Solen lyser över fattiga och rika

                               Livsmedelskö, Hornsgatan 1917, bild från Stockholms stadsmuseum

Som journalist händer det mig titt som tätt att jag ombeds skriva om fattigdom. Standardupplägget är en rapport, en forskare och en beskrivning av vardagen för en fattig. Punkt. Fattigdomen har alltid varit intressant för redaktörer. Elände säljer och upprör.

                                           Potatiskö 1917, Stockholms stadsmuseum

Ett annat av mina specialområden är att skriva om hemlöshet. Varje gång jag gör det, slår det mig att det inte precis är de här grupperna som förbrukar världens resurser. Det gör de riktigt rika och den växande medelklassen. Förutom internationella överenskommelser och statliga styrmedel skulle en inkomstminskning hos de rikaste vara ett bra sätt att minska koldioxidutsläppen på. Men vem går ner i lön för att rädda klimatet? Här går man bara ner i lön för att rädda SAS. Kan man träna sig på att leva på mindre resurser - fastän man har mer, eller måste det till en rejäl recession först?

"Under perioden 1994–2007 har svenskarnas konsumtion ökat kraftigt på flera områden:
hushållskonsumtion utomlands + 100 %
hushållsapparater + 125 %
leksaker och sportutrustning + 145 %
bilar + 130 %
motorcyklar, skotrar och mopeder + 180 %
telefoner och fax + 630 %
TV, video, CD etc. + 430 %
Köpcentra fortsätter också att växa snabbt; på sju år ökade ytan med 44 % (2000–2007)"

          Naturvårdsverkets nya rapport "Hur kan vi leva hållbart 2030" av Christer Sanne

Jag känner instinktivt, att nu får det vara slut på de typiska fattigdomsbeskrivningarna. Det är de rika vi borde skildra: Hur tänker dom? Hur lever dom? Hur färdas dom? Vad äter dom?

                                             Flygfoto från Djursholm, Pontus Herins blogg

Pontus Herin är ekonomijournalist. I boken ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra” skriver han om två av Sveriges mest segregerade förorter. På hans blogg fortsätter berättelsen:

"Vi gick runt i nära en timme, tittade på husen längs vattnet och pratade om livet i Djursholm som jag minns det. Jag berättade om fördomar och inskränkthet och hur jag minns min uppväxt. Om hur Djursholm förändras och att det numera inte finns en några medelinkomsttagare kvar där. En läkare, som min far, har inte råd att köpa ett hus i Djursholm idag som blivit en koloni för finansmänniskor, advokater och höga näringslivstoppar. En och annan diplomat står för det utländska inslaget. Men jag berättade också om det positiva här, som den nyfikenhet bland invånarna som finns kring de här frågorna (segregationen alltså). Det finns en social trygghet och säkerhet som gör att de kan kosta på sig att intressera sig för frågor om invandring, rädsla för det okända och bristen på blandning bland invånarna. Den här nyfikenheten saknas tyvärr i mer traditionella medelklassförorter där det finns en helt annan flåsighet och taggarna utåt mentalitet kring segregation."

               Pontus Herins blogg "En promenad bland stekarna" 

Undrar om Djursholmsborna är lika benägna att fundera över sin konsumtion? Någon gång ska jag åka dit och fråga.

"Hur vi lever (2030) handlar också om hur människor, precis som i dag, upplever dessa villkor utifrån sin egen position i samhället: får jag en rättmätig del, bär alla sin del av bördan? Hållbarhetspolitik kan inte skiljas från konventionell politik som fördelar resurser och välfärd, tvärtom kan hållbarhet öka kraven på en rättvis resursfördelning. En regim för en hållbar utveckling kan också komma att kräva ett regelverk som kan upplevas som påfrestande av dem som prioriterar individuell valfrihet."

          Naturvårdsverkets rapport "Hur kan vi leva hållbart 2030" 

"Individuell valfrihet". Vem ruckar på den? Är det inte den vi, typ, lever för?