en bra artikelserie. Men jag är hjärtligt trött på detta enorma "vi" som vi alla ska knuffas in i. Så länge jag är "vi" med Björn Wiman och alla andra så kommer det vara helt okej att fortsätta inte göra något. Jag tyar inte. Orkar inte längre. Det är dags att bli moralisk.

"Vi" är de rika. "Vi" är den besuttna medelklassen och dem vi vill efterlikna. "Vi" är de intill vansinnets gräns konsumtionsbesatta. "Vi" har för mycket pengar och för lite fantasi och kreativitet. "Vi" är inte socialbidragstagarna, tiggarna, de i utkanten positionerade. "Vi" är inte de som är bra på att hushålla med begränsade resurser. Ju mer man tänker på det är "vi" en grupp man inte vill tillhöra.

Men nästan alla nyheter, all reklam och alla politiska budskap riktar sig till detta "vi".

Det är dags att lyssna in i tystnaden.



             Tvättmedelsreklam från förr- i -tiden. Det är här modernismen börjar. Och missnöjet.

lördag 16 mars 2013

Det resilienta barnet


- Vad tänker du på?
- Potatis.

Flickan Hella frågar sin pappa när de ätit kaninkött under tystnad. Efter två månader i skogen har han lyckats snara sitt första djur.

Ur filmen "Faro". En pappa och en dotter bygger en flotte. 
Igår kväll läste jag "En sekund i taget", en tonårsroman om en tolvårig flickas liv efter katastrofen som utplånat hela hennes familj och - nästan - alla andra människor. Idag var jag på bio och såg filmen "Faro", som handlar om en annan tolvårig flickas liv i skogen, med sin pappa.

Båda flickorna Hella och Hedvig befinner sig i gränslandet mellan barn och tonåring. Hedvig är övergiven av alla, men förlitar sig på sin scoutkunskap. Hur hennes relation till föräldrarna sett ut får man inte veta, men det är en kompetent unge de har skapat, det är klart.

Hella har förlorat sin mamma och relationen till pappan är livsviktig för henne. Det förstår han, och gör därför ett på ytan mycket irrationellt val när han drar till skogs med Hella när polisen ska hämta honom.

Ur filmen "Faro". En pappa och en dotter är trötta.
Utifrån sett är Hellas pappa dysfunktionell. I filmen finns, som alltid, en beskäftig socialarbetartant som vill skydda flickan. Hon vill riskminimera. Dagens samhälle är besatt av riskminimering. Det var definitivt inte så när jag föddes på sextiotalet, men när min äldste son föddes 1989 var det redan fixat.

Det paradoxala är, att den samhälleliga intentionen att göra allas liv säkrare har gjort oss mer osäkra. All denna ackumulering av kunskap gör det näst intill omöjligt att hitta trygg vägledning utifrån.

Särskilt föräldrarollen är svår att erövra genom utifrån hämtad kunskap. Visst, vi kan vända barnbilstolarna rätt, vi kan se till att ungarna har cykelhjälmar på och vi kan utöva parenting control på nätet. Men det måste ändå alltid finnas en bärande relation. Och vad är det som gör att relationen bär?

Vad är det en unge behöver för att klara sig på sikt? Filmen gör klart att tid tillsammans en avgörande faktor. "Nu kan du klara vadsomhelst" säger Hellas pappa i slutet av filmen.

Det vill jag kunna säga till mina ungar.




tisdag 12 mars 2013

Europeisk vår?


