"Jag vill också bli en great-grandfather"

lånad bild från anno dazumal

Min yngste son Axel och jag ser på teve. Det handlar om släktforskning och Axel frågar mig vad ordet "great-grandfather" betyder. Jag förklarar. "Å, en sån vill jag också bli sen," säger han spontant. "Du kommer bli en mycket bra great-grandfather" svarar jag och får rätt ont i magen.

För Axel är född 2005. Om vi säger att han blir pappa tidigt, vid 25 års ålder, så är vi vid år 2030. Om sedan hans barn ska få barn tidigt så har vi år 2055. Då är Axel farfar eller morfar. Om sedan detta lilla pyre ska bli förälder 25 år tidigare så skriver vi år 2080. Då är Axel 75 år.

Vi vet att det kommer råda svält då. Att det kommer vara svår drivmedelsbrist. Att antalet stormar och mellanstatliga konflikter har ökat. Att stora delar av ekosystemen redan har slagits ut. Att rent dricksvatten är en bristvara och att klimatflyktingarna går att räkna i miljoners miljioner. Då blir Axel farfarsfar. Vad kommer han känna? Kommer han kunna glädjas åt detta nya lilla liv som läggs i hans händer?

 Jag tänker att nu är jag en i kedjan av tidigare generationer, på allvar. En av mödrarna som fött barn till en oviss, förmodligen förfärlig framtid. Det är jag och medeltidskvinnan, jag och järnålderskvinnan, jag och sekelskifteskvinnan, jag och U-landskvinnan. Vi är ett nu.

Däremellan fanns en kort parentes av tillförsikt. Jag föddes in i den. Men det var då, det.

Det finns en klump i halsen som är svår att få bort.

Här och nu och då och sen

typisk öländsk stenmur

Om alla eventuella kommande kollapser samtidigt skramlar runt i mitt huvud så blir det kaos. Därför är det lättast att närma sig ett elände i taget. Ett elände som jag länge undvikit att skriva om är kopplat till mycket starka känslor. Det heter Öland. Nu har jag varit där hela sommaren igen, precis som jag varit under alla mina 49 somrar här på jorden. Min mammas släkt har funnits där i evigheters evigheter. Jag hade själv tänkt att finnas där i en evighet. Har redan gravplatsen klar.

Jag mår riktigt bra där. Himlen är väldig och ljuset är alldeles av sig själv Instagramfiltrerat.
Det luktar gott. Man tänker klart.

Men ändå: All information jag hittills samlat på mig visar att det kommer inte vara ett så jäkla bra ställe att vistas på i framtiden. Låga grundvattennivåer redan idag, kraftiga vindar, torka, eroderade och översvämmade kuster (Öland var den del av Sverige, som tillsammans med Skanör-Falsterbonäset sist lämnade havet och blev land för bara sisådär en tiotusen år sedan) Den där lilla plätten jord som just jag, av födsel och ohejdad vana, råkar älska, ska bli vatten igen.

-Jamen Maria, inte så länge du lever, förklarar vän av ordning och tycker att jag överdriver. Det skapas väl nya stränder när hela Bödabukten ramlat ner i havet. Folk hittar ett sätt att överleva, tror jag inte det? 

Fast jag vill ju ge mina ungar de bästa förutsättningarna. Men jag vill inte flytta till Sveg eller whatever liten gudsförgäten plats som jag med min överberäknande hjärna kunnat räkna ut kanske, kanske kommer kunna vara odlingsbar även om hundra år.

Det är inte tröst jag vill ha.
Inte en försäkran om att allt kommer att ordna sig. Det kommer det inte.

Men var ska jag bo under de trettio år på jorden som jag eventuellt har kvar? Jag hade ju tänkt bo där. Lärkan och svalan och näktergalen kommer väl också flytta på sig.

Vad vet jag? Ingenting.

Tjuv och tjuv det ska du heta, för du stal min bästa vän

 "Först efter många månader tog modern »initiativet till samspel genom att söka ögonkontakt, le och prata» med barnet. Modern uppfattades inte styras av barnets signaler utan hade svårt att »tona in» barnets tillstånd och känsla. Modern var »oförutsägbar i sitt samspelsmönster och episoderna av samspel var korta och fragmenterade. Barnets förändrade beteende med allt svagare signaler har tolkats som en effekt av att modern inte kunnat eller förstått vikten av att ge ett snabbt och förutsägbart gensvar."

         Presentation av vårdbehovsbedömning, om föräldrar med kognitiv funktionsnedsättning,

"Nyligen publicerade professor Sherry Turkle vid MIT, Massachusetts Institute of Technology, en forskningsrapport där hon kom fram till att barn kände att deras föräldrar ägnade sina mobiler mer uppmärksamhet än de gav barnen, speciellt vid middagstid, i bilen – och ibland till och med vid läggdags. När du pratar med din bebis och tittar den i ögonen bygger det barnets känslomässiga, sociala och kognitiva förmåga. Kommunikationen störs av ett avbrott, som ett sms eller en mejlkoll:

– Ny forskning visar att 2-åringars förmåga att lära sig ett nytt ord försämrades ganska tydligt ifall samtalet, där barnet skulle lära sig ordet, stördes av att föräldern blev uppringd, säger Benjamin Kenward forskare på spädbarnslabbet på Uppsala Universitet."

         Barn påverkas av vårt mobilanvändande, Vi föräldrar 130312

"När du använder din mobiltelefon minskar du tiden för samtal och uppmärksamhet med barnet flera gånger om dagen, och stjäl IQ-poäng från barnet. Språket är det viktigaste verktyget i uppbyggnaden av intelligens. Språket är under konstant utveckling, och det utvecklas inte särskilt bra av att höra föräldrarna prata i mobilen, och absolut inte när de använder den till annat." Så säger den norske psykologen Magne Raundalen - och tycker att småbarnsföräldrar borde ha "Tjuv och tjuv det ska du heta för du stal min bästa vän" som ringsignal till sina mobiler för att bli uppmärksamma på att mobilen stjäl värdefull tid från deras barn. 

Jag kom att tänka på det här igår när jag intervjuade en barnpsykoterapeut. Hon sade att det enda som på allvar kan väcka stressade föräldrars uppmärksamhet idag är när hon säger något om hur barns hjärnor utvecklas. "För ingen vill ju ha en dum unge".

