fredag 18 januari 2013

Enslingen på skäret

" If they left an intellectually alive place for Rural Nowhere, they get lonely. They get resentful. They start to look back at all of their colleagues and neighbors, the “Sheeple,” that continue to rake in decent salaries and take in decent cinema, without driving a few hours. They feel increasing disdain and then increasing hostility."
          Kathy McMahon, "Saying goodbye to tomorrow"  121220 

                                           bild lånad från www.dixiespace.com

Vad händer i en människa som plötsligt inser att den civilisation vi är en del av gör att vi lever fullständigt ohållbara liv?

Om personen är någorlunda intellektuellt hederlig mot sig själv, så ställer hon förstås om. Bit för bit. Man gör det man kan.

Men det räcker plötsligt inte! Nu är det bråttom. Vi är många, många som nästan omedelbart istället börjat se oss om efter ett hus på landet  - som ett första steg. Staden är hemsk. Vi måste köpa en gård. Nu. Var?

Att börja där, är att vara rejält ångestdriven. Man vill helt enkelt fly från allt det som man upptäckt är dåligt. Det kanske blir lättare, enklare att göra rätt val någon annanstans, fast att man fortfarande är samma person?

Jag är glad att jag inte fick min man med mig på att göra en omedelbar, panikartad flytt. Isåfall hade vi kanske befunnit oss precis där, där Kathy McMahons berättelse startar:
"For some, they start to miss their “old life,” that “yesterday” that they abandoned with conviction. For most living in this “yesterday,” they weren’t nearly as wastefully as others. They were already living lean, using a fraction of resources compared to the average person in Western Civilization. And they, themselves, are products of this Civilization they’ve come to critique. They are writers, intellectuals, scientists, and professionals. They often leave culturally rich environs to move to remote locations known for, well, known for nothing in particular that most people care very much about. Let’s call that location “Rural Nowhere.” Then they wait. And wait. And wait."
           Kathy McMahon, "Saying goodbye to tomorrow" igen

Bilden på verandan. När jag väl sitter där, vill jag sitta där nöjd och glad. Jag vill inte bli bitter. Jag vill hellre ha en katt i knät än ett laddat gevär.

Men hur gör man rätt saker i rätt ordning? Hur orkar man ta in mer och mer information utan att vilja rusa iväg precis efter att man har förstått den?  Jag vet inte.

"Vad kan jag göra, då", frågade en vän. "Amortera, träna och älska", svarade jag. Och jag är rätt nöjd med det svaret. Vi måste inte alla köpa dåligt rustade gårdar på ställen i landet där vi inte känner någon. Inte precis nu. Men vi behöver arbeta i riktning mot att minska våra skulder. Om man ska orka ställa om måste man hålla sig stark och frisk. Och man behöver vara rädd om sina relationer. De man har. Har man sedan en normal nyfikenhet på livet så passar man väl på att lära sig lite andra nyttiga saker på vägen. Och man träffar andra människor i samma sits.

Eller har du några bättre råd?

33 kommentarer:

  1. Kommer du känna fler på landet om du väntar några år? Kommer gårdarna vara bättre rustade om några år? En del tror på kollapsande gårdspriser och i så fall är det ju smart att vänta. Jag är inte lika säker. Jag tror att allt fler kommer att inse värdet av att äga en bit mark. Inte minst tyskar, holländare och danskar - vilka det redan kryllar av. Tyskarna har rätt gott om kapital. Om en ordentlig "back to basics"-rörelse kommer igång där så kommer rätt få svenskar att vara med till slutet av budgivningarna. Speciellt eftersom det inte längre kommer handla om vem som kan låna mest.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyskar och holländare köper redan för fullt.
      Jag säger inte att det är bra att bara vänta. Jag säger bara att jag är glad att jag inte flyttade för ett år sedan. Jag kan så mycket mer nu. När jag väl flyttar kommer jag kunna lite till. Det är nog alltid bättre att flytta till något - än att flytta från. :-)

      Radera
    2. Vill förresten tillägga att det är rätt svårt att köpa gård. Betydligt fler parametrar att hänsyn till än vid husköp och betydligt mindre utbud. För oss tog det 5 år från den första vi budade på tills vi till slut blev ägare till en. Man kan naturligtvis ha mer tur eller vara mindre kräsen, men jag har fått uppfattningen av att vi är relativt representativa.

      Radera
    3. Det här är en svår fråga. Jag blir otroligt sorgsen av hela Cathy McMahons blogginlägg, för jag vill ju att det alltid ska vara bra att agera snabbt. Men om man har massor av andra människor att ta hänsyn till - så kanske det inte är det.

