" If they left an intellectually alive place for Rural Nowhere, they get lonely. They get resentful. They start to look back at all of their colleagues and neighbors, the “Sheeple,” that continue to rake in decent salaries and take in decent cinema, without driving a few hours. They feel increasing disdain and then increasing hostility."Kathy McMahon, "Saying goodbye to tomorrow" 121220
Vad händer i en människa som plötsligt inser att den civilisation vi är en del av gör att vi lever fullständigt ohållbara liv?
Om personen är någorlunda intellektuellt hederlig mot sig själv, så ställer hon förstås om. Bit för bit. Man gör det man kan.
Men det räcker plötsligt inte! Nu är det bråttom. Vi är många, många som nästan omedelbart istället börjat se oss om efter ett hus på landet - som ett första steg. Staden är hemsk. Vi måste köpa en gård. Nu. Var?
Att börja där, är att vara rejält ångestdriven. Man vill helt enkelt fly från allt det som man upptäckt är dåligt. Det kanske blir lättare, enklare att göra rätt val någon annanstans, fast att man fortfarande är samma person?
Jag är glad att jag inte fick min man med mig på att göra en omedelbar, panikartad flytt. Isåfall hade vi kanske befunnit oss precis där, där Kathy McMahons berättelse startar:
"For some, they start to miss their “old life,” that “yesterday” that they abandoned with conviction. For most living in this “yesterday,” they weren’t nearly as wastefully as others. They were already living lean, using a fraction of resources compared to the average person in Western Civilization. And they, themselves, are products of this Civilization they’ve come to critique. They are writers, intellectuals, scientists, and professionals. They often leave culturally rich environs to move to remote locations known for, well, known for nothing in particular that most people care very much about. Let’s call that location “Rural Nowhere.” Then they wait. And wait. And wait."Kathy McMahon, "Saying goodbye to tomorrow" igen
Bilden på verandan. När jag väl sitter där, vill jag sitta där nöjd och glad. Jag vill inte bli bitter. Jag vill hellre ha en katt i knät än ett laddat gevär.
Men hur gör man rätt saker i rätt ordning? Hur orkar man ta in mer och mer information utan att vilja rusa iväg precis efter att man har förstått den? Jag vet inte.
"Vad kan jag göra, då", frågade en vän. "Amortera, träna och älska", svarade jag. Och jag är rätt nöjd med det svaret. Vi måste inte alla köpa dåligt rustade gårdar på ställen i landet där vi inte känner någon. Inte precis nu. Men vi behöver arbeta i riktning mot att minska våra skulder. Om man ska orka ställa om måste man hålla sig stark och frisk. Och man behöver vara rädd om sina relationer. De man har. Har man sedan en normal nyfikenhet på livet så passar man väl på att lära sig lite andra nyttiga saker på vägen. Och man träffar andra människor i samma sits.
Eller har du några bättre råd?
