I en säng i Bagarmossen och i en liten håla i Västergötland för mycket länge sedan

Jag vaknade okristligt tidigt härom natten och kunde inte somna om. Klockan var bara lite över tre och jag tyckte att det var lika bra att jag väckte min man så att jag hade någon att prata med.

- Hur tänkte de första människorna som begav sig så här långt norrut? Det måste ha varit i maj, det kan inte ha varit i november, ingen är så dum. 

Ett mumlande till svar var allt jag fick.

- Sen satt de här upp mitt i vintern och skulle hålla sig varma. Hur stort spill tror du inte att det blev, alla som inte hade samlat tillräckligt mycket mat för att klara hela långa vintern. 

- Några gick ju ännu längre norrut, tänk på inuiterna, svarar min man sömndrucket.

- Ja, men jag tänker på det där enzymet som gör att vi kan spjälka ner komjölk i våra magar. Det äldsta man hittat i hela världen är från Västergötland, för sisådär en åttatusen år sedan.

(Nu tar jag i, det k a n ha varit bara för fyratusen år sedan. Jag minns dåligt sådär i mörkret, men allt står beskrivet i Lasse Bergs bok "Skymningssång i Kalahari". Läs den, om du inte redan gjort det. )

-Varför räckte det inte med getter? Och tänk på alla som inte klarade av komjölken!

Inget svar.

- Det är ändå det där med att kunna lagra mat över hela vintern och kunna hålla sig varm som allt mals ned till. 

- Men just nu har vi mat och är varma...

-Men sen! Snart är vi där igen att några klarar sig och några inte. Tänk på de fåvitska jungfruarna. 

-Sov nu, det är en order!

- - -

Grönt dunster

"Grönt är en lugnande färg, grönt förknippas med vår och sommar och grönt eller rättare sagt smaragdgrönt är årets färg från Pantone."

Smaka på ordet: "Omställningsprocess". För min del gick den från förnekelse till rå ångest och därefter till ett starkt behov av att försöka kontrollera det okontrollerbara, framtiden. De bilder jag kunde göra mig var många. Framtiden skulle bli si, eller så - och om jag bara visste tillräckligt mycket om allt så skulle jag kunna...

Kunna vadå? Komma ut som en vinnare på andra sidan?

Om jag vet var man ska bo (Sveg!), hur man ska göra (odla!), vad man ska samla på sig av (skog!) och vad man ska göra sig av med (skulder!), då kommer jag (och min familj) gå hel ur det här.

Om jag bara berättar för alla andra vad som kommer hända (översvämningar! erosion! samhällets sönderfall!) så kommer de också gå hela ur det här.

Och så, i somras, blev det plötsligt bara tyst. Kanske beror det på att ett företag vill utvinna gas precis intill Korpskog på Öland, eller så beror det på att jag plötsligt hade kommit upp i så många variabler i omställningsprocessen att jag var tvungen att välja ut några. Min analys stannade vid de som jag själv kan påverka här och nu: Jag ska se till att jag är frisk och stark och att familjen har så stort ekonomiskt utrymme som möjligt så att vi får ett ökat handlingsutrymme framöver.

Så jag jobbar och tränar. Så tråkigt. När jag istället skulle kunna skriva om att just nu har delar av Mexico fått en hel årsnedebörd på en vecka - och att Kramfors har fått två månadsnedebörder på några dygn. Och att det inte kommer bli någon snö i Sälen i framtiden, så att man ska lösa det lilla problemet med konstgjord snö.

Men sånt betyder ändå ingenting. Vi kan inte kontrollera framtiden det minsta, trots denna kunskap. Det enda man kan göra är att hålla sig stark och frisk och ha sina ögon öppna och inte tro på alla som försöker slå grönt dunster för våra ögon med lättköpta lösningar. (elbilar!) Jag vill inte vara en av dem.

Det är inte mer kunskap vi behöver. Nu är det upp till konstnärerna, poeterna, författarna att med andra ord och bilder försöka påverka den stora majoriteten. Eller behöver du en rapport till?

Klart man vill det bästa för sitt barn

"Resiliens är sedan 1970-talet ett område för psykologisk, socialpsykologisk, antropologisk och ekologisk forskning. Syftena med sådan forskning är bl a att söka komma fram till teorier om vad det är som gör (dvs vilka faktorer som ligger bakom) att somliga men inte andra tar skada mentalt och socialt av att utsättas för svåra situationer."

            Psykologiguiden, "Om resiliens" 

Det resilienta barnet. Vad är risk och vad är skyddande faktorer?

Hälften av alla barn som lever under svåra förhållanden klarar omfattande påfrestningar förvånansvärt bra. Varför då? 

• Det kan handla om genetiska faktorer. I vissa sammanhang utgör ett medfött känsligt och lättirriterat temperament en risk för ett spädbarn (i familjer där det kan väcka föräldrarnas aggressivitet), i andra sammanhang kan det vara en bidragande orsak till att göra barnet resilient (hos massajerna, under svält. Att orka göra andra uppmärksamma på hunger har räddat livet på barn)
• Men ännu viktigare är att det handlar om att få sin värld och sina upplevelser satta i ett sammanhang. Där kan en klok förälder eller en icke fördömande mor- eller farförälder hjälpa barnet att förstå och därmed förbättra sin förmåga att klara av svåra upplevelser. 
• Det handlar om vänskap. Att ha en bra vän är en oerhörd skyddsfaktor för utsatta barn.
• Det handlar om socialt sammanhang: Föreningsliv, skola, samhälle. 
• Det handlar om att vara behövd. Barn som behövs för flockens överlevnad mår bättre under svåra perioder än vad andra barn gör. 

Den resilienta växten finns också. Här i New Mexico

Det där var fakta. Om vi sedan tänker oss att framtiden inte blir precis som idag och att barnen kommer få möta rätt rejäla utmaningar borde vi koppla samman teorier om resiliens hos barn med teorier om resiliens hos samhällen och 

• göra barnen delaktiga i allt som vi tror att de behöver kunna för sin överlevnad. 
•  hjälpa dem att sätta framtidsfrågorna i ett sammanhang som gör världen mindre splittrad och svårförståelig för dem 
• satsa rätt mycket energi på att stärka vår flockkänsla
• sätta dem i arbete. Nu. 

Det resilienta barnet

- Vad tänker du på?
- Potatis.

Flickan Hella frågar sin pappa när de ätit kaninkött under tystnad. Efter två månader i skogen har han lyckats snara sitt första djur.

Ur filmen "Faro". En pappa och en dotter bygger en flotte. 

Igår kväll läste jag "En sekund i taget", en tonårsroman om en tolvårig flickas liv efter katastrofen som utplånat hela hennes familj och - nästan - alla andra människor. Idag var jag på bio och såg filmen "Faro", som handlar om en annan tolvårig flickas liv i skogen, med sin pappa.

Båda flickorna Hella och Hedvig befinner sig i gränslandet mellan barn och tonåring. Hedvig är övergiven av alla, men förlitar sig på sin scoutkunskap. Hur hennes relation till föräldrarna sett ut får man inte veta, men det är en kompetent unge de har skapat, det är klart.