Ett barn som inte möter sina föräldrars blick, som inte hamnar i samspel med dem, tror sig vara osynlig. Det barnet börjar tro att det inte finns.

Det gör faktiskt ingen skillnad om du är otillgänglig på grund av din mobil eller dator, om du har en intellektuell funktionsnedsättning, om du lider av psykisk ohälsa eller är inne i ett aktivt missbruk. För barnet är det samma sak.

Du prioriterar något annat än barnet. Det gör barnet upptaget med att försöka förstå varför, ofta genom att lägga skulden på sig själv. Det medför att barnet inte har kraft nog att ägna sig åt inlärning eller åt att utveckla kamratkontakter.

Jamen nu blev det väl jäkligt dålig stämning.

Men jag ville ju bara att du skulle få det allra bästa

Barn som driver rättsprocesser. Ha ha. Klart man inte kan stoppa klimatförändringar genom att gå till domstol. Det fattar ju vilken vuxen dummer som helst.

Men det fattar inte Jaime Lynn Butler, Ashley, Kelsey och de andra. Inte heller Nelson Kanuk, vars hem bit för bit rasar ner i floden. Typiskt barn att tro på ett rättssamhälle.

De här barnen demonstrerar mot en utebliven cykelväg. Några vuxna har hjälpt dem. 

Allvarligt talat: Hur kommer den generation som föds nu se på oss vuxna om tjugo, trettio år? Kommer du våga se dina egna vuxna ungar i ögonen och säga:

"Men, vad kunde JAG göra? Jag var ju bara en liten, liten person. Jag hade så mycket annat att bekymra mig över."

Rada upp dina prioriteringar på en lista. Håller den som framtida försvarstal?

Smällar man får ta

Håller kvar föregående inläggs dystopiska ton och radar upp de förluster som jag ser att mina ungar och barnbarn kommer får tugga i sig.

Sara Granér. Lånad från Galago. 

• De kommer inte kunna förvänta sig att högre utbildning leder till en anställning. Kanske kommer de inte kunna förvänta sig någon anställning alls.
• De kommer inte kunna leva på sin pension.
• De kommer inte kunna förvänta sig att en svår funktionsnedsättning leder till någon form av samhälleligt stöd. Inte heller kommer de kunna förvänta sig att deras gamla mamma blir omhändertagen av någon annan än av dem själva.
• De kommer inte kunna lita på sjukvården. Eller på att de har råd med läkemedel. Eller lita på att läkemedel som botar ens finns. 
• De kommer inte kunna ta demokratin för given.
• De kommer få leva med en lägre levnadsstandard än vad de fått göra under sin uppväxt. Jag förväntar mig inte att någon av mina ungar eller barnbarn kommer höra till de rikaste procenten.
• De kommer se arter dö ut i en rasande takt. Glömma bort hur fisk smakar.
• De kommer inte kunna känna sig trygga. Våld, oro, extrema väderhändelser, svåra kriser kommer avlösa varandra.
• De kommer ha mindre att säga till om. 
• Deras barndoms landskap kommer vara förändrat. Det går kanske inte att bada i sjöar eller hav, förgiftningsskandaler och gruvprospekteringar eller naturgasutvinning eller annat fult och otrevlig som vi varit förskonade från, som vi placerat i andra delar av världen, kommer äga rum här, i deras närområde. 
• De kommer be Gud, snarare än stat eller kommun, om hjälp.
• De kommer kanske inte kunna äta sig mätta. 
• De kommer kanske inte ha rent vatten. 
• De kommer kanske bli hänsynslöst utnyttjade som arbetskraft, missbrukade och kränkta  utan att kunna anmäla någon för brott eller driva en rättsprocess. 
• Deras barn kommer förmodligen få växa upp utan ett allmänt stöd från MVC, BVC, specialpedagoger, SYO, kuratorer, psykologer, soc, fältsekreterare, ungdomskonsulenter, whatever. 
• De kommer få jobba mer och hårdare för mindre. 

Jag blir så glad om du talar om för mig att jag har helt fel. 

Jobs bok 2.0

”Det är väl inte utan orsak som Job är gudfruktig. Du har ju själv på allt sätt skyddat honom och hans familj och allt som tillhör honom, du välsignar allt han gör, och hans hjordar brer ut sig över landet. Men sträck ut din hand och rör det som tillhör honom, då kommer han att förbanna dig rakt i ansiktet.”

           Jobs bok, 1:9-11 

Från FB: "VILL HA! VILL HA! Eller hur, Vilma?  Mormor går genast till skoaffären och köper till dej"

En farfar eller en mormor beskriver barnbarnen som det bästa som har hänt dem. En farfar eller en mormor ser ingen anledning att oroa sig för morgondagen. De har sin klimatoskuld kvar, eller vad man nu ska kalla det härliga tillstånd där inga mörka moln hopar sig vid horisonten. De shoppar, reser och trallar vidare. Inte ens pensionen oroar dem eftersom de är fyrtiotalister och råkade komma lite bättre ut än vad min generation gör.

Jag säger till min man: "Jag avundas dem!" Det är första gången jag känner så.

Tidigare har jag mest suckat och tyckt att folk som inte fattar allvaret och tyngden i de frågor våra ungar kommer få kämpa med, de är bara korkade. Och jag har haft svårare att acceptera att far- och morföräldrar inte fattar än att unga föräldrar inte gör det.Det är inte lätt att ta till sig en massa smärtsamma fakta om framtiden när man står med den där lilla, lilla ungen i famnen.

Men så drabbas jag av en primitiv avundsjuka. Jag vill ha det som de har. Oskulden.

"Vadå, du kan väl också glädjas över dina barnbarn, det finns väl inget hinder" tycker min man.

Nej, inga hinder. De är ju alldeles underbara. Ljuvliga.

Men det är svårt att inte tänka på allt det som de ska lära sig att förlora.

Att barn under det senaste seklet har varit, kanske under första gången under historien har fått vara de där pilarna som vi skickar in i framtiden med förhoppningar om att det ska bli bättre för dem.

Jag vill ha tillbaka den känslan.

