Pella Thiel i DN, 121212
"Både pessimism och optimism är åskådarsporter. Vi befinner oss i en enormt allvarlig situation som vi måste hantera. Jag vill göra allt jag kan"
"Jag ska flyga till London över dan för att äta lunch med några väninnor - sen flyger vi hem igen, lite crazy, sådär"en bekant berättar 121212
Det finns en rätt stor diskrepans mellan tanke och handling. Iallafall hos mig. Det var väl därför som jag slentranmässigt kunde rösta på Miljöpartiet under tjugo års tid - och hoppas på att dom skulle fixa lite hårdare regler, så kallade styrmedel, som ju skulle omfatta även klimatlata människor som mig själv.
Det fungerade inte.
Även om jag har bättrat mig idag - hur stor skuld får jag, som före detta klimatlat, placera på andra för deras agerande? Ingen alls, säger samhället. Men jag blir ju både förbannad och besviken. Det är en av de saker som jag har mest diskussioner med min man om. Mitt inte-så-konstruktiva sätt att, enligt honom, hemfalla åt privatmoral när allt borde handla om samhällsomställning på ett politiskt plan. Privatmoral, det är fult det. Politik, det är fint det.
Men jag tror ju inte på politikens möjligheter längre! Då står jag ju ändå där med min tvättade hals och otvättade byk. Det som återstår att påverka, eller snarare förbereda, är mig själv.
Utan att moralisera över andra som inte förbereder sig alls. Iallafall inte nu. Iallafall inte märkbart.
En vän ringer mig från flygplatsen. Hon ska flyga inrikes. Vi har haft långa diskussioner om inrikesflyget. "95 % av de som flyger inrikes är män. Det kan du skriva på din blogg", säger hon.
"Männen flyger inrikes, kör bilen i storstan och äter mest kött", säger jag till min man (käckt privatmoraliskt). "Ja, men snart är ni jämställda där också", svarar han. Precis som med övertiden, spriten och tobaken.
Ja, snart kan vi alla flyga till London för en snabb lunch. Det kostar ingenting.
Hur förhåller du dig till privatmoral? Får man moralisera? Hjälper det? Vad hjälper, då?
