Ni korpungar små, ni kan ju ej så,
ej samla i ladan ett endaste strå.
Hur kan ni då få var måltid ändå?
Så säg mig, hur gör ni? Jag kan ej förstå.
Jo, ser du, vi bor i trygghet och ro.
Vår Fader oss föder, vi glada det tror.
Så gör då som vi: var sorglös och fri;
förtrösta, var stilla, och glad ska du bli!
Gammal söndagsskolepsalm av Carolina Almquist
Vårpropositionen är här! Och med den en ny debattartikel av Anders Borg. Glatt kastar jag mig över den redan till frukost. Men sätter nästan kaffet i halsen:
"Vi är inne i en nio år lång svacka", meddelar finansministern dystert. Han, som så sent som i höstas var riktigt optimistisk. Fast - efter 2017 ter sig framtiden lika ljus igen. Då blir det "business as usual".
Det är inte svårt att sticka hål på Anders Borgs resonemang. Det har redan Cornucopia och Cervenka hunnit göra.
Den stora frågan är, varför tror Anders Borg att allt blir bättre sen?
Det finns härliga demografiska "utmaningar" : Om fyra år är de yngsta fyrtiotalisterna nästan åttio år - en ålder som vi vet kostar på både vad gäller vård och omsorg. Samtidigt ska den stora, unga nittiotalistkullen få barn. Något som vi vet kostar barnomsorg. Och precis då kommer den stora sextiotalistkullen gå över femtioårsstrecket. Något som vi vet leder till ökade kostnader i sjukförsäkringen. "Pensionsutmaningen" nämner jag bara sådär lite i förbifarten.
Så har vi "utmaningen" med hushållens fortsatt höga skuldsättningsnivåer. Och "utmaningen" med framtida tillgång till fossila bränslen. Och hur ska alla få sin försörjning om det inte finns anställningar? Det finns ingenting som pekar mot att jobben plötsligt kommer bli fler. Nä, nu orkar jag inte räkna upp fler. Utmaningen i att det inte ligger några omställningssatsningar i vårbudgeten, den hoppar jag över.
Vi får helt enkelt hoppas på klimatförändringarna. Hit med en rejäl storm, lik Gudrun, över Stockholm nyår 2016. Då kommer mycket behövas byggas upp sen. Det är så man fixar tillväxt.
