Extra allt

"Frosseri är att överkonsumera något, till den punkt där den som frossar inte förmår konsumera allt utan stora delar går till spillo. Ofta syftar frosseriet på mat, men i utvidgad bemärkelse kan man även frossa i till exempel bilar eller skor. "

         från wikipedia 

"Ananas, järpe - frossa och njut
Borgare, snart är din saga slut"

"Den vrålande parnassen" Vladimir Majakovskij

Andrea Mantegna: Mars och Venus (parnassen)

"Överdådig" är ett ord som gärna används idag. Särskilt i resereklam. För idag är det, precis som "extravagant", något positivt. Att en del av betydelsen egentligen är "orimligt slösaktig" är bortglömt. Om det för några decennier sedan användes i historieböcker för att med avsmak beskriva Marie Antoinettes livsstil, så är det idag något som är eftersträvansvärt.

Det där började med milleniefirandet. Festandet skulle innehålla "extra allt". Och efteråt bara fortsatte det. Ett millenium är ju faktiskt något verkligt extra.

Men varför skulle inte varje fredag kunna få vara speciell? Räkor och vitt vin på fredagen har blivit till hummer och champagne. Skål! Endast det bästa är gott nog.

Johan Croneman beskriver träffsäkert matlagningsfrosserierna som en del av vår undergångskultur. Den som har sett ett enda avsnitt av "årets Mästerkock" vet att matslöseriet är enormt. Den gödda kalven styckas, en liten bit används och resten slängs. (något som Tv4 senare förnekar)

Och i dagens DN beskrivs omedvetet ett annat frosseri, på resefronten, som heter duga. Det är företaget Polar Quest som når ny framgång med sina resor till Svalbard. I sin reklam säger man: "Du behöver inte vara forskare, passa på du också att få se isbjörnar." Eller: Res till Afrika med Mattias Klum!

Frossaren förvandlas till en liten otäck "Dora Upptäckaren", som absolut måste se allt med egna ögon. Innan det är för sent.

Det är så smart gjort det där; att få oss att tror att vi är forskare, yrkesfotografer eller mästerkockar. När vi egentligen bara frossar och slänger bort.

För mycket är inte nog. 

Dora Upptäckeren måste absolut se allt med sina egna ögon för att förstå.

Jobs bok 2.0

”Det är väl inte utan orsak som Job är gudfruktig. Du har ju själv på allt sätt skyddat honom och hans familj och allt som tillhör honom, du välsignar allt han gör, och hans hjordar brer ut sig över landet. Men sträck ut din hand och rör det som tillhör honom, då kommer han att förbanna dig rakt i ansiktet.”

           Jobs bok, 1:9-11 

Från FB: "VILL HA! VILL HA! Eller hur, Vilma?  Mormor går genast till skoaffären och köper till dej"

En farfar eller en mormor beskriver barnbarnen som det bästa som har hänt dem. En farfar eller en mormor ser ingen anledning att oroa sig för morgondagen. De har sin klimatoskuld kvar, eller vad man nu ska kalla det härliga tillstånd där inga mörka moln hopar sig vid horisonten. De shoppar, reser och trallar vidare. Inte ens pensionen oroar dem eftersom de är fyrtiotalister och råkade komma lite bättre ut än vad min generation gör.

Jag säger till min man: "Jag avundas dem!" Det är första gången jag känner så.

Tidigare har jag mest suckat och tyckt att folk som inte fattar allvaret och tyngden i de frågor våra ungar kommer få kämpa med, de är bara korkade. Och jag har haft svårare att acceptera att far- och morföräldrar inte fattar än att unga föräldrar inte gör det.Det är inte lätt att ta till sig en massa smärtsamma fakta om framtiden när man står med den där lilla, lilla ungen i famnen.

Men så drabbas jag av en primitiv avundsjuka. Jag vill ha det som de har. Oskulden.

"Vadå, du kan väl också glädjas över dina barnbarn, det finns väl inget hinder" tycker min man.

Nej, inga hinder. De är ju alldeles underbara. Ljuvliga.

Men det är svårt att inte tänka på allt det som de ska lära sig att förlora.

Att barn under det senaste seklet har varit, kanske under första gången under historien har fått vara de där pilarna som vi skickar in i framtiden med förhoppningar om att det ska bli bättre för dem.

Jag vill ha tillbaka den känslan.

från hämmad till gränslös

"Här skapas gränslös kommunikation. Med gränslös menar vi att kreativitet och produktion går hand i hand, men också att kommunikation är kanaloberoende. Vi tror också på att sudda ut gränserna på kartan – för oss ligger Köpenhamn lika nära som Kista, Kalmar eller Kiev."

            Citat. En kommunikationsbyrå berättar om sig själva.  

