avlyssnat samtal, två medelålders medelklasskvinnor på tunnelbanan
"- Min man är så trist, han pratar bara om varsel, eurokris och undergång nuförtiden.
- Gud, så tråkigt, det skulle göra mig tokig."
Idag har DN Kultur en lysande artikel av den tyska författaren Julie Zeh. Rubriken är "En timme från Berlin är krisen konstant".
"Familjen H åker sällan och handlar. Tvättmedel, tandkräm, någon gång en flaska kryddat brännvin. Cigaretter köper de svart. Allt annat gör de själva eller byter till sig i byn. Livsmedel, byggmaterial, tjänster. Det spelar ingen roll om det handlar om en trasig bil, ett tak som måste läggas om eller ett badrum som ska kaklas- man hittar alltid någon som kan fixa det."Julie Zeh, DN 121217
Julie Zeh beskriver en plats bara en timmes väg från storstaden, ute på den tyska landsbygden. Det är inte Grekland, konstaterar hon. Det är hennes grannar. Artikeln får mig att börja fundera över begreppen perifer och central. Är hela eurokrisen bara en storstadskris? En medelklasskris?
Självklart kommer en kris sippra sig genom hela samhället. Men vissa delar av samhället är redan bättre förberedda än andra. Jag saknar de svenska skildringarna av den här sortens landsbygd. Oftast när de syns, så handlar det om att beskriva offer. Stackare - som inte har lyckats ta sig därifrån. Vi skriver gärna om lågutbildade, helst arbetslösa människor. Skriver vi om högutbildade så är det alltid folk som pendlar därifrån. Eller som har downshiftat. Det är alltid de centralt placerade journalisterna, som jag själv, som tittar på de perifera.
Sån tur att de bästa omställningsbloggarna alla bor på landsbygden och bidrar med träffsäkra skildringar av oss sårbara, ängsliga storstadsbor.
”Hur man klarar arbetslöshet? Man ser till att jaga så mycket som möjligt, fylla frysen med vilt, arbeta så mycket svart som möjligt och vänta på bättre tider”citat ur filmen "Bröllopsfotografen"
Gunnel i hemtjänsten på norra Öland hjälper lantbrukaren och
fattigpensionären Åke. Han orkar inte ta sig ur sängen för att
elräkningen är så fruktansvärt hög. Han vågar inte ens öppna kuvertet.
I fortsättningen tänker jag titta på alla artiklar som skrivs om kriser och bostadsbubblor med nya glasögon. Är det här en kris för Gunnel i hemtjänsten på norra Öland? Är det en kris för fattigpensionären Åke? Eller är det bara en kris för mig och mina grannar? Deras RUT-städerska står just nu utanför mitt fönster. Hon röker och pratar på ryska i sin mobiltelefon.
Är du själv central eller perifer - och hur påverkar det din syn på vad en kris är?
Uppdatering: Även fortsättningen på artikelserien, om krisens Spanien, är minst lika bra. Läs!
