Medelklassprekariatets svanesång

"Var är alla livspusslare som för några år sedan vände alla bitar till vackra bilder i tv och tidningar? Jag har börjat tvivla på att de finns. De som bemästrar detta vedervärdiga pusselbegrepp som antyder att det finns en lösning. De som förtröstansfullt litar på både på sin egen kraft och framtiden."

             Jenny Strömstedt, "Var finns livet i livspusslet?", Expressen 130131

Hör jag ordet "livspussel" en gång till, så...

Jenny Strömstedt beskriver i krönikan ovan en stackars snubbe som har bara några få "livsveckor" per år på en strand i Thailand. Han är förstås både arbetarklass och full, men hon verkar känna ungefär likadant.

Det går helt enkelt inte att stå ut här hemma under oxveckorna!

När jag surfar in på det kvinnliga karriärnätverket "Ruter Dam" finns det två förslag under fliken "intressant för karriärkvinnor": Det är länkar till artiklar om resor till Barbados med provsmakning av rom, samt safariresor till Kenya. Där kan man kanske få träffa Liza Marklunds man, som tillsammans med Eva Hamiltons man utbildat sig till vildmarksguide.

Det enda som numera är intressant i arbetet är det som tar oss bort från arbetet.

Det är inte längre kul att vara egenföretagare. För några år sedan var det annorlunda, man kunde dra av sin nya, snygga I-phone och sin Macbook, vi fick RUT-avdrag och ROT-avdrag. Man styrde och ställde lätt över sin egen tid. Det var högkonjunktur. Livet lekte. Men det var då det. Nu är tiderna plötsligt sämre. Då biter frilansråttorna varandra i botten på det rör där vi alla är inträngda.

En som bits bra är Expressens nye biträdande kulturchef Jens Liljestrand. Han har tröttnat, fixat kneg, slipper våndas över obetalda fakturor och VAB-dagar:

"Den här essän är berättelsen om mitt ”skitliv” som egenföretagare inom kultur- och mediebranschen i Stockholm under åren mellan 2004 och 2012. Nej, uppdraget som försöksperson var en engångsföreteelse. Jag har aldrig suttit i skiten ekonomiskt. Jag har aldrig stått utanför arbetsmarknaden. Jag har i stort sett varit sysselsatt hela tiden (sysselsatt; därmed inte alltid försörjd). Tyck inte synd om mig.

Men jag har tillhört prekariatet, har levt i relativ otrygghet, utan semestrar, utan sjukpenning, utan pengar den 25:e, utan garantier om att nästa jobb inte ska vara det sista. Jag vet vad det innebär att få nej från banken, att jobba mig genom föräldraledigheten, att sitta och vänta vid telefonen."

            Magasin Neo "10 000 F-skatt", januari 2013

Nej, jag tycker inte synd om Jens.
Och Jens tycker inte synd om Nike Markelius, som måste söka jobb:

"Det blixtrade till i den ena kvinnans öga och hon spände blicken i mig så den gröna reptilranden i mitten av ögat smalnade. Med en föraktfull fnysning sa hon: Skriv på om du vill ha pengar! Jag påminde henne om att hon själv sagt att halvtidssjukskriven söker jobb på halvtid. Hon väste: Du kan förstås låta bli att skriva på, men då blir det inget aktivitetsstöd till dig. Det avgjorde saken.
Jag fick lite respit för att kunna avsluta Tant Struls återföreningsturné."

Visst är det trist att det inte finns stipendier nog till alla. Men jag tror inte heller att det finns någon väg tillbaka till fasta anställningar åt alla.  Jag tror att vi istället kommer tvingas bli ännu mer av tusenkonstnärer, självförsörjare och trixare. Och att det är symtomatiskt att det är inom frilanssektorn man börjar slåss. Det är där det kommer bli riktigt, riktigt dragigt. Hu!

I spåkulan kan jag se framför mig hur Jenny, efter att ha vandrat i Kenya med Liza och Evas män som guider, intervjuar Jens i Tv4 om, ja, nästan vad som helst. Och i pausen sjunger Nike. Det är ändå en mycket, mycket liten krets det hela handlar om. 

Sedan blir det reklam. Då zappar alla utom min mamma över till en annan kanal. Men det är inte för att mamma vill köpa något, utan för att hon har så svårt att hitta på fjärrkontrollen. 

Hel och ren under

"Norra Djurgårdsstaden i Stockholm kommer att bli ett state-of-the-art när det gäller hållbart byggande och klimatsmart förvaltning. Fokusområden är klimatsmart energianvändning och miljövänliga transporter, kretsloppssystem samt möjlighet till hållbar förvaltning och livsstil."

             "Omvärldsbevakning- Svensk byggbransch" 130114

      AJ Landskapsarkitekter AB tänker sig miljön i Norra Djurgårdsstaden så här.
      Är det någon mer än jag som tänker "träsk"?

Det var länge sedan man läste något nytt om Norra Djurgårdsstaden. Det där klimatsmarta stället där folk måste ha rätt livsstil för att kunna få en bostad. Desto mer har vi läst om Slussen och risken för översvämningar och saltvatteninträngning där.

2011 bad (s)-politikern Tomas Rudin kommunstyrelsen om en redogörelse för "stadens beredskap för havsvattennivåhöjningar samt för stadens planerade åtgärder för att minska dess konsekvenser." 

Så här svarade man i februari 2012. Ärendet remitterades till stadsledningskontoret, exploateringsnämnden, miljö- och hälsoskyddsnämnden, stadsbyggnadsnämnden, trafik- och renhållningsnämnden, Stockholms Hamn AB samt Stockholm Vatten AB. Alla är nöjda och glada och beskriver bara Slussenområdet som ett -eventuellt- problem.

Men finns det inte andra områden som också kan vara problematiska?
Jo. Redan 2009 skickade SMHI ut en enkät till landets kustkommuner där de ombads redogöra för vilka områden i deras kommuner som låg i farozonen att bli översvämmade.