Hella har förlorat sin mamma och relationen till pappan är livsviktig för henne. Det förstår han, och gör därför ett på ytan mycket irrationellt val när han drar till skogs med Hella när polisen ska hämta honom.

Ur filmen "Faro". En pappa och en dotter är trötta.

Utifrån sett är Hellas pappa dysfunktionell. I filmen finns, som alltid, en beskäftig socialarbetartant som vill skydda flickan. Hon vill riskminimera. Dagens samhälle är besatt av riskminimering. Det var definitivt inte så när jag föddes på sextiotalet, men när min äldste son föddes 1989 var det redan fixat.

Det paradoxala är, att den samhälleliga intentionen att göra allas liv säkrare har gjort oss mer osäkra. All denna ackumulering av kunskap gör det näst intill omöjligt att hitta trygg vägledning utifrån.

Särskilt föräldrarollen är svår att erövra genom utifrån hämtad kunskap. Visst, vi kan vända barnbilstolarna rätt, vi kan se till att ungarna har cykelhjälmar på och vi kan utöva parenting control på nätet. Men det måste ändå alltid finnas en bärande relation. Och vad är det som gör att relationen bär?

Vad är det en unge behöver för att klara sig på sikt? Filmen gör klart att tid tillsammans en avgörande faktor. "Nu kan du klara vadsomhelst" säger Hellas pappa i slutet av filmen.

Det vill jag kunna säga till mina ungar.

Jag talar med min man: Diskrepans

"Hur kommer du förbereda dig och dina barn för att kunna leva länge och så gott som möjligt i det samhälle som du ser växa fram?" Vilken fråga! Sällan man hör den. Den gör lite ont. Det är så stor skillnad mellan vad jag vill och vad jag tror.

Istället är det en annan fråga som oftast ställs: "Vilket samhälle vill du ha?" Det är politiska partiers favoritfråga till potentiella väljare. Det får väljarna att göra sig en bild av att just det samhälle som väljaren önskar sig är det samhälle som det politiska partiet kommer arbeta i riktning mot.

Alltså ingen anledning att ställa om. Allt kommer att ordna sig. Mycket få människor är i detalj insatta i vad de politiska partierna står för. Ännu färre har riktig koll på vad partierna har genomfört.

Men i morse blev den där obehagliga frågan ändå aktuell. Jag läste högt ur ASPO-bloggen för min man. Det var inlägget om Dmitry Orlovs nya bok "The Five Stages of Collapse: Survivors Toolkit". Jag har inte läst boken än, men bloggens genomgång av fem stadier och mina kommentarer till dem fick min man att protestera:

- Det är inte vettigt. Du pratar om "politiker" och om "folk" som om dom är dummare än vad du är. Allt politikerförakt, all bristande tilltro mot samhället. Om du pratar på det här sättet så får vi ju bara fler modlösa människor. Vi måste ha tilltro till att politiker är goda, kraftfulla människor som kan och vill lika mycket som du och jag.
 - Vilka goda politiker ser du då?
- Ja, det finns väl någon miljöpartist, någon vänsterpartist och någon allianspolitiker. Och debattörer. Glöm inte alla fria debattörer. 
-Jag ser alldeles för få.
-Vi får lita till att de blir fler. 
- Okej, vi litar till det. Du har rätt i att vi måste vilja ha ett gott samhälle. Men under tiden tycker jag att vi förbereder oss och ställer om. Som en säkerhetsåtgärd.
-Då är vi överens. 

Riktigt så här snusförnuftigt lät det väl inte. Riktigt så där lugn och fin var väl inte jag. Men frukostfriden återställdes. Det här var vad hade jag läst:

"Dmitry Orlov beskriver de fem kollapserna så här:
Steg 1: Ekonomisk kollaps. Tron på ”business as usual” är borta
Steg 2: Kommersiell kollaps. Tron på ”att marknaden ska leverera” är borta
Steg 3: Politisk kollaps. Tron på att ”regeringen kommer att ta hand om dig” är borta..
Steg 4: Social kollaps. Tron på att ”samhället kommer att ta hand om dig” är borta.
Steg 5: Kulturell kollaps. Tron på att ”mänskligheten är god” är borta." 

 ASPO-bloggen "De som överlever kollapsen liknar inte dig"

I samtalet med min man försökte jag flyta med motståndet istället för att argumentera emot (som vilken motiverande behandlare som helst). Men jag är inte utbildad i metoden. Och lite för involverad i relationen för att hålla mig helt opåverkad under diskussionen. Men om du ändå är intresserad av att försöka hantera motstånd i förändringsprocesser för att bättre kunna argumentera med dina anhöriga och vänner kan du lätt läsa in dig på grunderna här eller här. 

Själv har jag misslyckats med det där smidiga medflytandet precis hur många gånger som helst. Inte heller hittar jag någon snygg övergång till nästa stycke. 

Bild lånad från www.futuramb.se

Bilden ovan visar fyra olika strategier för att hantera en kollaps. Egentligen skriver bloggen www.futuramb.se om organisationers och företags förutsättningar att kunna skapa resiliens, om medvetenhet, motstånd och om förändringsförmåga. Inlägget är bra, det förtjänar att läsas även av folk som inte har ett företag som ska förbereda sin organisation på att hantera ett flygstopp på grund av ett uppdykande askmoln. Sånt där som inte finns i det samhälle vi vill ha.

Ha. Där knöt jag iallafall ihop slutet med början.

Det sömnstörda samhället

"One of the many ways that things can go wrong in bed, sleep troubles are probably the most prevalent. According to a 2011 poll, more than half of Americans between the ages of thirteen and sixty-four experience a sleep problem almost every night, and nearly two-thirds complain that they are not getting enough rest during the week."

          Elizabeth Colbert, "The science of sleeplessness", The New Yorker 130305 

"Nu kan man söka till kurs på avancerad nivå och forskarutbildningskurs i ”Sömn och trötthet" vid Hälsouniversitetet, Linköpings universitet. Båda kurserna är multiprofessionella, dvs flera yrkesgrupper kan söka."

            www.swedishsleepresearch.com, 121210 

Den här killen sov nog dåligt i natt. 

Känner du någon som sover bra? Det gör jag. Min vän Helena har en mycket god sömn. Men hon är nästan den enda.

Alla, till och med korna, är annars sömnstörda nuförtiden: Små barn, äldre, högpresterande på jobbet, vältränade, utan jobb. Ingen sover bra.

Sömnlöshet är skitjobbigt.  I värsta fall dör man av det. Annars blir man bara lite grinig. Men varför all denna sömnlöshet? Det måste vara något i luften. Som Elizabeth Colbert uttrycker det i "The New Yorker"artikeln citerad ovan: "If this is sleep research´s golden age, then why are we all so tired?"

Det finns en diffus oro i samhället. Den smyger sig runt. Någonstans måste den sätta sig och komma till uttryck. Jag tror att oron, diskrepansen över att leva i ett samhälle som inte kommer hålla vad det lovar, kommer till uttryck i all vår sömnlöshet.

