Om jag inte känner till det kan det inte skada mig

                                           Bild om småprat lånad från Östgötacorren

Varför skriver fler vänner på Facebook om SAS än om klimatrapporten?

Varför hanterar Rapport Världsbankens klimatrapport lite kort mellan ett reportage om falsk oxfilé och ett reportage om farligt ögonfransserum? 

Klimatfrågor är helt enkelt omöjliga frågor. Så även frågor om energiförsörjning. Frågor om ekonomi får ändå en liten, liten plats i människors medvetande. Lika liten som: "Ska jag binda räntan eller inte?" Allt utöver det är - tråkigt. Gäsp. Orkar inte lyssna. Lyssnar förstrött, plockar bort, byter ämne. 

Bortträngning är ett sätt att hålla ångestladdat innehåll borta från medvetandet. Människor som "ser verkligheten som den är" förknippas med depression. Du som kommer med budskapet är helt enkelt en jäkligt trist och jobbig människa. 

Individen reagerar på ett omedvetet plan med att aktivt stöta bort innehåll som inte är hanterbart eller opassande. Det finns inga som helst vinster för individen i att ta till sig innehållet. Du stör. Det här skapar stora problem för människor. Både på individplan och i relationer. Mycken möda går åt till att hålla borta information. Som klimatrapporter. 

För ett år sedan försökte jag prata med alla om det som jag tycker är viktigt. Idag pratar jag med mycket få. Det finns ingen anledning att själv drabbas av andra människors aktiva försvar. Hur kul är det att stå där och vara tråkmånsen om och om igen? Prata bara med folk som du tror har en rimlig chans att kunna ta till sig det du säger - och säg bara lite åt gången. 

De andra har sedan länge tagit bort dig från sin Facebookfeed. 

Kari Marie Norgaard är sociolog. Hon har skrivit boken "Living in denial - Climate Change, emotions and everyday life". Hela boken är full av bra exempel på hur bortträngning och förnekelse fungerar - och hur det understöds av hela kulturen. I boken ger hon bra beskrivningar på hur socialt småprat ska fungera så att båda parter blir nöjda. Det här är min egen tolkning:

1. När man småpratar med folk pratar man inte om jobbiga saker. Pratar man om jobbiga saker ska det vara så personliga saker att svaret kan bli en enkel kram - jag tänker på dig - hej då. Men så personlig kan du bara vara ytterst sällan, till exempel om något dött, eller om du blivit av med jobbet. Klimatet är inte personligt - såvida du inte är svårt psykiskt sjuk. 
2. Du kan gärna prata om vädret, men på ett skämtsamt sätt. "Som det regnar här får vi minsann snart havsutsikt. Då ökar väl bostadsvärdet". Ha ha ha. Det är inte en invit till ett djupare samtal.
3. Du ska vara optimist. I allt. 
4. Du ska vilja fly bort. Det är ett givet samtalsämne. "Hu, vad det regnat den här hösten, jag längtar så till Thailand". Att vilja fly är normalt. Det är det bästa sättet att bekräfta varandra på. 

                          "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?" I Flen vet dom hur man 
                            småpratar. Eller småsjunger. 

Att förstå det här normala småpratandet är otroligt viktigt för den som vill prata om viktiga saker. Om du just nu verkligen vill prata om guldpriset, investeringar i vindkraft, skjutvapen eller annat har jag tips på några andra bra samtalsämnen som du kan ta till tills du träffar någon som orkar lyssna:

1. Melodifestivalen. Kommer Carola låta sig övertalas?
2. Sverigedemokraterna. Vi pratar lika gärna om (sd) som vi ogärna pratar om klimatet. Såvida inte någon råkar tillhöra (sd)väljarna. Isåfall har du otur. Då får du undvika ämnet lika noga som du undviker klimatfrågan/energifrågan/ ämnen runt ekonomi.
3. Julen. Längtar du eller inte?  (men akta dig för att koppla saker som snömängd till samtalsämnet)
4. Nej, jag kom faktiskt inte på fler saker.