Den femtonde november börjar SvT sända serien "Historieätarna", där Erik Haag och Lotta Lundgren via måltider äter sig genom några sekel av svensk idéhistoria. Bilden ovan är nästan den enda som inte speglar högreståndsmiljöer. Tror sjutton det, de lägre klasserna har ju tuggat i sig samma trista välling århundrade ut och århundrade in. Inte mycket att prata om och lägga ut texten kring. Det är bara nu, typ, som alla kan äta vad de känner för.
"Erik Haag pratar om en gnagande känsla av "att leva i en parentes". Hur den rika västvärldens vadderade komfortzon av lyxkost, doftljus och luftkonditionerade bostäder är bortom all rimlighet.-Det känns som om allt det här kommer att ta slut."
DN 121111I en inte för avlägsen framtid, när alla återigen själva måste bidra till brödfödan kanske inte ens vällingen återuppstår som huvudkost. Vi är många som under de senaste sextio åren har tappat bort viktiga kunskaper från jordbruket. Möjligen kan jag få upp potatis och lök så att det räcker över vintern - men havre? Nä, det verkar krångligt.
Bara det där med arbete verkar krångligt.
Under tonåren arbetade jag några veckor med att gallra betor på Öland. Det är det närmaste jag har kommit matproduktion. Och då har jag haft många olika arbeten, fullkomligt hopplösa arbeten om jag ser på dem ur självförsörjningsperspektiv.
Vi är många som har fullkomligt hopplösa arbeten idag.
Och vi är minst lika många som av olika anledningar inte ser oss som kapabla att via kroppsarbete släpa ihop till brödfödan. Är det inte dåliga ryggar redan vid tjugofem års ålder, så är det panikångest eller depressioner eller någon annan diagnos.
Hallå! var finns de här potentiella arbetarna?
De som kröker rygg mot marken och fixar maten? Om ingen annan fixar det åt dig, fixar du det själv då?
"En av de starkaste upplevelserna för programledarna har varit 1890-talsavsnittet. I det samlas Lotta Lundgrens barn och andra barn för att äta gröt ur ett gemensamt grötfat i en trång statsstuga. - Den gröten gick inte att äta, medger Erik Haag. Jag fick den där ångestkänslan av att ge små barn något att äta som inte skulle förslå, utan sluta med att de tappar sina tänder och blir allt svartare under ögonen, men ändå vara tvingade att jobba ute på åkern".samma DN som ovan
"Vi människor är otroligt flexibla", säger min man. "Vi kan anpassa oss till nästan vad som helst." Men vilka är "vi"? Och hur många kommer "vi" att vilja och kunna försörja?
Eftersom jag själv i många, många led bakåt härstammar från fattiga torpare tänker jag att min nuvarande plats i produktionskedjan är mycket tillfällig. Och att det finns en anledning till att nästan alla bilder från "Historieätarna" är på överklass.
Vi är överklass - när det kommer till matproduktion. I stort sett inte bättre än en pianospelande herrskapsfröken.
pratade igår under trevliga middagen att sjöarna i Lappland återigen är fulla av fisk; matfisk, sik, aborre, gädda. Varför? Jo, de yngre har fått ändrade matvanor. Man åker inte ut med båten på kvällen, lägger inte längre näten, för att sedan ta upp dem på morgonen innan man går till arbetet. Fisk, fisk kan jag äta, ta upp själv. Men vi behöver vara två i båten, en som ror.
SvaraRaderaVad tråkigt att de inte fiskar när de bor på en plats där det finns fisk. För hundra år sedan skrev man i arbetarkontrakten på Öland att bonden bara fick servera drängarna lax sex dar i veckan. Sjunde dagen hade de rätt till fläsk. Nu har vi nästan ingen lax kvar.
SvaraRaderaJag har själv funderat på hur jag ska klara mig utifall att jag förlorade allt. Det är vid dessa tillfällen man går igenom sin kunskapsbank och sina egna erfarenheter och till min förvåning har jag en del hum självhushållning osv. Att jag har dessa kunskaper slår mig även när jag läser mina trädgårdsböcker om hur att anlägga land, komposter osv eller t ex när jag läser på om konserveringsmetoder i kokböcker. Varifrån har jag fått dessa kunskaper kan ju då en vän av ordning fråga sig. Svaret på detta är delvis mina föräldrar, men den absolut största kunskapen om självhushållning har jag fått från min farmor och farfar som genom att ta med sina barnbarn, när de passade oss, i det dagliga hushållsarbetet. Jag lärde mig allt från växelbruk till hur att slå med en lie. Samtidigt berättade de allt om hur de växte upp, vad de var tvungna att göra för att få mat på bordet, hur viktigt det var att inte förlita sig på att allt skulle finnas i affärerna, varför man konserverar grönsaker till vintern osv. Jag älskade de där historiska exposéerna och f a min farfar var en god historie som jag kunde lyssna på i timmar. Informationen över generationsgränserna är jätteviktig, men vad ska vi föra över till våra barn och barnbarn. Vad har vi för baskunskaper om överlevnad baserat på dagens samhälle?
