Kära dagbok

Den här bloggen började för lite mer än fyra månader sedan som ett sätt att för mig själv skriva ner sånt jag läst om och inte visste vad jag skulle göra med.

Inte tänkte jag att någon skulle läsa den. Kanske att jag kunde pracka den på någon vän, men eftersom de ämnen jag skriver om är så obehagliga så hoppades jag inte mycket på det heller.

Det här inlägget skriver jag bara för att bloggen nu har haft över 100 000 sidvisningar. Inte vet jag vad det betyder, är skitdålig på statistik. Men jag vet att jag har haft många fantastiska diskussioner med bloggens läsare under den korta tid som gått. Tack ni smarta, roliga.

Att det har blivit läsare kan jag främst tacka Lars och David för. Vilken marknadsföring ni har hjälpt mig med. Tack.

Nu är det lite rörigt här hemma, på grund av situationen beskriven i föregående inlägg. Om jag hade haft tid över att skriva fler blogginlägg idag, hade jag skrivit om MSB:s nya rapport om analys av identifierade risker, där man ytterligare lyfter upp livsmedelsförsörjningen. Påpassligt nog kommer SvD med artiklar i samma ämne. Fast slutsatsen "du måste klara dig själv i tre dygn"kunde gott ha fortsatt med "...och sen också." Scenario från MSB: 

"På söndagen den 26 augusti kommer ett hot från en nation i Mellanöstern om att stänga Winesundet44 som utgör en smal och mycket viktig passage för oljeexporten till hela världen.
Råoljepriset styrs av marknaden som reagerar kraftfullt på utvecklingen. Effekterna kommer omedelbart, före veckans slut har priset tredubblats.
Strejker och blockader bryter ut över hela Europa. I Sverige höjer bensinbolagen priset på driv­ medel. I slutet av veckan kostar en liter bensin 45 kronor. Dieselpriset har höjts till 42 kronor per liter.
Tidigt på lördag morgon, den första september, inleder transportföretag blockader mot oljeraffinaderiet i Lysekil. Under söndagen sprider sig protesterna till Göteborg och därmed är Sveriges samtliga raffinaderier blockerade och hindrade från att leverera drivmedel till depåerna runtom i landet.
Under måndagsmorgonen den 3:e september konstateras att en stor del av alla drivmedels­ leveranser är förhindrade p.g.a. blockaderna."

 Härligt. För mig är det som en deckare. Vill läsa allt nu. Men jag måste jobba för brödfödan.

Jag och min man pratar med sjukvården

I vanliga fall är Jussi en mycket snäll katt. 

I söndags morse hämtade min man morgontidningen ute vid brevlådan. Han var barbent, iklädd morgonrock. När han steg in i hallen hoppade vår annars mycket snälla katt på honom och bet honom i benet. Min man, som är en van sjukvårdare, tvättade av sig blodet och plåstrade om sig själv.

I söndags kväll sade han att det gjorde ont.
- Du behöver säkert få stelkramp och antibiotika, sade jag. Åk till närakuten. Se här: Närakuten har drop-in.

Min man åkte till närakuten. Carema, stod det. Över Carema var det en ny skylt där det istället stod Capio. Någon hade tagit över efter någon. Det stod mycket riktigt "Drop-in" på samma skylt.

-Nej, vi har inte drop-in, sade läkaren. Åk hem två timmar så får du komma tillbaka klockan nio för antibiotika.

Min man åker hem. Han har frossa. Två timmar senare åker han tillbaka till närakuten. Då är det en ny läkare där. Min man får ingen stelkrampsspruta. Han får ingen antibiotika. De tvättar av såret och säger att han inte behöver mer vård.

- Men kom gärna tillbaka imorgon om det blir värre.

Måndag: Min man linkar runt och har ont i benet. Måndag eftermiddag ser vi att det är mer rött, svullet och varmt. Han har frossa igen. Min man ringer närakuten. Han får en tid klockan nio på kvällen.

- Oj då, säger läkaren efter att ha tagit ett blodprov. Det ser visst ut som om det växer otäcka bakterier i ditt sår. Det här kan jag inte behandla här. Jag skriver en remiss så får du åka in till SöS-akuten.

Måndag kväll: Min man stiger in på SöS-akuten. En sköterska i receptionen säger:

- Här har vi totalt kaos, ingen kommer hinna ta hand om dig på hela natten, det är lika bra du åker hem!

Min man kommer hem. Han är trött och vill sova. Han har frossa och har ont. Han har sökt vård tre, nej fyra gånger. Jag ringer vårdguiden, får prata med en sköterska. Hon låter inte glad när hon hör vad som hänt.

- Jag säger inte vad jag tänker nu, men ack, vad jag tänker, säger hon.

Hon får tag i en jourläkare som kollar min mans blodprover över nätet. Han säger att han ska skicka en ambulans.

- Så att dom inte kan strunta i honom. Kommer han med ambulans måste dom ju göra något. Din man måste mycket snabbt få antibiotika intravenöst. Annars riskerar han sepsis.

Måndag kväll 23.30. Min man åker iväg i ambulans.

Tisdag morgon 04.30. Min man får stelkrampsspruta, antibiotika intravenöst och är i för dåligt skick för att få åka hem. Men ändå vid gott mod. Och trött.

Jäklar, vad han har konsumerat vård! Två samtal till vårdguiden, två, nej, tre besök på närakuten eftersom vårdcentralen var stängd, två besök på akuten, en ambulanstransport.

Vi måste vara mycket nära hela sjukvårdens kollaps. Vad hände med rätt insats på rätt nivå?

Melodifestivalen - en samhällsviktig funktion

"En samhällsfunktion av sådan betydelse att ett bortfall eller en svår störning i funktionen skulle innebära stor risk eller fara för befolkningens liv och hälsa, samhällets funktionalitet eller samhällets grundläggande värden."

          MSB beskriver vad som är samhällsviktig verksamhet 

Tänk "samhällsviktig funktion". Förmodligen dyker verksamheter som sjukvård, räddningstjänst, elförsörjning, vattenförsörjning och transportsystem upp i ditt huvud. Men du har missat det viktigaste: Melodifestivalen.

Att alla medborgare kan sitta hemma och rösta via sina telefoner är viktigare än man tror. Därför har Telia givit festivalen undantag från WyWallet-appen. Annars kan ju bara de unga ringa och rösta! Det upptäckte en vän till en vän, som för att dokumentera tog en skärmdump på sin konversation med Telia. 

Kan man tänka sig att det här ger en liten röstfördel för farbröderna i "Ravaillacz"? Själv ser jag värre saker framför mig: Hur folk utan smartphones i ren ilska skulle storma riksdagshuset om de inte fick telefonrösta på sitt gamla, vanliga sätt. Stenkastning, illegala demonstrationer, ja, hur hela landet faktiskt faller sönder.