Klart man vill det bästa för sitt barn

"Resiliens är sedan 1970-talet ett område för psykologisk, socialpsykologisk, antropologisk och ekologisk forskning. Syftena med sådan forskning är bl a att söka komma fram till teorier om vad det är som gör (dvs vilka faktorer som ligger bakom) att somliga men inte andra tar skada mentalt och socialt av att utsättas för svåra situationer."

            Psykologiguiden, "Om resiliens" 

Det resilienta barnet. Vad är risk och vad är skyddande faktorer?

Hälften av alla barn som lever under svåra förhållanden klarar omfattande påfrestningar förvånansvärt bra. Varför då? 

• Det kan handla om genetiska faktorer. I vissa sammanhang utgör ett medfött känsligt och lättirriterat temperament en risk för ett spädbarn (i familjer där det kan väcka föräldrarnas aggressivitet), i andra sammanhang kan det vara en bidragande orsak till att göra barnet resilient (hos massajerna, under svält. Att orka göra andra uppmärksamma på hunger har räddat livet på barn)
• Men ännu viktigare är att det handlar om att få sin värld och sina upplevelser satta i ett sammanhang. Där kan en klok förälder eller en icke fördömande mor- eller farförälder hjälpa barnet att förstå och därmed förbättra sin förmåga att klara av svåra upplevelser. 
• Det handlar om vänskap. Att ha en bra vän är en oerhörd skyddsfaktor för utsatta barn.
• Det handlar om socialt sammanhang: Föreningsliv, skola, samhälle. 
• Det handlar om att vara behövd. Barn som behövs för flockens överlevnad mår bättre under svåra perioder än vad andra barn gör. 

Den resilienta växten finns också. Här i New Mexico

Det där var fakta. Om vi sedan tänker oss att framtiden inte blir precis som idag och att barnen kommer få möta rätt rejäla utmaningar borde vi koppla samman teorier om resiliens hos barn med teorier om resiliens hos samhällen och 

• göra barnen delaktiga i allt som vi tror att de behöver kunna för sin överlevnad. 
•  hjälpa dem att sätta framtidsfrågorna i ett sammanhang som gör världen mindre splittrad och svårförståelig för dem 
• satsa rätt mycket energi på att stärka vår flockkänsla
• sätta dem i arbete. Nu. 

Det resilienta barnet

- Vad tänker du på?
- Potatis.

Flickan Hella frågar sin pappa när de ätit kaninkött under tystnad. Efter två månader i skogen har han lyckats snara sitt första djur.

Ur filmen "Faro". En pappa och en dotter bygger en flotte. 

Igår kväll läste jag "En sekund i taget", en tonårsroman om en tolvårig flickas liv efter katastrofen som utplånat hela hennes familj och - nästan - alla andra människor. Idag var jag på bio och såg filmen "Faro", som handlar om en annan tolvårig flickas liv i skogen, med sin pappa.

Båda flickorna Hella och Hedvig befinner sig i gränslandet mellan barn och tonåring. Hedvig är övergiven av alla, men förlitar sig på sin scoutkunskap. Hur hennes relation till föräldrarna sett ut får man inte veta, men det är en kompetent unge de har skapat, det är klart.

Hella har förlorat sin mamma och relationen till pappan är livsviktig för henne. Det förstår han, och gör därför ett på ytan mycket irrationellt val när han drar till skogs med Hella när polisen ska hämta honom.

Ur filmen "Faro". En pappa och en dotter är trötta.

Utifrån sett är Hellas pappa dysfunktionell. I filmen finns, som alltid, en beskäftig socialarbetartant som vill skydda flickan. Hon vill riskminimera. Dagens samhälle är besatt av riskminimering. Det var definitivt inte så när jag föddes på sextiotalet, men när min äldste son föddes 1989 var det redan fixat.

Det paradoxala är, att den samhälleliga intentionen att göra allas liv säkrare har gjort oss mer osäkra. All denna ackumulering av kunskap gör det näst intill omöjligt att hitta trygg vägledning utifrån.

Särskilt föräldrarollen är svår att erövra genom utifrån hämtad kunskap. Visst, vi kan vända barnbilstolarna rätt, vi kan se till att ungarna har cykelhjälmar på och vi kan utöva parenting control på nätet. Men det måste ändå alltid finnas en bärande relation. Och vad är det som gör att relationen bär?

Vad är det en unge behöver för att klara sig på sikt? Filmen gör klart att tid tillsammans en avgörande faktor. "Nu kan du klara vadsomhelst" säger Hellas pappa i slutet av filmen.

Det vill jag kunna säga till mina ungar.

Peak antibiotika

"Antalet fall av den superresistenta tarmbakterien ESBL-Carba ökar stadigt i Sverige, visar statistik från Smittskyddsinstitutet som SvD tagit del av. Vågen av antibiotikaresistenta bakterier har därmed nått fram till sjukvårdens sista bräckliga försvarslinje."

         "Superbakterie pressar vården" SvD 130223 

"Vetenskapen har ju åstadkommit oerhört mycket, men vi har blivit bortskämda. Det är inte så att vetenskapsmännen kan garantera att vi kan kontrollera infektioner om vi inte ändrar vårt beteende. Vi måste förstå att antibiotika är en icke förnybar resurs"

             "Hälsofrågor också på agendan i Davos"  P1, 130125

"Tre avdelningar på förskolan Lunden i Väskinde har stängts för en noggrann städning av lokalerna. Det beror på att ett barn som tidigare haft resistenta så kallade MRSA-bakterier, nu tagit nya prover och man avvaktar just nu provsvaren."

               "Förskola stängd" SR Gotland 130125 

Christian Krogh: Sovende mor og barn

För några år sedan uppmärksammades att flera hemlösa bar på MRSA-bakterier. Det var en nyhet. Jag minns ett samtal med en sjuksköterska. Hon berättade att under min vigselring bodde flera hundratusen bakterier. En bra uppsamlingsplats för allt som vi inte vill sprida vidare. Jag arbetade som uppsökare bland hemlösa just då och flaskan med Alcogel var redan min bästa vän. Men sköterskans kommentar om vigselringar dröjde sig kvar. "Multiresistenta bakterier" - det lät otäckt. Det var något nytt och okänt. Fick mig att börja fundera på vilka det var som bar på dem.