      Radera
    4. Visst lär man sig mycket medan man letar. Om sig själv, självhushållning, gårdar och allt möjligt. Till slut har man gjort 100 olika listor över vilka parametrar som är mest prioriterade. Vi landade dock på en gård som vi väl egentligen hade kunnat köpa första dagen. :)

      Det vi lärde oss främst under letandets gång var kanske att vi efter ett tag inte längre letade efter en gård för att överleva. Vi letade efter ett helt annat liv. Ju mer vi lärde oss om den självhushållande livsstilen desto mer kändes det som att den passade oss, kris eller ej.

      Vad gäller gårdspriserna så tycker inte jag att de bör vara någon anledning till stress. Även om priserna skulle gå upp i skiftet från lyx-efterfrågan till överlevnads-efterfrågan så är det väl rimligt att det blir ett glapp där emellan.

      Radera
  2. Jag tror personligen att ett sådant beslut inte ska fattas, eller en sådan förändring genomföras, i affekt. Det kanske är det Maria menar?

    Jag är personligen rätt långt ifrån att köpa en gård även om jag tror att det kommer vara bra att ha en. Och det är just det, det kommer att vara bra att ha en gård, men det är inte det som kommer att rädda världen. Det blir en falsk känsla av säkerhet - "Bara jag har min gård kommer jag att vara OK".

    Så jag lägger min energi just nu på just det Maria säger: att minska skulder, lära mig bra saker och hålla mig frisk. Samt fostra tre starka, kompetenta, friska, självständiga barn. De egenskaperna tror jag de kommer ha mer nytta av än av en gård, om jag måste välja. Och det måste jag just nu, finns inte utrymme för båda.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att skaffa en gård är den enkla delen. Kompetensen att leva av den tar betydligt längre tid att tillägna sig. Fördelen är att om man gör det tillsammans med sina barn så får de kompetensen på köpet.

      Radera
    2. Det håller jag fullständigt med om. Men det behöver ju inte vara kört för att ungarna är äldre. Mina vuxna barn är helt inne på omställningslinjen. Eller...iallafall som deltidsomställare.

      Radera
  3. Hennes slutord sammanfattar det fint:

    For the rest of us, let’s continue to work for change, with the utmost of care, and always anticipate that Tomorrow MIGHT come.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är 7 miljarder på planeten idag och om de som är småflickor idag någon dag får barn så kommer vi nå 9-10 miljarder. Detta på en planet som tidigare kanske kunde föda 1 miljard uthålligt och vars bärande kapacitet nu kraftigt reducerats p.g.a. förstörda åkermarker. Att arbeta för ändring är nobelt och viktigt men någonstans går gränsen för hur naiv man får tillåta sig själv vara.

      Radera
  4. Ursäkta att jag är anonym, men jag vill inte göra det alltför lätt för Google att profilera mig!

    Det McMahon är både viktigt och begrundansvärt, även om det känns lite mer anpassat till Amerikanska förhållanden där Landet verkligen är Landet och de billigast gårdarna ligger så långt borta från alla större städer att 400km enkel resa till en ens medioker småstad känns som nästgårds. Sverige är visserligen stort men inte så stort, och alla är inte Stockholmare. Jag kommer själv från en mindre stad och där behöver man inte flytta ut många kilometer på landet för att hamna på lortigaste landsbygd med billigast möjliga boende.

    Men nu ska jag berätta något som får dig gladare: det är inte så himla kul att bo på landet faktiskt, ens om man som jag har både släkt och vänner därute. Det är som att flytta utomlands, folk åldras annorlunda där ute, klär sig annorlunda, äter annorlunda och tala annorlunda. Kusiner man växte upp med till för bara 20 år sedan är nu som de ruggigaste hillybillykarikatyrerna man kan tänka sig. Så om du har vant dig vid att bo i stan, så kommer det att bli mycket tungt att helt plötsligt flytta ut till landet, oavsett om det är "ditt land" eller en landsdel du aldrig satt din fot i tidigare.

    Se på problemet som med allt annat som handlar om avvänjning: ta ett steg i taget. Börja med att låna någons sommarstuga off-season. Se hur du trivs. Om du inte gör det, pröva ett annat ställe eller något närmare Stockholm. Under tiden skaffar du hobbies och vänner som inte räds avstånd och gör dig beredd att luta dig allt mer på en ny vänkrets och nya intressen. Byt fredagskrogen och lördagsbion till Blå Stjärnan SBS. Bli ledare på 4H. Gå en kurs i något gammaldags hantverk, gärna i den bygd du är intresserad av. På så sätt får du färdigheter och vänner som är lokalt förankrade.

