Grönt dunster

"Grönt är en lugnande färg, grönt förknippas med vår och sommar och grönt eller rättare sagt smaragdgrönt är årets färg från Pantone."

Smaka på ordet: "Omställningsprocess". För min del gick den från förnekelse till rå ångest och därefter till ett starkt behov av att försöka kontrollera det okontrollerbara, framtiden. De bilder jag kunde göra mig var många. Framtiden skulle bli si, eller så - och om jag bara visste tillräckligt mycket om allt så skulle jag kunna...

Kunna vadå? Komma ut som en vinnare på andra sidan?

Om jag vet var man ska bo (Sveg!), hur man ska göra (odla!), vad man ska samla på sig av (skog!) och vad man ska göra sig av med (skulder!), då kommer jag (och min familj) gå hel ur det här.

Om jag bara berättar för alla andra vad som kommer hända (översvämningar! erosion! samhällets sönderfall!) så kommer de också gå hela ur det här.

Och så, i somras, blev det plötsligt bara tyst. Kanske beror det på att ett företag vill utvinna gas precis intill Korpskog på Öland, eller så beror det på att jag plötsligt hade kommit upp i så många variabler i omställningsprocessen att jag var tvungen att välja ut några. Min analys stannade vid de som jag själv kan påverka här och nu: Jag ska se till att jag är frisk och stark och att familjen har så stort ekonomiskt utrymme som möjligt så att vi får ett ökat handlingsutrymme framöver.

Så jag jobbar och tränar. Så tråkigt. När jag istället skulle kunna skriva om att just nu har delar av Mexico fått en hel årsnedebörd på en vecka - och att Kramfors har fått två månadsnedebörder på några dygn. Och att det inte kommer bli någon snö i Sälen i framtiden, så att man ska lösa det lilla problemet med konstgjord snö.

Men sånt betyder ändå ingenting. Vi kan inte kontrollera framtiden det minsta, trots denna kunskap. Det enda man kan göra är att hålla sig stark och frisk och ha sina ögon öppna och inte tro på alla som försöker slå grönt dunster för våra ögon med lättköpta lösningar. (elbilar!) Jag vill inte vara en av dem.

Det är inte mer kunskap vi behöver. Nu är det upp till konstnärerna, poeterna, författarna att med andra ord och bilder försöka påverka den stora majoriteten. Eller behöver du en rapport till?

Sista brevet till Sverige

"Jag tyar icke mer, Karl- Oskar". Det är Kristina som säger det, i "Sista brevet till Sverige". Och jag som alltid trott att det var Raskens Ida som sa det.

Ida säger till Raskens att hon visst orkar.

"Tya" är småländska för "orka". Och orka, det ska man. Min farfar och farfars bror brukade peka på stenröset i hörnet av åkern. Där låg de, sten efter sten staplade till en enorm, halvt nedfallen pyramid. Det var farfars far som bände upp varenda en av dem och släpade bort dem till hörnet. 

Idag ägs gården av den lilla steniga smålandskommunens enda nationaldemokrat. Jag var där och hälsade på för några år sedan. Hela sovrummet var täckt med underklädesbilder rivna ur H&M- och Elloskataloger. Annars var det mesta sig likt. Han hade inte målat om och renoverat. Lämnar sällan gården. Reser definitivt inte på all-inclusivesemestrar. Även gammelskogen står kvar utanför. Alldeles mossig och fylld av hemligheter.

Jag gillar honom inte. Men han är utan tvivel inte en av alla dem som är "vi" med Björn Wiman i dagens DN. 

"Harald Welzer har i flera av sina böcker sett hur krigets likgiltighet går igen också i andra kriser. ”I verkligheten handlar människor som de tror att de förväntas handla”, skriver han och hans medförfattare i ”Soldater”.
I den största framtidsfrågan av dem alla har detta än så länge inneburit att vi ser vad som händer – och gör ingenting."

         Björn Wiman, DN 130317 

Kanske blir det en bra artikelserie. Men jag är hjärtligt trött på detta enorma "vi" som vi alla ska knuffas in i. Så länge jag är "vi" med Björn Wiman och alla andra så kommer det vara helt okej att fortsätta inte göra något. Jag tyar inte. Orkar inte längre. Det är dags att bli moralisk.

"Vi" är de rika. "Vi" är den besuttna medelklassen och dem vi vill efterlikna. "Vi" är de intill vansinnets gräns konsumtionsbesatta. "Vi" har för mycket pengar och för lite fantasi och kreativitet. "Vi" är inte socialbidragstagarna, tiggarna, de i utkanten positionerade. "Vi" är inte de som är bra på att hushålla med begränsade resurser. Ju mer man tänker på det är "vi" en grupp man inte vill tillhöra.

Men nästan alla nyheter, all reklam och alla politiska budskap riktar sig till detta "vi".

Det är dags att lyssna in i tystnaden.

             Tvättmedelsreklam från förr- i -tiden. Det är här modernismen börjar. Och missnöjet.

Elpriser och omställning - enligt Svenskt Näringsliv

"När det finns utländsk efterfrågan och det svenska elpriset är lägre än det på kontinenten, exporterar Sverige istället el, vilket påverkar elpriset uppåt. Under 2012 och 2011 har Sverige exporterat mer el än vi importerat. År 2010 importerade Sverige mer el än vi exporterade."

         Marknadsläget 130228, Vattenfall 

Idag hade jag tänkt skriva om elpriser. Om hur elpriserna bara stiger i den delen av Europa där krisen breder ut sig. Om hur folk i Grekland inte har råd att betala sin elräkning längre. Om hur hela Bulgariens regering avgått på grund av elpriserna. Om den hemlösa kvinnan som jag intervjuade i lördags. Hon som i Rumänien lever ett liv helt utan el, idag 2013.