Vi blir inte tryggt vaggade. Någon gnager, känns fel. Det räcker inte med att vi jobbar och konsumerar. Och när tiderna blir sämre, eller otrygga, så sover vi alltid sämre. Sömnbrist förbättrar ju inte vår förmåga till resiliens. Det är inte så konstigt, men naturligtvis har någon forskat även på det.

En sömnstörd människa blir korkad. Blir farlig för sig själv och andra.

Om framtiden vet vi inte mycket. Men jag tror att den kommer kräva mer av oss alla. Hur ska man kunna sova gott då? I värsta fall kommer sömnlösheten knäcka familjer och samhällen långt innan yttre omständigheter fullt ut hinner göra det.

Sömnlösheten är din inre fiende. Lär känna den, se om ni kan bli kompisar. Och ge mig dina bästa sömntips.

Vem ska älska staten?

"I Jämtland skriver man inte kvitton. Eller, om man gör det, tänker sig båda parter noga för i förväg. Vad ska det vara bra för? Vilka syften fyller detta kvitto?"

            Hört under dagens förmiddagskaffe med en granne 

"Vi kan tyvärr inte ansvara för huruvida bygder dör eller inte men där vi tvingas göra förändringar försöker vi alltid upprätta en dialog med de boende"

             "Posten lämnar glesbygden" DN 130111 

              Ett av alla fantastiska bildförslag på sökordet "glesbygd".  Det här är lånat från Galleri Lünings blogg

Jag påstår: Ju mer man behöver staten - desto mer borde man älska den.

Men idag verkar det som om nästan ingen längre älskar staten. Inte ens de som är riktigt, riktigt beroende av den; människor med funktionshinder, människor med pension, sjukersättning, föräldrapenning eller sjukpenning. Eller människor som driver välfärdsföretag. Alla klagar. Man vill ha ännu mer av staten - och samtidigt göra staten mindre.

Det är som om grunden för staten vore något annat än vår gemensamma vilja att betala skatt och gå och rösta.

För femton år sedan gick det fortfarande att höra ord som "medborgarperspektiv" inom politiken. Idag har den helt ersatts av olika särintressens starka påtryckningar. Där grupp ställs mot grupp - och där ingen står på, exempelvis, glesbygdens sida.

     Nästa underbara bild från sökordet "glesbygd" föreställer
gruppen "Glesbygd´n" från Arvidsjaur. Lånad från Arvidsjaurs hemsida

Människor i glesbygd har under de senaste femton åren fått lära sig leva utan den tillgång till polis, brandkår, post, försäkringskassa, mack och sjukvård som invånare i större städer har.

Hur de har det? Det lär vi oss så här:

"Man ger sig ut för att rapportera från någon annan verklighet än den man har framför fötterna i innerstan. Så säger man också: Nu ska vi ge oss ut, det är som en spännande resa till något fjärran konstigt, underutvecklat land, där invånarna beter sig på ett primitivt sätt. Så kommer man hem igen och rapporterar om hur oerhört märkligt det var där ute, och känner sig trygg igen på hemmabasen."

           Lars Ilshammar om storstadsjournalistik i "God morgon, världen" 130127

Det är något konstigt med dem, där borta.

Men om staten inte längre omfattar även dem - då har väl landet redan börjat falla samman? Bengtsfors är halvvägs till Grekland. Iallafall när det kommer till arbetslöshetsstatistik. Och den moderata oppositionsrådet i Strömsund frågar sig själv vart samhället är på väg.  Och får svar av medborgaren "Legolas":

"Men, då Postbilen försvinner, så kommer Systembolagets bil med hemkörning!Visst är Sverige fantastiskt! Vi får återgå flaskpost igen, då kan Systembolaget inte bara öka tillgängligheten av sitt utbud utan också annan samhällsservice."

Legolas har missat det faktum att utkörning av sprit bara gäller dem som redan har riktigt nära till bolaget. Som de som bor i Nacka.

Vilka är det som överlever i utkanten? Det är de som alltjämt har en fast - och varaktig-  inkomst. Även om den är låg. Som pensionärer. Det är de som är så gott som självförsörjande och det är de som har svarta inkomster.

Tredje sökningen. "Centern hade inget med postgången att göra." 

Utan polis och nyfikna ögon känns ju glesbygd som ett trevligt ställe att bosätta sig på för den som håller på med riktigt ljusskygg verksamhet.

En anekdot: På åttiotalet gav en kommun "starta -eget" bidrag till människor som ville försöka som egenföretagare. Stödet utgick under ett år. Efter att året gått frågade kommunen företagarna hur det gick. En fjärdedel svarade: Det går bra!" En fjärdedel svarade "Det går hyfsat, med hjälp av min familj ska jag nog fixa det här". En fjärdedel svarade:"Det går inte! Jag lägger ner mitt företag". Men den sista fjärdedelen fick man inte tag på. De var försvunna. Slutsatsen blev att de slantarna hade gått till att starta upp någon form av svart verksamhet.

Att stora delar av landet ligger bortom statens kontroll - det borde oroa Anders Borg. Men än så länge är de ju så få.

Vi i storstäder är många. Vi får all uppmärksamhet.  Vi får all tänkbar service.

Vilka katastrofer som helst kan äga rum på landet. De har ändå inte hänt. En översvämning i Piteå är lika intressant som en översvämning i Queensland. Hög arbetslöshet är liksom naturligt för dem. De är inte som vi.

Och när ekonomin blir sämre, så pass sämre att vi märker av den, då kommer vi i storstäder kräva att de i glesbygd solidariskt ska dela våra bördor. Bry sig om oss. Vi kommer ta ännu mer av deras service och deras ersättningar ifrån dem för att freda oss själva.

Hur länge kommer människor i glesbygd att rösta?

Hur lång tid tar det innan "vi" som är på "insidan" är färre än "de" som är "på utsidan"? 

Härda ungarna?

"Don’t scare your children. If you’re not sure whether or not to talk about certain subjects with your kids, ask your spouse, and then do so carefully with kids under 14. You might think they “need to know this” to counterbalance the negative messages they are getting from the media, but they don’t. You are the parent, and you don’t need doom to restrict their access to mindless electronic entertainment. Put a kid-positive spin on any bad news."

           Kathy McMahon, www peakoilblues.org  120521

"När mina ungar kommer hem från skolan uppskrämda av någon ambitiös lärares klimatfilm brukar jag säga till dem att det inte finns någon som helst anledning att ställa om. Vi har det bra - och vi kommer alltid ha det bra. Vi lever i den bästa av världar"

            Hört av skolbarnspappa i närområdet

Hushpuppy lever med sin pappa i ett område utanför vallarna 

Pappan vet, att när nästa orkan kommer, kommer hela deras land 

att ligga under vatten. Hur förbereder man sin unge på det?

Jag har nyligen sett filmen "Beasts of the Southern Wild" - och lipat en hel del under tiden. På väg ut från biosalongen säger min man: "vi måste förbereda ungarna bättre. I filmen var det iallafall varmt, kolla här, -20 grader. Hur förbereder vi ungarna på ett framtida liv i det här klimatet?"