Då svarade Stockholm SMHI så här tydligt:

• Riksbrodammen och Stallkanalsdammen i Norrström läcker in havsvatten vid havsvattenståndsnivåer >92 cm över medelvattenstånd. Inläckage av allt för stora mängder saltvatten kan påverka Mälarens funktion som drickvattentäkt genom att tillverkningen av dricksvatten försvåras eller slås ut. Det finns även risk för att det leder till högre vattennivåer i sjöar och vattendrag pga. minskad uttömning till havet. Stockholms hamn ansvarar för regleringen vid dessa tappställen.
• Vid Slussen finns risk för översvämning av tunnelbana och annan infrastruktur vid extremt höga havsvattenstånd. På samma sätt som vid Riksbrodammen och Stallkanalsdammen finns även här risk för inläckage av saltvatten.
• I Hammarby Sjöstad finns det eventuellt risk för översvämning av huvudsakligen bostäder vid extremt höga havsvattenstånd.
• Norra Djurgårdsstaden är ett stadsutvecklingsområde med nya bostäder och arbetsplatser i kombination med befintlig hamnverksamhet med förorenad mark som kan översvämmas vid extremt höga havsvattenstånd, med risk för föroreningsläckage som följd.
• Hamnverksamhet i delområdena Värtahamnen, Frihamnen och Loudden kan få problem med översvämning vid extremt höga havsvattenstånd, vilket innebär risk för störning av hamnverksamheten och eventuell risk för läckage av förorenad mark.

Det är något med dagvattensystem och Norra Djurgårdsstaden och det där med att vara hel och ren under. 

Man sanerar bara marken som ska bli till grönytor, inte den mark som husen ska stå på. Och runt omkring hela området är en stor del av ytorna asfalterade - de brukar vara det i hamnar. En hög andel hårdgjorda ytor medför försämrade avrinningsmöjligheter. 

Jag undrar så för vilka flöden det där nya bygget är dimensionerat. Klarar det höjda havsnivåer, nederbörd och storm på en och samma gång? 

Om inte kanske folk där inne ändå borde få tända en cigg för att lugna nerverna när det blåser upp?

Vem ska älska staten?

"I Jämtland skriver man inte kvitton. Eller, om man gör det, tänker sig båda parter noga för i förväg. Vad ska det vara bra för? Vilka syften fyller detta kvitto?"

            Hört under dagens förmiddagskaffe med en granne 

"Vi kan tyvärr inte ansvara för huruvida bygder dör eller inte men där vi tvingas göra förändringar försöker vi alltid upprätta en dialog med de boende"

             "Posten lämnar glesbygden" DN 130111 

              Ett av alla fantastiska bildförslag på sökordet "glesbygd".  Det här är lånat från Galleri Lünings blogg

Jag påstår: Ju mer man behöver staten - desto mer borde man älska den.

Men idag verkar det som om nästan ingen längre älskar staten. Inte ens de som är riktigt, riktigt beroende av den; människor med funktionshinder, människor med pension, sjukersättning, föräldrapenning eller sjukpenning. Eller människor som driver välfärdsföretag. Alla klagar. Man vill ha ännu mer av staten - och samtidigt göra staten mindre.

Det är som om grunden för staten vore något annat än vår gemensamma vilja att betala skatt och gå och rösta.

För femton år sedan gick det fortfarande att höra ord som "medborgarperspektiv" inom politiken. Idag har den helt ersatts av olika särintressens starka påtryckningar. Där grupp ställs mot grupp - och där ingen står på, exempelvis, glesbygdens sida.

     Nästa underbara bild från sökordet "glesbygd" föreställer
gruppen "Glesbygd´n" från Arvidsjaur. Lånad från Arvidsjaurs hemsida

Människor i glesbygd har under de senaste femton åren fått lära sig leva utan den tillgång till polis, brandkår, post, försäkringskassa, mack och sjukvård som invånare i större städer har.

Hur de har det? Det lär vi oss så här:

"Man ger sig ut för att rapportera från någon annan verklighet än den man har framför fötterna i innerstan. Så säger man också: Nu ska vi ge oss ut, det är som en spännande resa till något fjärran konstigt, underutvecklat land, där invånarna beter sig på ett primitivt sätt. Så kommer man hem igen och rapporterar om hur oerhört märkligt det var där ute, och känner sig trygg igen på hemmabasen."

           Lars Ilshammar om storstadsjournalistik i "God morgon, världen" 130127

Det är något konstigt med dem, där borta.

Men om staten inte längre omfattar även dem - då har väl landet redan börjat falla samman? Bengtsfors är halvvägs till Grekland. Iallafall när det kommer till arbetslöshetsstatistik. Och den moderata oppositionsrådet i Strömsund frågar sig själv vart samhället är på väg.  Och får svar av medborgaren "Legolas":

"Men, då Postbilen försvinner, så kommer Systembolagets bil med hemkörning!Visst är Sverige fantastiskt! Vi får återgå flaskpost igen, då kan Systembolaget inte bara öka tillgängligheten av sitt utbud utan också annan samhällsservice."

Legolas har missat det faktum att utkörning av sprit bara gäller dem som redan har riktigt nära till bolaget. Som de som bor i Nacka.

Vilka är det som överlever i utkanten? Det är de som alltjämt har en fast - och varaktig-  inkomst. Även om den är låg. Som pensionärer. Det är de som är så gott som självförsörjande och det är de som har svarta inkomster.

Tredje sökningen. "Centern hade inget med postgången att göra." 

Utan polis och nyfikna ögon känns ju glesbygd som ett trevligt ställe att bosätta sig på för den som håller på med riktigt ljusskygg verksamhet.

En anekdot: På åttiotalet gav en kommun "starta -eget" bidrag till människor som ville försöka som egenföretagare. Stödet utgick under ett år. Efter att året gått frågade kommunen företagarna hur det gick. En fjärdedel svarade: Det går bra!" En fjärdedel svarade "Det går hyfsat, med hjälp av min familj ska jag nog fixa det här". En fjärdedel svarade:"Det går inte! Jag lägger ner mitt företag". Men den sista fjärdedelen fick man inte tag på. De var försvunna. Slutsatsen blev att de slantarna hade gått till att starta upp någon form av svart verksamhet.

Att stora delar av landet ligger bortom statens kontroll - det borde oroa Anders Borg. Men än så länge är de ju så få.

Vi i storstäder är många. Vi får all uppmärksamhet.  Vi får all tänkbar service.

Vilka katastrofer som helst kan äga rum på landet. De har ändå inte hänt. En översvämning i Piteå är lika intressant som en översvämning i Queensland. Hög arbetslöshet är liksom naturligt för dem. De är inte som vi.

Och när ekonomin blir sämre, så pass sämre att vi märker av den, då kommer vi i storstäder kräva att de i glesbygd solidariskt ska dela våra bördor. Bry sig om oss. Vi kommer ta ännu mer av deras service och deras ersättningar ifrån dem för att freda oss själva.

Hur länge kommer människor i glesbygd att rösta?

Hur lång tid tar det innan "vi" som är på "insidan" är färre än "de" som är "på utsidan"? 

Härda ungarna?