Det här är inget att skratta åt. Svenska män och kvinnor: Gör gemensam sak i kväll och rädda landet. Rösta. 

De obefintliga

"Se på luffarn som går där på vägen, se på luffarn, Guds lille fyr.
Så snart som det blir vår går han ut och går för att söka sig äventyr.
Han går så långt som vägarna räcker. Han har en oro och en längtan i sitt blod.
Så snart som sola skin, då far vanvett in, det är det som ger honom hans mod:
Han vill va fri som en fågel, fri som en  fågel och då är det som
nånting ropar "kom!" i hans galna...luffareblod"

              Sång från filmen "Rasmus på luffen", Astrid Lindgren 

Folkbokföring. En viktig del av byggandet av välfärdsstaten

För snart tio år sedan arbetade jag som uppsökare i Stockholm. En man som jag träffade hade varit hemlös i mer än trettio år. Han var psykiskt skör, svårt att kommunicera med, verkade ha kommit en bra bit över pensionsålder, men levde av att samla burk. Han vägrade sova på härbärgen och sov istället i olika soprum.

Efter flera månaders kontaktskapande arbete var det dags att länka honom samman med Försäkringskassan. Han hade rätt till folkpension. Då upptäckte jag att han var obefintlig. (ett begrepp jag inte hört talas om innan dess) Han fanns inte i folkbokföringssystemet. Hade trillat ur för många år sedan. Flera andra hemlösa var i samma läge.

Av ren nyfikenhet bokade jag träff med Skatteverkets folkbokföringsexpert, som berättade att ingen egentligen vet hur stor den här gruppen, de obefintliga, är. "Vi för ju inte någon statistik över bortfallet".

De flesta av oss är ju folkbokförda någonstans. Går det inte att nå oss på den adressen under några år och vi struntar i att fylla i våra deklarationer, då blir vi "på församlingen skrivna". Vi hör till ett område, men har ingen adress. Efter ytterligare några år kommer någon börja städa även i den gruppen och de som inte har hörts av på något sätt blir "obefintliga". En process som tar minst 8-10 år att genomföra.

Jag övertalade folkbokföringsexperten att ändå räkna "bortfallet". Och han gjorde det! Eftersom vi fick ett nytt folkbokföringssystem 1991 var gruppen "obefintliga" lika med noll då. 2006 hade gruppen vuxit till 28 721 personer.

"De flesta har nog flyttat utomlands och glömt att höra av sig", trodde experten. Och några var ju, kunde vi konstatera, mer eller mindre frivilligt hemlösa. Men det finns en grupp till - de som bara väljer att hålla sig borta. De som inte vill bli hittade.

Vagabonderna. Vi vet alla hur de ska se ut. 

Mannen på Skatteverket berättade om män med dubbla familjer och svarta företag. Män, som ännu inte behövt uppsöka sjukvård, (en vanlig anledning att ramla in i systemet igen) men som plötsligt, av någon anledning hittades. Ibland kunde de bo bara ett tiotal mil bort från sin andra familj. En vanlig anledning att försvinna är skulder. En annan är trassliga relationer.

Ett folkbokföringssystem är inte särskilt kompatibelt med en samhällskollaps. Den här gruppen kommer växa stort. Vi kommer ha massor av folk som inte kan betala sina studielån, sina bostadslån och sina skatteskulder. Folk, som lämnar sin osäljbara bostadsrätt i Stockholm och tror sig kunna hitta en försörjningsmöjlighet någon annanstans.

Så länge du är ung och stark, kan gänga dig med någon ny, hitta ett svartjobb - varför vara folkbokförd? Hela det svenska folkbokföringssystemet, från början administrerat av kyrkan, bygger ju på kontroll, på att veta vem som bor i vilken socken och vilka "vi" är tvingade att ta någon form av ansvar för. Om bidragen och fördelarna uteblir. Om skulderna vida överstiger både barnbidrag och föräldrapenning - varför hänga kvar då?

Batteriradiobristsyndromet

I morse var jag vid ett beredskapsseminarium som Folk & Försvar ordnat. Etthundra personer, samtliga förmodligen beredskapsintresserade, får frågan "Hur många av er har en sådan här hemma?" Föredragshållaren visar upp en bild av en batteridriven radio. Bara tio personer räcker upp sina händer. 10% av de redan insatta. Herregud, vi har verkligen problem. 

Det var bättre förr. Nu platsar jag definitivt i den skara som mina tonårsbarn kallar för "old people". 

Jag antar att det är det här som kallas för "status qou-bias": En irrationell önskan att tro att allt kommer fortsätta att vara som det är just nu. Man kan ha all denna information om vad man behöver göra, men ändå överväger de intrapsykiska fördelarna med att inte vidta några åtgärder alls. Visst, jag kan känna igen det. Men de få händerna i luften i morse gör mig ändå bekymrad. 

Egentligen sitter vi bänkade för att höra Karin Andersson, projektledare vid 11313 ( nytt krisinformationsnummer från och med 130313) och Ola Johannesson, affärsområdeschef vid SOS Alarm, berätta om sina erfarenheter från stormen Sandy. Vad kan översättas till svenska förhållanden? Eftersom Ola Johannesson arbetade vid räddningstjänsten i Ljungby under stormen Gudrun känns det som om hans åsikter väger rätt tungt. Så har han en trevlig dialekt också. 

Här kommer några slutsatser från seminariet: 

• Bränslebristen var omfattande. Inte ens räddningstjänsten fick fram nog med bränsle. (Något som Cornucopia precis skrivit om, på tal om beredskapslagring av flygfotogen) Privata entreprenörer tog sig in i New York och sålde bränsle per dunk, även till räddningstjänsten. Ola Johannesson konstaterar att även vid stormen Gudrun var bränslebristen ett problem. I framtiden måste vi ha en tydlig prioriteringordning, menar han. 
• Kontantförsörjningen fungerade inte. En del affärer tog ut sina varor och ordnade loppis på gatan. Andra lät lagret förstöras och väntade på att få ut på försäkringen. De väntar alltjämt. 
• Det är svårt att få folk att lämna sina hem när det verkligen behövs. Och det är svårt att ordna med evakueringsboenden åt alla. Och knepigt att få ut informationen om var det finns evakueringsboenden när mobilnät och internet inte fungerar. På tal om batteridriven radio. 
• Det är knepigt att samordna frivilliginsatserna. I vissa områden dyker för många upp, men ingen vet vilken kompetens de besitter. Ibland orsakar mängden frivilliga utan uppdrag problem i sig. Ola Johannesson skulle gärna se en tydlig "befälsordning" bland frivilliga så att man visste att de order som givits verkligen har verkställts. 
• Hjälpen kommer när media kommer. 
• Ryktesspridningen var enorm. 
• 20 minuters strömavbrott i Stockholm räcker för att alla ska ringa till SOS Alarm. Sedan sitter man snällt och väntar. I New York kunde han däremot se Hells Angels dela ut mat sida vid sida med katolska kyrkan. Alla som kan hjälper till. 
• Beslutsfattarna måste själva ta sig till platsen för "att få rök i näsan" om besluten ska fungera. "Sitt gärna i Stockholm och bestäm, men kom ut när det gäller". 
• I Sverige är den största skillnaden mellan generationer och mellan storstäder och landsbygd. Vi litar otroligt mycket på el och teknik och det gör oss sårbara. Jag antar att han menar "ju yngre och ju mer storstadsbor vi är". 