    Sätt dig ner och titta på ditt liv nu, och vad du gör om dagarna, och skriv upp en lista på allt som du bara kan göra i Stockholm eller allt som du trivs med i Stockholm (Stkhlm finns kvar hur du än gör) och hitta någon likvärdig ersättning. Se till att både make och barn är helt med på noterna. Barnen har du ändå bara till låns i något decennium eller två, sedan är de vuxna individer med sina egna krav och livsstilar.

    När du känner att du lika gärna skulle kunna spendera all din fritid med 4H klubben i Eskilstuna eller ännu hellre Hemvärnet i Värmland eller som praktikant på Laxodlingen i Älvkarleby, och du har fler vänner där än i Stockholm, då kan det vara värt att köpa en sommarstuga eller en gård. Sedan boar du in dig tills du vågar ta steget att klippa bandet med storstan. För vissa går det här snabbt och smärtfritt, på ett par år är dom utflugna storstan och trivs med sina getter på landet. För andra är det så smärtsamt och deprimerande att de tar livet av sig hellre än att flytta tillbaka och erkänna sig besegrade.

    Så vad du än gör, håll käften, berätta inte för mycket om dina planer, lova inget till ingen, så slipper du känna dig dum om det visar sig att du saknar livet i Stockholm för mycket. Ta ett litet steg i taget. Det kan vara så enkelt som att hitta en bra kompis på landet och helt enkelt kinesa hos denne någon helg i månaden i ett par år.

    Personligen har jag emigrerat, och hade turen att det gick väldigt bra.

    Så ta det lugnt Maria! Ett steg i taget. Det tar tid att omställa sig! Och det ska ta tid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett bra sätt att testa på självhushållarlivet är att WOOFA på en självhushållande gård.

      Radera
    2. Nu blev jag plötsligt på ett himla gott humör :-)

      Radera
    3. Ah! Me like!


      Bortsett från att man inte måste vara Stockholmare för att få krupp fem minuter utan folk!

      Jag tror jag nöjer mig med att ta större del i och ansvar för svärmors kolonilott! (och fortsätter fundera på att få tag i grannlotten) I år åt vi sista egenodlade potatisen i november och har fortfarande kvar egna inlagda rödbetor trots att sonen är storkonsument. (Det trodde du inte riktigt om mig Maria? Envis stabo som jag hävdar att jag är!)

      Radera
    4. Jag har alltid sett dig som en person med många talanger, JsN. Och jag har mycket stor respekt för allt du vet om vatten och VA :-)

      Radera
  5. Det går inte att säga exakt hur framtiden ser ut. Men en del varianter går hyfsat säkert att ana. Jag tycker det är bra att några satsar på gård på landet. Ser er, oberoende av era drivkrafter, som en försäkring på att det finns kunskap om det går värre än jag tror. Har själv viss odling och kan "lätt" öka, men knappast bli självförsörjande på annat än äpplen, bär och en del grönsaker.

    Se mig som naiv men inte ens när vi var en miljard var alla bönder. Jag kan klart tänka mig ekonomiska kollapser, naturkatastrofer, krig mm, men inte att vi förlorar all kunskap vi skaffat. Klimatet kommer ändras tills vi slutar med fossil energi och logiskt kommer detta att störa matproduktionen. Idag kastas hälften av maten här i väst och hälften förstörs i tredje världen av skadedjur och bristande lagringsmöjligheter. Går att göra mycket åt, men görs inte än.

    Om tex BNP efter en kris hamnar på samma nivå som för 50 år sedan kommer "alla" fortfarande att ha mobiltelefoner, datorer och kanske semester. Utvecklingen av ny teknik fortsätter även om det går långsammare på vissa områden. "Alla" i Sverige har fortsatt el även om BNP når 1913 års nivå. Inte ens BNP på 1800 års nivå gör att el saknas för jordbruk eller belysning.

    Förutom Marias råd med amortera, träna och älska vill jag lägga till att andra kunskaper än jordbruk kommer att behövas i alla rimligt tänkbara framtider. Hantera korta strömavbrott på någon månad under vintern tex.

    Vänliga hälsningar

    Nanotec

    SvaraRadera
    Svar
    1. Problemet är att komplexitetsminskningar inte nödvändigtvis följer en lika jämn och fin kurva som komplexitetsökningarna gör.