"Don’t scare your children. If you’re not sure whether or not to talk about certain subjects with your kids, ask your spouse, and then do so carefully with kids under 14. You might think they “need to know this” to counterbalance the negative messages they are getting from the media, but they don’t. You are the parent, and you don’t need doom to restrict their access to mindless electronic entertainment. Put a kid-positive spin on any bad news."

           Kathy McMahon, www peakoilblues.org  120521

"När mina ungar kommer hem från skolan uppskrämda av någon ambitiös lärares klimatfilm brukar jag säga till dem att det inte finns någon som helst anledning att ställa om. Vi har det bra - och vi kommer alltid ha det bra. Vi lever i den bästa av världar"

            Hört av skolbarnspappa i närområdet

Hushpuppy lever med sin pappa i ett område utanför vallarna 

Pappan vet, att när nästa orkan kommer, kommer hela deras land 

att ligga under vatten. Hur förbereder man sin unge på det?

Jag har nyligen sett filmen "Beasts of the Southern Wild" - och lipat en hel del under tiden. På väg ut från biosalongen säger min man: "vi måste förbereda ungarna bättre. I filmen var det iallafall varmt, kolla här, -20 grader. Hur förbereder vi ungarna på ett framtida liv i det här klimatet?"

Ja - hur förbereder vi dem? "Kan vi inte ge dem hopp, kan vi lika gärna vara tysta", sade en vän. Och konstaterade att vissa dagar därför får passera i tystnad. Och andra dagar kan man hjälpa ungarna genom att låta dem gå med i Greenpeace eller annan lämplig förening. Räcker det som mental förberedelse?

Och alla verkar vara överens om att praktisk träning, färdighetsträning, alltid är bra. Det minskar ångestnivåerna både hos föräldrar och barn. Så - räcker det att lära dem odla potatis? Att hantera kniv, såg och yxa? Att elda?

Carolyn Baker beskriver i boken  "Navigating the coming Chaos" att vi alla - inför framtiden -  behöver skapa oss en "inre bunker". Att lära sig att härbärgera oro, osäkerhet, otrygghet och ångest. Att fullt ut förstå att tiderna kommer bli svårare - och ändå lyckas ha det bra varje dag, det är att bygga sig trygg.

Bunkermentalitet beskrivs ju annars ofta i termer av isolering och utestängande. Här handlar det snarare om att bjuda in problemen, se dem i ögonen och och hålla dem kvar, erkänna läget - och låta något mogna.

Någonstans har jag läst att när man jämförde hur folk reagerade på en massuppsägning visade det sig att de som hade haft det svårt redan som barn, de klarade påfrestningarna bättre. De som levt skyddat och ombonat hela sina liv klarade sig inte alls, de blev djupt deprimerade. Fast nu hittar jag inte den där länken. 

Jag antar att det där exemplet handlar om maskrosbarn, ungar som redan från början haft en chans. De sköra har kanske inte ens kommit in på arbetsmarknaden. Och inte kan man medvetet utsätta sina ungar för lidande bara för att härda dem, även om precis det är vad som händer i filmen "Beasts of the Southern Wild". Man kan nästan se hur ungen trotsigt växer under filmens gång. 

Så - kan vi prata om det; om uppfostran i termer av annat än förmågan att i framtiden kunna hugga ned ett träd? Hur gör du? 

"Oro är inte samma sak som pessimism och hopplöshet. Studier av barn som växte upp under kärnvapenhotet har visat att de som oroade sig mycket också var mer psykiskt välmående. De barn som hade det bra i livet i övrigt, var de som mest intresserade sig för samhällsfrågor, vilket ledde till att de oroade sig mer."

               Intervju med Maria Ojala, SvD 101206

Krisens alla emigranter

""De allra flesta som Caritas kommer i kontakt med är dessutom tredjelandsmedborgare från till exempel Latinamerika och Afrika och hamnar, även om de får sysselsättning, utanför statistiken över EU-medborgare."

           SvD "Framtiden i Sverige" 130123 

Manuela, 74. Vill ha ett jobb

Ibland är man alldeles för tidigt ute som frilansjournalist. Min kollega Anna och jag har varit det när vi har skildrat gruppen hemlösa EU-medborgare. Vi har skrivit om gruppen under flera års tid.

I alla fall, i våras gick vi till Crossroads och gjorde ett reportage om alla nya EU-immigranter som strömmade hit från Spanien. Ingen vill köpa jobbet. Så är det ibland.

Kvar i datorn ligger texterna och bilderna. Bland annat den ovan, på Manuela, 74 år, som vill ha jobb som kokerska eller hembiträde här i Sverige. Hon kom till Sverige i våras, kom med sin några år äldre man och med deras 40-årige son. De har bott och arbetat i Spanien i 27 år. Men istället för att kunna njuta av en fin tid som pensionär fick familjen flytta vidare, norrut. Familjen kom från början från Chile.

"Jag lagar jättegod chilensk mat", säger hon. Jag tror henne.

"Francisco Rodriguez Vita uppskattar att 50–60 familjer anländer från Spanien till Stockholm varje vecka, runt 600 personer i månaden. De flesta pratar inte engelska. Bostadsproblemet är enormt."

         SvD igen 

Ja, men var bor de då?

De bor i bilar runt hela Stockholm, på IKEAs parkeringsplats nattetid, vid universitetet och på tusen andra ställen. Flera har barn med sig. De bor 20 stycken i en förortstrea i Fittja. De bor på gatan. En del sover på Crossroads nya härbärge, eller på Centralen dagtid, för att sedan åka nattbuss hela nätterna. De är extremt fattiga och shoppar aldrig där du går. De städar rika, vita hem svart, de skottar snö från fina bostadsrättsföreningars tak, de jobbar svart på byggen där du ska bo sedan, diskar på restauranger där du äter dagens lunch.

Ser du dem ?

"The 90's" - en f.d soctant minns

"Allt är mitt - och allt skall tagas från mig. Inom kort skall allting tagas från mig. "
   Pär Lagerkvist, "Det är vackrast när det skymmer"

"0.7 procentenheter av BNP-tillväxten skulle försvinna om året om de svenska hushållen som idag inte amorterar skulle tvingas amortera. 18 000 personer skulle bli av med jobben."
  Cornucopia, 130122

 Yuppiehandboken, en bild av 1980-talet

Jag har många tydliga minnen från 90-talskrisen. Då hade jag ett vikariat som socialsekreterare i Malmö. Mottagningsgruppen tog emot samtal från medborgare som ville ansöka om socialbidrag:

- Jag vill tala med någon som bestämmer!
- Tänker du ansöka om ekonomiskt bistånd?
- Ja. Men den där blanketten som ni har skickat hem till mig, den kan bara inte stämma. Beloppen är ju löjliga. Ingen kan leva på så lite pengar! Och detta med "andra realiserbara tillgångar, är ni inte kloka? Jag måste ju ha min bil. Och jag har höga lån på huset.

