Extra allt

"Frosseri är att överkonsumera något, till den punkt där den som frossar inte förmår konsumera allt utan stora delar går till spillo. Ofta syftar frosseriet på mat, men i utvidgad bemärkelse kan man även frossa i till exempel bilar eller skor. "

         från wikipedia 

"Ananas, järpe - frossa och njut
Borgare, snart är din saga slut"

"Den vrålande parnassen" Vladimir Majakovskij

Andrea Mantegna: Mars och Venus (parnassen)

"Överdådig" är ett ord som gärna används idag. Särskilt i resereklam. För idag är det, precis som "extravagant", något positivt. Att en del av betydelsen egentligen är "orimligt slösaktig" är bortglömt. Om det för några decennier sedan användes i historieböcker för att med avsmak beskriva Marie Antoinettes livsstil, så är det idag något som är eftersträvansvärt.

Det där började med milleniefirandet. Festandet skulle innehålla "extra allt". Och efteråt bara fortsatte det. Ett millenium är ju faktiskt något verkligt extra.

Men varför skulle inte varje fredag kunna få vara speciell? Räkor och vitt vin på fredagen har blivit till hummer och champagne. Skål! Endast det bästa är gott nog.

Johan Croneman beskriver träffsäkert matlagningsfrosserierna som en del av vår undergångskultur. Den som har sett ett enda avsnitt av "årets Mästerkock" vet att matslöseriet är enormt. Den gödda kalven styckas, en liten bit används och resten slängs. (något som Tv4 senare förnekar)

Och i dagens DN beskrivs omedvetet ett annat frosseri, på resefronten, som heter duga. Det är företaget Polar Quest som når ny framgång med sina resor till Svalbard. I sin reklam säger man: "Du behöver inte vara forskare, passa på du också att få se isbjörnar." Eller: Res till Afrika med Mattias Klum!

Frossaren förvandlas till en liten otäck "Dora Upptäckaren", som absolut måste se allt med egna ögon. Innan det är för sent.

Det är så smart gjort det där; att få oss att tror att vi är forskare, yrkesfotografer eller mästerkockar. När vi egentligen bara frossar och slänger bort.

För mycket är inte nog. 

Dora Upptäckeren måste absolut se allt med sina egna ögon för att förstå.

Klart man vill det bästa för sitt barn

"Resiliens är sedan 1970-talet ett område för psykologisk, socialpsykologisk, antropologisk och ekologisk forskning. Syftena med sådan forskning är bl a att söka komma fram till teorier om vad det är som gör (dvs vilka faktorer som ligger bakom) att somliga men inte andra tar skada mentalt och socialt av att utsättas för svåra situationer."

            Psykologiguiden, "Om resiliens" 

Det resilienta barnet. Vad är risk och vad är skyddande faktorer?

Hälften av alla barn som lever under svåra förhållanden klarar omfattande påfrestningar förvånansvärt bra. Varför då? 

• Det kan handla om genetiska faktorer. I vissa sammanhang utgör ett medfött känsligt och lättirriterat temperament en risk för ett spädbarn (i familjer där det kan väcka föräldrarnas aggressivitet), i andra sammanhang kan det vara en bidragande orsak till att göra barnet resilient (hos massajerna, under svält. Att orka göra andra uppmärksamma på hunger har räddat livet på barn)
• Men ännu viktigare är att det handlar om att få sin värld och sina upplevelser satta i ett sammanhang. Där kan en klok förälder eller en icke fördömande mor- eller farförälder hjälpa barnet att förstå och därmed förbättra sin förmåga att klara av svåra upplevelser. 
• Det handlar om vänskap. Att ha en bra vän är en oerhörd skyddsfaktor för utsatta barn.
• Det handlar om socialt sammanhang: Föreningsliv, skola, samhälle. 
• Det handlar om att vara behövd. Barn som behövs för flockens överlevnad mår bättre under svåra perioder än vad andra barn gör. 

Den resilienta växten finns också. Här i New Mexico

Det där var fakta. Om vi sedan tänker oss att framtiden inte blir precis som idag och att barnen kommer få möta rätt rejäla utmaningar borde vi koppla samman teorier om resiliens hos barn med teorier om resiliens hos samhällen och 

• göra barnen delaktiga i allt som vi tror att de behöver kunna för sin överlevnad. 
•  hjälpa dem att sätta framtidsfrågorna i ett sammanhang som gör världen mindre splittrad och svårförståelig för dem 
• satsa rätt mycket energi på att stärka vår flockkänsla
• sätta dem i arbete. Nu. 

