Historien om min klimatångest, del ett

En vän, som jag inte alls förknippar med ord som "ångest" slog an det första ackordet. Hon skrev ett meddelande om sin klimatångest. Att hon var orolig för att hennes barn inte skulle kunna äta sig mätta om fyrtio år. Jag förstod ingenting. Det var inte så att jag var helt oupplyst om klimatförändringar. Jag hade ju röstat på Miljöpartiet i mer än tjugo år. Men jag hade liksom en föreställning om att alla de där förändringarna som skulle inträffa nog skulle komma i framtiden, om hundra år. Och att det då skulle gå väldigt långsamt. Vi hade alla tid på oss. Och saker gjordes ju faktiskt. Vi höll ju på att minska vår koldioxidförbrukning - väl?

Höll JAG på att minska min koldioxidförbrukning?
Nej. Jag tog bilen överallt.
Vår familj åt kött nästan varje dag. Det var lättast så. Jag följde bara minsta motståndets lag. "Vill ni ha köttbullar, ska ni få köttbullar". Det finns alltid bra förklaringar till varför man upprätthåller ett dåligt beteende. "Man fortsätter så länge det fungerar", säger min syster. Det här klimatosmarta beteendet funkade alldeles utmärkt för mig.

Låt oss säga att den första ögonöppnaren var de där orden om framtida livsmedelsförsörjning. Eftersom jag ägnar en stor del av veckan åt att laga just mat till mina ungar så gav det där någon underlig slags genklang i mig. Trots att jag så väl vet att miljontals barn över hela jordklotet redan idag svälter - så var det en annan sak att mina egna ungar kanske skulle göra det om bara några decennier. VAD HAR JAG GJORT? HAR JAG SHOPPAT UPP MINA EGNA BARNS FRAMTID? (ridå)