      Vår samhälsutveckling kan liknas vid att vi klättrat rakt upp mot himlen på en stege. Ju högre vi kommer desto instabilare blir klättringen p.g.a. den högre tyngdpunkten.

      Trots att vår civilisation framstår som grandios så skulle jag säga att den vilar på ett allt skörare fundament. Kanske är stegen t.o.m. rutten?

      Visst kan man föreställa sig att vi tar några steg nedåt, men jag skulle inte ta gift på att stegen inte välter. Jag skulle ännu mindre spela på det med mina barns liv som insats.

      Allt fler är beroende av allt färre kritiska element för sin överlevnad. Vi kommer naturligtvis gör allt som står i vår makt för att hålla dessa element i funktion, men om något inträffar som slår ut dem så tror jag att även den mest kallsinnige domedagsprofet skulle bli chockad över hur snabbt nedåtspiralen kan gå rulla.

      Radera
    2. Vi har rätt mycket redundans i vårt samhälle. Men det blir riktigt problematiskt om vi inte har el under en längre tid. För bara 20 år sedan klarade vi det bättre för då fanns ett fungerande civilförsvar och fler hade någon form av militär utbildning. Du har rätt i att ett samhälle som får stora problem ramlar nedåt snabbt och det tar tid att hitta en ny stabil nivå. Bra att du tänker på dina barns liv. Lär dem hur man kan få "rent" dricksvatten om inget kommer ur kranen på länge och hur man håller värmen utan el med -20 ute. Mat överlever man längre på väldigt lite. Utan kunskap dör man allt för lätt vid riktigt svåra kriser.

      Vad som inte försvinner så lätt är kunskap. Nu kan vi också sprida information snabbt. Drygt halva mänskligheten har mobiltelefoner och snart internet. När det blir kris vill många lära mer. Ja visst el behövs och mobilnäten kan långa tider ha problem. Sammarbete och organisation uppstår efter en tid.

      Vänliga hälsningar

      Nanotec

      Radera
  6. Tog själv steget i höstas och flyttade ut från en av Sveriges hetaste 'gräddhyllor' som har allt, till en mindre gård i södra Sverige.

    Instämmer fullt ut med Anonym 17:38. Det viktigaste beslutet är att omställningen inte sker i affekt och ogenomtänkt, utan lungt och metodiskt. I mitt fall tog det flera år.

    Börja med att sätta upp en kravspec på t.ex. de fem viktigaste punkterna, varav kanske 3 inte är förhandlingsbara. Även saker som närhet till vänner, eller släktingar, arbetssituation etc. skall med på listan om detta är viktigt.

    I mitt fall var kraven att det skulle vara gångavstånd (max 3 km) till närmaste samhälle med basservice, gården skulle ha viss skog och marken skulle vara lämpligt placerad för vind, vatten eller sol-energi. Och det skulle även vara vackert, för att ge näring åt själen.

    Sedan tröskade jag igenom ca 3000 objekt på Hemnet över hela södra Sverige under två års tid, tills rätt objekt dök upp. Och då budade jag. Stenhårt!

    Genom att hålla sig till kravlistan fattar du rätt urvalsbeslut och låter dig inte pruta med dina egna värderingar. Det är lätt hänt att tycka att det där homestylade fräscha badrummet vill man ju ha, man kanske kan skippa det där med bra odlingsmark...

    Vågar också påstå att det lätta är att hitta ett bra ställe att bo på. Det svåra är att lära sig nya kunskaper, som för många ute på landet är självklarheter... hur kör man traktor... vilka träd som skall gallras ut för veden nästa vinter... hur hanterar man motorsågen... hur får jag tag i bra vatten när strömmen går... hur lagar du skogsvägen så att den håller under 30 års tjällossning... och vem plogar den?

    Och alla dessa svåra och viktiga kunskaper kan du lära dig... wait for it.. surprise, surprise: Innan du ens har flyttat!

    Kan tillägga att dit jag flyttade kände jag inte en enda människa, hade inte ens någonsin åkt igenom samhället. Och jag stortrivs!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken spännande berättelse, BackstugeBengt :-). Nåt finstajlat badrum är jag inte ute efter. Men jag vill t. ex inte bo i ett kärr. Otäcka myggor med diverse sjukdomar lär vi få mer av. Och jag skulle gärna ha en egen vattenkälla, vilket är ganska sällsynt.

      Radera
    2. Varför en vattenkälla?

