Livlinan, "Psykisk ohälsa är vanligt"
"Studier visar att cirka 25 procent av svenska kvinnor och 15 procent av männen har psykiatriska besvär som till exempel oro eller ångest. Det motsvarar runt 1,4 miljoner människor. Det är det fler kvinnor än män som har dessa besvär."
 |
| Ensam är inte stark. Ensam är orolig. Var har du dina medspelare? |
"Din oro över framtiden får inte övergå i sådan ångest att den blir funktionsnedsättande", säger de psykologer som jag har intervjuat. Så; hur orolig är "lagom" orolig? En känsla av sammanhang kan minska din oro till en mer greppbar nivå:
- Om du får hjälp att omformulera din förtvivlan och oro på ett sätt så att den till sist kan skänka dig någon form av realistiskt och balanserat hopp. Ett hopp som skiljer sig rejält från det hopp som alla i förnekelsefasen så ivrigt talar om.
- Om du hittar andra människor att lita på. Sådana som arbetar i din riktning och som du kan prata med.
- Och sist, men inte minst: Om du börjar lita mer på dig själv. För varje sak du lär dig, för varje steg du ställer om, kommer du att lita mer och mer på din egen förmåga.
Under dagar när hela världen blir orolig tenderar ångesten att spilla över på nya områden. Till sist är den överallt. Men försök att dela upp din oro i
- sådant som egentligen inte alls är viktigt (vad grannen tycker om din oklippta gräsmatta)
- sådant som du kan göra någonting åt (din konsumtion, din amorteringsnivå)
- och sådant som inte ligger i dina händer ( tinande permafrost).
Och om du som läser det här är psykolog och tycker att jag formulerat mig urbota dumt, då får du gärna hjälpa mig att göra det bättre.
"Isolera dig inte. Det kanske känns lättare till att börja med, men på sikt är det enda som verkligen kommer hjälpa dig att börja göra saker tillsammans med andra som delar dina värderingar. Basta!"
SvaraRaderaHelt sant. Det är vanliga enkla sanningar som gäller men det är inte lätt att känna sig behövd i ett samhälle som mer eller mindre rationaliserat bort individen. I mina ögon ett rätt hemskt samhälle. Finner det konstigt att inte fler ser detta.
De flesta i min omgivning håller krampaktigt fast vid välfärdsstaten. De upplever det otäckt att behöva ta ansvar för sina liv själva.
Nu när ett par tre generationer vuxit upp i den socialdemokratiska drömmen är folk i princip beredda att betala vad som helst för att slippa ta mer ansvar över sina liv.
Människor behöver finnas i ett sammanhang med andra människor, vara behövd och uppskattad. Det är förmodligen därför arbetet fått så oproportionerligt stort utrymme och så stor betydelse i människors liv. Det är liksom det som är kvar.
Någonstans där finns också svaret på varför arbetslösheten blir så enormt förödande för många i vår tid.
Dom flesta av oss, och särskilt tydligt när det gäller politiker och EU-byråkratin (EU har bestämt.. EU tycker..), jobbar häcken av oss för att slippa ta ansvar, vi orkar inte ens kräva lite ansvar av våra riksdagsförrädare och ministrar.
RaderaFolket behöver rävens dvärgbandmask i barnens smultron och kvicksilver i minsta upplysta skrymsle, kvinnorna behöver Mr. Borg, Maltas och EU:s svar på medeltida kvinnofientlighet helt i klass med arabiska vårens brist på sossar och folkpartister, men med riklig förekomst av herrar som är rädda för kvinnor.
Bra att bli påmind om den där uppdelningen ibland. Fast just permafrosten är så himla svår att inte oroa sig för tycker jag..
SvaraRaderaJennie, du jobbar ju för att förhindra att den tinar. Vad mer kan du göra? :-)
RaderaJag kan köpa en vevradio..precis beställt en från Civilförsvarets hemsida...:)
RaderaFruktansvärt bra!
SvaraRaderaTänkte precis också på permafrosten, att den ingår i det större paketet vi försöker och förmodligen kan påverka.
Ett förslag på indelning av det påverkbara i tre delar.
1. Enbart beroende på det egna valet. Beslut-verkställighet
(T ex minska klädkonsumtion, skaffa fadderbarn, använda tygkasse)
2. Mest beroende av det egna valet men svårare pga omständigheter. T ex (träna mer, inte stressa barnen på morgnarna, köpa rättvisemärkta kläder)
3. Att påverka andras agerande. (kan också delas in i subgrupper)
Detta med engagemang kan verka svårt om en inte är van, men när en väl bestämmer sig finns det massor av möjligheter och sammanhang där ens insatser är välkomna! :-)
/chris
Argh... Var hittar jag dem att att prata med och lita på som arbetar i min riktning? Jag tycker det är jätteenormtsvårt att liksom lämna det sociala sammanhang jag befinner mig i för att bli mer av det jag vill. Även om jag gör det verkar många omställare/självhushållare/survivalister främmande i mina ögon.