När pacifisten blir gammal blir hon försvarsälskare

Här växte jag upp. 

Jag växte upp i Eksjö. En stad full av militärer. Varje år gjorde runt 2000 unga män lumpen där. Det var en inte helt igenom lätt situation att vara en av alldeles för få flickor i stan. Det fick mig att hata bassar.  Att vandra hem genom stan kvällstid kunde vara något av en Golgatavandring. Den erfarenheten - och min allmänt pacifistiska hållning - gjorde mig inte särskilt välvilligt inställd till försvaret. Jag praktiserade dessutom som fotograf vid I 12 några månader på åttiotalet och fick under den tiden vatten på min kvarn: Detta slöseri, där varje slutövning går ut på att man ska skjuta upp årets hela ammunitionstilldelning för att inte få färre kulor nästa år. Ubåtsjakterna. Alla felaktiga investeringar. Nej, jag har verkligen inte varit någon vän av försvaret.

Se, vad man kan hitta ute i skogarna runt Eksjö!

Men man saknar inte kon förrän båset är tomt. Idag finns det knappt några militärer kvar i Eksjö, inte så att de är synliga på stan i alla fall. De är väl i Afghanistan allihop. Och med mitt nyväckta intresse för beredskapsfrågor har jag börjat ändra åsikt. Allt med försvaret, det vi hade, var nog inte så dåligt. Jag saknar till exempel de där bandvagnarna som kunde användas till att undsätta insnöade ölänningar och skåningar vintertid. Vart tog de vägen?

Jag börjar också sakna den allmänna värnplikten. Men jag skulle vilja ändra inriktning på den. När vi är i ett läge att alla behöver lära sig mer om beredskap, så har vi helt tappat folkbildningsförmågan. Vi skulle behöva låta alla nittonåringar,  både kvinnor och män, göra tre eller sex månaders samhällstjänst för att förbereda dem för framtiden. De som väljer att göra helt civil samhällstjänst skulle kunna få lite nyttig arbetslivserfarenhet på köpet.

.  

                    Från mitt barnrumsfönster kunde jag se flera hundra militärer försöka 

                    tolka på väg ut mot Ränneslätt. Här är det bara två snabba - och en ensam stackare på bår. 

Så skulle jag vilja att Annika blev försvarsminister. Fast det tror jag inte att hon vill. Men om hon någon gång i framtiden vill, ja, då skulle jag känna mig helt trygg.

Det är faktiskt mycket märkligt det här med att ompositionera sig åsiktsmässigt i mogen ålder. Jag har inte riktigt vant mig än.

Peak antibiotika

"Antalet fall av den superresistenta tarmbakterien ESBL-Carba ökar stadigt i Sverige, visar statistik från Smittskyddsinstitutet som SvD tagit del av. Vågen av antibiotikaresistenta bakterier har därmed nått fram till sjukvårdens sista bräckliga försvarslinje."

         "Superbakterie pressar vården" SvD 130223 

"Vetenskapen har ju åstadkommit oerhört mycket, men vi har blivit bortskämda. Det är inte så att vetenskapsmännen kan garantera att vi kan kontrollera infektioner om vi inte ändrar vårt beteende. Vi måste förstå att antibiotika är en icke förnybar resurs"

             "Hälsofrågor också på agendan i Davos"  P1, 130125

"Tre avdelningar på förskolan Lunden i Väskinde har stängts för en noggrann städning av lokalerna. Det beror på att ett barn som tidigare haft resistenta så kallade MRSA-bakterier, nu tagit nya prover och man avvaktar just nu provsvaren."

               "Förskola stängd" SR Gotland 130125 

Christian Krogh: Sovende mor og barn

För några år sedan uppmärksammades att flera hemlösa bar på MRSA-bakterier. Det var en nyhet. Jag minns ett samtal med en sjuksköterska. Hon berättade att under min vigselring bodde flera hundratusen bakterier. En bra uppsamlingsplats för allt som vi inte vill sprida vidare. Jag arbetade som uppsökare bland hemlösa just då och flaskan med Alcogel var redan min bästa vän. Men sköterskans kommentar om vigselringar dröjde sig kvar. "Multiresistenta bakterier" - det lät otäckt. Det var något nytt och okänt. Fick mig att börja fundera på vilka det var som bar på dem.

Förra våren dog nästan min mamma. Hon fick lunginflammation och blodförgiftning och sjukvården satte in antibiotikakur efter antibiotikakur, den ena starkare än den förra - inget fungerade. "Nu ger vi henne det starkaste vi har", sade läkaren. "Antingen repar hon sig eller så dör hon." Mamma, 83, klarade sig. Men direkt efter alla hennes antibiotikabehandlingar fick hela avdelningen utrymmas. De hade fått multiresistenta bakterier på avdelningen och lyckades inte få bukt med dem där. Mamma och åtta andra patienter hamnade på infektionskliniken i Jönköping istället. En extremt omfattande och dyr sjukvårdsinsats.

Från ett nästan okänt begrepp 2004, med omfattande program från sjukvårdens sida, där man verkligen skulle bekämpa de multiresistenta bakterierna - till en förlorad strid 2012. Idag finns det multiresistenta bakterier vid såväl omsorgsboenden och förskolor.

Ett sjukhus är annars en idealisk plats för multiresistenta bakterier att växa till sig på. Det finns gott om antibiotika och gott om bakterier där. Det är som en dejtingsajt! (Samma sak sker med köttet vid slakterierna.) För tidigt födda barn dör redan i Sverige av simpla tarmbakterier. Gonorré går snart inte alls att bota. Vad det gör för fertiliteten på sikt kan vi kanske ana.