"Problemets kärna är hur vi ska lyckas kommunicera med en civilisation som vi inte delar någonting med. Kommunikationens grund är ju att vi har något gemensamt, exempelvis kultur."

              Gränslös kommunikation. DIK Forum, 130206 

Gränslöst. Resande. 

The sky´s the limit! Det vet ju alla. Att slå sig fri och få utveckla hela sin potential. Att inte låta sig hindras. Det finaste av allt. Inget annat är så eftersträvansvärt.

Men var är alla de där hindren som "vi" måste bekämpa? Allt det där som stoppar oss? I våra hjärnor? Ja, så var det förr-i-tiden. När Sigmund Freud 1930 skrev "Vi vantrivs i kulturen", så beskrev han ett hämmat samhälle där försvar som bortträngning var förhärskande.

Skuld, skam, noll utlevelse. Stackars...dom. Bilden sitter kvar, men ingen som tittar på vårt samhälle idag kan säga att vi är särskilt hämmade.

Gränslös. Induktionshäll

När blev vi gränslösa? 

Tekniken har hjälpt oss. Förändringen av arbetslivet har hjälpt oss. Förflyttningen bort från manuellt arbete. Franco Berardi beskriver det i "Den arbetande själen. Att så många av oss sitter vid en dator där arbetad tid och fritid flyter samman. Nomader som hör hemma ingenstans, som kan arbeta varsomhelst. Men ändå med en unik kompetens som inte är starka armar och tålig rygg - den är kognitiv och individberoende. 

Gränslöst. Arbetsliv

Om Freuds samhälle var neurotiskt så var kanske psykoanalys ett bra botemedel. Men dagens kultur är schizofren. Det finns ingen skillnad på yttre eller inre budskap. Kommunikationen är full av double-bind. Ett bra exempel är arbetslinjen. Alla vet att vi måste arbeta. Men det finaste som finns är om man inte behöver det. Fast, de som inte behövs, de är inte värda någonting. Arbetet är norm, men sysslolösheten lyxen vi eftersträvar. Om vi tillhör den utvalda grupp som får arbeta. Därför arbetar vi inte när vi arbetar - och tvärtom. 

Vi är gränslösa människor i en gränslös civilisation där det främsta påbudet är "låt ingen begränsa dig". Ett påbud som fungerade bra för femtio år sedan, eller för fyrtio eller trettio år sedan. 

I en schizofren kultur borde budskapet snarare vara: "Lyssna inte på alla dina röster!" Begränsa dig själv. Maslows behovstrappa kan ta några steg ner igen, på andra sidan bortom självförverkligandet. Där kan begränsandet, avståndstagandet och förnöjsamheten få dyka upp som nya trappsteg. 

"Det finns ingenting i vårt psyke som hindrar oss från att utplåna oss själva" har psykologen Billy Larsson sagt. 

Precis som alkoholisten kan supa ihjäl sig och narkomanen knarka ihjäl sig kan vi lätt konsumera ihjäl oss. Och för en gränslös kultur finns bara en enda yttersta gräns: Planetens resurser. 

Mat på bordet - idag och imorgon

De klimatförändringar vi ser redan idag är resultatet av utsläpp mänskligheten gjorde för fyrtio år sedan. De resor du gör, den mat du äter och de saker du köper idag får konsekvenser i klimatet först om flera årtionden. Skrämmer det dig? Eller gör det dig lugn?

Vete. Sånt man äter. 

Harald Welzer skriver i dagens DN om klimatfrågan. Jag har läst hans böcker "Climate wars" och "Slutet på världen som vi känner den". Bra böcker. Inte särskilt hoppfulla.

- Men han säger ju att det är omöjligt att lösa det här!
Så säger min man efter läsningen av dagens artikel. Jag tänker precis tvärtom. Welzer beskriver klimatfrågan som "djupt moralisk". Det blir upp till var och en av oss. För konsumtionen är problemet.

Hur kan det vara möjligt att det är upp till mig och dig? Det blir ju nästan en teologisk diskussion: Vad är en liten människa, om Gud inte finns? Om ingen ledare i hela världen är stark nog att lösa frågan. Ja, vi kan ju sluta vänta på frälsning då.

Var ser du diskussionen om huruvida vår gemensamma omställning ska börja när vi, som land, har det ganska bra - eller om ska vi lämna över till våra ungar?

Mig veterligt finns det inte ett enda politiskt parti som vill sänka våra CO2utsläpp mer än högst fem procent. De vill allihop putta över ansvaret till våra ungar. För att de vill bli omvalda. Deras lösningar på att "bli omvald" är alla kortsiktiga: Jobbskatteavdrag, höjd A-kassa, mer ekologisk mat i skolan, eller stoppad invandring. Därför blir klimatfrågan i slutänden en rent moralisk fråga. Det står mellan mig och mitt samvete. Tyvärr. Det finns inget vi.

