en svart blogg om psykologi, klimat, energi, ekonomi.
Om hur det är att vara en liten, ofullständig människa i en svårbegriplig värld. Alternativt namn: Dålig stämning
När det händer saker i Husby imploderar mediestockholm på bara en halv dag. Det blir liksom för mycket för alla. Oss. Vi som är vi med varandra.
Alla vill vara vi med oss och vi är vi med alla. Gärna hela världen, iallafall med Europa. Hela schlagerfestivalen, det jag såg av den innan jag och sjuåringen somnade, handlade om att "we are one". Lite bibliskt sådär, som om vi alla vore delar av det där trädet. Det metaforiska trädet där Jesus är kroppen och församlingen grenarna och jag ett litet dallrande löv som hör samman med alla andra. Så vackert.
Om vi alla hör ihop gäller det bara att anpassa sig. Men en del ska alltid anpassa sig mer än andra.
Vad vill dom där i Husby? Dom. Förklaringsmodellerna är oändligt många, men mynnar snart ut i två teorier. Antingen är de klasskämpar eller ligister. Folk delar upp sig i höger och vänster. Man vet vad det handlar om trots att man, inte jag iallafall, aldrig har satt sin fot i Husby.
Kanske tycker de bara att de händer för lite där. Men budskapet till oss, alla vi som är vi med varandra, är glasklart: "Vi är inte en del av ert vi. Fuck you."
Några kilometer från Husby ligger Djursholm. Där är man inte heller en del av något vi. Men det gör inget. Man är sig själv nock.
Men i Mälarhöjden, Bagarmossen, Hässelby, Farsta, Axelsberg. På Södermalm, Kungsholmen och i Vasastan, där är man vi med varandra.
Vi som har mycket att förlora vill vara tillsammans. Stå enade. Om några inte vill vara med finns det bara en väg kvar för oss andra. Neråt.
" Det plastiga var fult. Det fula skulle bort. Efter ett tag hade den svenska medelklassen renoverat bort alla minnen om det lite töntiga land de en gång föddes i."
"Det vore väl bra om det var så att våra medlemmar var friska och pigga vid den åldern, men i verkligheten orkar väldigt många inte jobba fram till pensionen i dag."
Två gånger de senaste veckorna har nya besökare tittat in i vårt kök och sagt: "Så fint ni har det. Så ostockholmskt". Jag antar att det är det stökiga, omatchade de syftar på. De har förvånats över att vi visar upp något så inte tillrättalagt. För alla vet hur de ska se ut i ett hem. Det ska vara som om en mäklarvisning just stundar.
Och alla vet hur en modern kropp ska se ut. Det ska vara som om ett förstagångsligg snart stundar. Och alla vet hur en karriär ska vara. På väg uppåt. Och alla vet hur ett föräldraskap ska vara. Planerat. Och alla vet att våra relationer ska vara utvecklande.
Men det där är såå 2010.
Idag börjar mina vänner skriva: "Jag är arbetslös på riktigt, inte bara "mellan jobb", behöver pengar, hjälp mig om du kan!" Eller: "Jag får inte livet att gå ihop. Sover dåligt. Ungarna är bara sura och gnälliga." Och medborgarna är missnöjda med hela samhället: Missnöjda med sjukvården, med pensionsåldern, med A-kassan, med sjukförsäkringen, med omsorgen, med skolan. Vilket fick en vän att försiktigt påpeka: "Kom ihåg att det är skillnad på samhällskritik och samhällsgnäll".
Det krackelerar i kropparna, relationerna, karriärerna, i välfärden på en och samma gång. Några kommer uppleva det som frihet. Men de flesta kommer uppleva enorma förluster.
Idag får vi hjälp med att skaffa oss nya saker, hitta nya partners, flytta, byta jobb. Vi får ingen hjälp att lära oss att förlora dem. Men vad ska vi jobba med när det inte finns några jobb? Vad ska vi leva av när det inte finns några pengar? Var ska vi bo när det inte finns någon bostad vi har råd med? Vad ska vi äta om maten blir för dyr? Av politikerna (och det gäller för alla partier) får vi minimalt med stöd. Istället för att behandla folket som ett gäng nyvakna unga vuxna, som vill och kan ta mer ansvar än vad de tidigare har behövt, så behandlar de flesta politiker oss som om vi redan vore lindrigt dementa. Vi får tröst, lugnande förklaringar och något att sova på.