 Eftersom andelen resistenta bakterier hela tiden ökar- och sprider sig till enklare sjukdomar, som urinvägsinfektioner, kan vi inom en inte alltför avlägsen framtid få se folk dö av sådant som vi tidigare betraktat som småsaker. Med gamla och nyfödda först i kön.

”-Vardagliga saker som ont i halsen eller ett barns skrubbade knä kan åter döda, sade Margaret Chan, generalsekreterare för Världshälsoorganisationen WHO i ett uttalande förra året."

           SvD "Öppna labb stävjar resistens", 130224 

Det sörjande folket

" Det plastiga var fult. Det fula skulle bort. Efter ett tag hade den svenska medelklassen renoverat bort alla minnen om det lite töntiga land de en gång föddes i."

          Johanna Frändén "Nu är Mello en del av etablissemanget", Aftonbladet 130221

”Från välutbildad, hyfsat välbeställd medelklass till fattiggjord, smärtplågad parasit utan framtidshopp och i total beroendeställning, på fem år”

          "Onådiga luntan", Social Aktion 130219 

"Det vore väl bra om det var så att våra medlemmar var friska och pigga vid den åldern, men i verkligheten orkar väldigt många inte jobba fram till pensionen i dag."

          Fackförbund om höjd pensionsålder, SvD 130222 

Bild lånad från www.whatsupsthlm.se

Två gånger de senaste veckorna har nya besökare tittat in i vårt kök och sagt: "Så fint ni har det. Så ostockholmskt". Jag antar att det är det stökiga, omatchade de syftar på. De har förvånats över att vi visar upp något så inte tillrättalagt. För alla vet hur de ska se ut i ett hem. Det ska vara som om en mäklarvisning just stundar. 

Och alla vet hur en modern kropp ska se ut. Det ska vara som om ett förstagångsligg snart stundar. Och alla vet hur en karriär ska vara. På väg uppåt. Och alla vet hur ett föräldraskap ska vara. Planerat. Och alla vet att våra relationer ska vara utvecklande. 

Men det där är såå 2010. 

Idag börjar mina vänner skriva: "Jag är arbetslös på riktigt, inte bara "mellan jobb", behöver pengar, hjälp mig om du kan!" Eller: "Jag får inte livet att gå ihop. Sover dåligt. Ungarna är bara sura och gnälliga." Och medborgarna är missnöjda med hela samhället: Missnöjda med sjukvården, med pensionsåldern, med A-kassan, med sjukförsäkringen, med omsorgen, med skolan. Vilket fick en vän att försiktigt påpeka: "Kom ihåg att det är skillnad på samhällskritik och samhällsgnäll". 

Det krackelerar i kropparna, relationerna, karriärerna, i välfärden på en och samma gång. Några kommer uppleva det som frihet. Men de flesta kommer uppleva enorma förluster.  

Idag får vi hjälp med att skaffa oss nya saker, hitta nya partners, flytta, byta jobb. Vi får ingen hjälp att lära oss att förlora dem. Men vad ska vi jobba med när det inte finns några jobb? Vad ska vi leva av när det inte finns några pengar? Var ska vi bo när det inte finns någon bostad vi har råd med? Vad ska vi äta om maten blir för dyr? Av politikerna (och det gäller för alla partier) får vi minimalt med stöd. Istället för att behandla folket som ett gäng nyvakna unga vuxna, som vill och kan ta mer ansvar än vad de tidigare har behövt, så behandlar de flesta politiker oss som om vi redan vore lindrigt dementa. Vi får tröst, lugnande förklaringar och något att sova på. 

Egentligen borde hela medelklassen gemensamt gå till Institutet för sorgebearbetning och lära sig hantera förluster. För att komma vidare. Dark Mountain- rörelsen är en annan, mer kreativ ingång till att våga se framåt. Det finns ingen väg tillbaka. Vi har peakat i skönhet och kontroll. Det fula är det nya svarta. 

Södertäljeproblemet

"Det var söndagen den 23 april 1961, klockan var 06.42, och krigslarm utlöstes över Stockholm. Denna ringsignal gick ut över 252.000 telefoner i utrymningsområdet. Tio minuter senare hörde vi flyglarmstyfonerna uppe på taken tjuta sina vemodiga ylanden. Det var en skrämmande känsla att tidigt på morgonen höra dessa larm från alla håll i Hässelby, trots att en del tyfoner i bland annat Hässelby strand inte lär ha fungerat som de skulle. Min mor gjorde i ordning te och smörgåsar, så att vi skulle ha med oss. Hon satte på radion. Sveriges radio bröt sitt ordinarie program för lokala övningsmeddelanden över Stockholm. "

             "Civilförsvarsövning i Stockholm 1961" www.hesselby.com

1961 genomfördes en utrymningsövning i Stockholm. 

Man ville se om det gick att utrymma hela Hässelby. 

Saker som man gör under helgen: Man storhandlar. På den gigantiska parkeringsplatsen vid Sickla köpcentrum har två personer parkerat på ställen där det inte är parkeringsplatser. Vilket får flera andra att också börja parkera som idioter. Snart är det helt stopp. Ingen kommer varken ut eller in eller fram eller bak. "Det här får mig att tänka på den kaotiska utrymningsscenen i boken "Fallvatten"", säger min man.  I boken måste Luleå utrymmas riktigt fort. (Bloggrannen "Rymdiz" har skrivit om detta. )

Men hur är det med utrymningsvägarna i Stockholm? Vi sitter där och funderar en bra stund. Det är svårt att hitta entydiga svar. Någon tränar på tunnlar, många på att utrymma bostäder och tåg efter brand, men på nivån mellan brand i flerbostadshus och total kärnvapenolycka verkar det finnas rätt dåligt med information.

Och varför skulle någon vilja lämna Stockholm?

Det finns tusen och en anledningar för medborgarna att vilja sätta sig i sina bilar och snabbt försöka lämna stan. En självklar anledning är ett långvarigt elvabrott, en annan är en pandemi. 

Norrut finns det flera vägar att välja på. Men vi som måste ta oss söderöver, får svårt att ta oss ens till Södertälje. Alla som har försökt åka mellan Stockholm och Södertälje i rusningstrafik vet hur det kan se ut. Det räcker att ett par bilar blir stående utan bränsle och att några andra krockar, så är det helt kört. 

Tanken på att sitta fast mellan Kungens Kurva och Södertälje, tillsammans med en stor del av stadens stressade och oförberedda invånare - känns sådär. 

Bild lånat från Trafikverket

Man måste helt enkelt ta sig till Skanssundet. Det är det enda vi kommer på. Säkerligen kommer det vara stopp där också, men aningens trevligare än på E 4an.

Eller har du några bättre förslag?

