Från rävdebatten i Facebookgruppen "Bättre stadsdel Mälarhöjden/Hägersten"
"I höstas pratade Lokaltidningen Södra sidan med Tommy Tuvunger, viltvårdare i Stockholms stad. Han har tagit emot anmälningar om räven i Mälarhöjden men säger att de inte kommer göra något för tillfället.
– Det här är ju en urbaniserad räv. Som alla djur i stan har den vant sig vid människor eftersom den kommer i kontakt med oss hela tiden. Men den kommer inte attackera människor. Inte en chans, sade Tommy Tuvunger till tidningen."
 |
| Räven traskar runt och skräms i Mälarhöjden. Bild från Wikipedia. |
Naturen är verkligen in på knuten, som någon i villaområdet ovan konstaterar. Snart har vi väl mördar-rådjur här också.
Är folk rädda för räv?!
SvaraRaderaHerrejisses.
För några år sedan såg jag en dokumentär om "nya" skadedjur i storstäder: i New York är det racoons (tvättbjörnar, va?) som gräver bland soporna och drar om kring skräpet på gatorna, i London är det rävar som välter sopkärl och käkar rester. Och i London är problemet (enligt dokun) inte att folk är rädda för rävarna utan tvärtom: de tycker det är så trevligt att ha dem i närheten att de lägger ut mat till dem.
Sent i går kväll tog Sky upp att en räv släpat ut en fyra veckor gammal baby ur huset och svårt skadat handen på barnet. Mamman räddade sin skrikande son.
SvaraRaderaUnder stora delar av 2011 höll en rävfamilj till i trädgården. Våra två katter överlevde även om vi var ganska oroliga. Inga rådjur syntes till under perioden. Har sett hur ett elakt rådjur tidigare anfallit en katt. Katten flydde och slapp bli massakrerad. I dag såg jag åter två rådjur.
Varg har jag bara sett nära i Värmland.
Vänliga hälsningar
Nanotec
Spårade färska vargspår i förmiddags i vår skog ett par hundra meter från boninigshus och uthus med djur. Räv smyger förbi synligt då och då. Rådjur finns i massor. Duvhöken försöker ta höns om man inte passar dom.
SvaraRaderaFör några år sen tog en duvhök en skata på mitt staket, cirka 4 meter från min altandörr. Blev så exalterad att de bilder jag tog från dörren var ganska ofokuserade.
SvaraRaderaDuvhöken käkade lugnt upp det den ville ha av den sega skatan, och flaxade sen till och satte sig på min tvättlina, ett par dm utanför fönstret till datarummet.
Var ute och kikade på storstaden Stockholms omgivningar samma sommar, och sent en kväll ute vid Vallentunasjön kom en liten rävunge ut och hälsade på oss. Han var så pass nyfiken att han knallade rakt över mina bara fötter.
Apropå bara fötter, på farsans hemställe knallade en näbbmus över mina fötter.
Det är ju hemskt. Ja, att naturen inte skiljer sig från människan menar jag. Precis som vi vore en del av samma skapelse.
Glömde en spännande upplevelse uppe vid Jokksjaurbäcken strax utanför Tärnaby.
SvaraRaderaBrukar fiska där med ett par kompisar då och då, och just denna gång var det jag som hoppade ner först på strandbrinken och befann mig plötsligt öga mot öga med en avlång.. björn.. trodde jag först. Men "björnen" snodde på klacken och lubbade fort iväg åt motsatt håll.
Det var ingen björn, men väl en järv. Under ett par ögonblick stod vi bara ett par meter från varandra.
sorry för spammandet, kom bara ihåg saker helt plötsligt som jag inte funderat över på ett tag..
Jag är inte bitter men...
SvaraRaderaDet känns lite inkonsekvent att stadsbefolkningen vill ha varg i landsbygden men själva ropar på kommunjägaren när rådjuren kommer in i villaträdgårdarna eller något så farligt som en räv stör ordningen i förorten.
/Surgubbe
Som fd. stadsbo är jag numera helt fascinerad av naturens skådespel, och då bor jag ändå bara en timmes bilfärd från centrala Göteborg. Har ändå svårt att förstå många människors (läs: stadsbor) reaktioner mot det vilda i naturen.
SvaraRaderaUnder veckan som gick så fick jag påhälsning av sex kronhjortar på åkern, hittade nattlegorna i snön efter en älgko med två kalvar (10 meter från ytterdörren), såg spåren efter en räv runt husknuten och rådjuren sprang runt på gärdet varje dag.
Fantastiskt!
Rädslan för vargen är kopplad till vårt behov av att ha makt och kontroll över naturen som i sin tur grundar sig i att vi inte längre förstår den.
SvaraRaderaUrfolkskulturer hade, tvärtemot vad man kanske kunde tro med tanke på att de saknade skjutvapen och solida väggar, ingen extremt rädsla för stora rovdjur.
Tvärtom beundrade de dem allt som oftast. De visste hur de skulle undvika att själva bli uppätna och i de fall någon ändå förolyckades så hade de en känsla för proportionerna.
Om man föreställer sig det omvända, att en jägare/samlare dök upp i vårt moderna samhälle så skulle de förmodligen genast vilja förbjuda bilar. Herregud, de är ju livsfarliga!
Men vi vet hur vi ska undvika att bli påkörda och om någon ändå blir förolyckad så har vi en känsla för proportionerna.
@ anon 08.21
SvaraRaderaDin första mening sätter fingret på exakt vad som felas, vi har totalt frikopplat oss själva från naturen, "...vi inte längre förstår den". Vilken "den"?
Vi är en del av naturen, vi är inte utanför, eller som konsumismen lärt oss - över den.
Vi är en del av naturen och har både lärt oss hur vi ska kunna leva i nya områden på jorden och på nya sätt. Vi har varit snabbare än andra djur att hitta nya sätt att samarbeta och utnyttja mer och mer av den natur vi lever i och är en del av. För snart 50 år sedan tog vi första stegen ut från vår ursprungsplanet.
SvaraRaderaMånga djur och växter har gynnats av oss men många gånger fler har utplånats för att vi oftast inte förstått konsekvenserna av en del handlingar. Mer och mer förstår vi vad som skadar allvarligt och vad som skadar mindre. En del fastnar för de små negativa konsekvenserna av mobiltelefonens hela kretslopp men ger upp inför att minimera effekterna av klimatkaoset andra förnekar vetenskapen. När nästa stora asteroid är på väg mot jorden kanske vi lyckas hindra ett upprepande av konsekvenserna för bla dinosaurierna och hälften av alla blommande växtarter.
Vänliga hälsningar
Nanotec