När pacifisten blir gammal blir hon försvarsälskare

Här växte jag upp. 

Jag växte upp i Eksjö. En stad full av militärer. Varje år gjorde runt 2000 unga män lumpen där. Det var en inte helt igenom lätt situation att vara en av alldeles för få flickor i stan. Det fick mig att hata bassar.  Att vandra hem genom stan kvällstid kunde vara något av en Golgatavandring. Den erfarenheten - och min allmänt pacifistiska hållning - gjorde mig inte särskilt välvilligt inställd till försvaret. Jag praktiserade dessutom som fotograf vid I 12 några månader på åttiotalet och fick under den tiden vatten på min kvarn: Detta slöseri, där varje slutövning går ut på att man ska skjuta upp årets hela ammunitionstilldelning för att inte få färre kulor nästa år. Ubåtsjakterna. Alla felaktiga investeringar. Nej, jag har verkligen inte varit någon vän av försvaret.

Se, vad man kan hitta ute i skogarna runt Eksjö!

Men man saknar inte kon förrän båset är tomt. Idag finns det knappt några militärer kvar i Eksjö, inte så att de är synliga på stan i alla fall. De är väl i Afghanistan allihop. Och med mitt nyväckta intresse för beredskapsfrågor har jag börjat ändra åsikt. Allt med försvaret, det vi hade, var nog inte så dåligt. Jag saknar till exempel de där bandvagnarna som kunde användas till att undsätta insnöade ölänningar och skåningar vintertid. Vart tog de vägen?

Jag börjar också sakna den allmänna värnplikten. Men jag skulle vilja ändra inriktning på den. När vi är i ett läge att alla behöver lära sig mer om beredskap, så har vi helt tappat folkbildningsförmågan. Vi skulle behöva låta alla nittonåringar,  både kvinnor och män, göra tre eller sex månaders samhällstjänst för att förbereda dem för framtiden. De som väljer att göra helt civil samhällstjänst skulle kunna få lite nyttig arbetslivserfarenhet på köpet.

.  

                    Från mitt barnrumsfönster kunde jag se flera hundra militärer försöka 

                    tolka på väg ut mot Ränneslätt. Här är det bara två snabba - och en ensam stackare på bår. 

Så skulle jag vilja att Annika blev försvarsminister. Fast det tror jag inte att hon vill. Men om hon någon gång i framtiden vill, ja, då skulle jag känna mig helt trygg.

Det är faktiskt mycket märkligt det här med att ompositionera sig åsiktsmässigt i mogen ålder. Jag har inte riktigt vant mig än.