Dagens vackraste civilisationsallegori

"En brand i maskinrummet, som slog ut allt utom reservgeneratorn, gjorde att personalen tappade kontrollen över fartyget. Då slutade bland annat toaletterna att fungera, något som fått fruktansvärda konsekvenser för de över 3 000 passagerarna som befinner sig på det som skulle vara en lyxkryssning."

            "Fortfarande fast på stinkande lyxbåt" Aftonbladet 130214

"Fires broke out in 79 cruise ships from 1990 to 2011. Most of these fires received little coverage in the U.S. press. It is a topic that the travel publications avoid and travel agents do not like to hear."

           "What cruise lines don´t want you to know" CNN 100213 

2009 drev Mariella runt en timme med strömavbrott. 

Elavbrott är inte så kul. Särskilt inte på en lyxkryssning. Särskilt inte efter några dagar, när passagerarna slåss om maten. Inga fungerande toaletter, smittor, panik, trött personal och fri sprit till dem som skriker mest.

"The business model of the cruise industry is: Strike up the band and hand out the daiquiris, the cruise must go on."

            mer från samma CNN-artikel

Andra artiklar skyller allt på personalen. De kommer ju från så många olika länder, har så många konstiga vanor. En bättre genomlysning av ett klassamhälle än ett kryssningsfartyg finns nog inte.

Det började som en skakning på övre däck. Eller som en gnista i elcentralen. Eller som lite salmonella i salladen.

Medelklassprekariatets svanesång

"Var är alla livspusslare som för några år sedan vände alla bitar till vackra bilder i tv och tidningar? Jag har börjat tvivla på att de finns. De som bemästrar detta vedervärdiga pusselbegrepp som antyder att det finns en lösning. De som förtröstansfullt litar på både på sin egen kraft och framtiden."

             Jenny Strömstedt, "Var finns livet i livspusslet?", Expressen 130131

Hör jag ordet "livspussel" en gång till, så...

Jenny Strömstedt beskriver i krönikan ovan en stackars snubbe som har bara några få "livsveckor" per år på en strand i Thailand. Han är förstås både arbetarklass och full, men hon verkar känna ungefär likadant.

Det går helt enkelt inte att stå ut här hemma under oxveckorna!

När jag surfar in på det kvinnliga karriärnätverket "Ruter Dam" finns det två förslag under fliken "intressant för karriärkvinnor": Det är länkar till artiklar om resor till Barbados med provsmakning av rom, samt safariresor till Kenya. Där kan man kanske få träffa Liza Marklunds man, som tillsammans med Eva Hamiltons man utbildat sig till vildmarksguide.

Det enda som numera är intressant i arbetet är det som tar oss bort från arbetet.

Det är inte längre kul att vara egenföretagare. För några år sedan var det annorlunda, man kunde dra av sin nya, snygga I-phone och sin Macbook, vi fick RUT-avdrag och ROT-avdrag. Man styrde och ställde lätt över sin egen tid. Det var högkonjunktur. Livet lekte. Men det var då det. Nu är tiderna plötsligt sämre. Då biter frilansråttorna varandra i botten på det rör där vi alla är inträngda.

En som bits bra är Expressens nye biträdande kulturchef Jens Liljestrand. Han har tröttnat, fixat kneg, slipper våndas över obetalda fakturor och VAB-dagar:

"Den här essän är berättelsen om mitt ”skitliv” som egenföretagare inom kultur- och mediebranschen i Stockholm under åren mellan 2004 och 2012. Nej, uppdraget som försöksperson var en engångsföreteelse. Jag har aldrig suttit i skiten ekonomiskt. Jag har aldrig stått utanför arbetsmarknaden. Jag har i stort sett varit sysselsatt hela tiden (sysselsatt; därmed inte alltid försörjd). Tyck inte synd om mig.

Men jag har tillhört prekariatet, har levt i relativ otrygghet, utan semestrar, utan sjukpenning, utan pengar den 25:e, utan garantier om att nästa jobb inte ska vara det sista. Jag vet vad det innebär att få nej från banken, att jobba mig genom föräldraledigheten, att sitta och vänta vid telefonen."

            Magasin Neo "10 000 F-skatt", januari 2013

Nej, jag tycker inte synd om Jens.
Och Jens tycker inte synd om Nike Markelius, som måste söka jobb:

"Det blixtrade till i den ena kvinnans öga och hon spände blicken i mig så den gröna reptilranden i mitten av ögat smalnade. Med en föraktfull fnysning sa hon: Skriv på om du vill ha pengar! Jag påminde henne om att hon själv sagt att halvtidssjukskriven söker jobb på halvtid. Hon väste: Du kan förstås låta bli att skriva på, men då blir det inget aktivitetsstöd till dig. Det avgjorde saken.
Jag fick lite respit för att kunna avsluta Tant Struls återföreningsturné."

Visst är det trist att det inte finns stipendier nog till alla. Men jag tror inte heller att det finns någon väg tillbaka till fasta anställningar åt alla.  Jag tror att vi istället kommer tvingas bli ännu mer av tusenkonstnärer, självförsörjare och trixare. Och att det är symtomatiskt att det är inom frilanssektorn man börjar slåss. Det är där det kommer bli riktigt, riktigt dragigt. Hu!

I spåkulan kan jag se framför mig hur Jenny, efter att ha vandrat i Kenya med Liza och Evas män som guider, intervjuar Jens i Tv4 om, ja, nästan vad som helst. Och i pausen sjunger Nike. Det är ändå en mycket, mycket liten krets det hela handlar om. 

Sedan blir det reklam. Då zappar alla utom min mamma över till en annan kanal. Men det är inte för att mamma vill köpa något, utan för att hon har så svårt att hitta på fjärrkontrollen. 

Nymedeltiden

"Jag måste nämna de irländska hästarna. Första gången jag läste om dem var i en tidningsnotis. Hur den ekonomiska krisen har gjort att irländarna inte längre anser sig ha råd med hästar och istället öppnar sina stall, låter hästarna springa. En undersökning visar att det finns omkring 20 000 vilda hästar på den gröna ön. Det är en sådan vacker och brutal bild av ett samhälle i upplösning." 