"Please don't come to Britain – it rains and the jobs are scarce and low-paid. Ministers are considering launching a negative advertising campaign in Bulgaria and Romania to persuade potential immigrants to stay away from the UK"
           "Romanian or Bulgarian? You won´t like it here!" The Guardian, 130127
"En arbetslös man satte på onsdagen eld på sig själv utanför en statlig arbetsförmedling i staden Nantes i västra Frankrike. Han dog av de skador han fick. Mannen, som var i 40-årsåldern, hade i förväg meddelat massmedier vad han tänkte göra, och att anledningen var att han inte längre hade rätt till arbetslöshetsersättning."
  "Utförsäkrad bräde sig till döds", Corren 130213
                                                     Buddistmunken Thich Quang Duc brände sig själv till döds 
                                                    på öppen gata i Saigon 1963


Det här med att folk har börjat bränna sig till döds framför myndighetsbyggnader i Bulgarien - låter inte det lite Tunisien?
"Gemensamt är en känsla av maktlöshet och instängdhet, säger Stellan Vinthagen, som forskar om motstånd och aktivism vid Göteborgs universitet.
– Folk använder självbränning när de inte ser andra utvägar.Enligt Vinthagen har offentligheten betydelse.– Om man tar livet av sig inför medier eller en folkmassa så är det ett väldigt kraftfullt budskap."
         "Självbrännare utan annan utväg", GP, 110121 

Tre personer har satt eld på sig själva i Bulgarien, regeringen avgår på grund av elpriserna och Storbritannien annonserar i Sofia om hur dåligt väder det är i England. Kan det hänga ihop?

Bulgarien och Rumänien är EUs fattigaste länder. När vi hade högkonjunktur behövdes billig arbetskraft över hela Europa. Nu behöver vi dem inte längre. När medelklassens nyfattigdom sprids över hela Sydeuropa försvinner möjligheterna för de fattiga att försörja sig. Till och med sjuksköterskor från fel land får problem. Det är ju ingen slump att det är just den här vintern som Sveriges alla mindre och medelstora städer får sina egna rumänska tiggare.

En kvinna anger faktiskt klimatförändringar som orsak till att hon tigger i Sverige. Hennes hus av lera ligger vid en flod som har börjat svämma över flera gånger varje år, eftersom det regnar mer. Huset behöver renoveras, så att de kan hålla råttorna borta. "Svensk fattigdom konkurrensutsatt av rumänska tiggare", kallar min vän Cristina det. Hon kommer från Rumänien och har varit min och Annas tolk när vi varit ute och pratat med rumäner på gatorna.

Nej, jag tror inte att det blir våren 2013 som blir explosiv i Europa. Vi får vänta minst ett år till. Resten av Europa måste helt enkelt vänta in Frankrike. Där vet de hur man strejkar och gör revolution. För visst låter en strejk bland bankanställda mycket långt borta här hemma?







lördag 9 mars 2013

Melodifestivalen - en samhällsviktig funktion

"En samhällsfunktion av sådan betydelse att ett bortfall eller en svår störning i funktionen skulle innebära stor risk eller fara för befolkningens liv och hälsa, samhällets funktionalitet eller samhällets grundläggande värden."
          MSB beskriver vad som är samhällsviktig verksamhet 


Tänk "samhällsviktig funktion". Förmodligen dyker verksamheter som sjukvård, räddningstjänst, elförsörjning, vattenförsörjning och transportsystem upp i ditt huvud. Men du har missat det viktigaste: Melodifestivalen.

Att alla medborgare kan sitta hemma och rösta via sina telefoner är viktigare än man tror. Därför har Telia givit festivalen undantag från WyWallet-appen. Annars kan ju bara de unga ringa och rösta! Det upptäckte en vän till en vän, som för att dokumentera tog en skärmdump på sin konversation med Telia. 



Kan man tänka sig att det här ger en liten röstfördel för farbröderna i "Ravaillacz"? Själv ser jag värre saker framför mig: Hur folk utan smartphones i ren ilska skulle storma riksdagshuset om de inte fick telefonrösta på sitt gamla, vanliga sätt. Stenkastning, illegala demonstrationer, ja, hur hela landet faktiskt faller sönder.