En halvtimme senare, efter att jag noggrant upplyst den skånske egenföretagaren om hur samhällets yttersta skyddsnät fungerar, föll han i gråt. Och han var inte den ende. Det hände flera gånger per dag att förtvivlade människor grät i telefon. Inte de som var fattigast, de visste ju redan hur allt fungerade. Det var de som hade levt gott, men som inte klarade av krisen som grät.

Om vi alla tvingas amortera våra bostadslån minskar självklart hushållens konsumtionsutrymme. Då köper alla mindre av det som inte är absolut nödvändigt.  Egenföretagaren märker av det här långt före den med statlig anställning. De som har anställning inom områden som PR, reklam och marknadsföring är extra utsatta. Många av de företagare jag pratade med då hade arbetat inom det området. Kanske hade ytterligare några varit frilansjournalister, som jag är idag.

Blir man av med jobbet kan man inte klara av bostadslån på 3-4 miljoner. Så är det bara. Även om du har A-kassa, så ligger ersättningstaket på 18 700 kronor. Långt från de 40 000 kronor i månaden som den som blivit av med jobbet kanske tjänat. Om du ens är med i A-kassan. I vilket fall som helst är det lätt att brista i gråt när man tvingas ställa om alldeles för fort.

Så många gråtande människor vill vi inte ha. Gråtande människor röstar säkert fel. Därför kan vi inte tvingas amortera på våra lån. Iallafall inte förrän en bra bit efter valet 2014. Om ens då.

                                                 Joggingbarnvagnen. En bild av 2000-talet

Vårt behov av sagor

                                               Illustration av Sven Nordqvist ur  "Tänk själv-

                                               inspirationsbok för unga filosofer"

           " Jag har ingen konkret föreställning att fästa rädslan i. Inga inre bilder av hur det 

            kommer att bli."

    Åsa Beckman, "Min klimatångest har blivit svårhanterlig" , DN 130120 

"Hur mycket är vi kapabla att förstå och var befinner vi oss på en stege? Är vi som en myra som ska lära sig tala franska eller är vi som en apa som ska lära sig spela bingo?"

            "Universum och verkligheten", Filosofiska rummet, P1 130120

  

   "Potatisplockarna" skulptur i Laholm 

                                                      
Få av oss förstår sammanhang genom att bara titta på en ekvation. Fler förstår om de får se ett diagram. Ytterligare några förstår bättre genom metaforer, sagor eller berättelser. Det är genom lek vi alla en gång i tiden har utvecklat vår förståelse av hur världen är beskaffad. Genom sagor och upprepning och utforskande.

Att prata om framtiden är som att vara med i en lek. Man kan bara leka om den andre förstår hur man leker. Den andre ska helst också ge sig in i leken genom att komma med egna bidrag.

Men hur ser våra framtidsberättelser ut? Det här är några som jag har mött på sista tiden:

"Människan kommer utplåna sig själv. Men det är helt okej för mig. Jag gillar inte människor"

Det här hör jag från unga människor. Lite som en omvänd L'Orealreklam: "Because we´re worth it".

-Men inte vill du väl bara lägga dig ner och dö?

-Jo, vi förtjänar inte att överleva.

-Men efter tre dagar utan mat vill du kanske ändå ha lite?

- Nej, jag tänker inte kämpa.

En annan variant: "Det blir nog en kul kultur precis innan allt faller. Då blir det party. Det ser jag fram emot. Mer hedonism, typ" 

- Kommer du vara en av de rika som har råd att festa?

-Ja, det hoppas jag verkligen. Något annat vill jag inte tänka på! 

Det verkar som om våra bilder av framtiden tenderar att antingen ta fäste i en subkultur vi redan läst om eller sett, som  "Berlin på tjugotalet", eller i en Hollywoodactionrulle, som "The Day after Tomorrow", eller i ett romantiserande av historien, som "Alla vi barn i Bullerbyn". Några nämner med skräck i rösten "Vägen" av Cormac McCarthy, andra ser sig mer som en Raskens i vardande. Inte så få är hi-tech-orienterade. Vi kommer alla ha elbilar och världen kommer vara otroligt välorganiserad och genomtänkt. 

Många önskar sig hjältar. Få tänker sig en framtid med eget hårt arbete. 

Mitt problem är inte brist på bilder. Jag har många. Olika för olika dagar. Vilken ska jag välja idag? En del tycker att mitt - och andras-  sätt att beskriva världen skapar en del av själva problemen, som "Daniel":

"There's nothing fundamentally wrong with people. Given a story to enact that puts them in accord with the world, they will live in accord with the world. But given a story to enact that puts them at odds with the world, as yours does, they will live at odds with the world."

            Daniels kommentar på min blogg, 130115

Är det så? Att de bilder vi upprepar sätter sig. Ju mer vi hör något, desto säkrare är det att just det kommer hända? Det tror jag inte. Men jag är säker på att vi, för att förstå mer behöver leka mer. Fantisera mer, och prata mer om våra fantasier. Vi sitter ju redan mitt i floden. Bilderna, sagorna, sångerna, diagrammen och utredningarna flyter förbi oss. De tar aldrig slut. 

Ge mig er bästa bild, er bästa historia, er bästa metafor. Fler åt alla!                                  

"Förståelse handlar till viss del om resignation. Man har hört något så många gånger att man till sist accepterar det av ren leda."

               Filosofiska rummet igen, P1 130120

                                                           "Just", Radiohead

Enslingen på skäret

" If they left an intellectually alive place for Rural Nowhere, they get lonely. They get resentful. They start to look back at all of their colleagues and neighbors, the “Sheeple,” that continue to rake in decent salaries and take in decent cinema, without driving a few hours. They feel increasing disdain and then increasing hostility."

          Kathy McMahon, "Saying goodbye to tomorrow"  121220 

                                           bild lånad från www.dixiespace.com

Vad händer i en människa som plötsligt inser att den civilisation vi är en del av gör att vi lever fullständigt ohållbara liv?

Om personen är någorlunda intellektuellt hederlig mot sig själv, så ställer hon förstås om. Bit för bit. Man gör det man kan.

Men det räcker plötsligt inte! Nu är det bråttom. Vi är många, många som nästan omedelbart istället börjat se oss om efter ett hus på landet  - som ett första steg. Staden är hemsk. Vi måste köpa en gård. Nu. Var?

Att börja där, är att vara rejält ångestdriven. Man vill helt enkelt fly från allt det som man upptäckt är dåligt. Det kanske blir lättare, enklare att göra rätt val någon annanstans, fast att man fortfarande är samma person?