Men så läste jag Svenskt Näringslivs nya rapport om hur svårt det blir för industrin att ställa om. Faktiskt omöjligt, om de får säga det själva. Jag läste att våra elpriser kommer vara dubbelt så höga år 2050 om vi envisas med att ställa om till fossilfritt.  Men det finns så mycket att läsa där, så jag bara länkar till rapporten.

Hangover

"Mänsklighetens historia visar oss, att godheten är stadd i oupphörlig tillväxt. Idén om godhet och kravet på godhet intar genom årtusenden allt större plats i människornas föreställningsvärld och samhälle"

          Willy Kyrklund "Om godheten" 

Bilden sägs föreställa miljöhjältar. 

Nykterhet och godhet är två begrepp som inte är särskilt kompatibla med varandra. Många dogmatiska övergrepp begås i godhetens namn. Man kan visst arbeta med små fattiga barn i slummen och samtidigt aktivt arbeta mot användandet av preventivmedel. Fler små fattiga, oönskade barn skulle kunna slippa födas - men icke. Och man kan visst flyga hela jorden runt varje vinter och fortfarande säga att man vill rädda klimatet. Fråga vilken ledande, miljöengagerad politiker som helst.

Det första steget mot varaktig förändring sägs vara att erkänna att man har tappat kontrollen över sitt beteende. Att man är beroende. Och vi är alla oljedopade missbrukare. Det går inte ens att försöka hålla sig riktigt nykter. Den självupplevda godheten är bara stort hinder mot tillnyktring.

Vi behöver inte fler människor på den goda sidan. Vi behöver fler människor som erkänner sitt aktiva missbruk och vidtar åtgärder för att ställa om. Och som väljer politiker som erkänner sitt eget missbruk. Inte med ett koketterande, utan med en djup inre önskan om att hjälpa sig själva och hela landet att nyktra till.

Men först: En rejäl baksmälla.

En orolig själ

"Studier visar att cirka 25 procent av svenska kvinnor och 15 procent av männen har psykiatriska besvär som till exempel oro eller ångest. Det motsvarar runt 1,4 miljoner människor. Det är det fler kvinnor än män som har dessa besvär."

             Livlinan, "Psykisk ohälsa är vanligt" 

Ensam är inte stark. Ensam är orolig. Var har du dina medspelare? 

Det finns onekligen mycket att oroa sig över för den som är intresserad av att förstå stora samtids- och framtidsfrågor, vare sig det gäller energifrågor eller tankar om ekonomi, livsmedelsförsörjning, krisberedskap eller klimat. Men om man på grund av sin oro inte orkar vara en närvarande och hyfsat glad förälder, ja, då betyder all denna omsorg om framtiden ingenting. Vi ska ju ha det bra idag också.

"Din oro över framtiden får inte övergå i sådan ångest att den blir funktionsnedsättande", säger de psykologer som jag har intervjuat. Så; hur orolig är "lagom" orolig? En känsla av sammanhang kan minska din oro till en mer greppbar nivå:

• Om du får hjälp att omformulera din förtvivlan och oro på ett sätt så att den till sist kan skänka dig någon form av realistiskt och balanserat hopp. Ett hopp som skiljer sig rejält från det hopp som alla i förnekelsefasen så ivrigt talar om. 
• Om du hittar andra människor att lita på. Sådana som arbetar i din riktning och som du kan prata med. 
• Och sist, men inte minst: Om du börjar lita mer på dig själv. För varje sak du lär dig, för varje steg du ställer om, kommer du att lita mer och mer på din egen förmåga. 

Isolera dig inte. Det kanske känns lättare till att börja med, men på sikt är det enda som verkligen kommer hjälpa dig att börja göra saker tillsammans med andra som delar dina värderingar. Basta!

Under dagar när hela världen blir orolig tenderar ångesten att spilla över på nya områden. Till sist är den överallt. Men försök att dela upp din oro i

• sådant som egentligen inte alls är viktigt (vad grannen tycker om din oklippta gräsmatta) 
• sådant som du kan göra någonting åt (din konsumtion, din amorteringsnivå) 
• och sådant som inte ligger i dina händer ( tinande permafrost). 

 12-stegsrörelsens sinnesrobön är inte helt dum i sammanhanget.

Och om du som läser det här är psykolog och tycker att jag formulerat mig urbota dumt, då får du gärna hjälpa mig att göra det bättre. 

Mer och bättre åt alla

"För att vara en dystopi låter mer fritid, mer gemensam välfärd, mer produkter som håller länge och går att laga när de går sönder, som något man skulle kunna stå ut med"

           "Klimatomställning bortom business as usual" David Ekenlind Kloo, Tiden 130214

David Ekenlind Kloo kritiserar arbetarrörelsen för dess bristande engagemang i omställningsarbetet. Hans menar att en omställning kan leda till mer och bättre åt alla.  "Vi kan styra om privat konsumtion av prylar till offentlig konsumtion av utbyggda välfärdstjänster", säger  han. En tulipanaros; både klimatomställning och utbyggd välfärd. Jomenvisst.

Men varifrån ska rösterna och stålarna komma? Hur ska han lyckas rita om dagens politiska landskap av giriga, själviska, gapande fågelungar till dessa nyttiga solidariska samhällsmedborgare? Var hittar han dem som gärna avstår alla nya märkesgrejer för att köpa mer missbrukarvård, mer socialpsykiatri och bättre hemtjänst?