Allt kommer bli så bra, så bra

-Tycker du om den här, Maria? Då skriver jag ditt namn under så att du får den av mig när jag är död. Så kan du minnas mig varje gång du ser den. (mormor)

- Usch prata inte så otäckt! Här ska ingen dö! (mamma)

Vem ska trösta knyttet?

"Hu, jag orkar inte läsa din blogg, du skriver ju bara om otäcka saker", brukar folk säga till mig. Det känns som om de vill att jag ska trösta dem.

Världen är full av små fyrtioåriga och femtioåriga knytt som behöver tröst och försäkran och trygghet och...

De flesta med egna barn. Men jag har ingen lust att trösta vuxna människor. Det finns redan för mycket tröst där ute. Det behövs inte mer av snabba försäkranden om att allt kommer att gå bra.

Att vara förälder är att kunna bära sin egen ångest. Att härbärgera den. Det innebär att vi inte ska spruta ut vår oro på ungarna så att de får bära eländet åt oss.

Men många tolkar det som att man inte alls ska prata om otäcka saker med sina barn. Helst inte ens läsa om dem själv.

Det man inte vet mår man inte illa av.

Men den som inte pratar om otäcka saker som har bäring i barnens liv, faktorer som kommer påverka dem, den är bara feg. Rädd för sina egna starka känslor. Föräldrars feghet gör att många barn släpar runt på ett tungt, men diffust ansvarstagande för allt och inget här i världen.

Jag har vuxit upp med en sådan förälder. Min mammas dödsångest har präglat hela min uppväxt. Mormors mod gav mig nödvändiga redskap så att jag har kunnat bära en del av mammas dödsångest åt henne. Tack, mormor.

Att tänka på barnens framtid gör ont. Snälla, ta på dig den smärtan, var inte en liten lort, var modig och stark och lär ungarna så mycket du kan.

Du är stor nu. Jag lovar.

P.S: Du behöver naturligtvis inte läsa min blogg. Läs någon annan istället. Det finns så många bra. D.S

"Ibland finns det saker som alla människor måste göra, annars är man bara en liten lort."

            Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren 

Deras stund på jorden

"Hjälp människor att skapa sig bilder av framtiden", sade en av mina intervjupersoner i veckan som gick. "För att förändra sitt beteende måste man få kontakt med sina känslor, och känslorna sitter i höger hjärnhalva, den kommunicerar med icke-verbalt språk." 

Så: Vad har du för inre bilder av framtiden? Hur kommer den se ut för barnen? Hur blir deras stund på jorden? Här kommer några förslag: 

Jehovas Vittnen ser framtiden så här.  

En annan populär version  är "Lilla huset på prärien"/ "Raskens"-varianten. Är det så det blir? 

Eller kommer vi alla få slita ont på åkrarna, som våra förfäder gjorde, bara några generationer bort? 

Kommer barnen bo i gulliga små hobbithus?

...eller blir det högteknologiska bostäder?

...eller kommer ungarna få dra runt på vägarna?

Är städerna mer eller mindre övergivna, eftersom ingen kan överleva i dem?

...eller utvecklas teknologin mot nya höjder?

Kanske lever ungarna så här?

...eller så här?

Slåss man inne i städerna, folk mot stat?

...eller blir det krig?

...eller mest krig mot bakterier och virus?

Vad tror du?

Mer otäck natur

"I takt med att värmen stiger har vilda djur börjat invadera bostäder för att kyla ner sig.
En livsfarlig brunorm hittades i dagarna i en familjs swimmingpool, en annan tog sig in i Alice Springs domstolsbyggnad. Ormjägaren Justin Rutherford har fått mängder med samtal från invånare som drabbats av orminvasionen.
– Det har varit allt från giftormar till ofarliga pytonormar, säger han till Abc News."

            Livsfarliga ormar invaderar bostäder, Aftonbladet 130113

Råttorna i New York kan tydligen bli väldigt stora. 

Lite slarvigt kan man säga att klimatet, i form av växtlighet, flyttar en meter norrut per timme. Det ger oss med tiden helt nya möjligheter till närkontakt med djur. Som tigermyggan, gulexmyggan och kanske malariamyggan. Även kackerlackorna kan dyka upp.