Jag är glad att jag inte fick min man med mig på att göra en omedelbar, panikartad flytt. Isåfall hade vi kanske befunnit oss precis där, där Kathy McMahons berättelse startar:

"For some, they start to miss their “old life,” that “yesterday” that they abandoned with conviction. For most living in this “yesterday,” they weren’t nearly as wastefully as others. They were already living lean, using a fraction of resources compared to the average person in Western Civilization. And they, themselves, are products of this Civilization they’ve come to critique. They are writers, intellectuals, scientists, and professionals. They often leave culturally rich environs to move to remote locations known for, well, known for nothing in particular that most people care very much about. Let’s call that location “Rural Nowhere.” Then they wait. And wait. And wait."

           Kathy McMahon, "Saying goodbye to tomorrow" igen

Bilden på verandan. När jag väl sitter där, vill jag sitta där nöjd och glad. Jag vill inte bli bitter. Jag vill hellre ha en katt i knät än ett laddat gevär.

Men hur gör man rätt saker i rätt ordning? Hur orkar man ta in mer och mer information utan att vilja rusa iväg precis efter att man har förstått den?  Jag vet inte.

"Vad kan jag göra, då", frågade en vän. "Amortera, träna och älska", svarade jag. Och jag är rätt nöjd med det svaret. Vi måste inte alla köpa dåligt rustade gårdar på ställen i landet där vi inte känner någon. Inte precis nu. Men vi behöver arbeta i riktning mot att minska våra skulder. Om man ska orka ställa om måste man hålla sig stark och frisk. Och man behöver vara rädd om sina relationer. De man har. Har man sedan en normal nyfikenhet på livet så passar man väl på att lära sig lite andra nyttiga saker på vägen. Och man träffar andra människor i samma sits.

Eller har du några bättre råd?

Lycka är en egen brygga

"Östersjön är det hav som tycks värmas upp allra snabbast i världen."

           SMHIs sajt "konsekvenser för Östersjön" 

"Det är Stockholms skärgård som gäller om du vill betala mycket för ditt fritidshus. Åtta av de tio dyraste fritidshusen i Sverige 2012 såldes i Stockholms skärgård."

            Dagens Industri skriver om dyraste sommarhusen 130116

                                       Dyraste sommarhuset 2012: Leif Östling köpte det 
                                       för 21,5 miljoner. Bild lånad från Dagens Industri

Många svenskar håller nog med Leif Östling om att det är i Östersjön, i Stockholms skärgård, sommarhuset ska ligga. Priserna är höga. Och när man pratar om klimatförändringar idag pratar man mest om stigande havsnivåer. Få tänker på vad ett varmare klimat gör med själva badkvaliteten på vattnet. Man vill ju gärna få tillfälle att plaska runt lite i vågorna under semestern. Och algblomning är rätt trist. Försämrar badupplevelsen med femtusen procent, typ.

Östersjön är, som SMHI konstaterar, det hav som värms upp snabbast i världen. Vatten värms upp fortare än land. Ett troligt framtidsperspektiv är enligt SMHI att Östersjön under de närmaste hundra åren värms upp med minst 3-5 grader i genomsnitt. Den största temperaturhöjningen uppstår sannolikt vintertid i östra och norra Östersjön och under sommartid i södra Östersjön.

Cyanobakterier blommar vid en yttemperatur på minst 16 grader. Om sommaren brukar det innebära att algerna visar sig i mitten av juli. Enligt kartorna nedan kan samma fenomen i framtiden dyka upp lagom till skolavslutningen i början av juni.

Kartor från SMHI, Östersjöns medeltemperatur idag - och beräknad enligt utsläppsscenario A2. 


Vill man ha ett sommarhus i skärgården även om det aldrig går att bada i vattnet? Jag vet inte. Det ska bli intressant att se hur lång tid det tar innan sådan här information sprider sig i husköparkretsar. Säkert många år. Men ni andra kan ju i lugn och ro leta efter en egen liten insjö för framtida bad. Fast risken är ju tyvärr stor att även den får försämrad vattenkvalitet.

Alla vill ha ett orakel

""By the end of Obamas second term as President, The Central Bank of China will publicly announce that they have an amount of gold in reserve that is greater than Germanys."

         "The arena for accountable predictions" - Long bets nr 636

Tänk om det funnes en högskoleutbildning som gjorde dig till ett orakel. Skulle du gå den då? Färdigutbildad skulle du kunna låta dig intervjuas för vilken tidning som helst - dagligen. Så förtjusta är vi i förutsägelser. Fast - det har väl mänskligheten alltid varit. Förr fixade vi oss spådomar genom droger och transcendens. Idag gör vi det genom framtidsinstitut som oftast inte förutsäger mer än nästa säsongs inredningsfärg. Sajten "Long bets" är annorlunda. Där kan vem som helst förutspå framtiden - långt fram i tiden. Och några av spådomarna är intressanta. De får mig att tänka till:

"Human population of the world will peak at or below 8 billion in the 2040s and then drop dramatically." 

           Long bets nr 510

BBC tar upp en hel del av sajtens förutsägelser i sin egen framtidsguide.

Vad är du beredd att slå vad om? Säkert en hel del. Själv slår jag glatt vad om att det inom femton år anses omoraliskt att flyga på semester. Lika omoraliskt som det är idag att röka med en bebis i magen.

Hypokondriker eller alarmist - det är frågan

"Summing up, there are two distinct groups, hypochondriacs and alarmists. Both suffer in their own ways, and traits of one group may overlap the other, but whether you’re a hypochondriac or an alarmist, at this point in time, either is probably better than being a Republican."

              Woody Allen, NY Times 130112

                                            Illustration av Maumont. NY Times 130112

Woody Allen skriver träffsäkert och mycket underhållande om sin hypokondri i NY Times, samtidigt som den nya influensan härjar där. Över 20 barn, främst från fattiga områden, har dött av den under den senaste veckan. Annika Linde från Smittskyddsinstitutet varnar svenskar från att åka till New York utan vaccination. Få kommer bry sig om rådet. Som MSB konstaterat är få svenskar rädda för smittsamma sjukdomar idag. Med full koll på klimathot, peak oil, resursbrist och ekonomiska bubblor tenderar pandemihotet att vara dagens svarta svan. Det ligger där i periferin och bubblar, inte i fokus, men hela tiden möjligt.

Några dagar efter Allens krönika publicerar samma tidning en lång artikel om vilket munskydd man bör använda för att skydda sig mot influensan. Och ytterligare en artikel om hur träning kan minska risken för att få influensan - om du tränar precis efter att du blivit vaccinerad. Hoppas inte Allen läste de artiklarna.