Jag kanske bara är neggig. Man får vara tacksam för ansatsen. Alternativet är ju alla klimatkapitalister som dyker upp. De som säger att vi - eller, några stycken, kommer tjäna massor av pengar på det här. Fast det är kanske dom som med glädje kommer ge bort allt till den offentliga sektorn?

Vår djupaste övertygelse

"Grunden för detta är en djup övertygelse om att vi måste värna den värld vi ärvt och förvalta den för framtiden."

           MUF Stockholm om miljö 

                   Sökte en bra bild på temat "djup övertygelse". Hittade troende människor,
              fotbollsbilder, skönhetsprodukter, Darwin,  diande kalvar, lekande barn.
Och en massa konsultfirmor. Den här bilden är från Google. 

"Vi är djupt övertygade om det här". Den som sade det - han var det! Men vad är egentligen en övertygelse? Den borde vara motsatsen till en trend. Våra djupaste övertygelser är ibland helt irrationella. Ofta bygger de på teman som vi upplevde som helt sanna när vi var små, som "jag är hopplös" eller "jag är maktlös". Man kan ägna ett helt liv åt att försöka få dem bekräftade. Sorgligt.

Men visst borde det finnas liknande övertygelser som styr en hel befolkning?

• Förändring måste ta lång tid. Det är en irrationell övertygelse som sprids. När vi började prata om omställning till ett fossilfritt samhälle sattes årtal som 2020 eller 2030 upp. Idag använder sig många helt ogenerat av årtalet 2050. Så lång tid kommer det att ta, för frågan är så komplex och svårlöst. Och det kommer den förstås fortsätta att vara så länge vi på gruppnivå fortsätter att tänka så. 
• Vi behöver något att lita på som är större än oss själva - gärna en ledare. Nej. Lita på dig själv istället, säger jag. Börja nu. 
• Eftersom vi har behövt alla de här prylarna som omger oss nu - kommer vi alltid att behöva dem. Vilket hån mot alla som tagit sig ur ett missbruk! Det är klart att vi kan leva bra och fullgoda liv utan de flesta av alla de här prylarna och tröjorna. 
• Det är farligt att vilja för mycket. Hur många av er som läser bloggen har kallats för "apokalypsälskare"? Upp med en hand! Att verkligen vilja ställa om - och påbörja en omställning från A till B och vidare, det kan vara nog så farligt. Nej, men det är spännande, hävdar jag. Det är inte stressande eller sjukt eller utmattande - det är kul, kreativt och utmanade för intellekt och kropp. Så det så. Och man har roligt under tiden. Kanske till och med roligare än vad andra har. 
• Ett inte-helt-perfekt liv är en katastrof. Många ägnar mer tid åt att putsa upp sina skyltfönster mot omvärlden än att leva. Sluta med det. Du blir ändå aldrig perfekt och beundrad och färdig. 
• Det som funkade förr kommer en gång i framtiden att funka igen.  Röstmagneten nummer ett. Gamla politiska förslag dammas av. Folk som en gång i tiden har haft något kan vänta i tio-tjugo år på att få tillbaka det som de förlorat. Man det kommer inte bli som 1953 igen. Eller 1972. Eller 1994. Glöm det. 
• Det finns en perfekt lösning - och den måste vi vara överens om. Näpp. Vi kommer inte vara överens om omställningen. En hel del får tugga i sig den, motvilligt. 

Nu orkar jag inte tänka ut fler irrationella övertygelser. Kanske hittar du andra? 

"The 90's" - en f.d soctant minns

"Allt är mitt - och allt skall tagas från mig. Inom kort skall allting tagas från mig. "
   Pär Lagerkvist, "Det är vackrast när det skymmer"

"0.7 procentenheter av BNP-tillväxten skulle försvinna om året om de svenska hushållen som idag inte amorterar skulle tvingas amortera. 18 000 personer skulle bli av med jobben."
  Cornucopia, 130122

 Yuppiehandboken, en bild av 1980-talet

Jag har många tydliga minnen från 90-talskrisen. Då hade jag ett vikariat som socialsekreterare i Malmö. Mottagningsgruppen tog emot samtal från medborgare som ville ansöka om socialbidrag:

- Jag vill tala med någon som bestämmer!
- Tänker du ansöka om ekonomiskt bistånd?
- Ja. Men den där blanketten som ni har skickat hem till mig, den kan bara inte stämma. Beloppen är ju löjliga. Ingen kan leva på så lite pengar! Och detta med "andra realiserbara tillgångar, är ni inte kloka? Jag måste ju ha min bil. Och jag har höga lån på huset.

En halvtimme senare, efter att jag noggrant upplyst den skånske egenföretagaren om hur samhällets yttersta skyddsnät fungerar, föll han i gråt. Och han var inte den ende. Det hände flera gånger per dag att förtvivlade människor grät i telefon. Inte de som var fattigast, de visste ju redan hur allt fungerade. Det var de som hade levt gott, men som inte klarade av krisen som grät.

Om vi alla tvingas amortera våra bostadslån minskar självklart hushållens konsumtionsutrymme. Då köper alla mindre av det som inte är absolut nödvändigt.  Egenföretagaren märker av det här långt före den med statlig anställning. De som har anställning inom områden som PR, reklam och marknadsföring är extra utsatta. Många av de företagare jag pratade med då hade arbetat inom det området. Kanske hade ytterligare några varit frilansjournalister, som jag är idag.

