Vad är en medborgare?
Frågan hänger kvar efter Folk & Försvars seminarium om beredskap i morse. En medborgare kan vara Patrik Åhnbergs (säkerhetschef vid Stockholms stad) svärmor i Burträsk. När strömmen försvinner går det fem dagar innan hon funderar på att ringa myndigheterna och kolla vad som har hänt. "För en stockholmare skulle samma tidsrymd vara två timmar".
En medborgare kan alltså vara extremt krävande, ständigt i dialog med Krisinformation på Twitter eller Facebook. Eller kan det vara en äldre dam på landsbygden som stillsamt härdar ut - och som inte ens har tillgång till Internet. Över en miljon invånare har inte det idag. Dem ska man kommunicera med via lokalradio. Om de har radioapparater som går på batterier. Och många kommuner har inte ens börjat med kriskommunikation idag. Patrik Åhnberg beskriver hur kommunikationen mellan central nivå och kommuner inte fungerar:
"Mig veterligt händer inga kriser på central nivå, mer än möjligen representationskriser. Det är på lokal nivå kriser tenderar att inträffa - men informationen som finns på central nivå delas inte med oss i kommunen"Aha - myndigheter kommunicerar inte med kommuner som inte kommunicerar med medborgarna. Det känns tryggt. Eller; låt oss kalla det för en utmaning.
När man är på ett seminarium om krisberedskap verkar en medborgare vid en kris vara något av ett lydigt, snällt, okunnigt får som vid rätt uppmaning från myndigheter springer åt rätt håll och, per automatik, gör rätt saker.
Jag känner inte riktigt igen mig i den bilden.
Många av oss vill kunna fatta välgrundade beslut. Vi vill ha tillgång till all information som finns. Andra kommer inte vilja veta något alls i förväg - men inte vara särskilt lättstyrda för det.
Twittrarna + tanterna + de som inte kan språket + de ignoranta + experterna = folket.
Bästa slutsatsen idag stod förresten Thord Eriksson, ämnesråd vid Försvarsdepartementet för, när han citerade Murphys lag:" Det kommer att hända vid fel tillfälle och bli mycket värre än vi tror"
Om man tar Gudrun som exempel ägnade far och jag dagen efter Gudrun åt att såga fria vägar från i princip gårdscentrumet och utåt, möta grannar som sågade sig fram från andra hållet och fråga hur folk hade det. Det jag prioriterade utöver detta var att röja fri väg till den närmaste mobilmasten utifall den skulle behöva reservkraft.
SvaraRaderaNu hade vi det ganska lindrigt då det bara var klungor med träd över vägarna och enstaka träd och inte hela skogar.
De flesta av grannarna på landet gör vettiga saker om det sker någon sådan katastrof, grannarna i staden känner jag en mycket mindre andel av. Bostadsrättsföreningen är hyfsat aktiv och det vore guld att vid en katastrof få hit vicevärlden då han har en fantastisk personkännedom om vilka man måste knacka på hos och hjälpa.
Hur bra det funkar efter en katastrof beror på hur tät den sociala väven är.
Redin: Huvudet på spiken om den sociala väven. Om du då menar den mera reella sociala väv som kan utvecklas i en by, mindre samhälle, arbetsplats...
SvaraRaderaDäremot har jag svårt att se vad jag i storm, översvämning och elände ska med "gilla" och "styrkekramar" till; från de mer virtuella sociala vävarna. Men de kanske kan fylla en annan funktion än rent praktiskt röjda vägar och tillfredställande kommunikationer?
/H