SvaraRaderaAtt lämna det sociala sammanhanget med sina välkända koder och sitt bekväma liv för.... ja, vad, känns väldigt skrämmande. Och det gör ont NU, det som skrämmer med allt resurs, energi och klimatläskigt gör ju inte ont förrän SEN.
/Ambivalent
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Det finns förmodligen redan idag någon/några i din omgivning som känner som du. Sedan finns det flera som känner precis tvärtom också , det lär du bli varse när du börjar prata om saken. Själv kände jag mig oändligt besvärlig, näst intill socialt inkompetent när jag började prata om att tillväxten nog inte skulle hålla på för evigt och att det fanns massor av tunga resursfrågor som vi som bryr oss om varandra borde börja diskutera. Några relationer försvann faktiskt på köpet. Jag säger inte det för att skrämma dig, utan för att förbereda dig. Men jag har också fått minst tio nya vänner bara under året som gått. Och jag har roligare idag. Se det som ett detektivarbete. Du vet inte var de finns nu, men de finns. Anmäl dig till en kurs i ett ämne som du vill lära dig mer om så får du träffa de där omställningsmänniskorna lite mer ordentligt. Gör något praktiskt. Och berätta gärna mer om hur det går sen :-)
RaderaAnonym: Att det som skrämmer kommer göra ont sen är förvisso sant, men å andra sidan kan själva rädslan göra ont redan nu, så i många fall kanske det ändå är så att man mår sämre av det sociala sammanhang man befinner sig i?
RaderaMen jag förstår absolut ditt tänk och jag önskar att det fanns något mindre svartvitt än business-as-usual och att gå all-in och bosätta sig ute i skogen. Det gör det förmodligen också, vi är nog många som resonerar så, men det ska skapas rätt forum för att vi ska kunna hitta varandra.
För mig var det faktiskt precis tvärtom. Jag kommer från en medelstor svensk stad och har gjort karriär i Stockholm men kände mig aldrig hemma i de sociala sammanhangen. Jag upplevde folk som omogna, ytliga och tämligen egocentriska. Som tur var så upplevde min fru likadant, så vi växlade ner och flyttade ut i skogen istället. Här upplever jag folk som mer jordnära, erfarna och avslappnade. Det är en självklarhet att stå och gagga med grannen om att jordbruksmarkerna är döda och att den billiga oljan är slut. Det som tycks vara nyheter för stadsbefolkningen känns som gamla sanningar här. Folk renoverar sina jordkällare, lär sina hästar köra i skogen och diskuterar gärna drivbänkar. På fikarasterna på mitt gamla kontorsjobb så diskuterade folk tv-serier, inredning och semesterresor. Suck.
RaderaSå hoppas jag att det kommer kännas när jag flyttar hem till Småland igen. Jag känner mig väldigt alienerad här i Stockholm. Passar inte in.
RaderaHar lämnat mediabranschen i Stockholm för helt annan verksamhet i en mindre stad. Det påverkade inte min konsumtion särskilt mycket (anser själv att jag var återhållsam redan innan). Däremot gjorde det underverk för mitt mentala välbefinnande och i efterhand kan jag inte förstå hur jag överhuvudtaget stod ut i den extrema och ytliga miljön.
RaderaVill man uppnå minsta möjliga miljöbelastning är det nog en koja i skogen som gäller, men även mindre drastiska förändringar kan frigöra egna resurser och förmågan att hitta lösningar och nya förhållningssätt ökar definitivt när man inte är omgiven av människor som alla är upptagna med att springa så fort som möjligt åt samma (dvs fel) håll.
/Mentalt omställd
Blir ju ännu jobbigare om partner och delar av släkten är en del av det sociala sammanhang man måste lämna. Känns som att jag står inför ett svårt beslut som blir allt mer påträngande.
Radera/Ambivalent
Livet - och vad det gör med oss. Se till att du får prata med någon.
RaderaIntressant, jag trodde att man traditionellt sett brukade anse att män är mer drabbade av depression än vad kvinnor är. Men kanske handlar det om olika saker, olika nivåer? Eller så minns jag fel.
SvaraRaderaHursomhelst, jag håller med om dina slutsatser, kontakt med andra och stärkt självkänsla och -förtroende genom att ta tag i sin situation är förmodligen en väldigt bra medicin i många fall. Detta oavsett om det handlar om oro för miljön, framtiden eller något helt annat. Ofta är det ju hopplöshet som skapar ångest, genom att göra något, aldrig så litet, så kan man skapa en känsla av kontroll som gör underverk.
Ljusbärarens val och tvivel
SvaraRaderahttp://www.klarsikt.humancreations.se/post/2013/01/15/Ljusbararens-val-och-tvivel.aspx