      BackstugeBengts alla tips var helt klockrena tycker jag!

      Vår rationella kravlista blev ganska enkel till slut:
      1. Pris (möjligt att bli skuldfria)
      2. Mark (tillräckligt för självhushåll)
      3. Grannar (samarbete)

      Viktigast var dock att vi fick rätt känsla för platsen. :)

      Radera
    3. För att gott, bra och billigt vatten kan bli en bristvara. Och av allehanda andra kulturhistoriska skäl. :-)

      Radera
    4. Vatten som duger av hälsoskäl är viktigast. Gott vatten kan bli en lyxvara. Brist på dricksvatten går "lätt" att fixa i Sverige. Tvätt är ett lite svårare problem. Toaletter blir en katastrof i många hus, utan snabb kunskap, om man inte kan få vattenledningsvatten att flyta.

      Vi lägger lite olika betydelse i ordet omställning. Jag ser det inte som att alla ska ha egen matproduktion. För mig är det en väg bort från fossil energi. Samtidigt tycker jag vi har alldeles för lite förberedelse för svarta svanar.

      Vänliga hälsningar

      Nanotec

      Radera
  7. Hittade min kravlista på datorn, listad i prioritetsordning:

    Ej förhandlingsbart:
    ----
    1. Priset (Realistiskt mål till ett skuldfritt boende).

    2. Minst 4 ha (pga liggande förslag om minsta tillåten yta för näringsfastighet).

    3. Ej placerad i vindriktningen från kärnkraftverk (efter att ha lagt in 300+ intressanta objekt från hela södra Sverige i Google Earth, såg man tydligt ett överskott av fastigheter till salu, just i vindriktningen från våra kärnkraftverk).

    4. Placerad max 3 km från närmaste samhälle (visst, jag vill bo på landet men jag är inte naiv och inser att jag som nykomling utan kontaktnät måste ha tillgång till basservice).

    Förhandlingsbart och flexibelt:
    ----
    1. Tillgång till årsaktivt rinnande vattendrag för elenergi (Nu blev det inte så, det finns istället ett mindre berg på tomten som lämpar sig för vindsnurra).

    2. Täckning för mobilt internet.

    3. Tillgång till skog (För uppvärmning).

    4. Vackra omgivningar (Här får man vara flexibel och kunna se skönheten både i djupa skogar och öppna landskap).

    5. Ett välplanerat och sammanhållet äldre skifte (Det finns många skiften till salu som har blivit helt sönderstyckade de senaste 20 åren i de mest ologiska formationer. Ett äldre skifte innehåller en blandning av flera natur- och marktyper som man behöver).

    6. Minst en granne inom synhåll (Inte så konstigt som det låter, eftersom jag som stadsbo skulle bli vansinnig om jag bara skulle stirra in i en mörk skog utan någon som helst mänsklig kontakt).

    Skulle nog, om jag var du, prioritera ner vattenkällan några steg. Främst för att öka urvalet av fastigheter.

    Visst, vatten är viktigt men det är en förhållandevis liten mängd som behöver vara superrent dricksvatten och det går att fixa genom grävd brunn, med eller utan rening. Antingen med supermodern rening, eller keramiska filter, eller old-school: Mossa, sand och grillkol ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag sparar din lista ett tag :-)

      Radera
    2. Punkt 6 är viktigare än man kan tro. Redan idag är risken för inbrott betydligt större om ett hus på landet ligger enskilt utan insyn från grannar. Hur det kommer se ut framåt kan man bara spekulera i, jag tror att det kommer bli värre snarare än bättre. Framför allt så behöver man samarbeta. Dela på ev. maskiner, dragdjur, barnpassning, hjälpas åt vid slakt, slåtter. Kort sagt allt.

      Det finns många levande byar och jag tror att det är i princip ovärderligt att hitta en gård i en sådan. Tyvärr gjorde laga skifte att många byar blev väldigt utspridda men det går att hitta välsamlad bebyggelse. För oss var det också ett stort plus om alla i byn ägde egen mark.

      Arronderingen är viktig även vad gäller inägomarken. Inte dumt att kunna se betesmarkerna från huset och ha skiftet samlat utan någon genompasserande väg eller liknande.

