De obefintliga

"Se på luffarn som går där på vägen, se på luffarn, Guds lille fyr.
Så snart som det blir vår går han ut och går för att söka sig äventyr.
Han går så långt som vägarna räcker. Han har en oro och en längtan i sitt blod.
Så snart som sola skin, då far vanvett in, det är det som ger honom hans mod:
Han vill va fri som en fågel, fri som en  fågel och då är det som
nånting ropar "kom!" i hans galna...luffareblod"

              Sång från filmen "Rasmus på luffen", Astrid Lindgren 

Folkbokföring. En viktig del av byggandet av välfärdsstaten

För snart tio år sedan arbetade jag som uppsökare i Stockholm. En man som jag träffade hade varit hemlös i mer än trettio år. Han var psykiskt skör, svårt att kommunicera med, verkade ha kommit en bra bit över pensionsålder, men levde av att samla burk. Han vägrade sova på härbärgen och sov istället i olika soprum.

Efter flera månaders kontaktskapande arbete var det dags att länka honom samman med Försäkringskassan. Han hade rätt till folkpension. Då upptäckte jag att han var obefintlig. (ett begrepp jag inte hört talas om innan dess) Han fanns inte i folkbokföringssystemet. Hade trillat ur för många år sedan. Flera andra hemlösa var i samma läge.

Av ren nyfikenhet bokade jag träff med Skatteverkets folkbokföringsexpert, som berättade att ingen egentligen vet hur stor den här gruppen, de obefintliga, är. "Vi för ju inte någon statistik över bortfallet".

De flesta av oss är ju folkbokförda någonstans. Går det inte att nå oss på den adressen under några år och vi struntar i att fylla i våra deklarationer, då blir vi "på församlingen skrivna". Vi hör till ett område, men har ingen adress. Efter ytterligare några år kommer någon börja städa även i den gruppen och de som inte har hörts av på något sätt blir "obefintliga". En process som tar minst 8-10 år att genomföra.

Jag övertalade folkbokföringsexperten att ändå räkna "bortfallet". Och han gjorde det! Eftersom vi fick ett nytt folkbokföringssystem 1991 var gruppen "obefintliga" lika med noll då. 2006 hade gruppen vuxit till 28 721 personer.

"De flesta har nog flyttat utomlands och glömt att höra av sig", trodde experten. Och några var ju, kunde vi konstatera, mer eller mindre frivilligt hemlösa. Men det finns en grupp till - de som bara väljer att hålla sig borta. De som inte vill bli hittade.

Vagabonderna. Vi vet alla hur de ska se ut. 

Mannen på Skatteverket berättade om män med dubbla familjer och svarta företag. Män, som ännu inte behövt uppsöka sjukvård, (en vanlig anledning att ramla in i systemet igen) men som plötsligt, av någon anledning hittades. Ibland kunde de bo bara ett tiotal mil bort från sin andra familj. En vanlig anledning att försvinna är skulder. En annan är trassliga relationer.

Ett folkbokföringssystem är inte särskilt kompatibelt med en samhällskollaps. Den här gruppen kommer växa stort. Vi kommer ha massor av folk som inte kan betala sina studielån, sina bostadslån och sina skatteskulder. Folk, som lämnar sin osäljbara bostadsrätt i Stockholm och tror sig kunna hitta en försörjningsmöjlighet någon annanstans.

Så länge du är ung och stark, kan gänga dig med någon ny, hitta ett svartjobb - varför vara folkbokförd? Hela det svenska folkbokföringssystemet, från början administrerat av kyrkan, bygger ju på kontroll, på att veta vem som bor i vilken socken och vilka "vi" är tvingade att ta någon form av ansvar för. Om bidragen och fördelarna uteblir. Om skulderna vida överstiger både barnbidrag och föräldrapenning - varför hänga kvar då?