Filmen ovan är en mardröm, riktigt obehaglig. En ensam överlevande. Gemenskap vill nästan alla ha, helst gratis och av fri vilja. Men var finns den?
Det sägs att en liten unge som föddes i en normalstor, svensk by på 1800-talet bara mötte ungefär 1000 personer under hela sin livstid.
Samma summa, 1000 personer, återkommer i olika överlevnadshandböcker (exempelvis Rawles) som den perfekta storleken på ett samhälle att befinna sig i i tider av elände. (Ja, jag vet, det är extremt politiskt inkorrekt av klimatalarmister att läsa den sortens böcker, men jag läser allt. Diskriminerar ingen.)
Tanken är; Du kan inte ha en relation till hur många människor som helst.
I så fall kan du inte lita på dem - och de kommer inte lita på dig.
Men vänta lite; i så små samhällen som ett med bara 1000 invånare finns inga sjukhus. Det där med att själv börja tråckla ihop djupa sår, tja, jag lägger det på väntlistan. Det verkar svårt.
Eksjö, min gamla småländska hemstad, bebos av 10 000 personer. Vilket gör staden alldeles för stor i sin litenhet. Jag får snarare flytta ut till Ormaryd eller Höreda, små, rätt trötta vägskäl en bit utanför stan, men med cykelavstånd in till torget.
Men hallå alla överlevnadsspecialister! Vet ni vilka människor som bor där idag? De kommer inte tänka som jag gör. Snarare tvärtom.
I ett gammalt youtubeklipp säger en psykolog att hela processen med att sätta sig in i vad peak oil kommer att leda till gör att man får "strange bedfellows". Det uttrycket har bitit sig fast i mig.
Hur skapa allianser med människor som du annars inte brukar umgås med? Som du kanske inte, med självklarhet, kan dela andra värderingar med?
Hur gör du?