Förra våren dog nästan min mamma. Hon fick lunginflammation och blodförgiftning och sjukvården satte in antibiotikakur efter antibiotikakur, den ena starkare än den förra - inget fungerade. "Nu ger vi henne det starkaste vi har", sade läkaren. "Antingen repar hon sig eller så dör hon." Mamma, 83, klarade sig. Men direkt efter alla hennes antibiotikabehandlingar fick hela avdelningen utrymmas. De hade fått multiresistenta bakterier på avdelningen och lyckades inte få bukt med dem där. Mamma och åtta andra patienter hamnade på infektionskliniken i Jönköping istället. En extremt omfattande och dyr sjukvårdsinsats.

Från ett nästan okänt begrepp 2004, med omfattande program från sjukvårdens sida, där man verkligen skulle bekämpa de multiresistenta bakterierna - till en förlorad strid 2012. Idag finns det multiresistenta bakterier vid såväl omsorgsboenden och förskolor.

Ett sjukhus är annars en idealisk plats för multiresistenta bakterier att växa till sig på. Det finns gott om antibiotika och gott om bakterier där. Det är som en dejtingsajt! (Samma sak sker med köttet vid slakterierna.) För tidigt födda barn dör redan i Sverige av simpla tarmbakterier. Gonorré går snart inte alls att bota. Vad det gör för fertiliteten på sikt kan vi kanske ana.

 Eftersom andelen resistenta bakterier hela tiden ökar- och sprider sig till enklare sjukdomar, som urinvägsinfektioner, kan vi inom en inte alltför avlägsen framtid få se folk dö av sådant som vi tidigare betraktat som småsaker. Med gamla och nyfödda först i kön.

”-Vardagliga saker som ont i halsen eller ett barns skrubbade knä kan åter döda, sade Margaret Chan, generalsekreterare för Världshälsoorganisationen WHO i ett uttalande förra året."

           SvD "Öppna labb stävjar resistens", 130224 

Härda ungarna?

"Don’t scare your children. If you’re not sure whether or not to talk about certain subjects with your kids, ask your spouse, and then do so carefully with kids under 14. You might think they “need to know this” to counterbalance the negative messages they are getting from the media, but they don’t. You are the parent, and you don’t need doom to restrict their access to mindless electronic entertainment. Put a kid-positive spin on any bad news."

           Kathy McMahon, www peakoilblues.org  120521

"När mina ungar kommer hem från skolan uppskrämda av någon ambitiös lärares klimatfilm brukar jag säga till dem att det inte finns någon som helst anledning att ställa om. Vi har det bra - och vi kommer alltid ha det bra. Vi lever i den bästa av världar"

            Hört av skolbarnspappa i närområdet

Hushpuppy lever med sin pappa i ett område utanför vallarna 

Pappan vet, att när nästa orkan kommer, kommer hela deras land 

att ligga under vatten. Hur förbereder man sin unge på det?

Jag har nyligen sett filmen "Beasts of the Southern Wild" - och lipat en hel del under tiden. På väg ut från biosalongen säger min man: "vi måste förbereda ungarna bättre. I filmen var det iallafall varmt, kolla här, -20 grader. Hur förbereder vi ungarna på ett framtida liv i det här klimatet?"

Ja - hur förbereder vi dem? "Kan vi inte ge dem hopp, kan vi lika gärna vara tysta", sade en vän. Och konstaterade att vissa dagar därför får passera i tystnad. Och andra dagar kan man hjälpa ungarna genom att låta dem gå med i Greenpeace eller annan lämplig förening. Räcker det som mental förberedelse?

Och alla verkar vara överens om att praktisk träning, färdighetsträning, alltid är bra. Det minskar ångestnivåerna både hos föräldrar och barn. Så - räcker det att lära dem odla potatis? Att hantera kniv, såg och yxa? Att elda?

Carolyn Baker beskriver i boken  "Navigating the coming Chaos" att vi alla - inför framtiden -  behöver skapa oss en "inre bunker". Att lära sig att härbärgera oro, osäkerhet, otrygghet och ångest. Att fullt ut förstå att tiderna kommer bli svårare - och ändå lyckas ha det bra varje dag, det är att bygga sig trygg.

Bunkermentalitet beskrivs ju annars ofta i termer av isolering och utestängande. Här handlar det snarare om att bjuda in problemen, se dem i ögonen och och hålla dem kvar, erkänna läget - och låta något mogna.

Någonstans har jag läst att när man jämförde hur folk reagerade på en massuppsägning visade det sig att de som hade haft det svårt redan som barn, de klarade påfrestningarna bättre. De som levt skyddat och ombonat hela sina liv klarade sig inte alls, de blev djupt deprimerade. Fast nu hittar jag inte den där länken. 

Jag antar att det där exemplet handlar om maskrosbarn, ungar som redan från början haft en chans. De sköra har kanske inte ens kommit in på arbetsmarknaden. Och inte kan man medvetet utsätta sina ungar för lidande bara för att härda dem, även om precis det är vad som händer i filmen "Beasts of the Southern Wild". Man kan nästan se hur ungen trotsigt växer under filmens gång. 

Så - kan vi prata om det; om uppfostran i termer av annat än förmågan att i framtiden kunna hugga ned ett träd? Hur gör du? 

"Oro är inte samma sak som pessimism och hopplöshet. Studier av barn som växte upp under kärnvapenhotet har visat att de som oroade sig mycket också var mer psykiskt välmående. De barn som hade det bra i livet i övrigt, var de som mest intresserade sig för samhällsfrågor, vilket ledde till att de oroade sig mer."

               Intervju med Maria Ojala, SvD 101206

En dåres försvarstal

"Det mest ansvarsfulla man kan göra för klimatet, är att inte skaffa några barn - har ni tänkt på det?"

                           Röst från "Föräldravrålets" facebooksida 

                                                      Axel och ballongen

Så här är det: Jag har fler barn än vad den här planeten tål.

Precis så irrationellt kan det vara att vara människa. Förälder. Man är både klarsynt och korkad. Det gällde å andra sidan nästan för hela min generation. Det var ingen lätt sak att för något år sedan inse att det inte bara handlade om fördelning av resurser.  Vi hade inte tid på oss. Politiken hade inte fixat klimatförändringarna. Min konsumtion utomlands hade dessutom dolts i alla redovisningar och ingen hade pratat särskit mycket om sambanden.