2012 näst våtaste året någonsin i Storbritannien. Bild: Christopher Furlong/ Getty. 

Ett annat problem är, att följden av de klimatförändringar vi ser redan idag leder till ökad konsumtion i andra länder. Taskigt väder här hemma gör att mer mat måste importeras från andra länder. I Storbritannien var 2012 ett fruktansvärt nödår. 2011 gick 90% av producerat spannmål att mala till mjöl. 2012 var det bara 10 % som dög. För 100 år sedan hade en sådan skörd lett till att engelsmännen hade dött av svält.

"Our welfare officer in Cornwall was handing out sandwiches from her car to people who had nothing to feed themselves. We are talking about farmers being pushed on to the breadline"

          "UK farmers face disaster as 'perfect storm' strikes", The Guardian 130316

-Jaha. Här sitter du och skriver blogginlägg. Då får väl du rädda världen , då, så ser jag till att pojken kommer till skolan. Säger min man. Jag och min fantastiska moral går väl och tar hand om disken istället. Ridå.

Svältelände förr-i-tiden. Vem har målat tavlan? 

Sista brevet till Sverige

"Jag tyar icke mer, Karl- Oskar". Det är Kristina som säger det, i "Sista brevet till Sverige". Och jag som alltid trott att det var Raskens Ida som sa det.

Ida säger till Raskens att hon visst orkar.

"Tya" är småländska för "orka". Och orka, det ska man. Min farfar och farfars bror brukade peka på stenröset i hörnet av åkern. Där låg de, sten efter sten staplade till en enorm, halvt nedfallen pyramid. Det var farfars far som bände upp varenda en av dem och släpade bort dem till hörnet. 

Idag ägs gården av den lilla steniga smålandskommunens enda nationaldemokrat. Jag var där och hälsade på för några år sedan. Hela sovrummet var täckt med underklädesbilder rivna ur H&M- och Elloskataloger. Annars var det mesta sig likt. Han hade inte målat om och renoverat. Lämnar sällan gården. Reser definitivt inte på all-inclusivesemestrar. Även gammelskogen står kvar utanför. Alldeles mossig och fylld av hemligheter.

Jag gillar honom inte. Men han är utan tvivel inte en av alla dem som är "vi" med Björn Wiman i dagens DN. 

"Harald Welzer har i flera av sina böcker sett hur krigets likgiltighet går igen också i andra kriser. ”I verkligheten handlar människor som de tror att de förväntas handla”, skriver han och hans medförfattare i ”Soldater”.
I den största framtidsfrågan av dem alla har detta än så länge inneburit att vi ser vad som händer – och gör ingenting."

         Björn Wiman, DN 130317 

Kanske blir det en bra artikelserie. Men jag är hjärtligt trött på detta enorma "vi" som vi alla ska knuffas in i. Så länge jag är "vi" med Björn Wiman och alla andra så kommer det vara helt okej att fortsätta inte göra något. Jag tyar inte. Orkar inte längre. Det är dags att bli moralisk.

"Vi" är de rika. "Vi" är den besuttna medelklassen och dem vi vill efterlikna. "Vi" är de intill vansinnets gräns konsumtionsbesatta. "Vi" har för mycket pengar och för lite fantasi och kreativitet. "Vi" är inte socialbidragstagarna, tiggarna, de i utkanten positionerade. "Vi" är inte de som är bra på att hushålla med begränsade resurser. Ju mer man tänker på det är "vi" en grupp man inte vill tillhöra.

Men nästan alla nyheter, all reklam och alla politiska budskap riktar sig till detta "vi".

Det är dags att lyssna in i tystnaden.

             Tvättmedelsreklam från förr- i -tiden. Det är här modernismen börjar. Och missnöjet.

Mer och bättre åt alla

"För att vara en dystopi låter mer fritid, mer gemensam välfärd, mer produkter som håller länge och går att laga när de går sönder, som något man skulle kunna stå ut med"

           "Klimatomställning bortom business as usual" David Ekenlind Kloo, Tiden 130214

David Ekenlind Kloo kritiserar arbetarrörelsen för dess bristande engagemang i omställningsarbetet. Hans menar att en omställning kan leda till mer och bättre åt alla.  "Vi kan styra om privat konsumtion av prylar till offentlig konsumtion av utbyggda välfärdstjänster", säger  han. En tulipanaros; både klimatomställning och utbyggd välfärd. Jomenvisst.

Men varifrån ska rösterna och stålarna komma? Hur ska han lyckas rita om dagens politiska landskap av giriga, själviska, gapande fågelungar till dessa nyttiga solidariska samhällsmedborgare? Var hittar han dem som gärna avstår alla nya märkesgrejer för att köpa mer missbrukarvård, mer socialpsykiatri och bättre hemtjänst?