  Ronnie Sandahl Höglund, krönika i Aftonbladet 130101 

2013. Vad ska vi kalla den här tiden för? "Postapokalyps" är så uttjatat. "Nymedeltid" föreslog en vän. "Bara en massa skådande efter järtecken och full koll på vädrets alla växlingar, vilka är alltmer nyckfulla" Ja, nymedeltid, inte mig emot. Många har nog känt sig lite medeltida när de försökt berätta för en oförstående omvärld att jorden faktiskt är rund.  Det är inte roligt att gå runt och vara upplysningstid flera årtionden i förväg. Postmodernismen, med sin medföljande relativism, var så enkelspårig och trist. Jenny Maria Nilsson har träffsäkert beskrivit den på sin blogg:

"Simon Blackburn, som lanserat kvasirealismen, har gjort en utmärkt beskrivning av relativism. Om du skjuter prick med pilbåge på en stor ladugårdsvägg och i efterhand, varje gång, går fram och målar ett bullseye kring pilen, då har du inte hittat ett sätt att träffa rätt varje gång utan du har avskaffat möjligheten att någonsin träffa rätt. Om du menar att sanning är det du säger att det är, så har du inte hittat ett sätt att alltid ha rätt utan du har avskaffat möjligheten att någonsin ha rätt."

Vi befinner sig i en tid där alla kan ha rätt, hela tiden. Särskilt de resursstarka. De kan ha jätterätt även om de har jättefel. Under tiden som vi alla har jätterätt var och en för sig, så förskjuts samtidsandan bort från det pigga och glada 00-talet, där "för mycket inte var nog" - till mörk och dyster framtidspessimism. Vi behöver inte ens åka till Italien, Spanien eller Grekland för att se att REA-skyltarna numera finns året om. De finns här också. Chiara Valerio är den tredje författaren som i DN Kultur på ett utmärkt sätt skildrar den europeiska krisen. Hennes beskrivning av tiden är den här:

"Apokalypsen är tidens slut och när tiden tar slut så är det vansinnigt - och även onödigt och lättsinnigt- att tänka på morgondagen. Morgondagen finns inte. Varför då skapa den? Varför planera ett "efteråt" som ändå inte kommer existera? Varför tänka på socialförsäkringar, daghem, hyresstopp, skolreformer och trovärdiga budgetar? När allt ändå tar slut? "

Det ord som oftast förekommer i artiklar om framtiden är "tro". Vi ska tro på den. Någon ska ge oss tron. Som om vi sökte en frälsare. Tro klingar så illa i världens mest sekulariserade land. Det är något vi kan förpassa till julottan och sedan strunta i. Låt gärna än den ena nya debattören efter den andra prata vidare om behovet av framtidstro. Men sätt själv igång under tiden. Tro inte än det ena eller andra, utan gör dig och din familj till robusta omställare. Det är bara att kavla upp ärmarna. Framtiden stavas g ö r.

Är du central eller perifer?

"- Min man är så trist, han pratar bara om varsel, eurokris och undergång nuförtiden.
  - Gud, så tråkigt, det skulle göra mig tokig."

                  avlyssnat samtal, två medelålders medelklasskvinnor på tunnelbanan

                             Svensk landsbygd. Folktomt och vackert. Soligt. Så vill vi se det. 

Idag har DN Kultur en lysande artikel av den tyska författaren Julie Zeh. Rubriken är "En timme från Berlin är krisen konstant".

"Familjen H åker sällan och handlar. Tvättmedel, tandkräm, någon gång en flaska kryddat brännvin. Cigaretter köper de svart. Allt annat gör de själva eller byter till sig i byn. Livsmedel, byggmaterial, tjänster. Det spelar ingen roll om det handlar om en trasig bil, ett tak som måste läggas om eller ett badrum som ska kaklas- man hittar alltid någon som kan fixa det."

               Julie Zeh, DN 121217 

Julie Zeh beskriver en plats bara en timmes väg från storstaden, ute på den tyska landsbygden. Det är inte Grekland, konstaterar hon. Det är hennes grannar. Artikeln får mig att börja fundera över begreppen perifer och central. Är hela eurokrisen bara en storstadskris? En medelklasskris?

                            Medelklassens dröm om landsbygden. Pittoreskt. Så vill vi ha det. 

Självklart kommer en kris sippra sig genom hela samhället. Men vissa delar av samhället är redan bättre förberedda än andra.  Jag saknar de svenska skildringarna av den här sortens landsbygd. Oftast när de syns, så handlar det om att beskriva offer. Stackare - som inte har lyckats ta sig därifrån. Vi skriver gärna om lågutbildade, helst arbetslösa människor. Skriver vi om högutbildade så är det alltid folk som pendlar därifrån. Eller som har downshiftat. Det är alltid de centralt placerade journalisterna, som jag själv, som tittar på de perifera.

Sån tur att de bästa omställningsbloggarna alla bor på landsbygden och bidrar med träffsäkra skildringar av oss sårbara, ängsliga storstadsbor.

”Hur man klarar arbetslöshet? Man ser till att jaga så mycket som möjligt, fylla frysen med vilt, arbeta så mycket svart som möjligt och vänta på bättre ­tider”

                citat ur filmen "Bröllopsfotografen" 

                            De socialrealistiska reportagens bild av landsbygden (mitt eget)
                           Gunnel i hemtjänsten på norra Öland hjälper lantbrukaren och   
                           fattigpensionären Åke. Han orkar inte ta sig ur sängen för att 
                           elräkningen är så fruktansvärt hög. Han vågar inte ens öppna kuvertet.

I fortsättningen tänker jag titta på alla artiklar som skrivs om kriser och bostadsbubblor med nya glasögon. Är det här en kris för Gunnel i hemtjänsten på norra Öland? Är det en kris för fattigpensionären Åke? Eller är det bara en kris för mig och mina grannar? Deras RUT-städerska står  just nu utanför mitt fönster. Hon röker och pratar på ryska i sin mobiltelefon.

Är du själv central eller perifer - och hur påverkar det din syn på vad en kris är?

Uppdatering: Även fortsättningen på artikelserien, om krisens Spanien, är minst lika bra. Läs!

Apokalypsen är inställd

"Grekland är ett land i fritt fall sedan fyra år tillbaka. Idag saknar var fjärde grek ett arbete. Barnfattigdomen har klättrat till 23,7 procent. Nästan en miljon människor lever i hushåll där ingen har ett arbete. Varannan ung grek är arbetslös. Familjer flyr åt alla väderstreck. Två av tio barn lämnar grundskolan.- - -Självmordsepidemin skördar offer som grekiska kyrkan inte ens vill begrava. Självmord är ett brott mot Guds vilja. Det är mest män som hoppar, hänger sig eller halsar dödliga doser. Efter sig lämnar de skulder, sörjande änkor och hungriga barn. Ensamstående föräldrar som förlorat sina jobb och inte längre har råd med hyran lämnar sina barn på barnhem och säljer det sista de äger längs Poseidons hårt trafikerade aveny i centrala Aten. "

            Alexandra Pascalidou, "När vi jagat bort flyktingarna är det er tur" Bang, 12-12-12 

"Bryant menar att folk undviker de verkliga problemen med ekologi och klimatfrågor och istället håller sig till någon yttre typ av katastrof. --- Vi är så fast i vårt sätt att leva att vi inte själva vill ta tag i de egentliga problemen. Skulle vi göra oss av med allt det vi har omkring oss, allt det vi har byggt upp?"