Blir man av med jobbet kan man inte klara av bostadslån på 3-4 miljoner. Så är det bara. Även om du har A-kassa, så ligger ersättningstaket på 18 700 kronor. Långt från de 40 000 kronor i månaden som den som blivit av med jobbet kanske tjänat. Om du ens är med i A-kassan. I vilket fall som helst är det lätt att brista i gråt när man tvingas ställa om alldeles för fort.

Så många gråtande människor vill vi inte ha. Gråtande människor röstar säkert fel. Därför kan vi inte tvingas amortera på våra lån. Iallafall inte förrän en bra bit efter valet 2014. Om ens då.

                                                 Joggingbarnvagnen. En bild av 2000-talet

Enslingen på skäret

" If they left an intellectually alive place for Rural Nowhere, they get lonely. They get resentful. They start to look back at all of their colleagues and neighbors, the “Sheeple,” that continue to rake in decent salaries and take in decent cinema, without driving a few hours. They feel increasing disdain and then increasing hostility."

          Kathy McMahon, "Saying goodbye to tomorrow"  121220 

                                           bild lånad från www.dixiespace.com

Vad händer i en människa som plötsligt inser att den civilisation vi är en del av gör att vi lever fullständigt ohållbara liv?

Om personen är någorlunda intellektuellt hederlig mot sig själv, så ställer hon förstås om. Bit för bit. Man gör det man kan.

Men det räcker plötsligt inte! Nu är det bråttom. Vi är många, många som nästan omedelbart istället börjat se oss om efter ett hus på landet  - som ett första steg. Staden är hemsk. Vi måste köpa en gård. Nu. Var?

Att börja där, är att vara rejält ångestdriven. Man vill helt enkelt fly från allt det som man upptäckt är dåligt. Det kanske blir lättare, enklare att göra rätt val någon annanstans, fast att man fortfarande är samma person?

Jag är glad att jag inte fick min man med mig på att göra en omedelbar, panikartad flytt. Isåfall hade vi kanske befunnit oss precis där, där Kathy McMahons berättelse startar:

"For some, they start to miss their “old life,” that “yesterday” that they abandoned with conviction. For most living in this “yesterday,” they weren’t nearly as wastefully as others. They were already living lean, using a fraction of resources compared to the average person in Western Civilization. And they, themselves, are products of this Civilization they’ve come to critique. They are writers, intellectuals, scientists, and professionals. They often leave culturally rich environs to move to remote locations known for, well, known for nothing in particular that most people care very much about. Let’s call that location “Rural Nowhere.” Then they wait. And wait. And wait."

           Kathy McMahon, "Saying goodbye to tomorrow" igen

Bilden på verandan. När jag väl sitter där, vill jag sitta där nöjd och glad. Jag vill inte bli bitter. Jag vill hellre ha en katt i knät än ett laddat gevär.

Men hur gör man rätt saker i rätt ordning? Hur orkar man ta in mer och mer information utan att vilja rusa iväg precis efter att man har förstått den?  Jag vet inte.

"Vad kan jag göra, då", frågade en vän. "Amortera, träna och älska", svarade jag. Och jag är rätt nöjd med det svaret. Vi måste inte alla köpa dåligt rustade gårdar på ställen i landet där vi inte känner någon. Inte precis nu. Men vi behöver arbeta i riktning mot att minska våra skulder. Om man ska orka ställa om måste man hålla sig stark och frisk. Och man behöver vara rädd om sina relationer. De man har. Har man sedan en normal nyfikenhet på livet så passar man väl på att lära sig lite andra nyttiga saker på vägen. Och man träffar andra människor i samma sits.

Eller har du några bättre råd?

Beteendeförändringar - hur svårt kan det vara?

"Bonden tycks ju vara det nya svarta. Undergångspräglade gröna-vågengrupper som odlar en livsstil med självhushållning poppar ju upp här och var ute i landet"

             Catia Hultquist, DN Kultur 130114 

                                          Australien på natten. Allt som lyser är eld.

Nej, säger den australiensiske fårfarmaren självsäkert - och ler rakt in i teverutan - bränderna här har ingenting med klimatförändringar att göra. Det vet han. Han har precis fått nödslakta 2000 djur. Han behöver inte ändra något i sin livsstil- och ingen annan heller. Svår hetta, med påföljande jättebrand, 2009, enorma översvämningar 2010 och 2011, men ingen ny slutsats för det.

I USA har stora områden i mellanvästern förklarats som naturkatastrofområde på grund av långvarig torka: Kansas, Colorado, Oklahoma, Texas.

"Severe heatwaves, such as those currently seen in Australia, are expected to become many times more likely in coming decades due to climate change. Extreme heat led to 2012 becoming the hottest year in the US on record and the worst corn crop in two decades.
New research, which used corn growing in France as an example, predicts losses of up to 12% for maize yields in the next 20 years. A second, longer-term study published on Sunday indicates that, without action against climate change, wheat and soybean harvests will fall by up to 30% by 2050 as the world warms."

          "Global food crisis will worsen..."  The Guardian 130113

I dagens DN skriver David Brooks (inte på nätet) på ledaruppslaget under rubriken "Så funkar människan" om beteendeförändringar. Hur uppnår man dem? Inte genom att påpeka att folk gör fel,
konstaterar han. Utan genom att påpeka att alla andra (eller väldigt många) gör rätt. Där faller ju hela inriktningen på min blogg, som är rätt dystopisk. En mer positiv framtoning vore bättre.

Om jag berättar om alla jag känner som gör rätt saker, då kommer fler göra rätt saker. Därför vore det ju bättre att bara skriva om självhushållning, så att det med tiden blir omöjligt för journalister som Catia Hultquist ovan, att ha en marginaliserande syn på folk som ställer om. De/vi är inte få. Snart är det hon som är den enda på sin gata som lever på det gammalmodiga, postmoderna sättet.