Jag kanske bara är neggig. Man får vara tacksam för ansatsen. Alternativet är ju alla klimatkapitalister som dyker upp. De som säger att vi - eller, några stycken, kommer tjäna massor av pengar på det här. Fast det är kanske dom som med glädje kommer ge bort allt till den offentliga sektorn?

"The 90's" - en f.d soctant minns

"Allt är mitt - och allt skall tagas från mig. Inom kort skall allting tagas från mig. "
   Pär Lagerkvist, "Det är vackrast när det skymmer"

"0.7 procentenheter av BNP-tillväxten skulle försvinna om året om de svenska hushållen som idag inte amorterar skulle tvingas amortera. 18 000 personer skulle bli av med jobben."
  Cornucopia, 130122

 Yuppiehandboken, en bild av 1980-talet

Jag har många tydliga minnen från 90-talskrisen. Då hade jag ett vikariat som socialsekreterare i Malmö. Mottagningsgruppen tog emot samtal från medborgare som ville ansöka om socialbidrag:

- Jag vill tala med någon som bestämmer!
- Tänker du ansöka om ekonomiskt bistånd?
- Ja. Men den där blanketten som ni har skickat hem till mig, den kan bara inte stämma. Beloppen är ju löjliga. Ingen kan leva på så lite pengar! Och detta med "andra realiserbara tillgångar, är ni inte kloka? Jag måste ju ha min bil. Och jag har höga lån på huset.

En halvtimme senare, efter att jag noggrant upplyst den skånske egenföretagaren om hur samhällets yttersta skyddsnät fungerar, föll han i gråt. Och han var inte den ende. Det hände flera gånger per dag att förtvivlade människor grät i telefon. Inte de som var fattigast, de visste ju redan hur allt fungerade. Det var de som hade levt gott, men som inte klarade av krisen som grät.

Om vi alla tvingas amortera våra bostadslån minskar självklart hushållens konsumtionsutrymme. Då köper alla mindre av det som inte är absolut nödvändigt.  Egenföretagaren märker av det här långt före den med statlig anställning. De som har anställning inom områden som PR, reklam och marknadsföring är extra utsatta. Många av de företagare jag pratade med då hade arbetat inom det området. Kanske hade ytterligare några varit frilansjournalister, som jag är idag.

Blir man av med jobbet kan man inte klara av bostadslån på 3-4 miljoner. Så är det bara. Även om du har A-kassa, så ligger ersättningstaket på 18 700 kronor. Långt från de 40 000 kronor i månaden som den som blivit av med jobbet kanske tjänat. Om du ens är med i A-kassan. I vilket fall som helst är det lätt att brista i gråt när man tvingas ställa om alldeles för fort.

Så många gråtande människor vill vi inte ha. Gråtande människor röstar säkert fel. Därför kan vi inte tvingas amortera på våra lån. Iallafall inte förrän en bra bit efter valet 2014. Om ens då.

                                                 Joggingbarnvagnen. En bild av 2000-talet

Solen lyser över fattiga och rika

                               Livsmedelskö, Hornsgatan 1917, bild från Stockholms stadsmuseum

Som journalist händer det mig titt som tätt att jag ombeds skriva om fattigdom. Standardupplägget är en rapport, en forskare och en beskrivning av vardagen för en fattig. Punkt. Fattigdomen har alltid varit intressant för redaktörer. Elände säljer och upprör.

                                           Potatiskö 1917, Stockholms stadsmuseum

Ett annat av mina specialområden är att skriva om hemlöshet. Varje gång jag gör det, slår det mig att det inte precis är de här grupperna som förbrukar världens resurser. Det gör de riktigt rika och den växande medelklassen. Förutom internationella överenskommelser och statliga styrmedel skulle en inkomstminskning hos de rikaste vara ett bra sätt att minska koldioxidutsläppen på. Men vem går ner i lön för att rädda klimatet? Här går man bara ner i lön för att rädda SAS. Kan man träna sig på att leva på mindre resurser - fastän man har mer, eller måste det till en rejäl recession först?

"Under perioden 1994–2007 har svenskarnas konsumtion ökat kraftigt på flera områden:
hushållskonsumtion utomlands + 100 %
hushållsapparater + 125 %
leksaker och sportutrustning + 145 %
bilar + 130 %
motorcyklar, skotrar och mopeder + 180 %
telefoner och fax + 630 %
TV, video, CD etc. + 430 %
Köpcentra fortsätter också att växa snabbt; på sju år ökade ytan med 44 % (2000–2007)"

          Naturvårdsverkets nya rapport "Hur kan vi leva hållbart 2030" av Christer Sanne

Jag känner instinktivt, att nu får det vara slut på de typiska fattigdomsbeskrivningarna. Det är de rika vi borde skildra: Hur tänker dom? Hur lever dom? Hur färdas dom? Vad äter dom?