Det här är inget att skratta åt. Svenska män och kvinnor: Gör gemensam sak i kväll och rädda landet. Rösta. 


fredag 8 mars 2013

De obefintliga

"Se på luffarn som går där på vägen, se på luffarn, Guds lille fyr.
Så snart som det blir vår går han ut och går för att söka sig äventyr.
Han går så långt som vägarna räcker. Han har en oro och en längtan i sitt blod.
Så snart som sola skin, då far vanvett in, det är det som ger honom hans mod:
Han vill va fri som en fågel, fri som en  fågel och då är det som
nånting ropar "kom!" i hans galna...luffareblod"
              Sång från filmen "Rasmus på luffen", Astrid Lindgren 

Folkbokföring. En viktig del av byggandet av välfärdsstaten
För snart tio år sedan arbetade jag som uppsökare i Stockholm. En man som jag träffade hade varit hemlös i mer än trettio år. Han var psykiskt skör, svårt att kommunicera med, verkade ha kommit en bra bit över pensionsålder, men levde av att samla burk. Han vägrade sova på härbärgen och sov istället i olika soprum.

Efter flera månaders kontaktskapande arbete var det dags att länka honom samman med Försäkringskassan. Han hade rätt till folkpension. Då upptäckte jag att han var obefintlig. (ett begrepp jag inte hört talas om innan dess) Han fanns inte i folkbokföringssystemet. Hade trillat ur för många år sedan. Flera andra hemlösa var i samma läge.

Av ren nyfikenhet bokade jag träff med Skatteverkets folkbokföringsexpert, som berättade att ingen egentligen vet hur stor den här gruppen, de obefintliga, är. "Vi för ju inte någon statistik över bortfallet".

De flesta av oss är ju folkbokförda någonstans. Går det inte att nå oss på den adressen under några år och vi struntar i att fylla i våra deklarationer, då blir vi "på församlingen skrivna". Vi hör till ett område, men har ingen adress. Efter ytterligare några år kommer någon börja städa även i den gruppen och de som inte har hörts av på något sätt blir "obefintliga". En process som tar minst 8-10 år att genomföra.

Jag övertalade folkbokföringsexperten att ändå räkna "bortfallet". Och han gjorde det! Eftersom vi fick ett nytt folkbokföringssystem 1991 var gruppen "obefintliga" lika med noll då. 2006 hade gruppen vuxit till 28 721 personer.

"De flesta har nog flyttat utomlands och glömt att höra av sig", trodde experten. Och några var ju, kunde vi konstatera, mer eller mindre frivilligt hemlösa. Men det finns en grupp till - de som bara väljer att hålla sig borta. De som inte vill bli hittade.
Vagabonderna. Vi vet alla hur de ska se ut. 
Mannen på Skatteverket berättade om män med dubbla familjer och svarta företag. Män, som ännu inte behövt uppsöka sjukvård, (en vanlig anledning att ramla in i systemet igen) men som plötsligt, av någon anledning hittades. Ibland kunde de bo bara ett tiotal mil bort från sin andra familj. En vanlig anledning att försvinna är skulder. En annan är trassliga relationer.

Ett folkbokföringssystem är inte särskilt kompatibelt med en samhällskollaps. Den här gruppen kommer växa stort. Vi kommer ha massor av folk som inte kan betala sina studielån, sina bostadslån och sina skatteskulder. Folk, som lämnar sin osäljbara bostadsrätt i Stockholm och tror sig kunna hitta en försörjningsmöjlighet någon annanstans.

Så länge du är ung och stark, kan gänga dig med någon ny, hitta ett svartjobb - varför vara folkbokförd? Hela det svenska folkbokföringssystemet, från början administrerat av kyrkan, bygger ju på kontroll, på att veta vem som bor i vilken socken och vilka "vi" är tvingade att ta någon form av ansvar för. Om bidragen och fördelarna uteblir. Om skulderna vida överstiger både barnbidrag och föräldrapenning - varför hänga kvar då?

torsdag 7 mars 2013

Äntligen!