Det där glappet mellan kunskap och beteende. Det bara växer och växer. Jag tänker ofta på det. Att det inte räcker med de förändringar vi redan ser. Vi måste ha fler bevis. För vad?

"Människan är ett litet, omoget, barnsligt djur som bara vill ha kul och som hela tiden sneglar sig över axeln för att se vad andra gör", sade en vän. Jag tror hon har rätt. Hur når vi det lilla, barnsliga djuret med information? Det är väl, typ omöjligt?

Jag behöver en filosof!

Nymedeltiden

"Jag måste nämna de irländska hästarna. Första gången jag läste om dem var i en tidningsnotis. Hur den ekonomiska krisen har gjort att irländarna inte längre anser sig ha råd med hästar och istället öppnar sina stall, låter hästarna springa. En undersökning visar att det finns omkring 20 000 vilda hästar på den gröna ön. Det är en sådan vacker och brutal bild av ett samhälle i upplösning." 

  Ronnie Sandahl Höglund, krönika i Aftonbladet 130101 

2013. Vad ska vi kalla den här tiden för? "Postapokalyps" är så uttjatat. "Nymedeltid" föreslog en vän. "Bara en massa skådande efter järtecken och full koll på vädrets alla växlingar, vilka är alltmer nyckfulla" Ja, nymedeltid, inte mig emot. Många har nog känt sig lite medeltida när de försökt berätta för en oförstående omvärld att jorden faktiskt är rund.  Det är inte roligt att gå runt och vara upplysningstid flera årtionden i förväg. Postmodernismen, med sin medföljande relativism, var så enkelspårig och trist. Jenny Maria Nilsson har träffsäkert beskrivit den på sin blogg:

"Simon Blackburn, som lanserat kvasirealismen, har gjort en utmärkt beskrivning av relativism. Om du skjuter prick med pilbåge på en stor ladugårdsvägg och i efterhand, varje gång, går fram och målar ett bullseye kring pilen, då har du inte hittat ett sätt att träffa rätt varje gång utan du har avskaffat möjligheten att någonsin träffa rätt. Om du menar att sanning är det du säger att det är, så har du inte hittat ett sätt att alltid ha rätt utan du har avskaffat möjligheten att någonsin ha rätt."

Vi befinner sig i en tid där alla kan ha rätt, hela tiden. Särskilt de resursstarka. De kan ha jätterätt även om de har jättefel. Under tiden som vi alla har jätterätt var och en för sig, så förskjuts samtidsandan bort från det pigga och glada 00-talet, där "för mycket inte var nog" - till mörk och dyster framtidspessimism. Vi behöver inte ens åka till Italien, Spanien eller Grekland för att se att REA-skyltarna numera finns året om. De finns här också. Chiara Valerio är den tredje författaren som i DN Kultur på ett utmärkt sätt skildrar den europeiska krisen. Hennes beskrivning av tiden är den här:

"Apokalypsen är tidens slut och när tiden tar slut så är det vansinnigt - och även onödigt och lättsinnigt- att tänka på morgondagen. Morgondagen finns inte. Varför då skapa den? Varför planera ett "efteråt" som ändå inte kommer existera? Varför tänka på socialförsäkringar, daghem, hyresstopp, skolreformer och trovärdiga budgetar? När allt ändå tar slut? "

Det ord som oftast förekommer i artiklar om framtiden är "tro". Vi ska tro på den. Någon ska ge oss tron. Som om vi sökte en frälsare. Tro klingar så illa i världens mest sekulariserade land. Det är något vi kan förpassa till julottan och sedan strunta i. Låt gärna än den ena nya debattören efter den andra prata vidare om behovet av framtidstro. Men sätt själv igång under tiden. Tro inte än det ena eller andra, utan gör dig och din familj till robusta omställare. Det är bara att kavla upp ärmarna. Framtiden stavas g ö r.

Att inte tro på konsumtion är jätteskumt

"Dagens överlevare är ofta en variant av gröna vågen. Människor som vill leva av naturen och inte vara beroende av samhällets konsumtion och strukturer. De gräver egna brunnar och odlar egen mat. De misstror samhällets möjligheter att hjälpa dem i händelse av svåra kriser."

                 Fakta "Preppers", SvT:s hemsida. 

Mamman till den unge mannen som mördade en massa småbarn på Sany Hookskolan var inte bara stormrik, en hängiven lärare (som egentligen inte behövde arbeta), förtjust i Chardonnay och extremt vapenintresserad. Hon trodde dessutom på en snar ekonomisk kris. Hon odlade egen mat.

Det där är skumt.

Fast alla andra unga män som har skjutit ihjäl andra skolbarn i liknande situationer hade inte mammor som trodde på en snar ekonomisk kris. De hade mammor som shoppade på som vanligt. Just saying.

Är du central eller perifer?

"- Min man är så trist, han pratar bara om varsel, eurokris och undergång nuförtiden.
  - Gud, så tråkigt, det skulle göra mig tokig."

                  avlyssnat samtal, två medelålders medelklasskvinnor på tunnelbanan

                             Svensk landsbygd. Folktomt och vackert. Soligt. Så vill vi se det. 

Idag har DN Kultur en lysande artikel av den tyska författaren Julie Zeh. Rubriken är "En timme från Berlin är krisen konstant".