Ja - hur förbereder vi dem? "Kan vi inte ge dem hopp, kan vi lika gärna vara tysta", sade en vän. Och konstaterade att vissa dagar därför får passera i tystnad. Och andra dagar kan man hjälpa ungarna genom att låta dem gå med i Greenpeace eller annan lämplig förening. Räcker det som mental förberedelse?

Och alla verkar vara överens om att praktisk träning, färdighetsträning, alltid är bra. Det minskar ångestnivåerna både hos föräldrar och barn. Så - räcker det att lära dem odla potatis? Att hantera kniv, såg och yxa? Att elda?

Carolyn Baker beskriver i boken  "Navigating the coming Chaos" att vi alla - inför framtiden -  behöver skapa oss en "inre bunker". Att lära sig att härbärgera oro, osäkerhet, otrygghet och ångest. Att fullt ut förstå att tiderna kommer bli svårare - och ändå lyckas ha det bra varje dag, det är att bygga sig trygg.

Bunkermentalitet beskrivs ju annars ofta i termer av isolering och utestängande. Här handlar det snarare om att bjuda in problemen, se dem i ögonen och och hålla dem kvar, erkänna läget - och låta något mogna.

Någonstans har jag läst att när man jämförde hur folk reagerade på en massuppsägning visade det sig att de som hade haft det svårt redan som barn, de klarade påfrestningarna bättre. De som levt skyddat och ombonat hela sina liv klarade sig inte alls, de blev djupt deprimerade. Fast nu hittar jag inte den där länken. 

Jag antar att det där exemplet handlar om maskrosbarn, ungar som redan från början haft en chans. De sköra har kanske inte ens kommit in på arbetsmarknaden. Och inte kan man medvetet utsätta sina ungar för lidande bara för att härda dem, även om precis det är vad som händer i filmen "Beasts of the Southern Wild". Man kan nästan se hur ungen trotsigt växer under filmens gång. 

Så - kan vi prata om det; om uppfostran i termer av annat än förmågan att i framtiden kunna hugga ned ett träd? Hur gör du? 

"Oro är inte samma sak som pessimism och hopplöshet. Studier av barn som växte upp under kärnvapenhotet har visat att de som oroade sig mycket också var mer psykiskt välmående. De barn som hade det bra i livet i övrigt, var de som mest intresserade sig för samhällsfrågor, vilket ledde till att de oroade sig mer."

               Intervju med Maria Ojala, SvD 101206

Det kontantlösa samhället

"Är det strömavbrott så kan många automater gå på batterier ett tag men det går inte att lita på. Pengarna kommer inte ut om det inte finns ström."

               Gunnar Jacobsson, VD för företaget "Kontanten" 

"Det är ungefär som att jämföra en storstadsinvånares situation med en person som bor på landsbygden vid en krissituation. Den som har kvar mer primitiva rutiner står emot bättre än den som är helt beroende av sofistikerad teknik. Utifrån det perspektivet är kontantsamhället absolut mer robust."               

                Bo Gellerbring, MSB

Vi är sårbara för elavbrott. Då har vi inga pengar. Det konstaterar SvD i dagens mycket pedagogiska artikel om det kontantlösa samhället. Jag älskar det överpedagogiska tilltalet.

Nu väntar jag bara på nästa artikel, som rimligen borde berätta för oss vad vi gör om det inte finns pengar på banken heller.

Tack, snälla Fortum!

Detta har hänt: Under de senaste två veckorna har vi haft tre strömavbrott här i Bagis. I Hökarängen har en av mina bonusdöttrar haft fyra. Därav detta tackbrev till Fortum. 

              Det här är vad jag och flera av mina radhusgrannar numera går och drömmer om



Hej Fortum!

Jag vill bara passa på att önska God Jul - och tacka för strömavbrotten. Nu tänker ni att jag är ironisk, men det är jag inte. För de senaste veckornas upprepade strömavbrott har för oss här i Bagis varit en nyttig spark i baken till att, på allvar, påbörja en omställning.

Vi vill vara bättre förberedda nästa gång det händer. Och det kommer vi verkligen vara! Stackars alla i Danderyd som inte har fått öva sig. Fast - det gör ju inget, de kan säkert bli undsatta med helikopter om det skulle behövas. De klarar sig nog. Men vi, vi räknar kallt med att hjälpa oss själva.

Det är nästan så att jag vill prata om de senaste veckorna i former av IS /(tiden innan strömavbrottet) och ES (efter strömavbrottet).

Innan strömavbrottet fanns det nästan ingen här som ville prata med mig om behovet av batteriradio, eller om vevbara ficklampor. Jag kände mig rätt knäpp, faktiskt. Att man har väldigt många stearinljus hemma är inget att skryta med på Facebook. Det verkar bara - udda. Efter strömavbrottet kan man slå sig i slang med vemsomhelst och prata spritkök. Och vedspis! Tänk att bara tre-fyra timmar utan el kan få oss så...beredda.

Vi är redo för ett längre avbrott nu. Och om jag får önska mig något till jul, så vore det ett helt dygns avbrott, helst under juldagen när alla har släkten på besök och kalkonen i ugnen. Hur är era kommunikationer med andra elbolag? Kan ni vidarebefordra min julönskning även till resten av landet? Även till riksdagshuset, precis innan julavslutningen?

Återigen; tack för den fina presenten - och skicka den nu vidare till andra större städer.Vi behöver alla en lagom kris att få öva oss på. Inget är bättre än elavbrott.

Fula, skitiga och elaka

"Förr kunde äktenskap och löftet om att hålla ihop ”tills döden skiljer oss åt”, ge en känsla av stabilitet i livet. Men när skilsmässorna blivit allt vanligare, känns relationen till en partner inte längre som tillvarons mest stabila fundament. Istället har föräldraskapet tagit över den funktionen: Medan relationen till en partner kan förgå, kommer bandet till ett barn alltid att bestå."

                 SvD "Därför skaffar kvinnor barn på egen hand,  110406

                         När Anders Lundin ska förklara för svenskamerikanerna i "Allt för Sverige", 

                        SvT, varför "vi svenskar är som vi är " plockar han fram Inglehart-Welzers

                        kulturkarta över världens värderingar. 

Allvarligt talat: hur många artiklar har du läst i år som handlar om att unga greker, spanjorer eller italienare flyttar hem till sina föräldrar för att leva allihop på farfars / mormors pension? Jag har läst en bunt, bland annat här, här, här, och här.  

Hur skulle det se ut här i Sverige om samma situation uppstod här? Ja, då skulle jag, min man, min syster och alla våra ungar flytta hem till min pappa i Småland. Han är den som har bäst pensionsförmåner i vår familj. 

Jag kan föreställa mig de scener som skulle bli följden av att vi skulle tvingas bo så nära varandra. Tänk Lars Norén snarare än en idyllisk film av Ettore Scola. Eller, nja, lite "Fula, skitiga och elaka" skulle det nog kunna bli ändå. 

Att vara god, svensk medelklass innebär att man vill att ungarna ska vara självständiga och oberoende. Gärna redan när de börjar i förskolan. Och efter gymnasiet får de gärna flytta till andra sidan jorden. Eller till var sin enrumslägenhet. 

