Den gode förmyndaren

Brian: Look, you've got it all wrong. You don't need to follow me. You don't need to follow ANYBODY. You've got to think for yourselves. You're all individuals!
Massan (i kör): "Yes, we're all individuals!"
Brian: "You're all different!”
Massan (i kör): ”Yes, we are all different"
Röst i massan: "I'm not"
Massan: ”schh!”
Brian: "You've all got to work it out for yourselves."
Massan: "Yes, we've got to work it our for ourselves"
Brian: "Exactly."
Massan: "Tell us more!"
Brian: "No! That's the point! Don't let anyone tell you what to do! Otherwise ..."
(Brians mor avbryter genom att ta honom i örat och leda honom bort, medan hon säger "That's enough. That's enough.")

           Demokratiundervisning - eller scen ur Monthy Pythons "Life of Brian"

Man blir trött av att styra och ställa. Brukspatron tar igen sig. 

När jag läste till socionom på åttiotalet hade vi en lärobok som hette "Den gode förmyndaren". Titeln var en ironisk beskrivning av den socialpolitik som växt fram under nittonhundratalet. En politik som byggde på sunt förnuft och som hämtade sin kraft i att folket snarare var undersåtar än medborgare. En övertygelse om att kommunalrådet skötte om sin flock, visste vad som var bäst för dem. Som en blandning mellan brukspatron och kyrkoherdens fru.

Men det var då.

Folket blev med tiden medborgare - och därefter beställare. För dem som idag inte känner sig som en välfärdskonsument som kan välja och vraka bland tjänster och godbitar återstår bara att bli motborgare.

Och det är inte utan att jag saknar den där förhatlige bondeförbundaren, senare centerpartisten, som styrde de småkommuner där jag växte upp.

Hittar jag en idag ska jag krama hen som om hen vore ett hotat träd i Ojnareskogen.

                                         Anita Lindblom var landets snällaste soctant någonsin i filmen "Rännstensungar".
Men den här rubriken har ingenting med den filmen att göra. 

För en gammaldags patron, nej, jag menar, kommunstyrelseordförande, hushållade med resurserna. Man visste att det kommer sämre tider.
Man byggde inte vattenland, inomhusskidbanor, lekland eller arenor.
Man åkte inte hit och dit över världen för att se hur de bedriver politik eller sjukvård eller bygger vägar i Brasilien eller Kanada.
Man såg om sitt folk.

Ja, herregud, vad jag har blivit reaktionär. Hjälp mig. Tala om vad som var dåligt med den sortens hushållande och vad som är bättre idag.