"Familjen H åker sällan och handlar. Tvättmedel, tandkräm, någon gång en flaska kryddat brännvin. Cigaretter köper de svart. Allt annat gör de själva eller byter till sig i byn. Livsmedel, byggmaterial, tjänster. Det spelar ingen roll om det handlar om en trasig bil, ett tak som måste läggas om eller ett badrum som ska kaklas- man hittar alltid någon som kan fixa det."

               Julie Zeh, DN 121217 

Julie Zeh beskriver en plats bara en timmes väg från storstaden, ute på den tyska landsbygden. Det är inte Grekland, konstaterar hon. Det är hennes grannar. Artikeln får mig att börja fundera över begreppen perifer och central. Är hela eurokrisen bara en storstadskris? En medelklasskris?

                            Medelklassens dröm om landsbygden. Pittoreskt. Så vill vi ha det. 

Självklart kommer en kris sippra sig genom hela samhället. Men vissa delar av samhället är redan bättre förberedda än andra.  Jag saknar de svenska skildringarna av den här sortens landsbygd. Oftast när de syns, så handlar det om att beskriva offer. Stackare - som inte har lyckats ta sig därifrån. Vi skriver gärna om lågutbildade, helst arbetslösa människor. Skriver vi om högutbildade så är det alltid folk som pendlar därifrån. Eller som har downshiftat. Det är alltid de centralt placerade journalisterna, som jag själv, som tittar på de perifera.

Sån tur att de bästa omställningsbloggarna alla bor på landsbygden och bidrar med träffsäkra skildringar av oss sårbara, ängsliga storstadsbor.

”Hur man klarar arbetslöshet? Man ser till att jaga så mycket som möjligt, fylla frysen med vilt, arbeta så mycket svart som möjligt och vänta på bättre ­tider”

                citat ur filmen "Bröllopsfotografen" 

                            De socialrealistiska reportagens bild av landsbygden (mitt eget)
                           Gunnel i hemtjänsten på norra Öland hjälper lantbrukaren och   
                           fattigpensionären Åke. Han orkar inte ta sig ur sängen för att 
                           elräkningen är så fruktansvärt hög. Han vågar inte ens öppna kuvertet.

I fortsättningen tänker jag titta på alla artiklar som skrivs om kriser och bostadsbubblor med nya glasögon. Är det här en kris för Gunnel i hemtjänsten på norra Öland? Är det en kris för fattigpensionären Åke? Eller är det bara en kris för mig och mina grannar? Deras RUT-städerska står  just nu utanför mitt fönster. Hon röker och pratar på ryska i sin mobiltelefon.

Är du själv central eller perifer - och hur påverkar det din syn på vad en kris är?

Uppdatering: Även fortsättningen på artikelserien, om krisens Spanien, är minst lika bra. Läs!

Tack, snälla Fortum!

Detta har hänt: Under de senaste två veckorna har vi haft tre strömavbrott här i Bagis. I Hökarängen har en av mina bonusdöttrar haft fyra. Därav detta tackbrev till Fortum. 

              Det här är vad jag och flera av mina radhusgrannar numera går och drömmer om



Hej Fortum!

Jag vill bara passa på att önska God Jul - och tacka för strömavbrotten. Nu tänker ni att jag är ironisk, men det är jag inte. För de senaste veckornas upprepade strömavbrott har för oss här i Bagis varit en nyttig spark i baken till att, på allvar, påbörja en omställning.

Vi vill vara bättre förberedda nästa gång det händer. Och det kommer vi verkligen vara! Stackars alla i Danderyd som inte har fått öva sig. Fast - det gör ju inget, de kan säkert bli undsatta med helikopter om det skulle behövas. De klarar sig nog. Men vi, vi räknar kallt med att hjälpa oss själva.

Det är nästan så att jag vill prata om de senaste veckorna i former av IS /(tiden innan strömavbrottet) och ES (efter strömavbrottet).

Innan strömavbrottet fanns det nästan ingen här som ville prata med mig om behovet av batteriradio, eller om vevbara ficklampor. Jag kände mig rätt knäpp, faktiskt. Att man har väldigt många stearinljus hemma är inget att skryta med på Facebook. Det verkar bara - udda. Efter strömavbrottet kan man slå sig i slang med vemsomhelst och prata spritkök. Och vedspis! Tänk att bara tre-fyra timmar utan el kan få oss så...beredda.

Vi är redo för ett längre avbrott nu. Och om jag får önska mig något till jul, så vore det ett helt dygns avbrott, helst under juldagen när alla har släkten på besök och kalkonen i ugnen. Hur är era kommunikationer med andra elbolag? Kan ni vidarebefordra min julönskning även till resten av landet? Även till riksdagshuset, precis innan julavslutningen?

Återigen; tack för den fina presenten - och skicka den nu vidare till andra större städer.Vi behöver alla en lagom kris att få öva oss på. Inget är bättre än elavbrott.

20 skäl att inte ställa om just nu

"Om du visste hur mycket JAG har att göra, då skulle du inte fråga om så dumma saker som omställning." 

1 Klimatfrågor är viktiga - men andra saker är viktigare, som
a att jag hinner med allt jag ska
b den ekonomiska krisen. Därför får vi offra klimatet.