Egentligen borde hela medelklassen gemensamt gå till Institutet för sorgebearbetning och lära sig hantera förluster. För att komma vidare. Dark Mountain- rörelsen är en annan, mer kreativ ingång till att våga se framåt. Det finns ingen väg tillbaka. Vi har peakat i skönhet och kontroll. Det fula är det nya svarta.
"Var är alla livspusslare som för några år sedan vände alla bitar till vackra bilder i tv och tidningar? Jag har börjat tvivla på att de finns. De som bemästrar detta vedervärdiga pusselbegrepp som antyder att det finns en lösning. De som förtröstansfullt litar på både på sin egen kraft och framtiden."
Jenny Strömstedt beskriver i krönikan ovan en stackars snubbe som har bara några få "livsveckor" per år på en strand i Thailand. Han är förstås både arbetarklass och full, men hon verkar känna ungefär likadant.
Det går helt enkelt inte att stå ut här hemma under oxveckorna!
Det enda som numera är intressant i arbetet är det som tar oss bort från arbetet.
Det är inte längre kul att vara egenföretagare. För några år sedan var det annorlunda, man kunde dra av sin nya, snygga I-phone och sin Macbook, vi fick RUT-avdrag och ROT-avdrag. Man styrde och ställde lätt över sin egen tid. Det var högkonjunktur. Livet lekte. Men det var då det. Nu är tiderna plötsligt sämre. Då biter frilansråttorna varandra i botten på det rör där vi alla är inträngda.
En som bits bra är Expressens nye biträdande kulturchef Jens Liljestrand. Han har tröttnat, fixat kneg, slipper våndas över obetalda fakturor och VAB-dagar:
"Den här essän är berättelsen om mitt ”skitliv” som egenföretagare inom kultur- och mediebranschen i Stockholm under åren mellan 2004 och 2012. Nej, uppdraget som försöksperson var en engångsföreteelse. Jag har aldrig suttit i skiten ekonomiskt. Jag har aldrig stått utanför arbetsmarknaden. Jag har i stort sett varit sysselsatt hela tiden (sysselsatt; därmed inte alltid försörjd). Tyck inte synd om mig.
Men jag har tillhört prekariatet, har levt i relativ otrygghet, utan semestrar, utan sjukpenning, utan pengar den 25:e, utan garantier om att nästa jobb inte ska vara det sista. Jag vet vad det innebär att få nej från banken, att jobba mig genom föräldraledigheten, att sitta och vänta vid telefonen."
"Det blixtrade till i den ena kvinnans öga och hon spände blicken i mig så den gröna reptilranden i mitten av ögat smalnade. Med en föraktfull fnysning sa hon: Skriv på om du vill ha pengar! Jag påminde henne om att hon själv sagt att halvtidssjukskriven söker jobb på halvtid. Hon väste:Du kan förstås låta bli att skriva på, men då blir det inget aktivitetsstöd till dig.Det avgjorde saken. Jag fick lite respit för att kunna avsluta Tant Struls återföreningsturné."
Visst är det trist att det inte finns stipendier nog till alla. Men jag tror inte heller att det finns någon väg tillbaka till fasta anställningar åt alla. Jag tror att vi istället kommer tvingas bli ännu mer av tusenkonstnärer, självförsörjare och trixare. Och att det är symtomatiskt att det är inom frilanssektorn man börjar slåss. Det är där det kommer bli riktigt, riktigt dragigt. Hu!
I spåkulan kan jag se framför mig hur Jenny, efter att ha vandrat i Kenya med Liza och Evas män som guider, intervjuar Jens i Tv4 om, ja, nästan vad som helst. Och i pausen sjunger Nike. Det är ändå en mycket, mycket liten krets det hela handlar om.
Sedan blir det reklam. Då zappar alla utom min mamma över till en annan kanal. Men det är inte för att mamma vill köpa något, utan för att hon har så svårt att hitta på fjärrkontrollen.