      Vi har en stenad vattenkälla med stillastående vatten som användes fram till för några decennier sedan. Tror inte att flödet skulle räcka för försäljning dock om det är det du tänker på. :) Däremot brukar det alltid finnas några grävda och borrade brunnar för både djur och hushåll. Håller helt med dig om att det betyder mycket att ha vatten som smakar riktigt gott. :)

      Radera
    3. BO skriver något mycket viktigt. Läs på hur brottsligheten på landsbygden i vissa krisdrabbade länder i Europa utvecklats det senaste året: hela landsdelar länsas av motorburna gäng av inbrottstjuvar på Irland i kölvattnen av ett havererat polisväsende. I Grekland tar beväpnade gäng makten i hela stadsdelar och kontrollerar polisens verksamhet. I Sverige har det på bara några år vuxit fram stadsdelar där polisen och social myndigheter inte kan verka, alla rikets fyra största städer är drabbade, med fler på gång. I staden anpassar man sig genom att medvetet och omedvetet undvika farliga gator och farliga områden. Man bosätter sig i säkrare stadsdelar och överger de farligaste. På landsbygden är det en helt annan situation, och du har ingenstans att retirera, och oftast ingen granne som kan komma till hjälp.

      Mvh, "Anonym 18 januari 2013 17:38"

      Radera
  8. Hej

    Jag har en massa pengar. Jag har funderat på att köpa en gård och anställa någon som bor på gården och sköter den ekologiskt och hållbart åt mig och som levererar ekologiskt kött, gönsaker, ved mm till mig. Själv tänkte jag bo kvar i stan.
    Målet skulle vara att det hela gick med noll-resultat, dvs ingen vinst, utan det enda jag själv skulle tjäna på det var gratis mat och vedleveranser. Antagligen svårt att få det att gå ihop ändå, och sen gäller det att hitta rätt person. Det är ju ingen latgöra att driva gård och personen ska ju också vara kunnig.
    Vet ni någon som gjort så här? Någon i västsverige som är intresserad att ta jobbet...?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Köp den här gården. Du får den kanske för 3,5 milj. kr. Jag känner en av ägarna i dödsboet och alla bor grannar. Det är faktiskt ett fint ställe. Men det är i dåligt skick. En tidigare arrendator bodde i det lilla huset fram till hösten 2009. Det var kommunens sista mjölkgård med ett 30-tal kor. Det finns mycket mark att arrendera i området. Det mesta är nedlagt. Jag bjöd själv 2,3 tidigt och det gick ju inte. Om jag vore intresserad av arbete och sånt här så hade jag gett mer. Att inte ha någon vinst och slippa skatterna är klokt. Det kommer väldigt snart att säljas så du måste vara snabb. Även om det är svårt att hitta någon att anställa så är det nog bäst att ordna gården först, vilket jag förstod att du inte har gjort.

      p=2200&m=1453&GUID=427PS59CC88TN7NC&TYP=CMLantbruk

      Radera
    2. Bor i Göteborg, så det är nog väl långt bort. Får nog vara max 1-1,5 h från Göteborg.

      Radera
    3. I många år har jag längtat efter att skaffa mig en gård och jobba för att bli själhushållande men samtidigt är jag realist. Jag bor i Stockholm har både barn och en stor del av familjen här. Jag misstänker starkt att att barnen inte vill hänga med ut i busken.

      Det var för en kort tid sedan jag fick upp ögonen för hur illa det faktiskt är ställt med vår miljö och nu började jag tänka på om jag faktiskt skulle försöka att sätta planen i verket, att jobba för att flytta ut på landsbygden. Nu har det gått en tid och "mer vatten har runnit under broarna" dock har jag istället för att rusa blint in i något, sakta men säkert acceptera tillvaron som den är. Inte på något sätt abdikera eller ge upp, utan acceptera tillvaron utan värderingar.

      Dalai Lama utrykte något som jag tyckte ingav hopp. Tror du inte att en ensam varelse kan göra skillnad? Försök att sova med en mygga i sovrummet.

      Jag är en liten varelse på vår planet och det är klart att jag kan göra skillnad. Till en början försöker jag sakta men säkert att förändra mitt beteende och sen försöker jag att inspirera andra till att göra det samma. Inte på ett förmanande sätt utan lustfyllt.

      Drömmen att flytta ut lever kvar. Kanske flyttar jag en dag, kanske inte men jag tänker hur som helst bidra till en förändring så gott jag kan.

      Radera
    4. Det är klart att en mygga kan göra skillnad. Den använder ju en sorts våld, vilket är den mest effektiva metoden. Varför skulle annars hela systemet vara uppbyggt på hot om våld?

      Radera

Suck, vad jag är trött på spam. Nu får du visa att du är en riktig människa. Välkommen att kommentera! :-)