En orolig själ

"Studier visar att cirka 25 procent av svenska kvinnor och 15 procent av männen har psykiatriska besvär som till exempel oro eller ångest. Det motsvarar runt 1,4 miljoner människor. Det är det fler kvinnor än män som har dessa besvär."

             Livlinan, "Psykisk ohälsa är vanligt" 

Ensam är inte stark. Ensam är orolig. Var har du dina medspelare? 

Det finns onekligen mycket att oroa sig över för den som är intresserad av att förstå stora samtids- och framtidsfrågor, vare sig det gäller energifrågor eller tankar om ekonomi, livsmedelsförsörjning, krisberedskap eller klimat. Men om man på grund av sin oro inte orkar vara en närvarande och hyfsat glad förälder, ja, då betyder all denna omsorg om framtiden ingenting. Vi ska ju ha det bra idag också.

"Din oro över framtiden får inte övergå i sådan ångest att den blir funktionsnedsättande", säger de psykologer som jag har intervjuat. Så; hur orolig är "lagom" orolig? En känsla av sammanhang kan minska din oro till en mer greppbar nivå:

• Om du får hjälp att omformulera din förtvivlan och oro på ett sätt så att den till sist kan skänka dig någon form av realistiskt och balanserat hopp. Ett hopp som skiljer sig rejält från det hopp som alla i förnekelsefasen så ivrigt talar om. 
• Om du hittar andra människor att lita på. Sådana som arbetar i din riktning och som du kan prata med. 
• Och sist, men inte minst: Om du börjar lita mer på dig själv. För varje sak du lär dig, för varje steg du ställer om, kommer du att lita mer och mer på din egen förmåga. 

Isolera dig inte. Det kanske känns lättare till att börja med, men på sikt är det enda som verkligen kommer hjälpa dig att börja göra saker tillsammans med andra som delar dina värderingar. Basta!

Under dagar när hela världen blir orolig tenderar ångesten att spilla över på nya områden. Till sist är den överallt. Men försök att dela upp din oro i

• sådant som egentligen inte alls är viktigt (vad grannen tycker om din oklippta gräsmatta) 
• sådant som du kan göra någonting åt (din konsumtion, din amorteringsnivå) 
• och sådant som inte ligger i dina händer ( tinande permafrost). 

 12-stegsrörelsens sinnesrobön är inte helt dum i sammanhanget.

Och om du som läser det här är psykolog och tycker att jag formulerat mig urbota dumt, då får du gärna hjälpa mig att göra det bättre. 

Härda ungarna?

"Don’t scare your children. If you’re not sure whether or not to talk about certain subjects with your kids, ask your spouse, and then do so carefully with kids under 14. You might think they “need to know this” to counterbalance the negative messages they are getting from the media, but they don’t. You are the parent, and you don’t need doom to restrict their access to mindless electronic entertainment. Put a kid-positive spin on any bad news."

           Kathy McMahon, www peakoilblues.org  120521

"När mina ungar kommer hem från skolan uppskrämda av någon ambitiös lärares klimatfilm brukar jag säga till dem att det inte finns någon som helst anledning att ställa om. Vi har det bra - och vi kommer alltid ha det bra. Vi lever i den bästa av världar"

            Hört av skolbarnspappa i närområdet

Hushpuppy lever med sin pappa i ett område utanför vallarna 

Pappan vet, att när nästa orkan kommer, kommer hela deras land 

att ligga under vatten. Hur förbereder man sin unge på det?

Jag har nyligen sett filmen "Beasts of the Southern Wild" - och lipat en hel del under tiden. På väg ut från biosalongen säger min man: "vi måste förbereda ungarna bättre. I filmen var det iallafall varmt, kolla här, -20 grader. Hur förbereder vi ungarna på ett framtida liv i det här klimatet?"

Ja - hur förbereder vi dem? "Kan vi inte ge dem hopp, kan vi lika gärna vara tysta", sade en vän. Och konstaterade att vissa dagar därför får passera i tystnad. Och andra dagar kan man hjälpa ungarna genom att låta dem gå med i Greenpeace eller annan lämplig förening. Räcker det som mental förberedelse?

Och alla verkar vara överens om att praktisk träning, färdighetsträning, alltid är bra. Det minskar ångestnivåerna både hos föräldrar och barn. Så - räcker det att lära dem odla potatis? Att hantera kniv, såg och yxa? Att elda?

Carolyn Baker beskriver i boken  "Navigating the coming Chaos" att vi alla - inför framtiden -  behöver skapa oss en "inre bunker". Att lära sig att härbärgera oro, osäkerhet, otrygghet och ångest. Att fullt ut förstå att tiderna kommer bli svårare - och ändå lyckas ha det bra varje dag, det är att bygga sig trygg.

Bunkermentalitet beskrivs ju annars ofta i termer av isolering och utestängande. Här handlar det snarare om att bjuda in problemen, se dem i ögonen och och hålla dem kvar, erkänna läget - och låta något mogna.

Någonstans har jag läst att när man jämförde hur folk reagerade på en massuppsägning visade det sig att de som hade haft det svårt redan som barn, de klarade påfrestningarna bättre. De som levt skyddat och ombonat hela sina liv klarade sig inte alls, de blev djupt deprimerade. Fast nu hittar jag inte den där länken. 

Jag antar att det där exemplet handlar om maskrosbarn, ungar som redan från början haft en chans. De sköra har kanske inte ens kommit in på arbetsmarknaden. Och inte kan man medvetet utsätta sina ungar för lidande bara för att härda dem, även om precis det är vad som händer i filmen "Beasts of the Southern Wild". Man kan nästan se hur ungen trotsigt växer under filmens gång. 

Så - kan vi prata om det; om uppfostran i termer av annat än förmågan att i framtiden kunna hugga ned ett träd? Hur gör du? 

"Oro är inte samma sak som pessimism och hopplöshet. Studier av barn som växte upp under kärnvapenhotet har visat att de som oroade sig mycket också var mer psykiskt välmående. De barn som hade det bra i livet i övrigt, var de som mest intresserade sig för samhällsfrågor, vilket ledde till att de oroade sig mer."

               Intervju med Maria Ojala, SvD 101206