                                             Flygfoto från Djursholm, Pontus Herins blogg

Pontus Herin är ekonomijournalist. I boken ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra” skriver han om två av Sveriges mest segregerade förorter. På hans blogg fortsätter berättelsen:

"Vi gick runt i nära en timme, tittade på husen längs vattnet och pratade om livet i Djursholm som jag minns det. Jag berättade om fördomar och inskränkthet och hur jag minns min uppväxt. Om hur Djursholm förändras och att det numera inte finns en några medelinkomsttagare kvar där. En läkare, som min far, har inte råd att köpa ett hus i Djursholm idag som blivit en koloni för finansmänniskor, advokater och höga näringslivstoppar. En och annan diplomat står för det utländska inslaget. Men jag berättade också om det positiva här, som den nyfikenhet bland invånarna som finns kring de här frågorna (segregationen alltså). Det finns en social trygghet och säkerhet som gör att de kan kosta på sig att intressera sig för frågor om invandring, rädsla för det okända och bristen på blandning bland invånarna. Den här nyfikenheten saknas tyvärr i mer traditionella medelklassförorter där det finns en helt annan flåsighet och taggarna utåt mentalitet kring segregation."

               Pontus Herins blogg "En promenad bland stekarna" 

Undrar om Djursholmsborna är lika benägna att fundera över sin konsumtion? Någon gång ska jag åka dit och fråga.

"Hur vi lever (2030) handlar också om hur människor, precis som i dag, upplever dessa villkor utifrån sin egen position i samhället: får jag en rättmätig del, bär alla sin del av bördan? Hållbarhetspolitik kan inte skiljas från konventionell politik som fördelar resurser och välfärd, tvärtom kan hållbarhet öka kraven på en rättvis resursfördelning. En regim för en hållbar utveckling kan också komma att kräva ett regelverk som kan upplevas som påfrestande av dem som prioriterar individuell valfrihet."

          Naturvårdsverkets rapport "Hur kan vi leva hållbart 2030" 

"Individuell valfrihet". Vem ruckar på den? Är det inte den vi, typ, lever för?

Miljökapitalisterna

Låt mig börja med att slå fast en sak: Miljökapitalisterna är snälla killar.
De vill bara tjäna lite pengar på sånt som kommer vara ovärderligt inom en snar framtid:
Vattenrening, sophantering, olika filter, återvinning.

Idag är det varor och tjänster som återfinns i lågt värderade bolag som någon skulle kunna köpa upp och samla på sig och spara tills de stigit i värde. Som sedan kan säljas för mycket mer. Till någon annan.

Ekvationen är som densamma som vi redan sett med vårdbolag eller assistansfirmor. Fast Miljökapitalisterna vill inte bara åt offentligt finansierad verksamhet. De verkar dessutom tro på evig ekonomisk tillväxt. Det är inte så konstigt. Själva definitionen av en kapitalist får väl vara en person som utåt sett skildrar rådande ekonomiskt system i positiva ordalag? Men hur är det egentligen med omvärldsanalysen? Egentligen borde väl "tro på ekonomisk tillväxt" för en riskkapitalist vara "tro på tillräckligt lång ekonomisk tillväxt"? Typ fem år? Eller bara tre år?
En som verkligen gillar Miljökapitalisterna är i alla fall SRV:s VD Robert Falck:

"Författaren Carl Hall beskriver nämligen miljöproblemen som vår tids största affärsmöjlighet. Att våra ändliga resurser kommer tvinga alla på jorden att förändra det sätt som vi lever på idag. Sverige ligger bra till i detta tänk - från hur vi designar en förpackning till hur vi tar hand om förpackningen när den blivit till avfall. Här finns nämligen möjligheter att tjäna pengar och samtidigt  hjälpa miljön på ett globalt plan.Det är lite som att alkemisternas hemlighet är avslöjad – om vi hanterar vårt avfall på rätt sätt så blir det råvaran till att framställa guld."

Bild från utställningen Sopor på Nordiska museet. Utställningen handlade om att spara och slänga, om vad sopor egentligen är och vad vi känner inför dem – om nostalgi, osäkerhet, våndor och motvilja. Och om hur det var för länge sen, när nästan ingenting blev sopor. 


