Min man och jag pratar med varandra, del ett

"Jag har gjort en blogg", säger jag i telefonen. "Om min klimatångest och om att vi måste konsumera mindre". "Ha, ha, ha, det är ju bara du som köper saker i den här familjen", skrattar min man. Ett något rått skratt. Han har helt rätt i det. Jag är en slav under konsumtionen, precis som många andra. Jag faller för reklam om hudkrämer, tröjor och nya böcker. Om det vore enkelt för mig att ställa om skulle jag nog inte tänka så mycket på det. Jag är ofullständig. Det är nog en del av problemet: Att vi som konsumerar är så splittrade. Att vi både vill och inte vill. Kan och inte kan.