 "Don't listen to appeals from friends or family to look on the bright side. Research shows that if you pressure defensive pessimists into being optimistic, or try to manipulate their mood, their performance deteriorates, says Andrew J. Elliot, PhD, professor of psychology at the University of Rochester."
          "The power of negative thinking", oprah.com 0903



Äntligen. Människor som inte ser framtiden som ljus och enkel lever längre. Det har de amerikanska psykologernas organisation slagit fast. 
"Our findings revealed that being overly optimistic in predicting a better future was associated with a greater risk of disability and death within the following decade," said lead author Frieder R. Lang, PhD, of the University of Erlangen-Nuremberg in Germany. "Pessimism about the future may encourage people to live more carefully, taking health and safety precautions." The study was published online in the journal "Psychology and Aging".
        "Pessimism About the Future May Lead to Longer, Healthier Life", apa.org, 130227

Att se framtiden som mörk, det är realistiskt, säger undersökningen. Ju yngre du är, desto ljusare ser du på din framtid. Medelålders människor är ofta väldigt realistiska. Äldre blir mer och mer pessimistiska ju längre tiden går. Inte så konstigt, kanske. Vi vet ju alla hur det slutar. 

Och inte går det bättre för de rika - snarare tvärtom. Kanske leder för mycket pengar till orealistiska förväntningar på framtiden?

"Unexpectedly, we also found that stable and good health and income were associated with expecting a greater decline compared with those in poor health or with low incomes," Lang said. "Moreover, we found that higher income was related to a greater risk of disability."
            mer från samma artikel.  


Elpriser och omställning - enligt Svenskt Näringsliv



"När det finns utländsk efterfrågan och det svenska elpriset är lägre än det på kontinenten, exporterar Sverige istället el, vilket påverkar elpriset uppåt. Under 2012 och 2011 har Sverige exporterat mer el än vi importerat. År 2010 importerade Sverige mer el än vi exporterade."
         Marknadsläget 130228, Vattenfall 


Idag hade jag tänkt skriva om elpriser. Om hur elpriserna bara stiger i den delen av Europa där krisen breder ut sig. Om hur folk i Grekland inte har råd att betala sin elräkning längre. Om hur hela Bulgariens regering avgått på grund av elpriserna. Om den hemlösa kvinnan som jag intervjuade i lördags. Hon som i Rumänien lever ett liv helt utan el, idag 2013.

Men så läste jag Svenskt Näringslivs nya rapport om hur svårt det blir för industrin att ställa om. Faktiskt omöjligt, om de får säga det själva. Jag läste att våra elpriser kommer vara dubbelt så höga år 2050 om vi envisas med att ställa om till fossilfritt.  Men det finns så mycket att läsa där, så jag bara länkar till rapporten.

onsdag 6 mars 2013

Jag talar med min man: Diskrepans


"Hur kommer du förbereda dig och dina barn för att kunna leva länge och så gott som möjligt i det samhälle som du ser växa fram?" Vilken fråga! Sällan man hör den. Den gör lite ont. Det är så stor skillnad mellan vad jag vill och vad jag tror.

Istället är det en annan fråga som oftast ställs: "Vilket samhälle vill du ha?" Det är politiska partiers favoritfråga till potentiella väljare. Det får väljarna att göra sig en bild av att just det samhälle som väljaren önskar sig är det samhälle som det politiska partiet kommer arbeta i riktning mot.

Alltså ingen anledning att ställa om. Allt kommer att ordna sig. Mycket få människor är i detalj insatta i vad de politiska partierna står för. Ännu färre har riktig koll på vad partierna har genomfört.


Men i morse blev den där obehagliga frågan ändå aktuell. Jag läste högt ur ASPO-bloggen för min man. Det var inlägget om Dmitry Orlovs nya bok "The Five Stages of Collapse: Survivors Toolkit". Jag har inte läst boken än, men bloggens genomgång av fem stadier och mina kommentarer till dem fick min man att protestera:

- Det är inte vettigt. Du pratar om "politiker" och om "folk" som om dom är dummare än vad du är. Allt politikerförakt, all bristande tilltro mot samhället. Om du pratar på det här sättet så får vi ju bara fler modlösa människor. Vi måste ha tilltro till att politiker är goda, kraftfulla människor som kan och vill lika mycket som du och jag.
 - Vilka goda politiker ser du då?
- Ja, det finns väl någon miljöpartist, någon vänsterpartist och någon allianspolitiker. Och debattörer. Glöm inte alla fria debattörer. 
-Jag ser alldeles för få.
-Vi får lita till att de blir fler. 
- Okej, vi litar till det. Du har rätt i att vi måste vilja ha ett gott samhälle. Men under tiden tycker jag att vi förbereder oss och ställer om. Som en säkerhetsåtgärd.
-Då är vi överens. 