2 Jag delar din uppfattning - men det är inte mitt ansvar
a för jag är befriad från ansvar. Jag jobbar ju för miljön och måste därför fortsätta flyga och köra bil
b teknologerna ska först skapa klimatvänlig teknik, sen hjälper jag till.
c det är politikerna som ska se till att vi lever mer klimatvänligt
d det är massmedia som har ansvaret för att inget händer
e det är systemet som styr - vi människor kan inte göra mycket

3 Det är ingen idé att börja
a för alla måste ändå göra allt samtidigt
b för ingen kommer ändå se vad jag gör

4 Det är ändå bara en droppe i havet, så därför kan jag strunta i att bli mer miljövänlig den här gången

5 Allt det där är viktigt, men
a man ska inte vara negativ
b man har rätt att slippa skuldkänslor
c man får inte lov att moralisera

6 Vi är redan så miljömedvetna - problemen är så gott som lösta

7 En omställning kräver ett mer helgjutet, moget samhälle - och vi är inte mogna än

8 Det går ändå åt pipan! Jag är pessimist!

9 Jag har inget val, jag MÅSTE leva som jag gör

10 Något måste vi väl få unna oss?

11 Jag vet alldeles för lite

12 Ditt skäl?

Under året har jag diskuterat med många underbara människor. En av dessa är en psykologilärare från Göteborg som heter Inger Jonsson. Det är hon som har sammanställt alla de här argumenten. Hon har också beskrivit hur man ska bemöta dem. Berätta vem du är så ska jag bemöta dig!

Att förändra världen eller sig själv

"Både pessimism och optimism är åskådarsporter. Vi befinner oss i en enormt allvarlig situation som vi måste hantera. Jag vill göra allt jag kan"

                         Pella Thiel i DN, 121212 

"Jag ska flyga till London över dan för att äta lunch med några väninnor - sen flyger vi hem igen, lite crazy, sådär"

                         en bekant berättar 121212 

                                              Bild på bilkö lånad från Supermiljöbloggen

Det finns en rätt stor diskrepans mellan tanke och handling. Iallafall hos mig. Det var väl därför som jag slentranmässigt kunde rösta på Miljöpartiet under tjugo års tid  - och hoppas på att dom skulle fixa lite hårdare regler, så kallade styrmedel, som ju skulle omfatta även klimatlata människor som mig själv.

Det fungerade inte.

Även om jag har bättrat mig idag - hur stor skuld får jag, som före detta klimatlat, placera på andra för deras agerande? Ingen alls, säger samhället. Men jag blir ju både förbannad och besviken. Det är en av de saker som jag har mest diskussioner med min man om. Mitt inte-så-konstruktiva sätt att, enligt honom, hemfalla åt privatmoral när allt borde handla om samhällsomställning på ett politiskt plan. Privatmoral, det är fult det. Politik, det är fint det.

Men jag tror ju inte på politikens möjligheter längre! Då står jag ju ändå där med min tvättade hals och otvättade byk. Det som återstår att påverka, eller snarare förbereda, är mig själv.

Utan att moralisera över andra som inte förbereder sig alls. Iallafall inte nu. Iallafall inte märkbart.

En vän ringer mig från flygplatsen. Hon ska flyga inrikes. Vi har haft långa diskussioner om inrikesflyget. "95 % av de som flyger inrikes är män. Det kan du skriva på din blogg", säger hon.
"Männen flyger inrikes, kör bilen i storstan och äter mest kött", säger jag till min man (käckt privatmoraliskt). "Ja, men snart är ni jämställda där också", svarar han. Precis som med övertiden, spriten och tobaken.

Ja, snart kan vi alla flyga till London för en snabb lunch. Det kostar ingenting.

Hur förhåller du dig till privatmoral? Får man moralisera? Hjälper det? Vad hjälper, då?

Money for nothing

"Sverige tar matchen" är en ny sajt från Svenskt Näringsliv. Den känns ungefär lika fräsch, insiktsfull och nyskapande som teveprogrammet Dansbandsmatchen. Har det egentligen hänt någonting hos Svenskt Näringsliv sedan sjuttiotalet? Man undrar.

Eller - är det så att Svenskt Näringsliv plötsligt har förstått att skattepengar går till - välfärd - och vill berätta det för oss?

Vad VILL de? Jag har en smygande känsla av att de nog vill förbättra företagens konkurrenskapacitet genom minskade avgifter och skatter. Har de inte fått precis det under de senaste sju åren? Och varför blomstrar inte välfärden redan i form av nya sjukhus längs med Norrlandskusten då?

Det hade varit mer intressant att få se hur Svenskt Näringsliv tänker sig att vi ska hålla kvar konkurrenskraften när vi inte längre har tillgång till billiga fossila bränslen till transporter. Deras femtioårsprognos ser jag gärna på film. Den är säkert också underhållande.

Titta gärna igenom alla filmerna på sajten och fundera på om inte Svenskt Näringsliv redan har lite för mycket pengar att göra av med.

Ett vrål från avgrunden

                                               "Rädda klimatet - offra inte våra barn"

                                                        http://foraldravralet.se/

                                                 Bild lånad från Föräldravrålets hemsida

För ganska exakt ett år sedan fick jag e-post från en vän. Hon skrev så här:

"Jag har sådan fruktansvärd klimatångest och begriper inte varför inte alla har det. Varför inte alla agerar, reagerar, protesterar. Senast 2015 måste utsläppen börja minska, om detta är alla ganska överens. Om vi vill klara tvågradersmålet. Som det ser ut nu klarar vi inte tvågradersmålet.  Som det ser ut nu går vi mot en ökning på 4-6 grader under detta århundrade. Det innebär att mer ca 95% av allt liv på jorden dör. På riktigt. När våra barn är gamla och våra barnbarn unga. Vid 3-4 graders ökning går det förmodligen inte att vända tåget även om vi vill. Förstår folk detta? Varför har inte alla dödsångest? Jag begriper inte riktigt det."