Men om vi ska bli mer robusta som hushåll, som familjer, så behöver vi komma närmare varandra. Vi behöver stärka våra band snarare än att glatt klippa av dem, dunka varandra i ryggen och hojta "Lycka till!" Och det borde vi helst göra utan att dessutom bli stockkonservativa och vandra femtio år tillbaka i tiden. Men hur ska vi orka behöva varandra igen? Hur ska vi gå tillväga?

Eller ser du någon annan lösning?

Nej, jag får inte lust att leva tätt av att se den här filmen. Det måste finnas något annat sätt!

Tycker du som jag, tycker du som jag, så gör vi det en annan dag

         

"Människor blir galna i grupp - och återfår sansen långsamt och var och en för sig"

                             UR Play: Systemfel som hotar världen

"När du inte svarade i telefon gick jag in på din blogg istället - och fick klimatångest"  

                            SMS från en vän  

Vad är ångest? Smittar det, som vinterkräksjuka?

Riktig ångest försätter oss först i ett kamp/flykttillstånd som sedan lätt övergår i passivitet och trötthet. Det är jobbigt att ha ångest. Ångesten kan bero på en överhängande fara, men måste inte göra det. Den kan handla om kvardröjande rädsla från sådant som redan tidigare har hänt och den kan vara fullständigt rationell på grund av den information du får. Klimatångest är ett synnerligen dumt uppfunnet begrepp i det här sammanhanget. Det är på samma nivå som tentaångest.

                                               Nina Hemmingson "Jag är din flickvän nu"

Att inse att världen, så som du nu ser den, kommer att förändras  - och det inte på något trevligt sätt, är en mycket omvälvande upplevelse. Det är naturligt att drabbas av en djup oro för sig själv, sina nära och kära och framtiden. Hur ska det gå - med allt? Den oron kan man skjuta undan och gå vidare. Man kan rycka på axlarna och kalla den för klimatångest om man vill - men ångest sätter dig inte i arbete.

Det är först när du börjar vidta några som helst förändringar av den situation du är i nu som det händer något med dig, på allvar. Att hamna i en årlig cirkel som ser ut så här: Läsa en rapport - få klimatångest - gå vidare - läsa en artikel - få klimatångest - gå vidare - se en bild - få klimatångest - gå vidare - läsa en rapport - etc - det förändrar ingenting.

Kan jag ge ångest åt någon bara genom att skriva om obekväma saker? Det hoppas jag inte. Jag hoppas att jag kan få dig att kavla upp ärmarna och börja förändra saker.

"En bekant skriver i ett mejl att "psykologisk forskning visar att den som lyckas ljuga inför sig själv är en mer övertygande lögnare också inför andra (självlögn kan därför ha gynnats av evolutionen)". Detta är lite läskigt. Om vi blir bättre lögnare inför andra om vi lyckas ljuga för oss själva och om vi kollektivt reagerar på budskapet om vår civilisationens slut. Då hjälper vi varandra att ljuga för oss själva och blir därmed ännu bättre på att övertyga andra om att ljuga för sig själva..."

                      David Jonstad, Effektbloggen 121128 

Nya byggnormer?

Det har varit en väldigt regnig höst. "Ska det fortsätta så här måste byggbranschen snart ta fram nya byggnormer", sade min vän Anna i morse.

                                                               bygge i ruskväder        

Min kunskap om byggande och byggnormer är ytterst begränsad, därför blir jag glad över att hitta en gammal intervju där Boverket säger att det där med att se 

över byggnormer, det håller man minsann redan på med:

"Vi har kontakt med SMHI och får deras material hela tiden, så vi tittar just nu på om vi ska ändra snö- och vindlaster. Vi tittar också på dimensioneringen av nederbörden och om den förändras, säger Nikolaj Tolstoy, enhetschef på Boverket. Mer regn, högre havsnivåer, hårdare vindar och högre temperaturer kan komma att ändra sättet vi bygger på. Husen måste helt enkelt konstrueras för att klara av de krav som ett ändrat klimat för med sig. Till exempel kan det handla om fasader som måste bli tåligare, tätare isolering och uppvärmning av kryprum för att slippa fuktskador."

               Dagens Eko  081022

Fast - när jag kollar vidare ser jag att det inte har hänt så mycket mer sedan intervjun 2008. Boverket hänvisar till den, och säger att man i övrigt "följer läget". "Med tiden kan det krävas andra byggmaterial", säger man. Oklart vilka. Nåja, det viktigaste är ändå att om man bygger ett hus ska man göra det när det är vackert väder.

"Det är lätt att säga att ett hus ska byggas när det är vackert väder för att undvika att få in fukt i konstruktionen. I verkliga livet bygger man i alla väder. – Med vårt klimat hade man inte kunnat bygga annars, säger Olle Åberg som är fuktexpert vid Boverket. Det är särskilt viktigt när man bygger trähus. Trä tål uteluftens fuktighet, men inte regnvatten. Monteringsfärdiga hus har fördelen att de till största delen byggs inomhus. Men de är desto känsligare under själva monteringsskedet." - Man bör inte att montera ett prefabricerat hus en dag när det regnar, slår Olle Åberg fast."

               www.byggahus.se 

Boverket har också en blogg med lite matnyttiga tips:

"Våta träsyllar kan snabbt börja mögla. Det visar en ny studie från SP (Sveriges Tekniska Forskningsinstitut) som heter ”Laboratoriestudie av syllar och reglar som utsätts för regn” Det har funnits delade meningar om risken för mögel på trä som kortvarigt utsätts för regn under byggtiden. Studien gjordes för att undersöka om träsyllar och träreglar tål att utsättas för vatten under ett till tre dygn utan att de börjar mögla. Det gör dom inte.  Nu är det inte bara trä som är känsligt för fukt, många andra material som används i såväl trähus som stenhus är också känsliga och behöver hållas torra under byggtiden."

                                                         Svalor som borde flyga lägre

Det där med fukt låter knepigt. Bäst att gå tillbaka till Bondepraktikan för att kunna förutspå en torr byggvecka, eller varför inte gå efter de här regntydartipsen från Persnäs bygdeförening på Öland?

"Hör du bofink, eller kråka, tidigt före gryningen sjunger de om regn. En kraftigt röd himmel i gryningen ger regn, och ligger skyar för solen tolkas regn innan kvällen. När katten tuggar gräs väntas regn, likaså om den sover på huvudet eller är klådig i klorna. Grodor i mängd skvallrar om vått väder. Tjock dimma på kvällen kan varna för regn under natten. Om solen skiner samtidigt som det regnar kommer mer regn. Spindlar är slöa och struntar i att laga sina nät. Och trampar du ihjäl en kan du vara helt säker på att det blir regn. Flugor och mygg blir bitiga. Myror tömmer både stig och stack och svalorna flyger lågt. Flyktig dimma som stiger uppåt kommer åter som regn. När nyslipade liar rostar, fönster och dörrar går trögt att stänga och mjölken surnar. Ett annat tydligt tecken är att röken i skorstenen slår ned. En ring runt solen under förmiddagen betyder regn innan morgondagens slut. Dofter från blommor och nyslaget hö ger tecken om långvarigt regn."