Bra karl reder sig själv

               "Jag trodde att regeringens räddningspaket skulle omfatta vanligt folk - sådana som oss"
                   Jackie Siegel, i dokumentären "Drottningen av Versailles"

                                    -Jag måste hitta valparna innan pytonormen äter upp dem

Det är 2008. Dags för peptalk för säljarna vid Westgate Timeshare. David Siegels äldste son leder säljsnacket:

"Vad gör vi? Vi räddar liv! Den som tar semester ofta får inte hjärtinfarkt. Därför räddar vi liv. Vad gör vi mer? Vi räddar äktenskap! Mamma hänger på Facebook, pappa ser på teve, ungarna spelar dataspel. Familjen håller på att bryta ihop. Rädda din familj - ta med dem på semester en gång om året. Lär känna dina barn - ge dem en chans att lära känna dig. En gång per år - det är ni värda.
Sådärja, låt oss nu gå ut och rädda fler liv! "

Dokumentärfilmaren Lauren Greenfield tänkte följa bygget av USAs största privatbostad för några år sedan. Det var David och Jackie Siegel som skulle bo där med sina åtta barn och sexton tjänare. David Siegel äger Westgate Resorts som säljer timesharelägenheter över hela världen. De är fruktansvärt rika och lever livets glada dagar.

Så kommer finanskraschen. För David och Jackie spricker bubblan. Inte så att de blir fattiga, men de får säga upp tolv av sina tjänare och 6000 andra anställda. Deras åtta barn och femtionio hundar springer vind för våg. Det är inte någon vacker syn. Davids äldste son förklarar vad som har hänt:

"Min pappa skulle säga, att långivarna är som langare. De gjorde oss beroende av lättillgängliga pengar - och när vi väl var beroende ströp de tillgången. Nu är vi beroende av pengar för att kunna upprätthålla verksamheten"

Filmen täcker tre år av familjen Siegels liv, ända fram till 2011. Missa för Guds skull inte dokumentären "Drottningen av Versailles" (SvTPlay)

Inför partiledardebatten

"Den interna strategin inför det kommande halvåret är att utveckla Gustav Fridolins egna klimatretorik när Åsa Romson är på mammaledighet. En mer vardagsnära retorik som går ut mer på ekologisk mat, åka tåg och rusta upp miljonprogrammen än utsläppsnivåer, procent och årtal."

          Expressen 130115 

                                         Här sitter de och väntar. Bild från Sydsvenskan


Det är lika bra att erkänna det: Jag befinner mig mitt i det virrvarr av väljare som kallas för "medelklass i storstad". Det är mig alla partier vill nå -måste nå- med sina budskap. Det är mig de är ute efter.

Partierna vet att jag är intresserad av mer pengar i plånboken, av hushållsnära tjänster, privatiserad vård och massor, ett oändligt antal alternativ på alla livets områden.

De vet också att jag har en viss rädsla för hur det ska bli med klimatförändringarna. Jag är oroad. Men jag är inte så pass oroad att jag tänker ställa om mitt liv. Inte mer än vad jag redan gjort. Jag är ju en av the good guys:

I området där jag bor är vi alla på den goda sidan:  Det är ett lämmeltåg av duktiga sopsorterare på väg till sopstationen varje söndag förmiddag. Det är där allt händer, vi träffas, småpratar och sorterar. Allt, ned till enskilda plastkorkar från juiceförpackningar. Sedan går vi till Konsum och köper ekologiska grönsaker.

Vi tvingar våra barn till Ur och Skurskolor så att ungarna får stå ute och frysa medans vi själva sitter inne och surfar. Vi hoppas att det ska sätta spår i barnen. Att de ska känna sig närmare naturen än vad vi själva gör. Och att de ska hålla sig friska.

Vi åker dessutom gärna tåg. Och gnäller på sena avgångar och dålig service.

Jag tror att Fridolins stab har gjort en korrekt analys av oss. Lite mer tågsnack och lite mer snack om ekologisk mat, det är vad vi klarar av. Ge er inte på våra semesterresor, våra bilar, vårt kött och vår lyxkonsumtion!

Det orkar vi bara inte med.

Men jag hoppas att jag blir glatt överraskad av partiledardebatten idag. Att någon tror att jag klarar mer. Annars kan jag ju bara dra slutsatsen att det inte är så bråttom med omställning som jag tidigare trott. Att läget är lugnt, helt under kontroll.

Men då behövs ju inte Miljöpartiet längre.

Torkan, djuren, maten - nu och sedan

"The drought has absolutely put me in a survival mode and I finally decided there was no way to fight this. If we don't get some rain pretty quick, it will be the end of the world in Oklahoma as far as the cattle business is concerned," said Donica, 47, whose ranch is near Ardmore, Okla.

           Huffington Post 130114 

Nu: I Mellanvästern råder svår torka. Antalet boskapsdjur nu är 91 miljoner djur, den lägsta siffran på 60 år. Bönder säljer av sina djur eftersom vattenresevoarerna helt sinat. Huffington Post skriver att köttkonsumtionen i USA har minskat med 16% under de senaste tio åren. En följd av krisen, priserna och torkan.

Sedan: SMHI:s nya klimatanpassningsportal har tagit fram en karta över hur marktorkan kan komma att se ut i Sverige framöver. Lägg till att SMHI är rätt försiktiga i sina scenarier. Det kommer förmodligen gå fortare. Torkan bli ojämnt fördelad över landet. Vissa delar (Gotland, Öland, Skåne, Östergötland) blir mycket mer utsatta än andra. Gradvis är en bra portal som ger handfasta råd till den som i framtiden ska försöka leva på vad marken ger. Och det är många som ska det. Sverige ska ju försörja andra länder också. Sådana som redan idag är svårt utsatta för torka, som Spanien.

                                              Dagar med torka i marken, nu och sedan 

Korkat: Vi bygger hus på jordbruksmarken. Jordbruksverket har precis publicerat en rapport om hur det sett ut under de senaste 6 åren, kommun för kommun.

Valrörelsen 2014

Nu har valrörelsen börjat. Gunnar Hökmark vill hänga med en omgång till i EU-parlamentet. Därför har han konkretiserat 10 skäl till varför jag ska lägga min röst på honom.

Men finns det tio skäl till att rösta in någon i EU-parlamentet? Vilka skulle dessa vara? Vad kan EU möjligen ställa till rätta under kommande år?

Jag vet inte.

Vad vi är rädda för

Igår kom MSB med sin årliga sammanställning av vad svenska folket oroar sig över. Så här är det: Eurokrisen har haft det goda med sig att vi för första gången är mer nöjda med Sverige än på länge. Inte sedan 1974 har 60% varit nöjda med Sverige.