SvaraRaderaDå är du lyckligt lottad, Johan. In i min lilla trut flög jordgubbarna färdigrensade.
SvaraRaderaJag tog dem rätt från landet och fick mask. Vet inte om jag tyckte det var så roligt då, förutom alla historier jag fick samt få hänga med dem. Det som fascinerar mig är dock hur mycket som faktiskt har fastnat någonstans där långt inne i mig, som har bara vilat och väntat att på få komma fram vid rätt tillfälle.
RaderaHar du satt lite potatis? Det är en tacksam gröda att pyssla med och färsk nygrävd potatis som man kokar direkt är en utmärkt primör.
RaderaDet har jag :-)
RaderaSen några år har jag 10-15 meter avsatt för potatis underbart gott
RaderaKroppsarbete är ofta en god medicin mot mentala problem, kroppen mår bra av att användas och då mår även hjärnan bättre och man känner sig bättre. Själv ångrar jag att jag inte började med skogsarbete mycket tidigare då det är bra mot min deppighet men det är gången tid och inget att göra åt.
SvaraRaderaDet drar även en del efter att gå tillbaka till släktrötterna med självägande bönder. Åkrarna ligger nu i vall för att mer eller mindre finnas kvar till generationen efter mig och jag funderar på vad som kan löna sig bättre att odla. En tanke är att odla härdiga och vitaminrika bär och göra experimentet att se om det om några år finns gott om billig arbetskraft i stället för att investera i en dyr bärtröska och få spill.
Det som skulle fungera bäst på markerna är 40-50 kor plus rekrytering (kalvar och kvigor som blir nya kor) och uppfödning av handjuren för kött samt något hundratal får för de magra eklandskapsmarkerna. Tyvärr är mitt intresse lite svalt och det är otroligt mycket jobb och ansvar som behöver delas på flera personer och det går inte med dagens löner och matpriser, vi behöver backa en 30 år för att det skulle gå ihop sig.
Det finns dock grannar som investerar i liten skala så det går nog att leverera gräs och få mjölk och kött. En annan möjlighet vore att odla några hektar potatis och ha något dussin suggor som markberedning, kokad mat till grisar är inte lönsamt i dagens ekonomi men skulle kanske funka småskaligt med flispanna och halvautomatiskt långkok?
Havre funkar bra på markerna så när som på att det krävs viltstängsel för att få något att skörda. Min far har odlat mycket och det knepiga är att få en bra och jämn såbädd och sedan krävs det gödning och om man inte sprutar är avkastningen ett lotteri. Mycket av nyttan med moderna kraftfulla maskiner är att man kan ordna såbädden precis de dagar då det är gott väder och lagom fuktigt och kemikalierna ger en jämnare produktion, utan dem måste man ha mera lager mellan åren.
Om framtiden innebär torpare tror jag att det blir torpare i små nollenergiparhus med el, rinnande varmt och kallt vatten, urinseparerande toalett, internet och promenadavstånd till jobbet.
Nu börjar skogen bli färdigröjd, måste hitta på något mer produktivt som gör mig lite svettig.
På 1800 talet var det vanligt att de ganska fattiga kroppsarbetarna på landet i feta Östergötland hade ont om allt utom mat, mat var ett större bekymmer för stadsbefolkningen som hade flyttat in för att arbeta i industrin.
SvaraRaderaPå landet hade man potatis, lök, rotfrukter, spannmål, mjölk, ägg och även de lägst rankade arbetarna på gårdarna hade kött till fest. Hade någon problem gick det alltid att få fram mat, inget annat var socialt acceptabelt. Dock är det så att den släkterfarenhet som finns i minnet är från den tidiga industrialismen då stålredskap och bättre kunskaper gjorde jordbruket produktivare men även om tiderna blir riktigt dåliga lär vi inte falla så långt tillbaka.
Intressant att läsa både bloggtext och artikelkommentarer. Tack!
SvaraRaderaDet är jag som ska tacka, Lotta :-) Magnus; jag sätter potatis - förstås. Skörden blev god.
SvaraRadera