Nymedeltiden

"Jag måste nämna de irländska hästarna. Första gången jag läste om dem var i en tidningsnotis. Hur den ekonomiska krisen har gjort att irländarna inte längre anser sig ha råd med hästar och istället öppnar sina stall, låter hästarna springa. En undersökning visar att det finns omkring 20 000 vilda hästar på den gröna ön. Det är en sådan vacker och brutal bild av ett samhälle i upplösning." 

  Ronnie Sandahl Höglund, krönika i Aftonbladet 130101 

2013. Vad ska vi kalla den här tiden för? "Postapokalyps" är så uttjatat. "Nymedeltid" föreslog en vän. "Bara en massa skådande efter järtecken och full koll på vädrets alla växlingar, vilka är alltmer nyckfulla" Ja, nymedeltid, inte mig emot. Många har nog känt sig lite medeltida när de försökt berätta för en oförstående omvärld att jorden faktiskt är rund.  Det är inte roligt att gå runt och vara upplysningstid flera årtionden i förväg. Postmodernismen, med sin medföljande relativism, var så enkelspårig och trist. Jenny Maria Nilsson har träffsäkert beskrivit den på sin blogg:

"Simon Blackburn, som lanserat kvasirealismen, har gjort en utmärkt beskrivning av relativism. Om du skjuter prick med pilbåge på en stor ladugårdsvägg och i efterhand, varje gång, går fram och målar ett bullseye kring pilen, då har du inte hittat ett sätt att träffa rätt varje gång utan du har avskaffat möjligheten att någonsin träffa rätt. Om du menar att sanning är det du säger att det är, så har du inte hittat ett sätt att alltid ha rätt utan du har avskaffat möjligheten att någonsin ha rätt."

Vi befinner sig i en tid där alla kan ha rätt, hela tiden. Särskilt de resursstarka. De kan ha jätterätt även om de har jättefel. Under tiden som vi alla har jätterätt var och en för sig, så förskjuts samtidsandan bort från det pigga och glada 00-talet, där "för mycket inte var nog" - till mörk och dyster framtidspessimism. Vi behöver inte ens åka till Italien, Spanien eller Grekland för att se att REA-skyltarna numera finns året om. De finns här också. Chiara Valerio är den tredje författaren som i DN Kultur på ett utmärkt sätt skildrar den europeiska krisen. Hennes beskrivning av tiden är den här:

"Apokalypsen är tidens slut och när tiden tar slut så är det vansinnigt - och även onödigt och lättsinnigt- att tänka på morgondagen. Morgondagen finns inte. Varför då skapa den? Varför planera ett "efteråt" som ändå inte kommer existera? Varför tänka på socialförsäkringar, daghem, hyresstopp, skolreformer och trovärdiga budgetar? När allt ändå tar slut? "

Det ord som oftast förekommer i artiklar om framtiden är "tro". Vi ska tro på den. Någon ska ge oss tron. Som om vi sökte en frälsare. Tro klingar så illa i världens mest sekulariserade land. Det är något vi kan förpassa till julottan och sedan strunta i. Låt gärna än den ena nya debattören efter den andra prata vidare om behovet av framtidstro. Men sätt själv igång under tiden. Tro inte än det ena eller andra, utan gör dig och din familj till robusta omställare. Det är bara att kavla upp ärmarna. Framtiden stavas g ö r.