"Förr kunde äktenskap och löftet om att hålla ihop ”tills döden skiljer oss åt”, ge en känsla av stabilitet i livet. Men när skilsmässorna blivit allt vanligare, känns relationen till en partner inte längre som tillvarons mest stabila fundament. Istället har föräldraskapet tagit över den funktionen: Medan relationen till en partner kan förgå, kommer bandet till ett barn alltid att bestå."
SvD "Därför skaffar kvinnor barn på egen hand, 110406
SvT, varför "vi svenskar är som vi är " plockar han fram Inglehart-Welzers
kulturkarta över världens värderingar.
Allvarligt talat: hur många artiklar har du läst i år som handlar om att unga greker, spanjorer eller italienare flyttar hem till sina föräldrar för att leva allihop på farfars / mormors pension? Jag har läst en bunt, bland annat här, här, här, och här.
Hur skulle det se ut här i Sverige om samma situation uppstod här? Ja, då skulle jag, min man, min syster och alla våra ungar flytta hem till min pappa i Småland. Han är den som har bäst pensionsförmåner i vår familj.
Jag kan föreställa mig de scener som skulle bli följden av att vi skulle tvingas bo så nära varandra. Tänk Lars Norén snarare än en idyllisk film av Ettore Scola. Eller, nja, lite "Fula, skitiga och elaka" skulle det nog kunna bli ändå.
Att vara god, svensk medelklass innebär att man vill att ungarna ska vara självständiga och oberoende. Gärna redan när de börjar i förskolan. Och efter gymnasiet får de gärna flytta till andra sidan jorden. Eller till var sin enrumslägenhet.
Men om vi ska bli mer robusta som hushåll, som familjer, så behöver vi komma närmare varandra. Vi behöver stärka våra band snarare än att glatt klippa av dem, dunka varandra i ryggen och hojta "Lycka till!" Och det borde vi helst göra utan att dessutom bli stockkonservativa och vandra femtio år tillbaka i tiden. Men hur ska vi orka behöva varandra igen? Hur ska vi gå tillväga?
Eller ser du någon annan lösning?
Nej, jag får inte lust att leva tätt av att se den här filmen. Det måste finnas något annat sätt!
Eller ser du någon annan lösning?
Vi har kastat ut barnet med badvattnet även i denna viktiga del av våra liv.
SvaraRaderaFör min del tycker jag att vi är synnerligen märkliga. Vi har organiserat samhället så att ingen egentligen behövs längre. Ingen skall behöva ta ansvar fullt ut för det är jobbigt. Vi har knappt tid och ork för våra barn utan de är på statligt reglerade institutioner. För att inte tala om våra föräldrar. Hur många funderar och vill finnas nära dem i livets slutskede idag? Hur många mor och far föräldrar vill finnas till hands för sina barn och barn barn för avlastning istället för att fara runt med sina båtar, husbilar osv.
En utmärkande bild(givetvis av flera) av oss är hur vi sitter ensamma i våra ensamhushåll och käkar antidepressiva och sen tycker att vi skall lära andra runt om i världen hur de skall leva sina liv.
Har man haft en politisk inriktning i över 60 år som försökt bryta ner familjens betydelse och som menar att frihet är att inte behöva bry sig på det personliga planet, att slippa ta personligt ansvar samtidigt som man satt tummen i ögat på befolkningen genom att skatta sönder hushållens ekonomi, subventionerar skuldsättning och tar monopol på socialförsäkringssystemen.
Ja då blir detta resultatet. Lägg till social ingenjörskonst som är en kvarleva från de totalitära 1900-tals ideologierna vilken socialdemokratin förvaltar vidare med glatt humör.
Men vänta lite nu - förvaltar inte den borgerliga regeringen det här arvet minst lika väl? Med RUT-bidrag så att vi inte behöver läsa läxor med ungarna eller städa våra hus? Det är väl social ingenjörskonst i dess nyliberala prydnad?
RaderaDet är allt en konstig hybrid som finns kvar
Jag kan hålla med om att vi har organiserat samhället konstigt, fast jag behöver inte dra in partipolitik i det hela.