Carl Hall själv velar mellan att vara upprymt glad över att han får sånt gehör för sina idéer (och kan tjäna pengar på dem) och mellan att vara dystymisk över svårigheterna att rädda planeten med hjälp av ekonomisk tillväxt:

"I förra veckan fick jag äran att vara inledande talare på konsultföretaget ÅF:s Green Day. Upplägget var mycket ambitiöst och proffsigt. Och man lyckats få ditt riktigt tunga representanter från näringslivet (VD:arna för DeLaval, LKAB, styrelseordföranden i Unilever) och politiken (miljöministern och finansmarknadsministern).
Det blev en mycket intressant dag. Kanske var den för snäll mot oss i näringslivet och politikerna. Chefredaktören för Miljöaktuellt Mikael Salo summerade dagen bra på twitter: ”Mest ångest gav nog den stora diskrepansen mellan vetenskapens måste-göra resp. näringslivets & politikernas vill-göra”

Carl Hall är bra. Han åskådliggör för mig vad kognitiv dissonans verkligen är. Ett skolboksexempel. 

till demokratins försvar

Man måste väl tro att det betyder något vem som styr landet?
Frågan väcktes igår av Cornucopias inlägg om huruvida det betyder något för klimatpolitiken om den ena eller andra amerikanska presidentkandidaten styr USA. 

Det fick mig att fundera på om det betyder något vem som styr Sverige. 

SCB:s utredare har för Naturvårdsverkets räkning gjort en sammanställning över hur svensk miljöpåverkan i andra länder ser ut. Rapporten heter "Miljöpåverkan i andra länder, förändring över tid" SCB (2012) 

Förändring i utsläppsnivå sedan 2000, växthusgaser orsakade av svensk konsumtion. Index = 2000. 

Av bilden framgår att Sverige kraftigt ökat sina utsläpp - om vi räknar in vår konsumtion i andra länder. Ökningen tog fart ordentligt år 2003. Jag har funderat på vad som hände då. Men hittar inget givet svar. Så drar jag mig till minnes att vi har haft två olika regeringsalternativ under den här tiden.

Är det någon som tror att det ena eller det andra framtida regeringsalternativet kommer lyckas bättre med att begränsa hushållens konsumtion i andra länder än vad den här regeringen och den förra har gjort?

Övertyga mig gärna! Jag vill tro att det betyder någonting vad jag röstar på.

dyr parterapi

                   Parterapi för alla sinnen! Hela miljön på bilden(utom datorn/teven, eller vad det nu är - 
                  och värmeljusen) 178 862 :-

Vi tar det från början:

Svensk Direktreklam delar varje år ut minst 17,3 kilo reklam till den som bor i lägenhet. En ansenlig mängd. Men om man, som jag, bor i radhus ökar mängden till 50 kilo. För, som Torbjörn Andersson, jurist och miljöansvarig vid Svensk Direktreklam säger i programmet Plånboken:

" Barnfamiljer bor ofta i villor. Och barnfamiljer och villaägare ska fatta väldigt många köpbeslut under helgen". 

Mina helger är fulla av köpbeslut.  Vad kul det låter.
På vår brevlåda står det "Ingen reklam, tack". Men en hel del dyker ändå ner i brevlådan, via någon av våra tre brevbärare. Vi har en vanlig, med blå kläder och gul cykel, en grönklädd och en rödklädd. Någon av dem släpper ned publikationen "Vi i Villa" till oss. Bilden ovan är från det senaste numret.

Bildtexten är "Parterapi för alla sinnen!"
Någon tror att jag hör till den målgrupp som kan satsa 178 862 kronor på badkar. Eller att jag blir avundsjuk på badkaren och därmed går och köper något billigare. Kanske värmeljusen?

Livet är alltså som bäst när vi flyr från det. Inte ens när vi har vår "parterapi", bredvid varandra, i var sitt badkar - utan att titta på varandra eller riskera kroppskontakt, inte ens då är vi där. Utan vi drömmer oss bort till Thailand. Eller minns. Eller flyr, hoppas, drömmer om någon annan som vi skulle kunna sitta lite närmare, kanske.

Livet- och vad vi gör med det. Den enda revolutionära handlingen idag är att vara riktigt nöjd med det man har.

Quousque tandem?

"Rekord är den rimligaste bedömningen, men det finns skäl att vara ödmjuk. Vi är försiktigt optimistiska och räknar med en försäljningstillväxt i julhandeln"

                                  Jonas Arnberg, Konsultchef Handel på HUI Research.

HUI har givit ut en rapport om hur vi ska shoppa i jul. HUI, det är konsultföretaget som varje år utser "Årets julklapp". (bakmaskinen, videokameran, woken, CD-spelaren, TV-spelet, parfymen, mobiltelefonen, CD-skivan, internetpaketet, det elektroniska husdjuret, dataspelet, boken, DVD-spelaren, verktyget, kokboken, mössan, platt-TVn, pokersetet, ljudboken, GPS:en, upplevelsen, spikmatten, surfplattan, den färdigpackade matkassen) 

Julhandeln ska återigen slå rekord, är deras slutsats. HUI bedömer att de senaste lösningarna i eurokrisfrågan bidrar till tillfälligt lugn och stigande förtroende. 