 Mycket regn blir det.
Eller så kan vi helt enkelt återanvända queerrörelsens slogan "We´re here, we´re queer, get used to it" - och kanske hitta på någonting i stil med "Vi är redan här, vi är blöta, lika bra ni vänjer er"? 
Det tipset får Boverket alldeles gratis av mig. 

Solen lyser över fattiga och rika

                               Livsmedelskö, Hornsgatan 1917, bild från Stockholms stadsmuseum

Som journalist händer det mig titt som tätt att jag ombeds skriva om fattigdom. Standardupplägget är en rapport, en forskare och en beskrivning av vardagen för en fattig. Punkt. Fattigdomen har alltid varit intressant för redaktörer. Elände säljer och upprör.

                                           Potatiskö 1917, Stockholms stadsmuseum

Ett annat av mina specialområden är att skriva om hemlöshet. Varje gång jag gör det, slår det mig att det inte precis är de här grupperna som förbrukar världens resurser. Det gör de riktigt rika och den växande medelklassen. Förutom internationella överenskommelser och statliga styrmedel skulle en inkomstminskning hos de rikaste vara ett bra sätt att minska koldioxidutsläppen på. Men vem går ner i lön för att rädda klimatet? Här går man bara ner i lön för att rädda SAS. Kan man träna sig på att leva på mindre resurser - fastän man har mer, eller måste det till en rejäl recession först?

"Under perioden 1994–2007 har svenskarnas konsumtion ökat kraftigt på flera områden:
hushållskonsumtion utomlands + 100 %
hushållsapparater + 125 %
leksaker och sportutrustning + 145 %
bilar + 130 %
motorcyklar, skotrar och mopeder + 180 %
telefoner och fax + 630 %
TV, video, CD etc. + 430 %
Köpcentra fortsätter också att växa snabbt; på sju år ökade ytan med 44 % (2000–2007)"

          Naturvårdsverkets nya rapport "Hur kan vi leva hållbart 2030" av Christer Sanne

Jag känner instinktivt, att nu får det vara slut på de typiska fattigdomsbeskrivningarna. Det är de rika vi borde skildra: Hur tänker dom? Hur lever dom? Hur färdas dom? Vad äter dom?

                                             Flygfoto från Djursholm, Pontus Herins blogg

Pontus Herin är ekonomijournalist. I boken ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra” skriver han om två av Sveriges mest segregerade förorter. På hans blogg fortsätter berättelsen:

"Vi gick runt i nära en timme, tittade på husen längs vattnet och pratade om livet i Djursholm som jag minns det. Jag berättade om fördomar och inskränkthet och hur jag minns min uppväxt. Om hur Djursholm förändras och att det numera inte finns en några medelinkomsttagare kvar där. En läkare, som min far, har inte råd att köpa ett hus i Djursholm idag som blivit en koloni för finansmänniskor, advokater och höga näringslivstoppar. En och annan diplomat står för det utländska inslaget. Men jag berättade också om det positiva här, som den nyfikenhet bland invånarna som finns kring de här frågorna (segregationen alltså). Det finns en social trygghet och säkerhet som gör att de kan kosta på sig att intressera sig för frågor om invandring, rädsla för det okända och bristen på blandning bland invånarna. Den här nyfikenheten saknas tyvärr i mer traditionella medelklassförorter där det finns en helt annan flåsighet och taggarna utåt mentalitet kring segregation."

               Pontus Herins blogg "En promenad bland stekarna" 

Undrar om Djursholmsborna är lika benägna att fundera över sin konsumtion? Någon gång ska jag åka dit och fråga.

"Hur vi lever (2030) handlar också om hur människor, precis som i dag, upplever dessa villkor utifrån sin egen position i samhället: får jag en rättmätig del, bär alla sin del av bördan? Hållbarhetspolitik kan inte skiljas från konventionell politik som fördelar resurser och välfärd, tvärtom kan hållbarhet öka kraven på en rättvis resursfördelning. En regim för en hållbar utveckling kan också komma att kräva ett regelverk som kan upplevas som påfrestande av dem som prioriterar individuell valfrihet."

          Naturvårdsverkets rapport "Hur kan vi leva hållbart 2030" 

"Individuell valfrihet". Vem ruckar på den? Är det inte den vi, typ, lever för?

Allmogemat

                                                          Vitkål - framtidens sushi?

"Historisk mat för framtiden" utbrister DN Lördag idag (länk kommer senare) Kocken Jens Linder har lagat sig igenom en massa "allmogemat" - "tillbaka till framtiden". Varför då, undrar kanske vän av ordning, men DN ordar inte mer om varför vi inte kommer äta sushi och dumplings i framtiden. Kanske blir det bara otrendigt?

Nej, vi kommer välja att äta ett superpretentiöst askbröd (askan kommer av salladslök som rostas i ugn och sedan mals ner för att strösslas över kornbrödet) och kylskåpssyrad majrova med sovel. Bara sådär.

Tidigare i höst kom kokboken "Kål hos Pelle" ut, som bara handlar om - kål. Fantastiska recept, allt låter smaskens. I oktober valde Svensk potatis ordförande Lars Elofson att bara äta potatis i tolv dagar. Det var nog främst som en reaktion mot LCHF. (Han gick ner i vikt). Även Svensk potatis ger ut förstås kokböcker med - enbart potatisrecept. Säkert finns det en med lök också.

Det finns en enorm längtan i teveköken och kokboksträsken efter mat-från-förr - som samtidigt ska bli god och hipp och nyttig mat-för-imorgon. Det här har fått mig att fundera på vilken mat som det faktiskt kommer finnas tillgång till- om vi inte kan slösa med fossil energi.

"Ridderheimsrapporten" handlar om framtidens mat. Jag känner verkligen igen mig i bildvalet. 

Googlar man "framtidens mat" så dyker ännu en färdig matkasse upp. Det tror jag inte riktigt stämmer. Tittar man på vad "Sveriges konsumenter" - som spanar in i framtiden - tycker blir man inte klokare:

"Döden i mitten – de företag som inte väljer väg befinner sig i det så kallade dödens rike i mitten. Konsumenter år 2020 vill ha mer lyx och mer budget. Men med lyx menas inte den traditionella som uppfattas som vräkigt och ytligt, utan en mer ansvarstagande lyx. En Toyota Prius istället för en statsjeep. Men vi kommer fortfarande att vilja budgetshoppa för vi älskar att fynda. Kvar står de företag som befinner sig i mellanskiktet som kommer att uppfattas som ointressanta."

                     Peter Siljerud, framtidsstrateg på Futurewise

Men där tycker jag nog att vi redan befinner oss.  "Ridderheimsrapporten"  , kom i höstas, handlar också om mattrender. För de rika. De rika kommer att vilja en specialkost, framtagen med hänsyn till deras DNA. ”2015 kommer alltfler ha sin egen individuella specialkost och glutenfritt kommer att vara lika vanligt som laktosfritt"  De rika kommer att vilja bry sig om de fattiga. De rika kommer gilla retro mattrender (se ovan) och de rika kommer inte att hinna äta lunch.