Riktigt så här snusförnuftigt lät det väl inte. Riktigt så där lugn och fin var väl inte jag. Men frukostfriden återställdes. Det här var vad hade jag läst:


"Dmitry Orlov beskriver de fem kollapserna så här:
Steg 1: Ekonomisk kollaps. Tron på ”business as usual” är borta
Steg 2: Kommersiell kollaps. Tron på ”att marknaden ska leverera” är borta
Steg 3: Politisk kollaps. Tron på att ”regeringen kommer att ta hand om dig” är borta..
Steg 4: Social kollaps. Tron på att ”samhället kommer att ta hand om dig” är borta.
Steg 5: Kulturell kollaps. Tron på att ”mänskligheten är god” är borta." 

 ASPO-bloggen "De som överlever kollapsen liknar inte dig"

I samtalet med min man försökte jag flyta med motståndet istället för att argumentera emot (som vilken motiverande behandlare som helst). Men jag är inte utbildad i metoden. Och lite för involverad i relationen för att hålla mig helt opåverkad under diskussionen. Men om du ändå är intresserad av att försöka hantera motstånd i förändringsprocesser för att bättre kunna argumentera med dina anhöriga och vänner kan du lätt läsa in dig på grunderna här eller här. 

Själv har jag misslyckats med det där smidiga medflytandet precis hur många gånger som helst. Inte heller hittar jag någon snygg övergång till nästa stycke. 
Bild lånad från www.futuramb.se
Bilden ovan visar fyra olika strategier för att hantera en kollaps. Egentligen skriver bloggen www.futuramb.se om organisationers och företags förutsättningar att kunna skapa resiliens, om medvetenhet, motstånd och om förändringsförmåga. Inlägget är bra, det förtjänar att läsas även av folk som inte har ett företag som ska förbereda sin organisation på att hantera ett flygstopp på grund av ett uppdykande askmoln. Sånt där som inte finns i det samhälle vi vill ha.

Ha. Där knöt jag iallafall ihop slutet med början.






tisdag 5 mars 2013

Från your-profit till non-profit till my-profit


Förr-i-tiden, då försökte folk helt enkelt bara sälja saker. Sedan började de berätta historier för att jag skulle köpa saker utan att riktigt märka att det var det jag gjorde. Man började bygga relationer. 

Idag kämpar alla partier och organisationer med att fila vidare på sitt "historieberättande". Man vill hotta upp sitt förflutna och få det nuvarande att verka lite hetare än vad det kanske är. Finns det ingen story finns det inget engagemang. Varje litet köp av vara exemplifieras idag med bild på ett barn som ska få hjälp. Någonstans. 

Men partier och företag borde nog lära om nu. Det handlar inte längre om vad de kan göra för mig - det handlar om vad jag kan göra för dem. Om jag bara får bidra ekonomiskt - då blir vår relation varaktig. Den växer. Om ni bara visar upp en spricka i er mur. Så; dra er inte för att plocka fram era misslyckanden, er oförmåga och era behov när det kommer till valrörelse. 
Diligentia, som äger gallerior i Linköping och Norrköping, har
                           förbjudit Frälsis att stå med bössor där. Insamlandet "störde kundströmmarna". 
Exempel ett: Margit Richert skriver bloggen "Gittos mat". Jag älskar verkligen henne. Allt hon skriver om gör mig hungrig. Hon är rolig, modig och hon behöver stålar. När Margit ber om pengar för att kunna åka till en matmässa i Kazakstan vill jag gärna hjälpa till. Fast just den veckan var jag pank. Men andra hjälpte henne istället.
"För lite mer än fyra tusen kan jag flyga från Stockholm till Almaty. För ungefär fyra tusen till kan jag få en veckas hotellrum med trådlöst internet (ja, det kommer behövas om jag ska kunna meddela mig med omvärlden). Födgeni har jag, jag tror inte att jag kommer att gå svältandes på en matmässa. Jag har skapat ett konto där ni kan sätta in pengar om ni vill. Åtta tusen kronor totalt behövs för att kunna göra det här. Jag har helt enkelt inte några resurser själv, annars hade den här resan varit betald redan nu."
           Gittos mat, Taffel, "Hjälp Margit till Kazakstan" 130222