              Johan Normark i dagens DN, reportaget "Apokalyps nu" 

                                              Endast greker får gratis mat. Bild från GP

Apokalyps är trendigt.  Man kan köpa zombiebälten till barnen och gotta sig i Melancholia och skratta lite och med lätthet placera alla människor som inte tror på evig tillväxt i det här apokalypsfacket. Neggon. Undergångskramare. Både SvD och DN gör stora uppslag på temat idag. Sida vid sida på DN Söndag ligger rubrikerna för söndagsdelen:

"Reportage: Är apokalypsen här? Resor: Besök New Yorks hemligaste barer. "

Ingen som helst koppling görs mellan de två rubrikerna. Det vore väl att kräva för mycket. Skulle sönderfall och flygresor ha med varandra att göra?

Tror ni att grekerna ovan också går runt och tänker på apokalypsen? Eller har de bara fullt upp med att ta sig igenom en pågående kollaps?

Mardrömmen är inte en komet. Mardrömmen är ett långsamt sönderfall där du bit för bit blir fråntagen saker som du hittills tagit för självklara: Kulturinstitutionerna. Pensionen. Föräldrapengen. Sjukvården. Maten. Som Maslows behovspyramid, fast baklänges.

Att prata om apokalyps är en försvarsmekanism mot att låta allt det här andra sippra fram. Förlusterna. De vi gjort och de vi ska ta.

De kommer vara många.

Tack, snälla Fortum!

Detta har hänt: Under de senaste två veckorna har vi haft tre strömavbrott här i Bagis. I Hökarängen har en av mina bonusdöttrar haft fyra. Därav detta tackbrev till Fortum. 

              Det här är vad jag och flera av mina radhusgrannar numera går och drömmer om



Hej Fortum!

Jag vill bara passa på att önska God Jul - och tacka för strömavbrotten. Nu tänker ni att jag är ironisk, men det är jag inte. För de senaste veckornas upprepade strömavbrott har för oss här i Bagis varit en nyttig spark i baken till att, på allvar, påbörja en omställning.

Vi vill vara bättre förberedda nästa gång det händer. Och det kommer vi verkligen vara! Stackars alla i Danderyd som inte har fått öva sig. Fast - det gör ju inget, de kan säkert bli undsatta med helikopter om det skulle behövas. De klarar sig nog. Men vi, vi räknar kallt med att hjälpa oss själva.

Det är nästan så att jag vill prata om de senaste veckorna i former av IS /(tiden innan strömavbrottet) och ES (efter strömavbrottet).

Innan strömavbrottet fanns det nästan ingen här som ville prata med mig om behovet av batteriradio, eller om vevbara ficklampor. Jag kände mig rätt knäpp, faktiskt. Att man har väldigt många stearinljus hemma är inget att skryta med på Facebook. Det verkar bara - udda. Efter strömavbrottet kan man slå sig i slang med vemsomhelst och prata spritkök. Och vedspis! Tänk att bara tre-fyra timmar utan el kan få oss så...beredda.

Vi är redo för ett längre avbrott nu. Och om jag får önska mig något till jul, så vore det ett helt dygns avbrott, helst under juldagen när alla har släkten på besök och kalkonen i ugnen. Hur är era kommunikationer med andra elbolag? Kan ni vidarebefordra min julönskning även till resten av landet? Även till riksdagshuset, precis innan julavslutningen?

Återigen; tack för den fina presenten - och skicka den nu vidare till andra större städer.Vi behöver alla en lagom kris att få öva oss på. Inget är bättre än elavbrott.

Snöblind

I Randers på Jylland planerar kommunen att "go Dubai" och bygga en skidbacke där du kan åka året runt.

"De högsta backarna ska nå 110 meter över marknivån. Alla pisterna ska ha egna lifter. Ovanifrån har det gigantiska vinterpalatset formen av en snöflinga med tre bågar som korsar Gudenån. Hotell, restaurang, barer och affärer ska ligga i nära anslutning till skidbyggnaden, som den danska arkitektbyrån Cebra har ritat. Två problem återstår, dock. Det finns än så länge varken de tre miljarder danska kronor som behövs eller bygglov."

                    Sydsvenskan 121129

Förutom den lilla detaljen med de tre miljarder som saknas för själva bygget , så har vi den prekära detaljen med den gigantiska förbrukning av fossilt bränsle som lär krävas för att hålla backen täckt av snö. Året om.

Snö är redan idag sällsynt på Jylland. Om trettio-fyrtio år kommer det vara en bristvara även i Sverige. Hur förbereder vi oss för det? Vi förbereder oss genom att förbruka mer fossila bränslen för att få snö, förstås!

Försäljningen av snöslungor ökar stort, i Hammarbybacken här i Stockholm går snökanonerna på högvarv trots att vi har mer naturlig snö än vad vi vill ha här just nu. Och såväl Västerås som Bålsta, Höör, Östersund, Piteå och Botkyrka kommuner planerar för skidtunnlar. Trots att Torsby skidtunnel i Värmland går med förlust och kostar den lilla kommunen en miljon om året att driva.

Fast just Västerås verkar för tillfället ha lagt sina skidtunnelplaner - på is. "Grattis, alla Västeråsare, det här firar vi med champagne" lyder första kommentaren under artikeln som berättar om uppskovet. Och genast kommer även stockholmarna upp med ett eget förslag till uppblåsbar skidtunnel.

"Vi har mött ett starkt intresse från idrottsföreningarna, men även från politiker. De känner nog Sjöstaden behöver kompletteras med aktivitetsytor. Här finns ju inte ens någon riktig bollplan."

              Bertil Stockhaus, ordförande i Sjöstadsföreningen

Har man inte ens en bollplan känns det helt naturligt att börja med en uppblåsbar skidtunnel.

Mitt förslag: Köp var sin cykel istället.

Projektet "Sverige"

  "Program för samverkan stockholmsregionen” är ett banbrytande krishanteringsprojekt som uppmärksammas på nationell nivå. Projektet innehåller utmanande arbetsuppgifter och erbjuder goda möjligheter till personlig kompetensutveckling och nya nätverk. "

                            Platsannons  från Stockholms Läns Landsting avseende projektledare

                Krigsambulans, bild från en tid när beredskap var ett högprioriterat område

Så länge vi hade telefonkataloger i varje hem fungerade krisberedskapen. Det är naturligtvis en helt vansinnig tolkning, men ett sätt att försöka beskriva en tid vi sedan minst tjugo år lämnat bakom oss. Då fanns det värnpliktiga, hemvärn, lottor och bandvagnar. Att ständigt vara förberedd på krig ledde till att landet också var hyfsat förberett på kris.  Staten ägde resurserna - som tåg, tele- och elverk och kunde därmed hyfsat lätt styra över dem. Those were the days.