Som ni ser så var min vän tidigt informerad om det som Världsbanken för någon månad sedan lät alla andra förstå. Min väns fråga slog mig rakt i magen den där dagen i december. Julhandeln blomstrade, alla tindrade och jag gick där och tänkte på död och svält och krig.

Hade jag gått här och väntat på att politikerna skulle fixa klimatfrågan åt oss - och så hade de inte gjort det? Först fick jag samma otäcka, förlamande ångest som hon beskrev.

Idag har jag har inte ångest längre. Det här blev ingången till mitt personliga omställningsarbete. Jag är inte trött och förlamad - jag är oroad och arg. Och jag har hittat andra oroliga och arga föräldrar - i "föräldravrålet". Du kanske också är en sådan? Eller så har du andra ungar i din omgivning som du verkligen gillar och vill vråla för.

Det skadar ingen att vi låter svenska politiker förstå att vi inte är nöjda med deras arbete. Att vi bara väntar på deras omställning.

Om lycka

“The Constitution only guarantees the American people the right to pursue happiness. You have to catch it yourself”
Benjamin Franklin.
  

“Most folks are about as happy as they make up their minds to be.”
Abraham Lincoln

                                               Lyckliga, lediga dagar, Öland, förr-i-tiden. 

"Vad gör dig lycklig?" Det har forskare frågat människor i över 35 år. Det är ett ganska genomtröskat område - och varje gång en ny rapport publiceras, så uppmärksammas den. Vi gillar att fokusera vid lyckan. Den gör bra rubriker: "Svenskar olyckligare", "Gifta män lyckligare än gifta kvinnor", etc.

Två faktorer är alltid viktigast: Familj och inkomst. Man vet att lyckan ökar upp till en viss inkomstnivå. Därefter ökar den inte lika mycket längre. Den som tjänar lite blir mycket lyckligare av några kronor extra än vad den som tjänar mycket blir.

"As the public becomes increasingly worried about climate change, overall happiness scores will decline. Of course, this will only be true to the extent the public is aware of and concerned about climate change."

                Cohen and Vanderbergh, "Resources for the future"

Okej, vi kommer att bli olyckligare av att få reda på vilka förändringar mänskligheten står inför. Kanske allra mest av att se vår egen del  i dem. Att få vetskap om de svårigheter vi står inför skapar ångest. Att ställa om - det skapar istället ny lycka:

"Den form av spirituell förändring som lyfts fram innebär en övergång från en materialistisk konsumtionskultur mot ett ökat fokus på altruism, samhörighet och en starkare naturrelation. Även denna princip har potential att främja mänskligt välbefinnande eftersom vi blir lyckliga av empatiskt beteende, starka sociala relationer, känna samhörighet med naturen och eftersom en konsumtionskultur bidrar till en förödande form av psykisk och social stress i kampen om social status."

        Erik Edquist, "En lycklig omställning av Sverige",  Uppsala Universitet 2012

Det där låter lite väl mycket som ett utdrag ur Miljöpartiets partiprogram för femton år sedan, även om det säkert är sant. Bäst att fråga en gång till. Vad - i omställningsprocessen- gör dig lycklig? 

Tycker du som jag, tycker du som jag, så gör vi det en annan dag

         

"Människor blir galna i grupp - och återfår sansen långsamt och var och en för sig"

                             UR Play: Systemfel som hotar världen

"När du inte svarade i telefon gick jag in på din blogg istället - och fick klimatångest"  

                            SMS från en vän  

Vad är ångest? Smittar det, som vinterkräksjuka?

Riktig ångest försätter oss först i ett kamp/flykttillstånd som sedan lätt övergår i passivitet och trötthet. Det är jobbigt att ha ångest. Ångesten kan bero på en överhängande fara, men måste inte göra det. Den kan handla om kvardröjande rädsla från sådant som redan tidigare har hänt och den kan vara fullständigt rationell på grund av den information du får. Klimatångest är ett synnerligen dumt uppfunnet begrepp i det här sammanhanget. Det är på samma nivå som tentaångest.

                                               Nina Hemmingson "Jag är din flickvän nu"

Att inse att världen, så som du nu ser den, kommer att förändras  - och det inte på något trevligt sätt, är en mycket omvälvande upplevelse. Det är naturligt att drabbas av en djup oro för sig själv, sina nära och kära och framtiden. Hur ska det gå - med allt? Den oron kan man skjuta undan och gå vidare. Man kan rycka på axlarna och kalla den för klimatångest om man vill - men ångest sätter dig inte i arbete.

Det är först när du börjar vidta några som helst förändringar av den situation du är i nu som det händer något med dig, på allvar. Att hamna i en årlig cirkel som ser ut så här: Läsa en rapport - få klimatångest - gå vidare - läsa en artikel - få klimatångest - gå vidare - se en bild - få klimatångest - gå vidare - läsa en rapport - etc - det förändrar ingenting.

Kan jag ge ångest åt någon bara genom att skriva om obekväma saker? Det hoppas jag inte. Jag hoppas att jag kan få dig att kavla upp ärmarna och börja förändra saker.

"En bekant skriver i ett mejl att "psykologisk forskning visar att den som lyckas ljuga inför sig själv är en mer övertygande lögnare också inför andra (självlögn kan därför ha gynnats av evolutionen)". Detta är lite läskigt. Om vi blir bättre lögnare inför andra om vi lyckas ljuga för oss själva och om vi kollektivt reagerar på budskapet om vår civilisationens slut. Då hjälper vi varandra att ljuga för oss själva och blir därmed ännu bättre på att övertyga andra om att ljuga för sig själva..."

                      David Jonstad, Effektbloggen 121128