Löjliga familjer 2.0

"Vi hava en usel regering och dåliga representanter i riksdagen som ingenting begripa av arbetarnas och den betrycktes sak"

August Palm 1886

Arbete. När vi visste vad det var. 

Ibland tittar jag in hos Arbetsförmedlingen ute i landet, på småorter, bara för att kolla vad de behöver folk till där (alltså, det gör jag via nätet, utan att ens lyfta rumpan från stolen, för så ser mitt arbete ut.)

Det finns väldigt få lediga jobb.
De som finns är av specialistkaraktär, typ distriktssjuksköterska, eller möjligen ett jobb som personlig assistent. Därutöver är det mycket konstiga jobb. Som försäljare av sexleksaker i andras hem, som spåkvinna i telefon eller något med att "jobba med event". Jobb som verkar mer än knepiga att försörja sig på.

Och de gamla, hederliga jobben, (sådana som en minister kan åka runt i landet och lova ut till avfolkningsorter) de blir bara färre och färre.

Arbetsromantik från förr-i-tiden

Vi borde dela på jobben. Men hur?

Vi vet helt enkelt inte vad arbete är längre, vi vet vad det var, men inte vad det kommer att bli.

- Vilka är"vi"? undrar min man. Det är klart att ett vårdbiträde vet vad arbete är. 
- Ja, men det är inte de som bestämmer över arbetsmarknadspolitiken, försvarar jag mig. 
- Så du är vi med dom", svarar han. 
-Ja, typ. Vi är ju välmående medelklass i storstad, det är iallafall oss som dom är vi med. 

Vilka ska jobba färre timmar? Det ska de som har sådana jobb som man hade förr-i-tiden. De som var med i "Löjliga familjer" - sådana yrken ska jobba färre timmar, dela med sig.

Men det är dags för nya Löjliga familjer: Familjen PR-konsult, familjen Forskare, familjen Informatör, familjen Utredare, familjen IT-konsult. Mina grannar. Där glider arbete och fritid samman på ett förföriskt sätt. Man jobbar aldrig. Eller jämt. Arbete är något man klagar över, men samtidigt gärna ägnar sig mer åt.

Och det är folk i de nya Löjliga familjerna" som styr politiken. De bestämmer över folk som tillhör de gamla familjerna.

Fast - i de gamla familjerna har de flesta också förändrats. Många nya har blivit egenföretagare. Både herr Sotare och fru Målare har blivit sina egna. Herr Bagare har ett surdegsbageri och älskar att arbeta. Och Herr Lärare har startat en friskola. Fru Läkare har tagit över en vårdcentral.

Det måste vara busschauffören och undersköterskan som ska dela på jobben. Och medans vi i storstan inte riktigt vet om vi jobbar just nu - eller inte. (Vadå, jag omvärldsbevakar ju!) så får de i avfolkningsorter bara konstigare och konstigare jobb att söka. (läsa auror, någon? jobba som medium?)

Fler kommer bli arbetslösa. Fler kommer hamna hos soc.
Och då kan de få börja arbeta igen! Gräva swimmingpool åt kommunalrådet, som motprestation.

För det är ju inte brist på arbetsuppgifter.

Tala gärna om för mig vilken kategori av Löjlig familj du själv hör till, hur mycket du arbetar , hur mycket du skulle vilja arbeta och varför skillnaden däremellan ser ut som den gör. För det är något runt det här som jag inte förstår.

Kjell Olof Feldt, kom tillbaka! Vem tär på vem idag - och varför?

Unge herr målare har gått över till installationer, han lever på kulturstipendier. Herr målare lever på andras ROT-avdrag. Unga fröken målare har en modeblogg, den är störst i landet och fru målare lever på RUT-avdrag. Andras. 

från hämmad till gränslös

"Här skapas gränslös kommunikation. Med gränslös menar vi att kreativitet och produktion går hand i hand, men också att kommunikation är kanaloberoende. Vi tror också på att sudda ut gränserna på kartan – för oss ligger Köpenhamn lika nära som Kista, Kalmar eller Kiev."

            Citat. En kommunikationsbyrå berättar om sig själva.  

"Problemets kärna är hur vi ska lyckas kommunicera med en civilisation som vi inte delar någonting med. Kommunikationens grund är ju att vi har något gemensamt, exempelvis kultur."

              Gränslös kommunikation. DIK Forum, 130206 

Gränslöst. Resande. 

The sky´s the limit! Det vet ju alla. Att slå sig fri och få utveckla hela sin potential. Att inte låta sig hindras. Det finaste av allt. Inget annat är så eftersträvansvärt.

Men var är alla de där hindren som "vi" måste bekämpa? Allt det där som stoppar oss? I våra hjärnor? Ja, så var det förr-i-tiden. När Sigmund Freud 1930 skrev "Vi vantrivs i kulturen", så beskrev han ett hämmat samhälle där försvar som bortträngning var förhärskande.

Skuld, skam, noll utlevelse. Stackars...dom. Bilden sitter kvar, men ingen som tittar på vårt samhälle idag kan säga att vi är särskilt hämmade.

Gränslös. Induktionshäll

När blev vi gränslösa? 

Tekniken har hjälpt oss. Förändringen av arbetslivet har hjälpt oss. Förflyttningen bort från manuellt arbete. Franco Berardi beskriver det i "Den arbetande själen. Att så många av oss sitter vid en dator där arbetad tid och fritid flyter samman. Nomader som hör hemma ingenstans, som kan arbeta varsomhelst. Men ändå med en unik kompetens som inte är starka armar och tålig rygg - den är kognitiv och individberoende. 

Gränslöst. Arbetsliv

Om Freuds samhälle var neurotiskt så var kanske psykoanalys ett bra botemedel. Men dagens kultur är schizofren. Det finns ingen skillnad på yttre eller inre budskap. Kommunikationen är full av double-bind. Ett bra exempel är arbetslinjen. Alla vet att vi måste arbeta. Men det finaste som finns är om man inte behöver det. Fast, de som inte behövs, de är inte värda någonting. Arbetet är norm, men sysslolösheten lyxen vi eftersträvar. Om vi tillhör den utvalda grupp som får arbeta. Därför arbetar vi inte när vi arbetar - och tvärtom. 

Vi är gränslösa människor i en gränslös civilisation där det främsta påbudet är "låt ingen begränsa dig". Ett påbud som fungerade bra för femtio år sedan, eller för fyrtio eller trettio år sedan. 

I en schizofren kultur borde budskapet snarare vara: "Lyssna inte på alla dina röster!" Begränsa dig själv. Maslows behovstrappa kan ta några steg ner igen, på andra sidan bortom självförverkligandet. Där kan begränsandet, avståndstagandet och förnöjsamheten få dyka upp som nya trappsteg. 

"Det finns ingenting i vårt psyke som hindrar oss från att utplåna oss själva" har psykologen Billy Larsson sagt. 

Precis som alkoholisten kan supa ihjäl sig och narkomanen knarka ihjäl sig kan vi lätt konsumera ihjäl oss. Och för en gränslös kultur finns bara en enda yttersta gräns: Planetens resurser.