Idag ska länsstyrelser, kommuner och landsting bygga upp något nytt. Det är en vettig tanke som ligger bakom - att de som har ansvar för verksamheten till vardags också ska ansvara för den vid en kris. Det var ju lite övermaga att peka uppifrån och ned, med hela handen. Men den här nya modellen - den vill inte aktörerna inte betala för. Därför vill man ha projektfinansiering, två eller treårsprojekt med nyanställt folk som under projekttiden på sin höjd hinner orientera sig runt hur dagens system ser ut. Man hinner bygga nätverk, kanske börja samordna sig.

Sen är det slut. Hoppla! Projektledaren måste söka nytt jobb - kanske hos en annan länsstyrelse - eller hos någon annan aktör som för tillfället har pengar till - ett projekt. Man hinner för sjutton inte ens bli klar över vilka resurser som finns innan man avvecklar sig själv.

"Målet för projektet ”Program för samverkan stockholmsregionen” är att ta fram gemensamma modeller för koordinerad krishantering i stockholmsregionen. Länsstyrelsen och Stockholms stad är projektägare och SLL ingår som en viktig aktör i huvudprogrammet och samtliga delprojekt. Projektet löper under 2 år, på heltid, visstidsanställning"

                  mer från samma platsannons 

Sök inte sådana jobb, hur sugen på utmaningar du än är. Du kommer bara få ont i magen.

Varför - åh, varför?

                                Någon som har en takterass fick skotta. Bild från Expressen

Nu har vi stockholmare ridit ut snöstormen. Äntligen kan vi få svar på alla våra frågor. Vi undrar förstås: Varför snöade det så mycket? På oss! Som tur är bjuder DN Sthlm idag på en guide: "Så slår snön mot Stockholm idag". Där kan man få svar på sina, mer existensiella frågor, som: "Varför hinner de inte skotta ordentligt?", samt "Kommer jag kunna ta mig till jobbet idag" och "Varför går inte kollektivtrafiken när det snöar?"

"Till Vårdguiden kom 11 procents fler samtal, vilket motsvarar nästan tusen samtal på ett dygn.
– Många frågar hur de ska ta sig till sjukvården. En del vill ha ambulans eller sjuktransport, trots att vårdbehovet inte ligger på den nivån. De tycker att de har rätt till det en sådan här dag, säger Charlotte Björkman, verksamhetschef på sjukvårdsrådgivningen."

               DN 121206 

"Genrepet på baletten Nötknäpparen på Operan fick avbrytas, eftersom det snöade in på scenen".

              DN 121206


Nu kanske ni fattar vidden av vårt lidande!

Tycker du som jag, tycker du som jag, så gör vi det en annan dag

         

"Människor blir galna i grupp - och återfår sansen långsamt och var och en för sig"

                             UR Play: Systemfel som hotar världen

"När du inte svarade i telefon gick jag in på din blogg istället - och fick klimatångest"  

                            SMS från en vän  

Vad är ångest? Smittar det, som vinterkräksjuka?

Riktig ångest försätter oss först i ett kamp/flykttillstånd som sedan lätt övergår i passivitet och trötthet. Det är jobbigt att ha ångest. Ångesten kan bero på en överhängande fara, men måste inte göra det. Den kan handla om kvardröjande rädsla från sådant som redan tidigare har hänt och den kan vara fullständigt rationell på grund av den information du får. Klimatångest är ett synnerligen dumt uppfunnet begrepp i det här sammanhanget. Det är på samma nivå som tentaångest.

                                               Nina Hemmingson "Jag är din flickvän nu"

Att inse att världen, så som du nu ser den, kommer att förändras  - och det inte på något trevligt sätt, är en mycket omvälvande upplevelse. Det är naturligt att drabbas av en djup oro för sig själv, sina nära och kära och framtiden. Hur ska det gå - med allt? Den oron kan man skjuta undan och gå vidare. Man kan rycka på axlarna och kalla den för klimatångest om man vill - men ångest sätter dig inte i arbete.

Det är först när du börjar vidta några som helst förändringar av den situation du är i nu som det händer något med dig, på allvar. Att hamna i en årlig cirkel som ser ut så här: Läsa en rapport - få klimatångest - gå vidare - läsa en artikel - få klimatångest - gå vidare - se en bild - få klimatångest - gå vidare - läsa en rapport - etc - det förändrar ingenting.

Kan jag ge ångest åt någon bara genom att skriva om obekväma saker? Det hoppas jag inte. Jag hoppas att jag kan få dig att kavla upp ärmarna och börja förändra saker.

"En bekant skriver i ett mejl att "psykologisk forskning visar att den som lyckas ljuga inför sig själv är en mer övertygande lögnare också inför andra (självlögn kan därför ha gynnats av evolutionen)". Detta är lite läskigt. Om vi blir bättre lögnare inför andra om vi lyckas ljuga för oss själva och om vi kollektivt reagerar på budskapet om vår civilisationens slut. Då hjälper vi varandra att ljuga för oss själva och blir därmed ännu bättre på att övertyga andra om att ljuga för sig själva..."

                      David Jonstad, Effektbloggen 121128 

Flood kit finder game

Bild från "the Flood kit finder game"

De har det lite körigt i Storbritannien nu. Två döda och massor av hem under vatten. Men översvämningsinformationen i Storbritannien är, till skillnad från i Sverige, bra. Det finns en hel sajt i ämnet.

"One simple thing you can do to prepare before a flood is to create a kit of essential items and keep it to hand. In a flood, you won't have time to find these essential items so it's important to prepare in advance."

Här kan du till exempel spela "Floodgame". Ett lite töntigt, men rätt stressande inlärningsspel. Här kan du också se och höra vittnesmål från människor som redan har varit med om översvämningar, hitta översvämningsvarningar på kartor och lära dig vad du behöver förbereda dig på.

                                            Så här kan informationen för en enskild ort se ut

"The river level at Polesworth is 2.54 metres.
This measurement was recorded at 19:00 on 25/11/2012.
The typical river level range for this location is between 0.12 metres and 0.70 metres.
The highest river level recorded at this location is 2.55 metres and the river level reached 2.55 metres on 21/07/2007."

På MSB:s sajt kan du också lära dig om översvämningar. Man kan nämligen ladda ner Räddningsverkets tolv år gamla bok .