RaderaKänns bara töntigt att komma dragande med "den förhatliga socialdemokratin" i varenda kommentar på nätet, speciellt som vi har haft en annan regim i ett decennium snart.
Släpp sargen nu Patrick, och kom in i matchen.. ALLT är inte socialdemokratins fel.. ;)
Vi lever i ett socialdemokratiskt samhälle oavsett vilket parti som styr. Sen tycker jag inte det spelar så stor roll vad partier kallar sig om de bedriver socialdemokratisk politik med små variationer sinsemellan.
Radera@tompan
Jo, det mesta är faktiskt ett arv efter socialdemokratin och deras värderingar. I ett genomkollektiviserat och politiskt styrt samhälle som det svenska så är det svårt att inte dra in partipolitiken. Blir liksom inte mycket kvar då.
suck o stön
Radera@ patrick
RaderaUtan att highjacka Marias bloggs kommentarsfält för polemik, men jag som tycker att marknadstänket dök upp ungefär 10-15 år INNAN sosseriet lämnade ifrån sig regeringsmakten anser ju att det du kallar socialdemokratiskt samhälle redan var på upphällningen långt innan borgeriet tog över.
Vi lämnar det där nu va, så kommentarsfälten slipper pajkastning.. :)
@Tompan
RaderaDu har rätt detta är fel blogg att spetsa sina argument på.
Min blogg småbruk.se som jag drar igång efter jullovet skall definitivt inte handla om politik.
Men det är väldigt skoj med debatter och bra argument. Dock alltid tråkigt när det går över i personlig pajkastning. Annars gör det inget om det är raka och rätt på argument.
Problemet är att när man diskuterar detta, så har man en förmåga att se idealen framför sig, och ha tydliga svar, utan att förstå att man inte kan både ha och äta kakan. För mig, som hatat mamma och pappa och verkligen inte velat ha så mycket med dem att göra, vore det förmätet och säga att jag vill ha mer med familj och släkt att göra, men kanske ekonomin tvingar mig en dag. Inte utan konflikter, eller är det just det jag flytt ifrån? Konflikterna, som kanske kunde ha lösts och gjort mig till en ännu friare person än jag blev genom att fly? Att mer närhet och fler konflikter, mer kärlek och vardagsgnabb helt enkelt hade satt eld i röven på mig och gjort att jag genomfört fler av mina drömmar och levt mer med, och i mina känslor. Och då menar jag alla känslor, inte bara de fina.
SvaraRadera@Peterludwig
RaderaHar arbetat i många år som lärare för de ungdomar som haft det jäkligast under uppväxten. De som skolan inte riktigt räcker till för. Det finns föräldrar som inte har så mycket med sig det är helt klart. Med utspridda och trasiga släkter mor och farföräldrar som inte får eller inte vill lägga sig i, så finns inte mycket som kan ta platsen som stand in.
Trots att jag sett så inkompetenta föräldrar som jag gjort så kan jag fortfarande inte påstå att jag träffat någon förälder som inte gjort så gott de har kunnat.
Nära relationer kräver stora investeringar. Det skall vara värt det annars gör man inte detta. Idag är vi inte lika beroende av varandra med sina för och nackdelar. Det höjer trösklarna för att vilja göra dessa investeringar. Det har ett pris. Det gäller inte bara familj och släkt utan även på vänskapsnivå.
Vänner verkar oftast vara bekanta nu för tiden och rätt utbytbara. Ensamhet blir en följd även om man har vissa ytliga kontakter.
Bara för att vi inte tvingar våra döttrar att ta hand om oss när vi blir gamla så innebär inte det att vi struntar i familjen. Mycket av det som gör det här samhället starkt handlar ju om en solidaritet som inte begränsar sig till kusiner och svärmödrar.
SvaraRaderaJag har svårt att se hur ideerna om solidaritet, jämlikhet och samarbete skulle försvåra våra chanser till överlevnad. Det behövs nog mer av social ingenjörskonst om vi ska klara av framtidens påfrestningar. Och mindre reaktionärt gnäll.