Exempel två: Slöseriombudsmannen. Martin Borgs, en av Sveriges bästa lobbyister sedan år tillbaka. Men han verkar stå utan pengar till sina roliga projekt:
"Ibland får jag frågan om det går att stödja mitt arbete som Slöseriombudsman på något sätt. Jag brukar svara att det viktigaste är att fortsätta skicka in tips, kommentera och dela det du tycker är intressant. Samtidigt har jag arbetat med att hitta ett sätt att stödja mig ekonomiskt för den som vill. Eftersom jag inte tar emot några skattepengar är jag beroende av frivilliga bidrag. Jag ber att få återkomma i morgon med ett specifikt projekt som jag tror att många kan vara intresserade av."
       Slöseriombudsmannen, Facebook, 130305 
Exempel tre: Föräldravrålet. Jag gillar verkligen dem. Men de behöver också lite pengar:
"Det viktigaste i nuläget är att vi blir många. Var med och skramla till en FB-annons för att nå ännu fler! Genom att bli riktigt många kan vi sätta verklig press på politikerna. PG:1647943-8."
             Föräldravrålet, Facebook, 130109 

Som ni ser finns det gott om uppfinningsrikedom och kreativitet när det gäller att be om pengar. Jag har bara valt exempel som jag verkligen gillar och sympatiserar med. Det blir mer intressant då. Som ni också kan läsa är Margit bäst på det hon gör. Det ligger för lite känsla och för lite "P.S I Love You" hos de två andra.

Jeff Brooks, som skrivit boken "The Fundraiser´s Guide to Irresistable Communications" beskriver The Content of Fundraising i några talande rubriker:
  • Persuade with Story, not Statistics. 
  • Keep It Simple. 
  • Make It All About the Donor. 
  • I Have Bad News and Good News. 
  • Have a Clear Call to Action.
  • P.S. I Love You
Det var väl glasklart? Skriv ner punkterna någonstans. Du kan ju komma att behöva dem. 

Och skippa det där med att skapa ett wywallet-konto till din insamling. Det bara retar upp folk. Helst vill vi betala till ditt vanliga bankkonto. 
Tillägg: Det fanns visst en teori för det här också: "Likeability"

Det sömnstörda samhället


"One of the many ways that things can go wrong in bed, sleep troubles are probably the most prevalent. According to a 2011 poll, more than half of Americans between the ages of thirteen and sixty-four experience a sleep problem almost every night, and nearly two-thirds complain that they are not getting enough rest during the week."
          Elizabeth Colbert, "The science of sleeplessness", The New Yorker 130305 

"Nu kan man söka till kurs på avancerad nivå och forskarutbildningskurs i ”Sömn och trötthet" vid Hälsouniversitetet, Linköpings universitet. Båda kurserna är multiprofessionella, dvs flera yrkesgrupper kan söka."
            www.swedishsleepresearch.com, 121210 


Den här killen sov nog dåligt i natt. 
Känner du någon som sover bra? Det gör jag. Min vän Helena har en mycket god sömn. Men hon är nästan den enda.

Alla, till och med korna, är annars sömnstörda nuförtiden: Små barn, äldre, högpresterande på jobbet, vältränade, utan jobb. Ingen sover bra.

Sömnlöshet är skitjobbigt.  I värsta fall dör man av det. Annars blir man bara lite grinig. Men varför all denna sömnlöshet? Det måste vara något i luften. Som Elizabeth Colbert uttrycker det i "The New Yorker"artikeln citerad ovan: "If this is sleep research´s golden age, then why are we all so tired?"

