Vi som är du och bror med varandra

"Den trygghet och det välstånd vi upplever i Sverige har byggts upp genom århundraden av internationella kontakter, handelsutbyten och invandring. Det är viktigt att detta fortsätter till framtida generationers gagn"

           H.M. Konungens tal på nationaldagen 2012 

                                    

En gång i tiden arbetade jag som en av Miljöpartiets spökskrivare. Inför valet 1998 hade jag ett par hetsiga diskussioner med Birger Schlaug, diskussioner som jag lärde mig mycket av och som jag ofta har återkommit till. Det handlade om hur man skriver. 

Jag skulle göra om ett hushållsutskick som Birger hade skrivit första utkastet till. Målgruppen var att nå dem som läste Aftonbladet "Kvinna". 

"Du skriver som om du vet hur människor har det. Du stryker dem medhårs, talar lugnande och inställsamt," sade Birger. "Men vi har faktiskt inte en aning om hur andra människor har det."

Jag ville nå målgrupper, skapa god stämning och sprida förståelse och skrev precis så som Birger sa. Det är rätt lätt. Man fixar ett gemensamt tilltal, bara - om att vi är en och vill samma sak. Egentligen. 

Det här tilltalet (som slank så lätt ut ur min egen mun, penna, dator) har med tiden gjort mig allergisk mot samtidens "vi". Varje gång någon vill vara "vi" blir jag misstänksam, vare sig detta "vi" indefinierar mig eller inte.  

Idag är det Sveriges nationaldag. Några kommer idag ta chansen att tala om "oss" som "vi". 

Fundera lite på om du vill vara med i deras klubb. Det kommer med all säkerhet kosta dig något i slutänden: 

Ett prinsessbröllop, 

ett nytt lagförslag, 

en ny arena, 

ett svindyrt mobilabonnemang, 

en evighetsprenumeration på strumpor. Whatever. 

Tro inte att gemenskap kommer gratis. 

Vi

När det händer saker i Husby imploderar mediestockholm på bara en halv dag. Det blir liksom för mycket för alla. Oss. Vi som är vi med varandra.

Alla vill vara vi med oss och vi är vi med alla. Gärna hela världen, iallafall med Europa. Hela schlagerfestivalen, det jag såg av den innan jag och sjuåringen somnade, handlade om att "we are one". Lite bibliskt sådär, som om vi alla vore delar av det där trädet. Det metaforiska trädet där Jesus är kroppen och församlingen grenarna och jag ett litet dallrande löv som hör samman med alla andra. Så vackert.

Om vi alla hör ihop gäller det bara att anpassa sig. Men en del ska alltid anpassa sig mer än andra.

Vad vill dom där i Husby? Dom. Förklaringsmodellerna är oändligt många, men mynnar snart ut i två teorier. Antingen är de klasskämpar eller ligister. Folk delar upp sig i  höger och vänster. Man vet vad det handlar om trots att man, inte jag iallafall, aldrig har satt sin fot i Husby.

Kanske tycker de bara att de händer för lite där. Men budskapet till oss, alla vi som är vi med varandra, är glasklart: "Vi är inte en del av ert vi. Fuck you."

Några kilometer från Husby ligger Djursholm. Där är man inte heller en del av något vi. Men det gör inget. Man är sig själv nock.

Men i Mälarhöjden, Bagarmossen, Hässelby, Farsta, Axelsberg. På Södermalm, Kungsholmen och i Vasastan, där är man vi med varandra.

Vi som har mycket att förlora vill vara tillsammans. Stå enade. Om några inte vill vara med finns det bara en väg kvar för oss andra. Neråt.

Dom har outsmartat oss.

Mörkrädd

"Idag är vi mörkrädda", skrev Henry Beston redan 1928.

"We have a dislike of night itself.  Today´s civilisation is full of people who have not the slightest notion of the character of the poetry of night, who have never seen the night"

Vi vet inte vad riktigt mörker är och gör allt för att undvika det. Inom en överskådlig framtid får vi nog lära oss att återigen bli kompisar med mörkret. Både genom påtvingade korta elavbrott och genom att bli tvungna att prioritera mellan energibehoven.

Mina föräldrar är gamla nog att ha levt ett årtionde på jorden, i småländska obygder, utan elektricitet. Hur var det? Det var mörkt, säger mamma. Och kallt, inflikar pappa.

Klockan tre så här års blev det natt. Då hade familjen inget annat ljus än en fotogenlampa på köksbordet och lite, lite ljus från vedspisen. Eftersom köket var det enda uppvärmda rummet satt alla där. Morfar pliggade skor åt grannarna, mormor stoppade strumpor. Det var för mörkt för att läsa. Det var tyst.

