Vår bästa tid är nu, typ

Det är en konstig tid vi lever i.

Ibland dyker det upp inslag i media som indikerar att hela världsekonomin, särskilt Europas, är i fritt fall. Att oljan håller på att ta slut. Att det mesta faktiskt håller på att ta slut. Allt det där fyller mig med en sprudlande glädje. För det enda som kan rädda klimatet är just en gigantisk recession.

Hit med lite ekonomisk depression!  Jag vill verkligen ta ifrån oss allt: Bilåkandet, flygandet, köttätandet. Jag vill ta ifrån oss de nya mobilerna och datorerna. Jag gör vad som helst för att mina ungar och mina barnbarn ska få bra liv. De behöver inte ha det som vi har det nu, men jag vill att de ska ha tak över huvudet, mat för dagen, rent vatten att dricka och frisk luft att andas. Att det ska finnas mediciner och sjukvård och omsorg och skolgång som räcker till alla.

Jag tänkte, att det här vill ju alla. Det borde vara lätt? Jag borde kunna övertyga hela min omgivning om det här - att nu ställer vi helt enkelt om! Men att övertyga andra om något som skulle begränsa deras konsumtion visade sig vara det svåraste jag någonsin givit mig in på. Det är som om jag vill ta ifrån dem deras drömmar. Deras liv.

Jag måste helt enkelt bli mycket bättre på psykologi.
Steg ett blir därför att sluta prata om klimatångest. Jag har INTE klimatångest längre, hör ni det?
Men jag går runt med en oskriven blues för hela civilisationen:
En vers handlar om mat. En handlar om vatten. En tredje handlar om krisberedskap.

Refrängen handlar om omställning. Hur gör man? Hur lång tid har vi på oss? Hur mycket orkar vi?