"Även andra smittor har börjat sprida sig norrut från södra Europa. Två som svenska forskare är särskilt bekymrade över, och som både drabbar djur och människor, är West Nile fever och Leishmaniasis. Den senare – som har symptom som avmagring, hosta, feber och diarré – sprids via sandmyggor som de senaste åren har flyttat allt högre upp i Tyskland.
– De är nu inte mer än omkring 90 mil från den svenska gränsen, säger Ann Albihn."

           Dagens ETC "Varmt klimat ger nya sjukdomar" 130113

Men en del nya närkontakter kan vi redan idag få av klimatförändringarnas effekter. Som i New York, där råttorna stortrivs i stormen Sandys spår. Och i Danderyd, där översvämningsmyggan etablerade sig 2011.  Stormen Gudrun ledde bland annat till en kraftig ökning av älgstammen. Och till att flera hjorthägn öppnades så att hjortarna smet.

När vintrarna varit kalla blir rådjursstammen försvagad. Då lämnar fästingarna dem och hoppar över till sorkar istället - och kommer därmed ett steg närmare oss människor. Och risken för TBE ökar. ( Jag måste komma ihåg att vaccinera oss i år. )

Själva kommer vi människor med tiden bara bli kortare. Som hober, ungefär. Inte mig emot, om vi i övrigt tar till oss av deras fredliga och enkla livsstil.

Vår djupaste övertygelse

"Grunden för detta är en djup övertygelse om att vi måste värna den värld vi ärvt och förvalta den för framtiden."

           MUF Stockholm om miljö 

                   Sökte en bra bild på temat "djup övertygelse". Hittade troende människor,
              fotbollsbilder, skönhetsprodukter, Darwin,  diande kalvar, lekande barn.
Och en massa konsultfirmor. Den här bilden är från Google. 

"Vi är djupt övertygade om det här". Den som sade det - han var det! Men vad är egentligen en övertygelse? Den borde vara motsatsen till en trend. Våra djupaste övertygelser är ibland helt irrationella. Ofta bygger de på teman som vi upplevde som helt sanna när vi var små, som "jag är hopplös" eller "jag är maktlös". Man kan ägna ett helt liv åt att försöka få dem bekräftade. Sorgligt.

Men visst borde det finnas liknande övertygelser som styr en hel befolkning?

• Förändring måste ta lång tid. Det är en irrationell övertygelse som sprids. När vi började prata om omställning till ett fossilfritt samhälle sattes årtal som 2020 eller 2030 upp. Idag använder sig många helt ogenerat av årtalet 2050. Så lång tid kommer det att ta, för frågan är så komplex och svårlöst. Och det kommer den förstås fortsätta att vara så länge vi på gruppnivå fortsätter att tänka så. 
• Vi behöver något att lita på som är större än oss själva - gärna en ledare. Nej. Lita på dig själv istället, säger jag. Börja nu. 
• Eftersom vi har behövt alla de här prylarna som omger oss nu - kommer vi alltid att behöva dem. Vilket hån mot alla som tagit sig ur ett missbruk! Det är klart att vi kan leva bra och fullgoda liv utan de flesta av alla de här prylarna och tröjorna. 
• Det är farligt att vilja för mycket. Hur många av er som läser bloggen har kallats för "apokalypsälskare"? Upp med en hand! Att verkligen vilja ställa om - och påbörja en omställning från A till B och vidare, det kan vara nog så farligt. Nej, men det är spännande, hävdar jag. Det är inte stressande eller sjukt eller utmattande - det är kul, kreativt och utmanade för intellekt och kropp. Så det så. Och man har roligt under tiden. Kanske till och med roligare än vad andra har. 
• Ett inte-helt-perfekt liv är en katastrof. Många ägnar mer tid åt att putsa upp sina skyltfönster mot omvärlden än att leva. Sluta med det. Du blir ändå aldrig perfekt och beundrad och färdig. 
• Det som funkade förr kommer en gång i framtiden att funka igen.  Röstmagneten nummer ett. Gamla politiska förslag dammas av. Folk som en gång i tiden har haft något kan vänta i tio-tjugo år på att få tillbaka det som de förlorat. Man det kommer inte bli som 1953 igen. Eller 1972. Eller 1994. Glöm det. 
• Det finns en perfekt lösning - och den måste vi vara överens om. Näpp. Vi kommer inte vara överens om omställningen. En hel del får tugga i sig den, motvilligt. 

