Vem ska älska staten?

"I Jämtland skriver man inte kvitton. Eller, om man gör det, tänker sig båda parter noga för i förväg. Vad ska det vara bra för? Vilka syften fyller detta kvitto?"

            Hört under dagens förmiddagskaffe med en granne 

"Vi kan tyvärr inte ansvara för huruvida bygder dör eller inte men där vi tvingas göra förändringar försöker vi alltid upprätta en dialog med de boende"

             "Posten lämnar glesbygden" DN 130111 

              Ett av alla fantastiska bildförslag på sökordet "glesbygd".  Det här är lånat från Galleri Lünings blogg

Jag påstår: Ju mer man behöver staten - desto mer borde man älska den.

Men idag verkar det som om nästan ingen längre älskar staten. Inte ens de som är riktigt, riktigt beroende av den; människor med funktionshinder, människor med pension, sjukersättning, föräldrapenning eller sjukpenning. Eller människor som driver välfärdsföretag. Alla klagar. Man vill ha ännu mer av staten - och samtidigt göra staten mindre.

Det är som om grunden för staten vore något annat än vår gemensamma vilja att betala skatt och gå och rösta.

För femton år sedan gick det fortfarande att höra ord som "medborgarperspektiv" inom politiken. Idag har den helt ersatts av olika särintressens starka påtryckningar. Där grupp ställs mot grupp - och där ingen står på, exempelvis, glesbygdens sida.

     Nästa underbara bild från sökordet "glesbygd" föreställer
gruppen "Glesbygd´n" från Arvidsjaur. Lånad från Arvidsjaurs hemsida

Människor i glesbygd har under de senaste femton åren fått lära sig leva utan den tillgång till polis, brandkår, post, försäkringskassa, mack och sjukvård som invånare i större städer har.

Hur de har det? Det lär vi oss så här:

"Man ger sig ut för att rapportera från någon annan verklighet än den man har framför fötterna i innerstan. Så säger man också: Nu ska vi ge oss ut, det är som en spännande resa till något fjärran konstigt, underutvecklat land, där invånarna beter sig på ett primitivt sätt. Så kommer man hem igen och rapporterar om hur oerhört märkligt det var där ute, och känner sig trygg igen på hemmabasen."

           Lars Ilshammar om storstadsjournalistik i "God morgon, världen" 130127

Det är något konstigt med dem, där borta.

Men om staten inte längre omfattar även dem - då har väl landet redan börjat falla samman? Bengtsfors är halvvägs till Grekland. Iallafall när det kommer till arbetslöshetsstatistik. Och den moderata oppositionsrådet i Strömsund frågar sig själv vart samhället är på väg.  Och får svar av medborgaren "Legolas":

"Men, då Postbilen försvinner, så kommer Systembolagets bil med hemkörning!Visst är Sverige fantastiskt! Vi får återgå flaskpost igen, då kan Systembolaget inte bara öka tillgängligheten av sitt utbud utan också annan samhällsservice."

Legolas har missat det faktum att utkörning av sprit bara gäller dem som redan har riktigt nära till bolaget. Som de som bor i Nacka.

Vilka är det som överlever i utkanten? Det är de som alltjämt har en fast - och varaktig-  inkomst. Även om den är låg. Som pensionärer. Det är de som är så gott som självförsörjande och det är de som har svarta inkomster.

Tredje sökningen. "Centern hade inget med postgången att göra." 

Utan polis och nyfikna ögon känns ju glesbygd som ett trevligt ställe att bosätta sig på för den som håller på med riktigt ljusskygg verksamhet.

En anekdot: På åttiotalet gav en kommun "starta -eget" bidrag till människor som ville försöka som egenföretagare. Stödet utgick under ett år. Efter att året gått frågade kommunen företagarna hur det gick. En fjärdedel svarade: Det går bra!" En fjärdedel svarade "Det går hyfsat, med hjälp av min familj ska jag nog fixa det här". En fjärdedel svarade:"Det går inte! Jag lägger ner mitt företag". Men den sista fjärdedelen fick man inte tag på. De var försvunna. Slutsatsen blev att de slantarna hade gått till att starta upp någon form av svart verksamhet.

Att stora delar av landet ligger bortom statens kontroll - det borde oroa Anders Borg. Men än så länge är de ju så få.

Vi i storstäder är många. Vi får all uppmärksamhet.  Vi får all tänkbar service.

Vilka katastrofer som helst kan äga rum på landet. De har ändå inte hänt. En översvämning i Piteå är lika intressant som en översvämning i Queensland. Hög arbetslöshet är liksom naturligt för dem. De är inte som vi.

Och när ekonomin blir sämre, så pass sämre att vi märker av den, då kommer vi i storstäder kräva att de i glesbygd solidariskt ska dela våra bördor. Bry sig om oss. Vi kommer ta ännu mer av deras service och deras ersättningar ifrån dem för att freda oss själva.

Hur länge kommer människor i glesbygd att rösta?

Hur lång tid tar det innan "vi" som är på "insidan" är färre än "de" som är "på utsidan"?