Folk är mest oroade över organiserad brottslighet och relationer mellan kristna och muslimer. (bra utrymme för kommande sd-framgångar där) Vi är inte alls särskilt oroade för pandemier längre. Det är svininfluensans fel. Eller, tja, snarare efterdyningarna efter massvaccinationerna.

Fler oroar sig för avbrott i elförsörjningen och fler vill ha tillbaka allmän värnplikt - än året tidigare.

Klimatförändringar? En fjärdedel ungefär, är mycket oroade, 41% ganska oroade, resten inte särskilt oroade alls.

Läs hela rapporten. Den är intressant. Den är ett finger upp i luften inför nästa val. Det är i år valprogrammen sätts.

Är du "som folk är mest"?

Beteendeförändringar - hur svårt kan det vara?

"Bonden tycks ju vara det nya svarta. Undergångspräglade gröna-vågengrupper som odlar en livsstil med självhushållning poppar ju upp här och var ute i landet"

             Catia Hultquist, DN Kultur 130114 

                                          Australien på natten. Allt som lyser är eld.

Nej, säger den australiensiske fårfarmaren självsäkert - och ler rakt in i teverutan - bränderna här har ingenting med klimatförändringar att göra. Det vet han. Han har precis fått nödslakta 2000 djur. Han behöver inte ändra något i sin livsstil- och ingen annan heller. Svår hetta, med påföljande jättebrand, 2009, enorma översvämningar 2010 och 2011, men ingen ny slutsats för det.

I USA har stora områden i mellanvästern förklarats som naturkatastrofområde på grund av långvarig torka: Kansas, Colorado, Oklahoma, Texas.

"Severe heatwaves, such as those currently seen in Australia, are expected to become many times more likely in coming decades due to climate change. Extreme heat led to 2012 becoming the hottest year in the US on record and the worst corn crop in two decades.
New research, which used corn growing in France as an example, predicts losses of up to 12% for maize yields in the next 20 years. A second, longer-term study published on Sunday indicates that, without action against climate change, wheat and soybean harvests will fall by up to 30% by 2050 as the world warms."

          "Global food crisis will worsen..."  The Guardian 130113

I dagens DN skriver David Brooks (inte på nätet) på ledaruppslaget under rubriken "Så funkar människan" om beteendeförändringar. Hur uppnår man dem? Inte genom att påpeka att folk gör fel,
konstaterar han. Utan genom att påpeka att alla andra (eller väldigt många) gör rätt. Där faller ju hela inriktningen på min blogg, som är rätt dystopisk. En mer positiv framtoning vore bättre.

Om jag berättar om alla jag känner som gör rätt saker, då kommer fler göra rätt saker. Därför vore det ju bättre att bara skriva om självhushållning, så att det med tiden blir omöjligt för journalister som Catia Hultquist ovan, att ha en marginaliserande syn på folk som ställer om. De/vi är inte få. Snart är det hon som är den enda på sin gata som lever på det gammalmodiga, postmoderna sättet.

Det där glappet mellan kunskap och beteende. Det bara växer och växer. Jag tänker ofta på det. Att det inte räcker med de förändringar vi redan ser. Vi måste ha fler bevis. För vad?

"Människan är ett litet, omoget, barnsligt djur som bara vill ha kul och som hela tiden sneglar sig över axeln för att se vad andra gör", sade en vän. Jag tror hon har rätt. Hur når vi det lilla, barnsliga djuret med information? Det är väl, typ omöjligt?

Jag behöver en filosof!

Årets inredningstrend

"Stenen ger ett slags lugn, en evighetskänsla. Den är beständig, varar genom alla stormar och översvämningar."

           DN Bostad 130104 

Detta är inte bara småsten, utan enligt DN Bostad den trendigaste accenten till din nya badrumsinredning. Du kan köpa den för 1895 kronor kvadratmetern i ett inredningsvaruhus nära dig.

Klimatångest - hur gör man? Man inreder dyrt. DN Bostad har ett reportage som heter "Stabila stenar sätter stilen" och handlar om årets inredningstrender:

Nu vill vi skapa en känsla av beständighet i en otrygg värld - och göra det med hjälp av stenar. Ullmjuka mysstenar för 3000 kronor styck, duschdraperier med avbildade stenar för 590 kronor och vanlig, svindyr småsten som kan läggas på badrumsgolvet så att du kan snubbla på dem och svära åt naturen varje morgon.

"Ju oroligare vi känner oss för vår framtid och för vår miljö, desto mer sätter vi naturen i fokus. Flyttar man in naturen så tar man kontroll över den, och kontroll och kontinuitet blir viktigare i en tid av varsel och projektanställningar. Och naturkatastrofer" 

DN Bostad 

Strandstenar från Nya Zeeland har fraktats till Sverige för att slutligen hamna på en filtmatta för 1400 kronor. 

 Självklart ska man lösa sin ångest med mer konsumtion. Och helst av allt konsumerar vi ett nytt hus som ligger sjönära. Enligt Hemnets sammanställning av de mest populära sökorden hamnar "balkong, "sjö" och "sjöutsikt"i topp. Svenska Mäklarhusets analyschef vet varför:

"Sjöutsikt är något vi aldrig tröttnar på. Det vill vi ha hemma och i stugan, det vill vi ha jämt. Den förändras med årstiden och är exklusiv." Men sjötomt och sjöutsikt har minsann inte alltid varit lika hett."Om man tittar på gamla kustsamhällen så låg de finare villorna ofta på en kulle. Det var en nitlott att bo nära sjön för det var dragigt och svårt att hålla tätt, men i och med att byggnadstekniken förbättrats har det förändrats."

         Claudia Wörmann, analyschef på Svenska Mäklarhuset till Dagens Industri 130103

Nej, 2013 är det inte en nitlott att bygga eller bo nära sjön. Byggnadstekniken har förbättrats. Den där känslan av en otrygg miljö som vi vill inreda bort - den känslan har inte hunnit till Hemnet. Att var och varannan tjänsteman jag intervjuar på allvar tar upp frågan om när i framtiden vi måste överge våra kuststäder, det är en helt annan sak. 

                                           Så här bor gärna en människa med klimatångest. 

Det kontantlösa samhället

"Är det strömavbrott så kan många automater gå på batterier ett tag men det går inte att lita på. Pengarna kommer inte ut om det inte finns ström."