Kommer de någonsin komma med en rapport som säger "Den här julen kommer vi inte att shoppa?" Skulle inte tro det. Och visst kommer de att få rätt.  Till jul shoppar vi även om vi känner ångest istället för lugn och harmoni. 

"Dagligvaruhandeln, som är den minst konjunkturkänsliga branschen i detaljhandeln, bedöms öka med 2 procent. När hushållen avstår kapitaltunga köp frigör det resurser att ”lyxa till” livsmedelsinköpen. "

                                                     mer ur samma rapport. 

Det blir ingen ny plasmaskärm. Det blir mer hummer och oxfilé istället. För några. Var lade jag nu igen mitt elektroniska husdjur? 

Let it rain

" Melancholy and creativity go together like ebony and ivory on a piano. Let’s embrace Swedish melancholy. Embracing rain is a good start." 

                         reklamtext och bild från Regnjackeföretaget Stutterheims hemsida 

Det är lite komiskt att när företag väl börjar tillverka kläder i Borås igen, så är det regnjackor som ser ut som om din farfar hade ägt den - men om du ser regnjackan i verkligheten så sitter den förmodligen på en en välbetald reklamkille i City.  Hösten 2012 har varit osedvanligt regnig. Folk har fått god användning för sina regnkläder. Och kommer så även framöver - för, som det kommer att regna under kommande höstar!

"Eftersom temperaturen stiger framförallt under vintern tros en stor del av nederbörden komma som regn istället för snö. Detta medför att antal dygn med snötäcke kommer att minska med ca 50 % ca 100 dygn i jämförelse med normalperioden. Utvecklingen för både inlandet och fjällen ser lika ut i detta fall. Perioden med snötäcke beräknas i genomsnitt bli drygt 30 dygn kortare till år 2010 och drygt 100 dagar kortare för A2 till år 2100 för både inlandet och fjällen "

                        Rapport från Länsstyrelsen Jämtland "Anpassning till ett förändrat klimat" 

SMHI åskådliggör utvecklingen på ett snyggt sätt:

Länk till scenario för temperatursökningar i Sverige

länk till scenario för nederbördsökningar i Sverige

"Slåss vi med naturens krafter eller bara med våra inre demoner?" som Stutterheim frågar i reklamen.  Time will tell.  Men det räcker nog inte med en schysst regnjacka. Vi behöver en ark.

Koppar, del två

                                                                                       mysigt runt lägerelden


Idag fick jag tillfälle att ha ett samtal runt lägerelden med fyra killar som levt på kopparförsäljning i tjugo år.

"Visst märktes det när världsmarknadspriset på koppar steg för ett par år sedan" säger en av dem. "Fler ville in i branschen. Det blev lite trångt." 

En av de andra säger sig inte ha märkt någon skillnad, förutom att priset stiger nu igen:
"Om jag hade 100 kilo koppar skulle jag kunna gå med det rakt in på kinesiska ambassaden och säkert få 100 kronor kilot, " skrattar han. "Kineserna håller på att hamstra all koppar som finns. De tänker väl bygga in hela kinesiska muren". Mer skratt.

Killarna ser ljust på framtiden. Att åka dit för att ha stulit koppar ger på sin höjd ett fängelsestraff på två månader. De får mellan 40 -50 kronor kilot när de säljer den. "Återanvändningen" av koppar är, och kommer bli en än viktigare del av branschen. Världen behöver mer koppar än vad som finns. Gruvdrift är dyrt.

Kollapsen har en egen doft.

“Far from fire and brimstone, Apocalyptic is a wonderfully warm, wood fragrance that opens with the hot metal notes of fire irons melded with the glorious, rare, black raspberry from Oregon. At the centre of Apocalyptic, the scents of ancient papyrus and oakmoss conjure great age while at the base, warm dark woods and the smouldering birch hint at depleted primordial forests".

                                                                          varudeklaration på Byredos hemsida



Vilken tur att jag åkte in till stan idag. Då hann jag läsa Metro. Där gör Metro redaktionell reklam för  doftljuset "Apocalyptic" från Byredo. Det luktar tydligen öppen eld, trä, svarthallon, mossa och urgammal papyrus.

Skaparen beskriver avsikten med det enkla doftljuset för 550 kronor så här:

"Ljuset ger oss en möjlighet att fly de riktiga faror som hotar vår planet, som den globala uppvärmningen. Jag ville ge mig själv den konstnärliga utmaningen att gestalta något som historien ännu inte har upplevt". 

Jag förstår honom. Att prata om apokalyps är ett enkelt sätt att komma undan psykisk smärta. En försvarsmekanism. Men det blir nog ingen apokalyps. Genom "lång och varaktig söndring" står vi snarare inför en långsam kollaps. Och vi står där som den förlorande parten i ett taskigt, gammalt förhållande.

