torsdag 31 januari 2013

Medelklassprekariatets svanesång


"Var är alla livspusslare som för några år sedan vände alla bitar till vackra bilder i tv och tidningar? Jag har börjat tvivla på att de finns. De som bemästrar detta vedervärdiga pusselbegrepp som antyder att det finns en lösning. De som förtröstansfullt litar på både på sin egen kraft och framtiden."
             Jenny Strömstedt, "Var finns livet i livspusslet?", Expressen 130131
Hör jag ordet "livspussel" en gång till, så...

Jenny Strömstedt beskriver i krönikan ovan en stackars snubbe som har bara några få "livsveckor" per år på en strand i Thailand. Han är förstås både arbetarklass och full, men hon verkar känna ungefär likadant.

Det går helt enkelt inte att stå ut här hemma under oxveckorna!

När jag surfar in på det kvinnliga karriärnätverket "Ruter Dam" finns det två förslag under fliken "intressant för karriärkvinnor": Det är länkar till artiklar om resor till Barbados med provsmakning av rom, samt safariresor till Kenya. Där kan man kanske få träffa Liza Marklunds man, som tillsammans med Eva Hamiltons man utbildat sig till vildmarksguide.

Det enda som numera är intressant i arbetet är det som tar oss bort från arbetet.

Det är inte längre kul att vara egenföretagare. För några år sedan var det annorlunda, man kunde dra av sin nya, snygga I-phone och sin Macbook, vi fick RUT-avdrag och ROT-avdrag. Man styrde och ställde lätt över sin egen tid. Det var högkonjunktur. Livet lekte. Men det var då det. Nu är tiderna plötsligt sämre. Då biter frilansråttorna varandra i botten på det rör där vi alla är inträngda.

En som bits bra är Expressens nye biträdande kulturchef Jens Liljestrand. Han har tröttnat, fixat kneg, slipper våndas över obetalda fakturor och VAB-dagar:
"Den här essän är berättelsen om mitt ”skitliv” som egenföretagare inom kultur- och mediebranschen i Stockholm under åren mellan 2004 och 2012. Nej, uppdraget som försöksperson var en engångsföreteelse. Jag har aldrig suttit i skiten ekonomiskt. Jag har aldrig stått utanför arbetsmarknaden. Jag har i stort sett varit sysselsatt hela tiden (sysselsatt; därmed inte alltid försörjd). Tyck inte synd om mig.
Men jag har tillhört prekariatet, har levt i relativ otrygghet, utan semestrar, utan sjukpenning, utan pengar den 25:e, utan garantier om att nästa jobb inte ska vara det sista. Jag vet vad det innebär att få nej från banken, att jobba mig genom föräldraledigheten, att sitta och vänta vid telefonen."
            Magasin Neo "10 000 F-skatt", januari 2013

Nej, jag tycker inte synd om Jens.
Och Jens tycker inte synd om Nike Markelius, som måste söka jobb:
"Det blixtrade till i den ena kvinnans öga och hon spände blicken i mig så den gröna reptilranden i mitten av ögat smalnade. Med en föraktfull fnysning sa hon: Skriv på om du vill ha pengar! Jag påminde henne om att hon själv sagt att halvtidssjukskriven söker jobb på halvtid. Hon väste: Du kan förstås låta bli att skriva på, men då blir det inget aktivitetsstöd till dig. Det avgjorde saken.
Jag fick lite respit för att kunna avsluta Tant Struls återföreningsturné."
Visst är det trist att det inte finns stipendier nog till alla. Men jag tror inte heller att det finns någon väg tillbaka till fasta anställningar åt alla.  Jag tror att vi istället kommer tvingas bli ännu mer av tusenkonstnärer, självförsörjare och trixare. Och att det är symtomatiskt att det är inom frilanssektorn man börjar slåss. Det är där det kommer bli riktigt, riktigt dragigt. Hu!




I spåkulan kan jag se framför mig hur Jenny, efter att ha vandrat i Kenya med Liza och Evas män som guider, intervjuar Jens i Tv4 om, ja, nästan vad som helst. Och i pausen sjunger Nike. Det är ändå en mycket, mycket liten krets det hela handlar om. 

Sedan blir det reklam. Då zappar alla utom min mamma över till en annan kanal. Men det är inte för att mamma vill köpa något, utan för att hon har så svårt att hitta på fjärrkontrollen. 

7 kommentarer:

  1. När mina barn var gamla nog var vi på safari till Kenya. Det lärde oss alla mycket värdefullt, dvs kunskap om djur, natur och kultur. För mig var nog följderna av att jag blev rånad det som gav mest. Men just här och nu är intressantast att konstatera att på 90-talet åkte man i bilar men nu tydligen är det vandrande som gäller.

    Borde finnas fjärrkontroller med stora tydliga symboler och är det så att det inte finns existerar en växande marknad.

    Gissar att det inte finns så många fast anställda journalister längre. Trenden går nog mot än färre fasta jobb i andra branscher också.

    Vänliga hälsningar

    Nanotec

    SvaraRadera
  2. Jag har inte TV på längre utom när det är nåt jag vill se på Kunskapskanalen. Eftersom den gadget jag verkligen behöver inte är uppfunnen än (den som automatiskt ger mig lite nyheter eller underhållning när reklamhelvetet bryter ut) så har jag inte nån av Viasats eller andra kommersiella skitkanaler åtkomliga längre.

    /Tompan

    SvaraRadera
  3. Jag har inte ångrat en enda dag att jag hoppat av ekorrhjulet. Ungarna är om möjligt ännu gladare än jag. Man våndas och är livrädd innan man gör det men efteråt känns det som det naturligaste i världen. Varför i helvete var man där inne och sprang överhuvudtaget?! Nu betraktar jag sorgset spektaklet som en stor sekt med hjärntvättade människor. Många kommer tyvärr "dö skrikande" när de på dödsbädden inser att de kastat bort livet på trivialiteter.

    Vänd imperiet ryggen!

    We can have the best excuse in the world, or we can have the world.

    Inspiration: Unlearn, Rewild

    SvaraRadera
  4. I would choose an independent and autonomous existence, no matter how hard, in preference to comfortable dependence and servitude.

    SvaraRadera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera

Suck, vad jag är trött på spam. Nu får du visa att du är en riktig människa. Välkommen att kommentera! :-)