Det finns en diffus oro i samhället. Den smyger sig runt. Någonstans måste den sätta sig och komma till uttryck. Jag tror att oron, diskrepansen över att leva i ett samhälle som inte kommer hålla vad det lovar, kommer till uttryck i all vår sömnlöshet.

Vi blir inte tryggt vaggade. Någon gnager, känns fel. Det räcker inte med att vi jobbar och konsumerar. Och när tiderna blir sämre, eller otrygga, så sover vi alltid sämre. Sömnbrist förbättrar ju inte vår förmåga till resiliens. Det är inte så konstigt, men naturligtvis har någon forskat även på det.

En sömnstörd människa blir korkad. Blir farlig för sig själv och andra.

Om framtiden vet vi inte mycket. Men jag tror att den kommer kräva mer av oss alla. Hur ska man kunna sova gott då? I värsta fall kommer sömnlösheten knäcka familjer och samhällen långt innan yttre omständigheter fullt ut hinner göra det.

Sömnlösheten är din inre fiende. Lär känna den, se om ni kan bli kompisar. Och ge mig dina bästa sömntips.

söndag 3 mars 2013

Hangover

"Mänsklighetens historia visar oss, att godheten är stadd i oupphörlig tillväxt. Idén om godhet och kravet på godhet intar genom årtusenden allt större plats i människornas föreställningsvärld och samhälle"
          Willy Kyrklund "Om godheten" 
Bilden sägs föreställa miljöhjältar. 
Nykterhet och godhet är två begrepp som inte är särskilt kompatibla med varandra. Många dogmatiska övergrepp begås i godhetens namn. Man kan visst arbeta med små fattiga barn i slummen och samtidigt aktivt arbeta mot användandet av preventivmedel. Fler små fattiga, oönskade barn skulle kunna slippa födas - men icke. Och man kan visst flyga hela jorden runt varje vinter och fortfarande säga att man vill rädda klimatet. Fråga vilken ledande, miljöengagerad politiker som helst.

Det första steget mot varaktig förändring sägs vara att erkänna att man har tappat kontrollen över sitt beteende. Att man är beroende. Och vi är alla oljedopade missbrukare. Det går inte ens att försöka hålla sig riktigt nykter. Den självupplevda godheten är bara stort hinder mot tillnyktring.

Vi behöver inte fler människor på den goda sidan. Vi behöver fler människor som erkänner sitt aktiva missbruk och vidtar åtgärder för att ställa om. Och som väljer politiker som erkänner sitt eget missbruk. Inte med ett koketterande, utan med en djup inre önskan om att hjälpa sig själva och hela landet att nyktra till.

Men först: En rejäl baksmälla.



fredag 1 mars 2013

En värld utan bin?

"The decline of wild bees and other pollinators may be an even more alarming threat to crop yields than the loss of honeybees, a worldwide study suggests, revealing the irreplaceable contribution of wild insects to global food production."
          "Loss of wild pollinators serious threat to crop yields..."The Guardian 130228 

Halmkupebigård från förr-i-tiden
Tänk er om hälften av jordens alla katter dog under en vinter. Vilket ramaskri det skulle bli! Facebooksstormar, mediauppbåd, ingen skulle ge sig förrän man visste vad som hade hänt och kunde stoppa det. 

Förra våren meddelade Schweiz att hälften av alla bin hade dött under vintern. Kanske är det den här vårvintern - eller nästa- som det inte finns några alls?

I nya numret av Effekt beskriver jag minskningen av bin som en svart svan. Något som redan händer runt omkring oss utan att vi fäster så stor uppmärksamhet vid det och som plötsligt kan vara fullt ut genomfört och som då får enorma konsekvenser för vår matförsörjning.

70 % av allt vi stoppar i oss behöver på ett eller annat sätt pollineras. Mänskligheten överlever fyra år i en värld utan bin" sade någon. Nämen, låt oss kolla om det stämmer!