Katten Jussi ligger på soffan och tittar på mig. Jag vill inte riktigt möta hans blick. Jag har precis läst "Time to eat the dog? A guide to sustainable living" av Robert och Brenda Vale.
Boken har legat på hyllan här hemma i ett år. Men det är något som tar emot med att läsa den. Jag vet ju vad den handlar om: De ekologiska fotavtryck som våra husdjur gör. Men om jag redan har blivit osams med alla flygande vänner kan jag väl lika gärna fortsätta och reta upp alla djurvänner i min bekantskapskrets. Suck.
Fakta från boken: Det är mer resurskrävande för planeten att föda upp en stor hund än att köra runt i en SUV. En granne har funderat på att krympa sin jättepudel till dvärgpudel av just den anledningen. Men det låter sig inte riktigt göras.
Lösningen är förstås att både katten och hunden blir vegetarianer - om de vill behålla livet och inte bli till mat. Vad är det som är så provocerande med boken, förutom titeln? Jo, de noggranna beräkningarna. En medelstor hund behöver 0.84 hektar för att bli mätt, per år. En katt behöver 0,15 hektar.
Vi har två katter. Det blir 0,3 hektar. Har vi råd med det? Nu och sen?
Som författarna säger: "Vi skriver ju inga recept i boken, alltså menar vi inte på allvar att du ska äta upp hunden och katten. Men vi vill prata om resurserna som krävs för att ha husdjur. "
