Allt kommer bli så bra, så bra

-Tycker du om den här, Maria? Då skriver jag ditt namn under så att du får den av mig när jag är död. Så kan du minnas mig varje gång du ser den. (mormor)

- Usch prata inte så otäckt! Här ska ingen dö! (mamma)

Vem ska trösta knyttet?

"Hu, jag orkar inte läsa din blogg, du skriver ju bara om otäcka saker", brukar folk säga till mig. Det känns som om de vill att jag ska trösta dem.

Världen är full av små fyrtioåriga och femtioåriga knytt som behöver tröst och försäkran och trygghet och...

De flesta med egna barn. Men jag har ingen lust att trösta vuxna människor. Det finns redan för mycket tröst där ute. Det behövs inte mer av snabba försäkranden om att allt kommer att gå bra.

Att vara förälder är att kunna bära sin egen ångest. Att härbärgera den. Det innebär att vi inte ska spruta ut vår oro på ungarna så att de får bära eländet åt oss.

Men många tolkar det som att man inte alls ska prata om otäcka saker med sina barn. Helst inte ens läsa om dem själv.

Det man inte vet mår man inte illa av.

Men den som inte pratar om otäcka saker som har bäring i barnens liv, faktorer som kommer påverka dem, den är bara feg. Rädd för sina egna starka känslor. Föräldrars feghet gör att många barn släpar runt på ett tungt, men diffust ansvarstagande för allt och inget här i världen.

Jag har vuxit upp med en sådan förälder. Min mammas dödsångest har präglat hela min uppväxt. Mormors mod gav mig nödvändiga redskap så att jag har kunnat bära en del av mammas dödsångest åt henne. Tack, mormor.

Att tänka på barnens framtid gör ont. Snälla, ta på dig den smärtan, var inte en liten lort, var modig och stark och lär ungarna så mycket du kan.

Du är stor nu. Jag lovar.

P.S: Du behöver naturligtvis inte läsa min blogg. Läs någon annan istället. Det finns så många bra. D.S

"Ibland finns det saker som alla människor måste göra, annars är man bara en liten lort."

            Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren