Men jag ville ju bara att du skulle få det allra bästa

Barn som driver rättsprocesser. Ha ha. Klart man inte kan stoppa klimatförändringar genom att gå till domstol. Det fattar ju vilken vuxen dummer som helst.

Men det fattar inte Jaime Lynn Butler, Ashley, Kelsey och de andra. Inte heller Nelson Kanuk, vars hem bit för bit rasar ner i floden. Typiskt barn att tro på ett rättssamhälle.

De här barnen demonstrerar mot en utebliven cykelväg. Några vuxna har hjälpt dem. 

Allvarligt talat: Hur kommer den generation som föds nu se på oss vuxna om tjugo, trettio år? Kommer du våga se dina egna vuxna ungar i ögonen och säga:

"Men, vad kunde JAG göra? Jag var ju bara en liten, liten person. Jag hade så mycket annat att bekymra mig över."

Rada upp dina prioriteringar på en lista. Håller den som framtida försvarstal?

Men kan du inte bara slappna av och unna folk att ha lite roligt?

I alla kriser finns det faser. Fas ett är förnekelse. Nu är det dags att våga utforska nästa fas: Ilskan.

Ilska drabbar ofta budbäraren. Människor gör vad som helst, nästan, för att fortsätta kunna vara i förnekelse, vare sig det gäller ekonomi, energi eller klimat. Man säger upp relationer, blir öppet aggressiv, stänger av, blir demonstrativ i sitt ointresse. Det kan kännas...lite tungt.

Ilskan dyker inte bara upp hos folk där du kanske redan på förhand kunde förutse att de skulle ha svårt att ta till sig jobbig information.  Ilskan dyker också upp hos de redan miljövänliga, de goda och de snälla. Den dyker upp bland en del av dem som genom sin självbild redan är "på den goda sidan". De vill gärna vara kvar där (försök prata med Miljöpartister om deras flygresor bara, så får du se)

I all annan typ av krishantering säger experterna att du helt enkelt ska acceptera ilskan. Men risken är att du blir rätt ensam där du går och hanterar och accepterar andras ilska. Det blir inte så kul.

Vad ska man göra då?

Man kan bli passivt aggressiv tillbaka, säga "Jag förstår att det där är jobbigt för dig att höra", eller "jag hör vad du säger". Båda alternativen stänger av kommunikationen eftersom du försätter dig i ett överläge.

Man kan - om man har en ängels tålamod- lyssna på när folk lägger ut texten om varför allt kommer att ordna sig av sig självt. Det är säkert bra. Jag äger tyvärr inte ett sånt fantastiskt tålamod.

Det jag tror funkar bäst är att skapa lite nyfikenhet. Ingen vill vara ställd utanför, bli undanhållen information. Att få andra människor att uppleva att "just nu händer det något - och jag är inte med där det händer" - det kan vara ett bra sätt att skapa nyfikenhet på.

Jag brukar säga till folk att de inte ska läsa min blogg. "Den är nog inget för dig".

Sedan är det förstås så att alla har olika intressen och ingångar till det här området. Någon är bara intresserad av sina bostadslån, andra av vattenskador i källaren - ytterligare någon av livsmedelsförsörjning. Förr eller senare kommer det dyka upp information som nuddar vid deras intressen, även om det så bara rör tillgången till kosmetika 2050. Då gäller det att inte bli bitter och arg och sur tillbaka.

Och kanske också komma ihåg att det här är inte din privata mission - det är inte deras frälsning du är ute efter. Vill de inte, kan de inte. Så är det bara.

Har ni bra sätt att hantera ilska på får ni gärna tipsa mig.