Det blir en samhällsomvandling som luktar av stress och ångest.  Ofräscht.  Lite tentasal, lite psykakut och lite omklädningsrum. Med en lättigenkännlig basnot av fattigdom. Ett gratis tips till nästa års Byredokollektion.

Förresten; var hittar man lite urgammal papyrus nuförtiden?

om detta ska ni inte berätta

Annie Lööf : "Jag är optimist inför klimatutmaningen"
Jonas Sjöstedt: "Det är nog bättre att vara realist"

                                                                                      ur dagens riksdagdebatt 


Det finns en del paradoxer runt arbetet mot klimatförändringar som jag tycker extremt illa om. En av dem är denna:

Att prata om hur vi behöver förbereda oss inför framtiden tyder på en defaitistisk hållning. Därför ska vi inte prata om det. Vi tror på internationella överenskommelser på klimatområdet.
De borde kunna fungera, måste kunna fungera.
Därför pratar vi inte om vad vi gör om de inte fungerar.

Har de fungerat? Inte hittills. Men vi vill vara positiva, sprida ett positivt budskap (folk röstar så mycket hellre på något positivt, inte sant?) Därför är det bättre att vi kallar det för "klimatutmaning", som Annie Lööf gör, än för "den kommande klimatkatastrofen".

Av samma anledning ska vi inte prata om vad enskilda medborgare gör för strävanden att ställa om. I och för sig; vi tycker att det är bra.
Men det betyder ju ändå ingenting. Det enda som betyder någonting är de internationella överenskommelserna. De som vi inte gör, som vi inte håller, som vi inte har.

Vi håller oss till dem. Därför pratar vi inte om klimatflyktingar, våld, inbördeskrig, svält och annat elände. För allt det där kommer vi ju tillrätta med när vi har våra hållbara internationella överenskommelser. De där som vi inte har.

Ingen är väl intresserad av att sprida panik?

Miljöpartiet skriver snällt "regeringens omställningspolitik kommer ta hundrafemtio år".  Men som det ser ut idag finns det inte ens förutsättningar för mänskligt liv om hundra år. Vi tuffar i rask takt mot en temperaturhöjning på 6 grader.

Men okej, låt oss  försöka föreställa oss att den sista människan på jorden är en allianspolitiker som sitter och ställer om, då.

Usch, nu spred jag dålig stämning igen.

Men vi måste våga vara realistiska. Och få tänka alla tankar om framtiden.  Om inte tanken är fri förhåller vi oss ju till konsumtion som medeltidsmänniskan gjorde till religionen. Då kommer vi gå runt och skrika "Kättare! Kättare!" till varandra.

Eller, det där var väl inte så smart skrivet. Det är väl precis vad många tillväxtkritiker redan råkar ut för.

mobiltelefonberget

Jag funderar på att starta en soptipp här på vår bakgård. Enligt FN är elektroniskt skrot den snabbast ökande avfallstypen i världen. Återvinningsprocenten är låg. Rader av giftiga ämnen läcker ut på soptippar världen över.

Det är ofta barn som sorterar skrotet. Jag funderar på att låta Axel och hans kompisar sönderdela våra gamla mobiltelefoner och datorer. Så att vi kan köpa nya.

Det är inte helt riskfritt, förstås.

Men om vi vill fortsätta konsumera teknik borde vi kanske ta hand om skiten själva också - och inte skeppa iväg avfallet till andra delar av jorden?

Yes - in my backyard, här i Bagis.


"Experter gör idag bedömningen att antalet elektroniska apparater i världen kopplade till internet kommer att ha minst tiodubblats till 2020. Från drygt 5 miljarder till över 50 miljarder. Den avgörande frågan är naturligtvis hur energi- och materialförsörjningen skall gå till. Precis som åtgärder nu vidtas för att reglera finansmarknaden och rader av osunda krediter, måste samma tänkande prägla användningen av naturens resurser. En rejäl utmaning både för politiken, företagsamheten och oss konsumenter."
                                                             Anders Wiijkman, SvD Brännpunkt 10-07-30

Min man och jag pratar med varandra, del ett

"Jag har gjort en blogg", säger jag i telefonen. "Om min klimatångest och om att vi måste konsumera mindre". "Ha, ha, ha, det är ju bara du som köper saker i den här familjen", skrattar min man. Ett något rått skratt. Han har helt rätt i det. Jag är en slav under konsumtionen, precis som många andra. Jag faller för reklam om hudkrämer, tröjor och nya böcker. Om det vore enkelt för mig att ställa om skulle jag nog inte tänka så mycket på det. Jag är ofullständig. Det är nog en del av problemet: Att vi som konsumerar är så splittrade. Att vi både vill och inte vill. Kan och inte kan.