Allt tyder på att vi bara ska fortsätta som tidigare. Ingenting kommer dyka upp som förändrar våra matvanor i grunden. Det kommer alltid att finnas ostbågar till fredagsmyset. För det är mys och godis och läsk vi lägger en stor del av matkostnaderna på idag. 

"Människor i Sverige lägger i genomsnitt 12 procent av sin disponibla inkomst på mat. Det är, historiskt sett, en rekordlåg nivå. Samtidigt går 40 procent av matkostnaderna till tomma kalorier, sådant som innehåller mycket fett och/eller socker och lite vitaminer och mineraler. Ändå tycker många att maten är dyr. "

                    Maja Söderberg, Sydsvenskan den 7 nov 2012

Jag blir inte klok på det här. Finns det inge trendnissar som kan skåda mer än ett halvår framåt i taget? Nej, jag ser fram emot kokboken "Fredagsmys 2030". Skivad kålrabbi på tio olika sätt, kanske?

Fienden inom oss

"Fascismen behöver ett politiskt utrymme -  och uppstår ett sånt politiskt utrymme så säger det bara schvoop och så dyker det plötsligt upp fascism här trots att det inte har funnits tidigare"

     Henrik Arnstad  "Från stövlar till lågskor- Fascismens historia", Vetandets Värld, P1 121122

Många pratar gärna om Sverigedemokraterna idag. Särskilt alla som ogillar dem. Det ger en särskild känsla av gemenskap att ogilla Sverigedemokraterna tillsammans, för Sverigedemokraterna är så otroligt bra på att själva ogilla. De är ett politiskt parti som är lösningen på en extremt låg självkänsla. Varje gång man nuddar vid känslan av att inte duga kan man projicera den här oönskade känslan på andra grupper. 

Dom. Det är dom det är fel på. Det är inte jag som är oälskad, lat, svag, aggressiv, hatad, misslyckad. Det är dom som är det. Det funkar rätt bra för runt tio procent av svenska folket just nu att tycka så. De andra nittio procenten vet med sig att de aldrig kan bli fascister.

Men vad händer om vi går in i en ekonomisk depression?
Vad händer om vi inte har råd att köpa det vi tycker oss behöva?

Hur ser det svenska politiska landskapet ut i en situation av långvarig brist, där vi upptäcker våra kritiska beroenden och tvingas välja mellan att skydda och hjälpa vissa grupper av medborgare framför andra?

Problemet är att bara är en mycket liten del av befolkningen ens har börjat nudda vid tanken på vad ett sammanbrott kan innebära. Folk verkar tro att deras tomtgränser, pensionspoäng, vårdval och mysbelysning skyddas av någon slags naturlag.

Hur ser den naturlagen ut? Och om den inte finns - hur skyddar vi då demokratin?

" Å ena sidan menar jag att det är viktigt att se risken för att vi faktiskt inte lyckas hejda uppvärmningen, och diskutera vad som egentligen händer då. Å andra sidan tror jag helt enkelt inte på Dark Mountains alternativ. Jag kanske är orättvis, men tycker mig skymta ett sätt för ganska välbeställda människor i Nord att dra sig undan eländet som drabbar alla andra. Dessutom har jag svårt att se de där självförsörjande lokalsamhällena klara sig mer än några veckor i en kollapsande värld. Kort sagt: vad gör de när Hells Angels eller Black Cobra kommer och begär en del av skörden?
Jag tror att kollapsen blir otäckare än vad till och med Dark Mountain föreställer sig. Även om oddsen är dåliga måste vi därför göra allt för att undvika sammanbrottet."

           Jonas Fogelqvist, "Den nödvändiga mobiliseringen" Effektbloggen 121122 

Det här är inte jag

                                                Det här är inte jag! Hon har ju en revolver.

En del saker är svåra att skriva om. En sådan sak är vapen. Jag har alltid varit pacifist. Rädd för våld är jag också, är verkligen ingen tuffing (röker gör jag inte heller). Men en av de konstiga sakerna med att att under det senaste året på allvar börja fundera på resiliens var att tanken på vapen dök upp. Hur illa ser jag egentligen? Kan jag träffa någonting om jag försöker? Tankarna förvånade mig själv. Vad var det jag tänkte skjuta på, plötsligt?

                                   Nej, det här är inte heller jag! Jag har nästan aldrig mössa. 

Först tänkte jag ta jägarexamen. Blir det nödår kan jag kanske skjuta något djur så att jag får tag på protein till ungarna. Men - innan jag ens försöker träffa något levande djur borde jag väl kolla om jag överhuvudtaget kan bli en bra skytt? Sagt och gjort; tidigare i höstas gick jag Stockholms kvinnors skytteförenings nybörjarkurs. Och klarade den rätt bra, faktiskt.

Och vad roligt det var! Värsta mindfulnessgrejen, fast med knallpulverdoft och måltavla. Om du undrar kan jag tala om att alla kvinnorna i skytteföreningen var fullständigt normala, trevliga och roliga.

Jag får se om jag fortsätter med jägarexamen, eller om jag bara ska fortsätta panga på en tavla med pistol. Nu har jag iallafall kommit ut som vapentokig.

Omvärldsbevakning

                                          Bild från Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet"

Vi lever inte i en undergångskultur. Än. Men vi har gjort det tidigare. Det här är lite av vad vi kommer få se när kampen om resurserna hårdnar:

Stor religiositet. Öppna dörrarna, alla kyrkor, för folk som får ångest för sina barns räkning och för sin egen framtids räkning brukar söka sig till er. Bönen får en revival. Så även välsignelsen: "Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid." Frid kommer bli hårdvaluta. Dessutom har ju Svenska Kyrkan rätt bra med resurser, så om kyrkan vill se till att folk inte svälter kommer kyrkan ha goda möjligheter att dela med sig. Vem vet - det kanske blir en revival även för nattvarden i form av riktigt bröd och vin?

 

                                                         Berlin, 20-talet @Susan Lenox
Stort slöseri. Vaskarna vid Stureplan kommer inte vara någonting jämfört med den festkultur vi kommer se födas bland de som inte behöver ställa om eller bland dem som har något att sälja. På svarta marknaden kommer det mesta finnas till salu - och vem bryr sig till exempel om hur vår narkotikalagstiftning ser ut - i ett undergångsperspektiv? "Allt åt alla - om ni kan hitta det", kommer bli parollen. I ett modemagasin nära dig kommer säkert redan om något år ett asketiskt mode med militär prägel stå sida vid sida med depraverade tjugotalsgossar från Berlin.

Omvänt lärande. Dagens socialbidragstagare är bra på att leva under mycket begränsade resurser. Några av dem kommer sadla om - och bli omställningskonsulter. "Antal år i fattigdom utan att bli tokig" kommer ge högt meritvärde. Jag ser reportaget framför mig: "Karina från Bandhagen lär Jenny och Gustaf på Lidingö att botanisera bland utgångna varor på Ica." Som ett slags ny Mindfulness.