               Gunnar Jacobsson, VD för företaget "Kontanten" 

"Det är ungefär som att jämföra en storstadsinvånares situation med en person som bor på landsbygden vid en krissituation. Den som har kvar mer primitiva rutiner står emot bättre än den som är helt beroende av sofistikerad teknik. Utifrån det perspektivet är kontantsamhället absolut mer robust."               

                Bo Gellerbring, MSB

Vi är sårbara för elavbrott. Då har vi inga pengar. Det konstaterar SvD i dagens mycket pedagogiska artikel om det kontantlösa samhället. Jag älskar det överpedagogiska tilltalet.

Nu väntar jag bara på nästa artikel, som rimligen borde berätta för oss vad vi gör om det inte finns pengar på banken heller.

Lider du av AOD ?

                                              Folk som köar för en ny I-phone

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om NDD- nature deficit disorder. På svenska blir det väl "naturbriststörning". Det handlade om barnens bristande känsla för naturen.

Glenn Albrecht i föregående inlägg, mannen med "tipping points of the mind" har svarat på den diagnosen med att barnen uppvisar symtomen, men det är föräldrarna som är orsaken: Föräldrarna lider nämligen av AOD- artefact overload disorder. Det får väl snarast översättas med "prylkraschstörning" (jamen hitta på nåt bättre själv då ) och beskriver ett vanligt förekommande tillstånd där föräldrar är så upptagna, överlastade, av sina tekniska prylar att de inte varken ser, hör eller förstår att ungarna behöver komma ut i naturen.

Efter två veckors jullov med ungar i pyjamas som bara vandrar mellan matbordet och datorn känns beskrivningen akut. Men jag ska gå och säga det till mina tonåringar. Att det är inte deras fel, det är mitt.

Det förlorade landskapet

"Solastalgia" - the pain experienced when there is recognition that the place where one resides and that one loves is under immediate assault . . . a form of homesickness one gets when one is still at home.

Glenn Albrecht, "Solastalgia, a new concept in human health and identity", Philosophy Activism Nature(2005)

Sinnesro. Ett tillstånd, eller en känsla du har när du är på en viss plats. Det är som att komma hem. Som på norra Ölands kust. Kroppkakestenarna som är runda och lena och passar perfekt i handen. 

 Hemlängtan - fast du redan är där. En känsla av att det är landskapet som förflyttar sig från dig - och inte tvärtom. Du förlorar det. Klimatet vandrar numera norrut med hastigheten av ungefär en meter i timmen. Du sitter kvar - med något annat.

Jag funderade en hel del över det här på Öland i somras. Jag kände mig så nostalgisk fast jag var där. Särskilt när jag satt på nordöstra udden, vid Trollskogens strand, den del av Öland som är lägst och som försvinner först.  Det som snart ska sjunka ner i havet, bitar av det redan inom trettio år.

Det landskap som haft min släkt levandes där i hundratals år, kanske tusentals, skulle ge sig av och lämna mig som den sista generationen som upplevde det. Tänk att det finns ett namn för just den känslan. Att jag inte är ensam. Glenn Albrecht har givit känslan namnet "solastalgi" (att jämföra med nostalgi och melankoli) och ger mängder av exempel på människor och grupper som upplever det. Upplevelsen gör dig maktlös och uppgiven.

Solastalgi är bara ett av de nya tillstånd som han gemensamt givit namnet "tipping points of the mind". Är du intresserad av nya psykologiska begrepp och dramat som pågår inne i ditt huvud - se gärna den här korta filmen:

Nymedeltiden

"Jag måste nämna de irländska hästarna. Första gången jag läste om dem var i en tidningsnotis. Hur den ekonomiska krisen har gjort att irländarna inte längre anser sig ha råd med hästar och istället öppnar sina stall, låter hästarna springa. En undersökning visar att det finns omkring 20 000 vilda hästar på den gröna ön. Det är en sådan vacker och brutal bild av ett samhälle i upplösning." 

  Ronnie Sandahl Höglund, krönika i Aftonbladet 130101 

2013. Vad ska vi kalla den här tiden för? "Postapokalyps" är så uttjatat. "Nymedeltid" föreslog en vän. "Bara en massa skådande efter järtecken och full koll på vädrets alla växlingar, vilka är alltmer nyckfulla" Ja, nymedeltid, inte mig emot. Många har nog känt sig lite medeltida när de försökt berätta för en oförstående omvärld att jorden faktiskt är rund.  Det är inte roligt att gå runt och vara upplysningstid flera årtionden i förväg. Postmodernismen, med sin medföljande relativism, var så enkelspårig och trist. Jenny Maria Nilsson har träffsäkert beskrivit den på sin blogg:

"Simon Blackburn, som lanserat kvasirealismen, har gjort en utmärkt beskrivning av relativism. Om du skjuter prick med pilbåge på en stor ladugårdsvägg och i efterhand, varje gång, går fram och målar ett bullseye kring pilen, då har du inte hittat ett sätt att träffa rätt varje gång utan du har avskaffat möjligheten att någonsin träffa rätt. Om du menar att sanning är det du säger att det är, så har du inte hittat ett sätt att alltid ha rätt utan du har avskaffat möjligheten att någonsin ha rätt."

Vi befinner sig i en tid där alla kan ha rätt, hela tiden. Särskilt de resursstarka. De kan ha jätterätt även om de har jättefel. Under tiden som vi alla har jätterätt var och en för sig, så förskjuts samtidsandan bort från det pigga och glada 00-talet, där "för mycket inte var nog" - till mörk och dyster framtidspessimism. Vi behöver inte ens åka till Italien, Spanien eller Grekland för att se att REA-skyltarna numera finns året om. De finns här också. Chiara Valerio är den tredje författaren som i DN Kultur på ett utmärkt sätt skildrar den europeiska krisen. Hennes beskrivning av tiden är den här:

"Apokalypsen är tidens slut och när tiden tar slut så är det vansinnigt - och även onödigt och lättsinnigt- att tänka på morgondagen. Morgondagen finns inte. Varför då skapa den? Varför planera ett "efteråt" som ändå inte kommer existera? Varför tänka på socialförsäkringar, daghem, hyresstopp, skolreformer och trovärdiga budgetar? När allt ändå tar slut? "

Det ord som oftast förekommer i artiklar om framtiden är "tro". Vi ska tro på den. Någon ska ge oss tron. Som om vi sökte en frälsare. Tro klingar så illa i världens mest sekulariserade land. Det är något vi kan förpassa till julottan och sedan strunta i. Låt gärna än den ena nya debattören efter den andra prata vidare om behovet av framtidstro. Men sätt själv igång under tiden. Tro inte än det ena eller andra, utan gör dig och din familj till robusta omställare. Det är bara att kavla upp ärmarna. Framtiden stavas g ö r.