Det var nu det gällde och mina ungar skulle i framtiden få lida för att jag och deras pappor hade gjort dem. Precis som ungar på andra sidan jorden redan lider.

Hur ska man svara den uppfordrande rösten ovan? Jag skulle vilja svara så här:
"Sannolikheten är stor att den som läser på föräldravrålets facebooksida faktiskt redan vet om att deras ungar är en belastning för klimatet. Sannolikheten är stor att den personen just på grund av detta ibland ligger och håller i sin unge och gråter om nätterna. Sannolikheten är stor att just den personen ibland mår så dåligt att just den här skulden inte låter sig uttryckas. Men det betyder inte att skuldkänslorna inte finns. Tro mig."

Anledningarna till att människor som jag gör fler barn än vad klotet klarar av, de kan vara lika många som antalet barn. Men en bärande anledning hittills har varit framtidstro och tillförsikt. Många av oss har inte den kvar längre. Vi kan därför vara rätt säkra på att det inte blir lika många ungar framöver.
Med tanke på hur fertiliteten hela tiden minskar i befolkningen verkar jorden dessutom ha hittat ett eget sätt att lösa det där på.

Så, snälla -  låt de gravida vara ifred. Låt de med bebisar få slippa höra att deras unge förstör jorden. Antingen är de smarta och känsliga nog att redan bära på detta - eller så fattar de ändå aldrig. Bygg allianser med de engagerade istället för att kritisera dem. Att börja med att påpeka att man inte borde ha gjort barnen är ett säkert sätt att lämna annars engagerade människor bakom sig. Vi kommer otäckt nära det där rashygieniska tänkandet vi en gång i tiden med stolthet lade bakom oss. Att alla vi som gjort ungar är dumma i huvudet. Förstörare. Parasiter.

Varje unge som föds är också en resurs och ska betraktas som en sådan. När ungen väl finns här, andas, skriker, låt oss se den som en gåva. Poängtera däremot gärna för föräldrarna deras ansvar i att uppfostra denna lilla gåva till en modig och kapabel medborgare som kan hushålla med begränsade resurser.

Det ansvaret kan gärna få vila tungt.

Nu börjar barnen snart vänta på fru Hulda

                                            Fru Hulda/Holle/Hylle - en feministisk jultomte

Idag kommer SMHI med 60 vädervarningar. Nästa alla omfattar snö. Alla vet ju att det är Fru Hulda som kommer med snön, därför tänkte jag att det är läge att berätta lite om henne - och om andra urgamla vinterfigurer. Fru Hulda håller helst till i Tyskland nuförtiden. I Skåne kan hon heta fru Hylle, och bo under den magiska fläderbusken. I resten av Sverige är hon mer känd som Frigg, Odens maka.

                                      Illustration ur Bröderna Grimms saga om "Frau Holde"


Fru Hulda håller under vintern mest till inomhus. Där skakar hon sina sängkläder så att det snöar över oss. En dag som den här, med otaliga snövarningar, har hon förstås mycket att göra. Ibland tar hon hjälp av små avsigkomna flickor som får tjäna hos henne som piga. Går det bra, är de flitiga och flinka, belönar hon dem stort. men de lata och slarviga ska passa sig nog, eftersom hon har mörka och magiska krafter som hon glatt använder när hon känner för det. Friggs man Oden har stora likheter med jultomten. Även fru Hulda/ Frigg själv är ute och ger barnen julklappar. Hon flyger runt på sin vagn, dragen av gäss och delar med sig. Till vuxna kan hon ge schyssta klappar som hälsa och lycka.

Odens pappa hette Bure. Han slickades fram ur en sten av kon Audhumbla. Men det är så längesedan, det var i tidernas begynnelse, så det är det nästan ingen som minns. Bure bytte under nationalromantiken namn till Bore och blev, typ kung över allt som är kallt. Efter 25 mars sopas han i sagan bort av Gumman Tö, även känd som - Freja.

                                             "Kung Bore", sagoillustration av Ivan Bilibin

Samtidigt som Bure/Bore /Borealis/ slickades fram svettade Ymer ut rimtursarna ur sin armhåla. Rimtursarna kommer av rimfrosten från Nifelheim. De blev jättar, stora, starka och kalla. Akta dig för dem.

Ett vrål från avgrunden

                                               "Rädda klimatet - offra inte våra barn"

                                                        http://foraldravralet.se/

                                                 Bild lånad från Föräldravrålets hemsida

För ganska exakt ett år sedan fick jag e-post från en vän. Hon skrev så här:

"Jag har sådan fruktansvärd klimatångest och begriper inte varför inte alla har det. Varför inte alla agerar, reagerar, protesterar. Senast 2015 måste utsläppen börja minska, om detta är alla ganska överens. Om vi vill klara tvågradersmålet. Som det ser ut nu klarar vi inte tvågradersmålet.  Som det ser ut nu går vi mot en ökning på 4-6 grader under detta århundrade. Det innebär att mer ca 95% av allt liv på jorden dör. På riktigt. När våra barn är gamla och våra barnbarn unga. Vid 3-4 graders ökning går det förmodligen inte att vända tåget även om vi vill. Förstår folk detta? Varför har inte alla dödsångest? Jag begriper inte riktigt det."

Som ni ser så var min vän tidigt informerad om det som Världsbanken för någon månad sedan lät alla andra förstå. Min väns fråga slog mig rakt i magen den där dagen i december. Julhandeln blomstrade, alla tindrade och jag gick där och tänkte på död och svält och krig.

Hade jag gått här och väntat på att politikerna skulle fixa klimatfrågan åt oss - och så hade de inte gjort det? Först fick jag samma otäcka, förlamande ångest som hon beskrev.

Idag har jag har inte ångest längre. Det här blev ingången till mitt personliga omställningsarbete. Jag är inte trött och förlamad - jag är oroad och arg. Och jag har hittat andra oroliga och arga föräldrar - i "föräldravrålet". Du kanske också är en sådan? Eller så har du andra ungar i din omgivning som du verkligen gillar och vill vråla för.

Det skadar ingen att vi låter svenska politiker förstå att vi inte är nöjda med deras arbete. Att vi bara väntar på deras omställning.