Ångrarna. Snart kommer de som gigantiska personporträtt i en tidskrift nära dig: De som ångrat sig, vare sig det handlar om slöseri med flygresor, botox eller filippinska barnflickor. Som vill göra bot och bättring. Inte nödvändigtvis genom att bli religiösa - utan mest genom att få uppmärksamhet en gång till.

Extremisterna. Det räcker att titta på Spanien och Grekland just nu. Trängseln i politikens mittfält överges på stört när det finns utrymme för mer drastiska åsikter. Det kommer inte att bli roligt.

                                      Tyskland, 20-talet. Mode för herrar. @Susan Lenox
Rykten. "Har du hört att det i Lenhovda sitter en man som har tillgång till alla typer av vapen? Han byter dem mot guld". Ryktesspridningen kommer att bli enorm när resurserna sinar. Går det att få tag i nyskjutna änder i Vasastan, säger du?

Anti-stylisterna. Nyrenoverade kök känns såå 2010, inte sant? Snart får du se folk i öppet stoltsera med sina survivalradioutrustningar, handdrivna mjölkvarnar och mustmaskiner. Att ha ett hem som känns robust, tåligt och slitstarkt och (nej, nu kom jag inte på fler synonymer) kommer bli den nya induktionshällen.

Och d ä r grumlades min kristallkula. Men din kanske ser mer?

Don´t try

                                   "No! Try not. Do, or do not. There is no try." 

                               YODA, Star Wars Episode V: The Empire Strikes Back

Idag är det många som känner sig uppgivna. Att ungarna inte ska ha någon mat om bara fyrtio-femtio år och inte ens ha syre att andas om en sjuttio - åttio år. Är det meningen att vi ska behöva klara av att inse något så svårt, ta det till oss och ändra oss?

Vad ska vi göra med all denna ångest? Man får väl tugga i sig den bit för bit. Gråta lite när grannen skryter över nästa semesterresa? Knyta näven i fickan?

Här är lite besserwissriga saker du kan göra redan nu - eller reta upp dig på.
Saker, som kommer att vara de ultimata kärlekshandlingarna till alla dem som du bryr dig om.
Nu och imorgon. Det finns inget slut på den här sortens kärlek:

• Rösta rätt. 
• Sluta flyga. Sluta gilla andras prat om flygresor. Sluta gilla andras exotiska semesterbilder. Stå för att det är ett opassande beteende, ofint, helt enkelt. Var besvärlig.
• Sluta köra bil. Om du inte kan sluta, kör vid färre tillfällen och ta med passagerare. Åk kollektivt. 
• Sluta äta kött. Om du ändå vill äta kött, ät vilt. Inte för att viltköttet kommer räcka till alla i alla evighet, men ät det under en övergångsperiod, då.
• Sluta handla det som du inte behöver. Nu.
• Gör roliga saker tillsammans. Det finns så mycket som faktiskt är klimatvänligt. Allt det roligaste: Att vara med ungarna, baka bröd, spela spel, odla något, gå i en alldeles gratis skog som finns kvar, ha sex med den du älskar, sova, läsa, prata, lyssna på musik, spela fotboll. Gå inte på att allt måste köpas. 

Kokettera inte med din ångest. Då kommer du bara bli liggandes, eller till sist gå och köpa ytterligare en grej. Jag säger som Yoda: Do, or do not. 

"Det kunde ha blivit nödår"

"Om man har pengar är det lätt att skratta och le, men har man inga pengar är det svårt"

            Bulgarisk bärplockande mamma i Sverige sensommaren 2012, ur programmet "Barnen", 

            P1, Sveriges Radio 121116 

Florence Owen Thompson, 32 år, mamma till sju barn, i Californien 1936. Berömd bild från depressionsåren. Fotograf: Dorothea Lange. 

Från den lilla socknen Sidensjös hembygdssida berättas följande om nödåret 1867/68: 90-åriga Hedda Öberg, nyinflyttad på Ulvön 1866 berättade i Örnsköldsviksposten 1945:

"Stora skaror barn gingo på detta sätt och tiggde, och de kunde komma ända från Norrbotten. En gång kommo tjugo stycken på en gång, somliga voro endast fem år gamla, och hade färdats på isen från Nätra."

Därefter följer det vackraste stycke jag någonsin läst om empati: En man vid namn Nordlund från Björna berättade hur han mindes 1867. Han var då i 7-årsåldern:

" Nog märkte vi att mor ofta grät i ensamheten, det var ju inte så lätt för en mor att inte ha någon mat att sätta fram på bordet till hungrande barn. Det hände ju ofta att av svält utmärglade barn gick från gård till gård för att tigga några brödsmulor. En dag kom det tre barn till oss och tiggde gråtande något att stilla sin hunger med. Med ögonen fyllda av tårar måste tyvärr vår mor meddela, att vi inte hade annat än lite brödsmulor, och dem behövde vi själva. När vi barn såg ångesten i de främmande barnens bedjande ögon började vi att storgråta och bad mor bevekande att hon skulle dela med sig av de brödsmulor vi hade. Tvekande villfor mor vår begäran, och de främmande barnen slukade med glupsk aptit smulorna, varefter de fortsatte till granngården som låg ett bra stycke ifrån vårt hem. Följande dag hittades de tre barnen döda mellan vår gård och granngården."

Förre båtsmannen Johan Vestin berättade hur han och hans syskon gick och tiggde i vissa gårdar, bl.a. prästgården. De kunde då säga:

"Om vi får äta oss mätta nu ska vi dröja 14 dagar till nästa gång". 

På så sätt klarade de sig bra. Då det var ganska många som tiggde var nog belastningen på de mera välbärgade gårdarna stor. Att dödligheten var så förhållandevis liten i Sidensjö tyder på att de hemman som kunde ge mat till tiggarna under hela tiden fram till sommaren 1868 hade haft sina sparlårar välfyllda när eländet började. 

Men det var då. I oktober 2012 låter det så här:

"Det står stora arealer med otröskad säd på åkrar i Hälsingland och väntar på bättre väder.  

– För hundra år sedan hade den här situationen kunnat betyda att folk i Hälsingland hade fått svälta, konstaterar Jan Thorén, ordförande i LRF Gävleborg.

Sommaren och hösten i Hälsingland har kännetecknats av regn. En period i september kom med hopp om bättre tider, innan några dagars ihållande nederbörd bjöd på mera lervälling."

Artikeln är från Norra Hälsinglands/Hudiksvalls tidning. Rubriken är "Det kunde ha blivit nödår".

Är det månne ett nödår i år?  Man skulle ha sig ett sockenmagasin här i Bagarmossen. Ett där folk kan lagra sitt utsäde och låna när det blir nödår. Fast vi har ju socialtjänsten istället. Men var har de sina åkrar? 

                                        Sockenmagasinet i Tanumshede, lånad bild från mgh

PS: Har kollat upp det där med skördarna. Den svenska vinskörden blev usel i år. Höstraps och åkerbönor gick bra, men spannmål sämre än förväntat, på vissa regniga håll riktigt dåligt. Potatisen regnade bort. I Finland står upp emot 15% av åkrarna oskördade och morötterna gick riktigt dåligt. Majsen regnade också bort. DS