Mat på bordet - idag och imorgon

De klimatförändringar vi ser redan idag är resultatet av utsläpp mänskligheten gjorde för fyrtio år sedan. De resor du gör, den mat du äter och de saker du köper idag får konsekvenser i klimatet först om flera årtionden. Skrämmer det dig? Eller gör det dig lugn?

Vete. Sånt man äter. 

Harald Welzer skriver i dagens DN om klimatfrågan. Jag har läst hans böcker "Climate wars" och "Slutet på världen som vi känner den". Bra böcker. Inte särskilt hoppfulla.

- Men han säger ju att det är omöjligt att lösa det här!
Så säger min man efter läsningen av dagens artikel. Jag tänker precis tvärtom. Welzer beskriver klimatfrågan som "djupt moralisk". Det blir upp till var och en av oss. För konsumtionen är problemet.

Hur kan det vara möjligt att det är upp till mig och dig? Det blir ju nästan en teologisk diskussion: Vad är en liten människa, om Gud inte finns? Om ingen ledare i hela världen är stark nog att lösa frågan. Ja, vi kan ju sluta vänta på frälsning då.

Var ser du diskussionen om huruvida vår gemensamma omställning ska börja när vi, som land, har det ganska bra - eller om ska vi lämna över till våra ungar?

Mig veterligt finns det inte ett enda politiskt parti som vill sänka våra CO2utsläpp mer än högst fem procent. De vill allihop putta över ansvaret till våra ungar. För att de vill bli omvalda. Deras lösningar på att "bli omvald" är alla kortsiktiga: Jobbskatteavdrag, höjd A-kassa, mer ekologisk mat i skolan, eller stoppad invandring. Därför blir klimatfrågan i slutänden en rent moralisk fråga. Det står mellan mig och mitt samvete. Tyvärr. Det finns inget vi.

2012 näst våtaste året någonsin i Storbritannien. Bild: Christopher Furlong/ Getty. 

Ett annat problem är, att följden av de klimatförändringar vi ser redan idag leder till ökad konsumtion i andra länder. Taskigt väder här hemma gör att mer mat måste importeras från andra länder. I Storbritannien var 2012 ett fruktansvärt nödår. 2011 gick 90% av producerat spannmål att mala till mjöl. 2012 var det bara 10 % som dög. För 100 år sedan hade en sådan skörd lett till att engelsmännen hade dött av svält.

"Our welfare officer in Cornwall was handing out sandwiches from her car to people who had nothing to feed themselves. We are talking about farmers being pushed on to the breadline"

          "UK farmers face disaster as 'perfect storm' strikes", The Guardian 130316

-Jaha. Här sitter du och skriver blogginlägg. Då får väl du rädda världen , då, så ser jag till att pojken kommer till skolan. Säger min man. Jag och min fantastiska moral går väl och tar hand om disken istället. Ridå.

Svältelände förr-i-tiden. Vem har målat tavlan? 

Sista brevet till Sverige

"Jag tyar icke mer, Karl- Oskar". Det är Kristina som säger det, i "Sista brevet till Sverige". Och jag som alltid trott att det var Raskens Ida som sa det.

Ida säger till Raskens att hon visst orkar.

"Tya" är småländska för "orka". Och orka, det ska man. Min farfar och farfars bror brukade peka på stenröset i hörnet av åkern. Där låg de, sten efter sten staplade till en enorm, halvt nedfallen pyramid. Det var farfars far som bände upp varenda en av dem och släpade bort dem till hörnet. 

Idag ägs gården av den lilla steniga smålandskommunens enda nationaldemokrat. Jag var där och hälsade på för några år sedan. Hela sovrummet var täckt med underklädesbilder rivna ur H&M- och Elloskataloger. Annars var det mesta sig likt. Han hade inte målat om och renoverat. Lämnar sällan gården. Reser definitivt inte på all-inclusivesemestrar. Även gammelskogen står kvar utanför. Alldeles mossig och fylld av hemligheter.