Isbjörnar, bebisar och honung

"Om mina barnbarns barnbarn vill göra av med lika mycket olja som jag gör behöver vi en miljon jordklot"

                   Per Holmgren, föreläsning för FOJO 121204 

                                Här sitter jag och för över lite miljögifter till min yngste son

När min mamma föddes, föddes hon helt utan kemikalier och gifter i sin kropp. Så var läget för alla bebisar som föddes ungefär fram till början av fyrtiotalet.

När jag föddes, på sextiotalet, hade mamma hunnit samla på sig en del gifter i kroppen. Inte bara sådana som hon på egen hand hade rökt eller druckit till sig, utan även gifter som bara hamnat i hennes kropp för att hon bara bott i nya lägenheter, köpt kläder, ätit mat och i övrigt umgåtts med den moderna tidens material. Allt det överförde hon till mig.

När jag födde min yngste son för sju år sedan föddes han av en mamma som redan från början varit kraftigt exponerad för olika miljögifter. Han - och andra bebisar som föds idag- föds med ungefär 200 olika kemikalier i kroppen. Ingen vet hur de här samverkar med varandra. Det kallas för cocktaileffekten.

Högst halter miljögifter i sin bröstmjölk har inuitkvinnorna. Isbjörnshonorna har också samlat på sig en massa miljögifter. De bär på samma kemikalier som finns i teveapparater, utan att ens ha sett på en minut av Bolibompa. I en mätning av 25 isbjörnshonor var 17 av dem sterila.

Fast egentligen är det den manliga delen av världens befolkning som är mest hotad. Andelen friska spermier i mäns kroppar har halverats sedan femtiotalet. Många är de små pojkbebisar som idag föds med enbart en testikel eller små missbildningar på sina könsorgan.

Att själv försöka minimera de gifter man utsätts för är svårt. Det är små, små partiklar som färdas över hela jorden. Därav isbjörnarnas höga halter. Det betyder att de kemikalier som någon använder i Kina för att du ska kunna köpa en billig tröja - de färdas tillbaka till dig sedan.

En form av gudomlig rättvisa? Kanske inte för isbjörnen, då.

Även bin drabbas hårt av alla miljögifter. De dör, försvinner, beter sig konstigt, går runt utan vingar. En tredjedel av allt vi äter behöver pollineras. I Kina är det redan ett stort problem att växterna inte pollineras. Det blir dåligt med mat utan bin. Mänskligheten är alltid bara en skörd bort från svält. Hur självständiga och resursstarka vi än känner oss.

Här står vi, i en värld av döende bin, isbjörnar som verkar ha fått en överdos av tevetittande och cocktail-mammor som ändå vill amma sina nyfödda bebisar.

Allt hänger ihop. Allt handlar om olja. Utan olja ingen snabb tillverkning av nya, tekniska prylar, utan olja inget högintensivt jordbruk inriktat på monokultur. Kan vi, snälla, få lite peak-oil hitåt innan mina ungar försöker göra barn? Om de vill, om de kan, om de lyckas.

"Planetary boundaries" - en bild ni säkert redan har sett. Johan Rockström och ett gäng andra forskare har försökt mäta hur vi använder jordens resurser. Området "kemikalier" är inte ens mätbart. Andra områden är mätbara. Hjälper det?

Vardagslyckan

                                          Den döende dandyn har klimatångest. 
                                          Han måste ligga still och sörja och tänka på döden. 

"Emla-generationen" kallar gamla barnmorskor unga kvinnor som inte vågar ta ett blodprov utan bedövningskräm. Stickrädda. Emlakräm är symtomatiskt för en tid och en kultur som lägger stor möda vid att undvika att smärta någonsin uppstår. En trygghets- och säkerhetskultur. Hur ska man överhuvudtaget kunna nå fram med information om en framtid som inte ser så ljus ut till oss?

Många informatörer och PR-byråer har gott om åsikter om hur man ska göra. Deras metoder är ofta att man inte får väcka människors ångest. Då sker ingen förändring. Men - ursäkta mig: Hur sker förändringen då? Vi är omgivna med tusen och åter tusen tecken på att vi bara ska fortsätta som vanligt. "Keep calm and carry on!" Er metod har ju inte funkat så bra, skulle man kunna säga.

Mitt sätt har varit att prata om sammanhang som jag har förstått - rakt upp och ner, tidvis rejält ångestladdat. Det har inte heller varit så lyckat. Ångest gör hemska saker med oss. Ångest får oss att lägga oss ner och vilja dö just nu för att alla någon gång ska dö.

Sen ska vi alla dö. Inte nu, vad vi vet. En döende dandy till förälder, det är inte vad ungarna behöver. Ungarna behöver någon som istället blir extra närvarande i nuet, någon som tar tillvara alla de glädjeämnen som finns kvar. Ungarna behöver föräldrar som ställer om, bit för bit. Men ungarna behöver inte föräldrar som håller för öronen och shoppar vidare - i ren ångest.

Vilket mod det krävs av oss, att vi ska kunna hacka i oss kunskapen om en "inte-särskilt-ljus-framtid" för våra barn. Och orka fortsätta. Harva vidare, göra små förbättringar, förbereda oss.

Det här tar lång, lång tid. Det är en process som svajar fram och tillbaka. Jag tror att det är så inlärning sker. Hackvis.

Så, du som ligger i sängen och bara gråter för att allt ser så mörkt ut: Torka tårarna. Se på vad du har. Bryt ihop och gå vidare - men gå inte tillbaka!

                              Mitt bonusbarnbarn och min yngste son är glada. Varje dag. 
                              De behöver glada, starka, modiga föräldrar, precis som alla andra barn. 

Don´t try

                                   "No! Try not. Do, or do not. There is no try." 

                               YODA, Star Wars Episode V: The Empire Strikes Back

Idag är det många som känner sig uppgivna. Att ungarna inte ska ha någon mat om bara fyrtio-femtio år och inte ens ha syre att andas om en sjuttio - åttio år. Är det meningen att vi ska behöva klara av att inse något så svårt, ta det till oss och ändra oss?

Vad ska vi göra med all denna ångest? Man får väl tugga i sig den bit för bit. Gråta lite när grannen skryter över nästa semesterresa? Knyta näven i fickan?