        Farfar John mjölkar korna för hand, i mörker, tillfälligt upplyst av fotografens blixt

Tanken på ett sådant liv skrämmer mig inte. Men det känns...rätt enahanda. Inga spontana Facebookstatusuppdateringar. Ingen ny teveseriebox. Om jag kan välja kommer det här definitivt prioriteras före datorn: Kylskåpet, frysen ("men det går lika bra med matkällare", säger mamma)  och tvättmaskinen.  

David E. Nye är professor i amerikansk historia. Han har gjort en rätt trist genomgång av vad som händer vid strömavbrott i boken "When the lights went out". Ett par intressanta slutsatser kommer han med: 

Staden är ett sårbart landskap. När elektriciteten försvinner blir landskapet snart obeboeligt, ohållbart. Hur människor väljer att reagera, beror helt på individens upplevelse av sammanhang med samhället, på bakgrunden till avbrottet och på tilliten till att det kan bli bra igen, att det bara är kortvarigt. 

Vid mörkläggningarna i London, under kriget, passade folk på att plundra. "Man blir ansiktslös i mörkret, tappar sina normala sociala koder och kännetecken", skriver Nye. Vid det stora elavbrottet i USA 1965 blev det party. Men 1977 passade folk återigen på att plundra.

"Inom en timme var vanliga brottslingar ute och plundrade. Inom två timmar hade de fått sällskap av ungdomar och arbetslösa. Inom tre timmar gick vem som helst, kvinnor och män som aldrig annars skulle begå ett brott, ut och tog det som man ansåg sig ha behov av när ljuset skulle komma tillbaka igen." 

 Folk stal alltså inte medicin eller mat, utan teveapparater, smycken och pälsar.  Bäva månde NK och andra finare butiker.

Slutsats. Hur pass mörkrädd du blir vid ett kortare elavbrott på någon vecka beror alltså på i vilken grad du känner sammanhang. Ett sammanhang som du ska ha etablerat innan elavbrottet inträffar.

Och jag som känner mig så främmande i kulturen redan idag.

En annan slutsats: Eftersom det är tekniker som sätter ihop system, som elnätet, tänker de naturligtvis ut tekniska lösningar. Tekniska lösningar tenderar att bli mer komplicerade över tid. Man blir helt enkelt lite för förtjust i det nya, svåra. Komplexiteten i lösningarna leder till att risken för elavbrott hela tiden ökar. Till sist vet man inte varför ett elavbrott ens uppstår. Är det en ekorre - eller ett terrorangrepp?

KISS är därför alltid den bästa metoden. (keep it simple, stupid)

              

                                    Vera Lynn väntar på ljusare tider under andra världskriget

en varg söker sin flock

Filmen ovan är en mardröm, riktigt obehaglig. En ensam överlevande. Gemenskap vill nästan alla ha, helst gratis och av fri vilja. Men var finns den?

Det sägs att en liten unge som föddes i en normalstor, svensk by på 1800-talet bara mötte ungefär 1000 personer under hela sin livstid.

Samma summa, 1000 personer, återkommer i olika överlevnadshandböcker (exempelvis Rawles) som den perfekta storleken på ett samhälle att befinna sig i i tider av elände. (Ja, jag vet, det är extremt politiskt inkorrekt av klimatalarmister att läsa den sortens böcker, men jag läser allt. Diskriminerar ingen.)

Tanken är; Du kan inte ha en relation till hur många människor som helst.
I så fall kan du inte lita på dem - och de kommer inte lita på dig.

Men vänta lite; i så små samhällen som ett med bara 1000 invånare finns inga sjukhus. Det där med att själv börja tråckla ihop djupa sår, tja, jag lägger det på väntlistan. Det verkar svårt.

Eksjö, min gamla småländska hemstad, bebos av 10 000 personer. Vilket gör staden alldeles för stor i sin litenhet. Jag får snarare flytta ut till Ormaryd eller Höreda, små, rätt trötta vägskäl en bit utanför stan, men med cykelavstånd in till torget.

Men hallå alla överlevnadsspecialister! Vet ni vilka människor som bor där idag? De kommer inte tänka som jag gör. Snarare tvärtom.

I ett gammalt youtubeklipp säger en psykolog att hela processen med att sätta sig in i vad peak oil kommer att leda till gör att man får "strange bedfellows". Det uttrycket har bitit sig fast i mig.

Hur skapa allianser med människor som du annars inte brukar umgås med? Som du kanske inte, med självklarhet, kan dela andra värderingar med?

Hur gör du?