Jag gillar honom inte. Men han är utan tvivel inte en av alla dem som är "vi" med Björn Wiman i dagens DN. 

"Harald Welzer har i flera av sina böcker sett hur krigets likgiltighet går igen också i andra kriser. ”I verkligheten handlar människor som de tror att de förväntas handla”, skriver han och hans medförfattare i ”Soldater”.
I den största framtidsfrågan av dem alla har detta än så länge inneburit att vi ser vad som händer – och gör ingenting."

         Björn Wiman, DN 130317 

Kanske blir det en bra artikelserie. Men jag är hjärtligt trött på detta enorma "vi" som vi alla ska knuffas in i. Så länge jag är "vi" med Björn Wiman och alla andra så kommer det vara helt okej att fortsätta inte göra något. Jag tyar inte. Orkar inte längre. Det är dags att bli moralisk.

"Vi" är de rika. "Vi" är den besuttna medelklassen och dem vi vill efterlikna. "Vi" är de intill vansinnets gräns konsumtionsbesatta. "Vi" har för mycket pengar och för lite fantasi och kreativitet. "Vi" är inte socialbidragstagarna, tiggarna, de i utkanten positionerade. "Vi" är inte de som är bra på att hushålla med begränsade resurser. Ju mer man tänker på det är "vi" en grupp man inte vill tillhöra.

Men nästan alla nyheter, all reklam och alla politiska budskap riktar sig till detta "vi".

Det är dags att lyssna in i tystnaden.

             Tvättmedelsreklam från förr- i -tiden. Det är här modernismen börjar. Och missnöjet.

Att förändra världen eller sig själv

"Både pessimism och optimism är åskådarsporter. Vi befinner oss i en enormt allvarlig situation som vi måste hantera. Jag vill göra allt jag kan"

                         Pella Thiel i DN, 121212 

"Jag ska flyga till London över dan för att äta lunch med några väninnor - sen flyger vi hem igen, lite crazy, sådär"

                         en bekant berättar 121212 

                                              Bild på bilkö lånad från Supermiljöbloggen

Det finns en rätt stor diskrepans mellan tanke och handling. Iallafall hos mig. Det var väl därför som jag slentranmässigt kunde rösta på Miljöpartiet under tjugo års tid  - och hoppas på att dom skulle fixa lite hårdare regler, så kallade styrmedel, som ju skulle omfatta även klimatlata människor som mig själv.

Det fungerade inte.

Även om jag har bättrat mig idag - hur stor skuld får jag, som före detta klimatlat, placera på andra för deras agerande? Ingen alls, säger samhället. Men jag blir ju både förbannad och besviken. Det är en av de saker som jag har mest diskussioner med min man om. Mitt inte-så-konstruktiva sätt att, enligt honom, hemfalla åt privatmoral när allt borde handla om samhällsomställning på ett politiskt plan. Privatmoral, det är fult det. Politik, det är fint det.

Men jag tror ju inte på politikens möjligheter längre! Då står jag ju ändå där med min tvättade hals och otvättade byk. Det som återstår att påverka, eller snarare förbereda, är mig själv.

Utan att moralisera över andra som inte förbereder sig alls. Iallafall inte nu. Iallafall inte märkbart.

En vän ringer mig från flygplatsen. Hon ska flyga inrikes. Vi har haft långa diskussioner om inrikesflyget. "95 % av de som flyger inrikes är män. Det kan du skriva på din blogg", säger hon.
"Männen flyger inrikes, kör bilen i storstan och äter mest kött", säger jag till min man (käckt privatmoraliskt). "Ja, men snart är ni jämställda där också", svarar han. Precis som med övertiden, spriten och tobaken.

Ja, snart kan vi alla flyga till London för en snabb lunch. Det kostar ingenting.

Hur förhåller du dig till privatmoral? Får man moralisera? Hjälper det? Vad hjälper, då?