Här är lite besserwissriga saker du kan göra redan nu - eller reta upp dig på.
Saker, som kommer att vara de ultimata kärlekshandlingarna till alla dem som du bryr dig om.
Nu och imorgon. Det finns inget slut på den här sortens kärlek:

• Rösta rätt. 
• Sluta flyga. Sluta gilla andras prat om flygresor. Sluta gilla andras exotiska semesterbilder. Stå för att det är ett opassande beteende, ofint, helt enkelt. Var besvärlig.
• Sluta köra bil. Om du inte kan sluta, kör vid färre tillfällen och ta med passagerare. Åk kollektivt. 
• Sluta äta kött. Om du ändå vill äta kött, ät vilt. Inte för att viltköttet kommer räcka till alla i alla evighet, men ät det under en övergångsperiod, då.
• Sluta handla det som du inte behöver. Nu.
• Gör roliga saker tillsammans. Det finns så mycket som faktiskt är klimatvänligt. Allt det roligaste: Att vara med ungarna, baka bröd, spela spel, odla något, gå i en alldeles gratis skog som finns kvar, ha sex med den du älskar, sova, läsa, prata, lyssna på musik, spela fotboll. Gå inte på att allt måste köpas. 

Kokettera inte med din ångest. Då kommer du bara bli liggandes, eller till sist gå och köpa ytterligare en grej. Jag säger som Yoda: Do, or do not. 

"Det kunde ha blivit nödår"

"Om man har pengar är det lätt att skratta och le, men har man inga pengar är det svårt"

            Bulgarisk bärplockande mamma i Sverige sensommaren 2012, ur programmet "Barnen", 

            P1, Sveriges Radio 121116 

Florence Owen Thompson, 32 år, mamma till sju barn, i Californien 1936. Berömd bild från depressionsåren. Fotograf: Dorothea Lange. 

Från den lilla socknen Sidensjös hembygdssida berättas följande om nödåret 1867/68: 90-åriga Hedda Öberg, nyinflyttad på Ulvön 1866 berättade i Örnsköldsviksposten 1945:

"Stora skaror barn gingo på detta sätt och tiggde, och de kunde komma ända från Norrbotten. En gång kommo tjugo stycken på en gång, somliga voro endast fem år gamla, och hade färdats på isen från Nätra."

Därefter följer det vackraste stycke jag någonsin läst om empati: En man vid namn Nordlund från Björna berättade hur han mindes 1867. Han var då i 7-årsåldern:

" Nog märkte vi att mor ofta grät i ensamheten, det var ju inte så lätt för en mor att inte ha någon mat att sätta fram på bordet till hungrande barn. Det hände ju ofta att av svält utmärglade barn gick från gård till gård för att tigga några brödsmulor. En dag kom det tre barn till oss och tiggde gråtande något att stilla sin hunger med. Med ögonen fyllda av tårar måste tyvärr vår mor meddela, att vi inte hade annat än lite brödsmulor, och dem behövde vi själva. När vi barn såg ångesten i de främmande barnens bedjande ögon började vi att storgråta och bad mor bevekande att hon skulle dela med sig av de brödsmulor vi hade. Tvekande villfor mor vår begäran, och de främmande barnen slukade med glupsk aptit smulorna, varefter de fortsatte till granngården som låg ett bra stycke ifrån vårt hem. Följande dag hittades de tre barnen döda mellan vår gård och granngården."

Förre båtsmannen Johan Vestin berättade hur han och hans syskon gick och tiggde i vissa gårdar, bl.a. prästgården. De kunde då säga:

"Om vi får äta oss mätta nu ska vi dröja 14 dagar till nästa gång". 

På så sätt klarade de sig bra. Då det var ganska många som tiggde var nog belastningen på de mera välbärgade gårdarna stor. Att dödligheten var så förhållandevis liten i Sidensjö tyder på att de hemman som kunde ge mat till tiggarna under hela tiden fram till sommaren 1868 hade haft sina sparlårar välfyllda när eländet började. 

Men det var då. I oktober 2012 låter det så här:

"Det står stora arealer med otröskad säd på åkrar i Hälsingland och väntar på bättre väder.  

– För hundra år sedan hade den här situationen kunnat betyda att folk i Hälsingland hade fått svälta, konstaterar Jan Thorén, ordförande i LRF Gävleborg.

Sommaren och hösten i Hälsingland har kännetecknats av regn. En period i september kom med hopp om bättre tider, innan några dagars ihållande nederbörd bjöd på mera lervälling."

Artikeln är från Norra Hälsinglands/Hudiksvalls tidning. Rubriken är "Det kunde ha blivit nödår".

Är det månne ett nödår i år?  Man skulle ha sig ett sockenmagasin här i Bagarmossen. Ett där folk kan lagra sitt utsäde och låna när det blir nödår. Fast vi har ju socialtjänsten istället. Men var har de sina åkrar? 

                                        Sockenmagasinet i Tanumshede, lånad bild från mgh

PS: Har kollat upp det där med skördarna. Den svenska vinskörden blev usel i år. Höstraps och åkerbönor gick bra, men spannmål sämre än förväntat, på vissa regniga håll riktigt dåligt. Potatisen regnade bort. I Finland står upp emot 15% av åkrarna oskördade och morötterna gick riktigt dåligt. Majsen regnade också bort. DS

Så sparar du smartast till ditt barn

                                         lånad getglädjebild från www.mynymberis911.se

"Eftersom ett sparande till barnet ofta är långsiktigt och sträcker sig över en längre tid än fem år ska du undvika att ha pengarna på ett sparkonto. Vill du att pengarna ska ha en chans att växa är det bättre att du placerar dem i aktiefonder, tipsar Maria Landeborn.

– Var inte rädd om fonderna skulle gå ner, sett i en längre tidsperiod lönar det sig att fondspara, säger hon."

                         Aftonbladet "Min ekonomi" söndagen den 11 nov 2012 

Klart att man vill investera i sina barns framtid. 

Tankarna på hur den framtiden kan komma att se ut spretar åt lite olika håll. Men jag är rätt säker på att den inte kommer att se ut som idag. Maria Landeborn, Aftonbladet och jag har inte gjort samma framtidsanalys. 