@Hans H
RaderaSå du anser att det enda sättet att få till solidaritet, jämlikhet och samarbete är att under hot om fängelse konfiskera huvuddelen av folks inkomster och sen använda dem till bland annat att uppfostra oss i "rätt" tänkande.
Vi som inte håller med om detta är egoister och reaktionära dumskallar?
Det är möjligen inte så att människor kan samarbeta och bry sig om andra utanför den närmsta kretsen på egen hand utan politisk styrning?
Jag har väldigt svårt att ta till mig att vi skall leva som statsträlar för att överleva. Varför skulle det ens vara nödvändigt att vi lever så.
På ett eller annat sätt kommer det att bli ett stopp på dessa övergrepp, hur lång tid det tar vet jag inte men att det blir ett stopp det är jag övertygad om.
Jag har väldigt lite respekt för solidaritet som bygger på tvång och hot om ens någon. Finner det snarare märkligt hur folk kan vränga till det i sitt huvud så att de tycker de är så goda att de gott kan vara lite onda och tvinga på omgivningen sina värderingar.
Ofta visar det sig att de som förordar solidaritet i vida kretsar sällan ens har solidaritet med svärmödrar och kusiner möjligen någon noshörningsunge på ett zoo som de aldrig sett.
Tvärt emot dig, Patrick. så är min erfarenhet att de som värnar om den där noshörningsungen de aldrig sett just är de som också, när det gäller, kommer att värna om sin svärmor och kanske också om dig.
Radera@Hans
RaderaJag kommer inte att köra någon större argumentation på denna blogg mer men jag ställde lite fler frågor till dig. Du kan ju svara på dem också.
Lyssnade precis på vetenskapsradion - om Nobelpriset. För att forskningsmiljöer ska bli riktigt kreativa eftersträvas ett läge som kallades för "familjen i livbåten" - dvs organisatorisk, social och fysisk närhet. Det kanske inte är så dumt att bi nära varandra då?
SvaraRaderaJag är inne på din linje helt och hållet. Vi bör nog fundera på vad som egentligen är viktigt här i livet igen och igen.
RaderaIngen skall tvingas till detta mot sin vilja men om det som de "solidariska" tycker skall ske på bekostnad av vår möjlighet till att utforma våra liv så som vi själva vill så får de ta ansvar för det på egen hand.
Jag tror inte de flesta förstår konsekvenserna av ett samhälle där politikerna konfiskerar minst 75% av befolkningens inkomster. Jag menar att vi skulle kunna upprätthålla samma välståndsnivå som nu med en halverad arbetstid i det närmaste om vi rationaliserade bort den byråkratiska och politiska överbyggnaden och dess konsekvenser men det är klart att vill man att någon annan skall ta hand om ens barn eller gamla föräldrar så får man lönearbeta lite till.
Tokliberalism är väl svaret? Vi har folkhemmat oss bort från allt ansvar och allt beroende till familj och vänner. Det finns en del gott med det, givetvis, men det överväger knappast.
SvaraRaderaMan kan fråga sig vad det är som är så tokigt med frivilliga samarbeten och så icke tokigt när det sker under tvång? :-)
RaderaMen vad är detta för dystopi som jämt målas upp, om familjens förfall och ensam är stark och jag vet inte vad?
SvaraRaderaJag känner inte igen mig, och när jag ser mig omkring är det visserligen en del som inte har något vidare bra förhållande med delar av sin släkt, men det är verkligen inte ens majoriteten. De flesta jag känner har nära kontakt med sin familj – biologisk eller självkonstruerad – och jag bor ändå i en av de, vad det påstås, mest individualistiska delarna av Stockholm (och alltså troligen av Sverige).
Svenskens individualitet är bara ännu en av de myter som vi berättar om oss själva och vår förmenta modernitet.
(Intressant nog sa en av amerikanerna i "Allt för Sverige" att hen inte alls tyckte att stämmer att svenskar inte gillar familjen: "Alla svenskar som jag träffat är mycket intresserade av sin familj", eller något sånt.)