Om jag fick välja en sak att investera för mitt barns räkning så skulle det vara tid. Vi ska ha tid tillsammans. Tid att prata, tid att lösa att små och stora problem som kan dyka upp längs vägen.  Tid att överföra kunskap. 

Näst efter tid skulle jag vilja ha skog. Skog att gå i, lära sig att orientera sig i och lära sig att ta hand om. Om jag kunde önska mig några fler saker för barnens räkning vore det höns och får. 
Herregud, de är ju stadsbarn, de är rädda för djur. En ko är alldeles för stor. Hm, jag tycker nog också att en ko är för stor. En get, kanske? Jag skulle rekommendera alla som har en deppig dag att gå in och läsa "getglädjetråden" på alternativ.nu. 

Bra skor skulle jag vilja att de hade också. Nu och sen. Vi kommer att få gå en del. 

"Lär också ditt barn att pengarna du sparat till honom eller henne inte ska gå till nöjen.
– Var tydlig med att det här är ett sparande som ska gå till att bygga upp barnets egna vuxna liv. Pengarna kan gå till att ta körkort eller till att köpa lägenhet, säger Maria Landeborn."

               mer ur samma artikel 

Men du kanske har en bättre plan - vad skulle du investera i ?

Känner du några barn?

                                          Det här är min yngste son Axel. Han är sju år. 

"Nästa klimatrapport kommer att chocka världen", säger Yvo de Boer, FN:s förre chef för klimatförhandlingar. IPCC:s rapport kommer först i slutet av 2013. Förmodligen kommer den visa att vi går mot mer än sex graders uppvärmning under det här seklet. Kanske åtta? Att vi har nått mer än 4 graders uppvärmning redan inom fyrtio år.

Men vad är det vi ska chockas över? Om du har glömt vad du tidigare läst i ämnet så får du en liten påminnelse här:

3 grader 

Den indiska monsunen – livsviktig för jordbruket – blir mer opålitlig. Den uteblir helt eller orsakar förödande översvämningar. Himalayas glaciärer smälter. Pakistan drabbas hårt, men även Kina och Indien. Amazonas regnskog torkar ut. Australien blir världens torraste land – temperaturer över 40 grader blir vanligt. Extrema cykloner drabbar Danmark, Holland, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Norra Europa får 20 procent mer regn, Sydeuropa blir långsamt en öken. I Arktis har 80 procent av havsisen smält. En ”ond cirkel” skapas: Amazonas regnskog torkar ut – skogsbränder rasar och frigör enorma mängder koldioxid – den globala uppvärmningen ökar ännu mer – vegetation och mark släpper i från sig koldioxid i stället för att absorbera den – i värsta fall kastas tre-graders-världen rakt in i en 4-graders- eller till och med 5,5-graders-värld.

4 grader 

Havet stiger, minst 1,5 miljoner människor enbart i Egypten blir hemlösa. Bangladesh förlorar över 30 procent av sina landområden, tiotals miljoner människor blir hemlösa. Antarktis is kan smälta snabbt och havsnivån stiga med fem meter. Jordbruksproduktionen minskar globalt. Större delen av den indiska subkontinenten uttorkad. Torka drabbar särskilt sydvästra Nordamerika, Centralamerika, Medelhavsområdet och Sydafrika. I Sydeuropa försvinner 70 procent av sommarregnen, värmeböljor varar i genomsnitt 65 dagar längre. Skogsbränder i Alperna. Storbritannien kan få 45 grader på sommaren. Europa får 80 procent mindre snöfall – skapar dricksvattenbrist. Grönlandsisen smälter snabbt, liksom Antarktis is. Det kan skapa en ”atlantcirkulation”, som tillfälligt kan kyla västra Europa och leda till kraftiga stormar. Permafrosten i Sibirien smälter, stora mängder metan frigörs. Eftersom metan är en 23 gånger starkare växthusgas än koldioxid, kan detta i ett slag öka utsläppen av växthusgaser med 700 procent.


Eftersom jag känner folk (mina barn och bonusbarnbarn) som förväntas leva om fyrtio år gör det här mig rädd. Tanken på Peak Oil eller en världsomfattande recession känns som - ingenting- i jämförelse.

Ingen rädder för vargen här

                               "Hans och Greta sover tryggt i skogen omgivna av älvor." 

                                 En bild från teaterföreningen i Mariehamn, 1972. 

Hans och Greta sattes ut i skogen för att familjen led nöd. Det fanns ingen mat. Beskrivningen av nöden hamnar liksom i skymundan eftersom sagan fokuserar på de äventyr som barnen sedan upplever - och på den lyckliga hemkomsten. 

De tre små grisarna led också nöd. Deras mamma hade ingen mat till dem, så hon skickade iväg dem ut i världen. Att söka sin lycka. 

Hur många folksagor börjar inte så? Det har vi glömt. Nöden var ursprunget, anledningen, äventyret höjdpunkten, slutet lyckligt återförenande.  

Idag lämnar nödställda föräldrar i Grekland in sina barn på barnhem. Det kan man läsa om i Johan Norbergs utmärkta reportagebok "Eurokrasch".  Föräldrarna söker sin lycka i andra länder. 

Nöd betyder egentligen "svårt eller farligt läge" eller "stor fattigdom eller misär".  
Eldsvåda, väderlek eller angrepp av vilda djur kan vara sådant som skapar nöd i lagens mening. En kortvarig väderkatastrof då, förstås. Ingen klimatförändring som bara håller på och håller på. 

Meningen med nöden är ju att den ska ta slut. 

Ordspråk som behandlar ämnet: 
"När nöden är som störst är räddningen som närmast". 
Det är bara lögn, förstås. Men man kan säga så i efterhand. När man väl har blivit räddad. Puh! Vi brukar också säga så när vi är kissnödiga och hittar en toalett. 
"I nöden prövas vännen" 
Det kan du säga till den vän som hjälpt dig - eller svikit dig. Kuriosa: Det är inte staten eller företaget som prövas i nöden. 
"Nöden har ingen lag" Eller, jo, det har den ju. Du får slå in ett fönster om du blir överraskad av en kortvarig väderkatastrof eller ett vilt djur. 

Och så Bertold Brecht : (tack, Hans)