Nu orkar jag inte tänka ut fler irrationella övertygelser. Kanske hittar du andra? 

Apatins perfekta storm

"Last year, a 17-year-old boy was admitted to the psychiatric unit at the Royal Children’s Hospital in Melbourne because he was convinced that if he drank, millions of people would die. According to the Boston Globe, Australian doctors wrote the case up as the first known instance of "climate change delusion," because he was refusing to drink water due to the growing concern of climate change."

            "Climate changes causing mental illness" Red Orbit 090209

                  Officer vid Älvsborgs regemente ligger i sängen,  läser en bok
 och röker en cigarr. På golvet nedanför sitter en hund.
Foto: Armémuseum.

Flera vänner har beskrivit inledningsprocessen för sin omställning så här: 

"Man blir sänkt, ibland orkar man inte gå ur sängen, gråter mycket, får ångest över framtiden, oroar sig och söker sedan information som bara gör att man mår ännu sämre " 

Vad skulle det här kallas om man beskrev det som en psykiatrisk diagnos? En studie visar att patienter med OCD, tvångssyndrom,  ofta har klimatångest. Borde det snarare kallas för ett depressivt beteende att oroa sig över klimatförändringar? Är det att likna vid GAD - generaliserad ångest, eller vid ett akut stressymtom? 

En perfekt storm för apati är det iallafall, säger Dan Ariely i SvD.

Borde det bli en diagnos? Hur ska patienten i så fall behandlas?

Härda ungarna?

"Don’t scare your children. If you’re not sure whether or not to talk about certain subjects with your kids, ask your spouse, and then do so carefully with kids under 14. You might think they “need to know this” to counterbalance the negative messages they are getting from the media, but they don’t. You are the parent, and you don’t need doom to restrict their access to mindless electronic entertainment. Put a kid-positive spin on any bad news."

           Kathy McMahon, www peakoilblues.org  120521

"När mina ungar kommer hem från skolan uppskrämda av någon ambitiös lärares klimatfilm brukar jag säga till dem att det inte finns någon som helst anledning att ställa om. Vi har det bra - och vi kommer alltid ha det bra. Vi lever i den bästa av världar"

            Hört av skolbarnspappa i närområdet

Hushpuppy lever med sin pappa i ett område utanför vallarna 

Pappan vet, att när nästa orkan kommer, kommer hela deras land 

att ligga under vatten. Hur förbereder man sin unge på det?

Jag har nyligen sett filmen "Beasts of the Southern Wild" - och lipat en hel del under tiden. På väg ut från biosalongen säger min man: "vi måste förbereda ungarna bättre. I filmen var det iallafall varmt, kolla här, -20 grader. Hur förbereder vi ungarna på ett framtida liv i det här klimatet?"

Ja - hur förbereder vi dem? "Kan vi inte ge dem hopp, kan vi lika gärna vara tysta", sade en vän. Och konstaterade att vissa dagar därför får passera i tystnad. Och andra dagar kan man hjälpa ungarna genom att låta dem gå med i Greenpeace eller annan lämplig förening. Räcker det som mental förberedelse?

Och alla verkar vara överens om att praktisk träning, färdighetsträning, alltid är bra. Det minskar ångestnivåerna både hos föräldrar och barn. Så - räcker det att lära dem odla potatis? Att hantera kniv, såg och yxa? Att elda?

Carolyn Baker beskriver i boken  "Navigating the coming Chaos" att vi alla - inför framtiden -  behöver skapa oss en "inre bunker". Att lära sig att härbärgera oro, osäkerhet, otrygghet och ångest. Att fullt ut förstå att tiderna kommer bli svårare - och ändå lyckas ha det bra varje dag, det är att bygga sig trygg.

Bunkermentalitet beskrivs ju annars ofta i termer av isolering och utestängande. Här handlar det snarare om att bjuda in problemen, se dem i ögonen och och hålla dem kvar, erkänna läget - och låta något mogna.

Någonstans har jag läst att när man jämförde hur folk reagerade på en massuppsägning visade det sig att de som hade haft det svårt redan som barn, de klarade påfrestningarna bättre. De som levt skyddat och ombonat hela sina liv klarade sig inte alls, de blev djupt deprimerade. Fast nu hittar jag inte den där länken. 

Jag antar att det där exemplet handlar om maskrosbarn, ungar som redan från början haft en chans. De sköra har kanske inte ens kommit in på arbetsmarknaden. Och inte kan man medvetet utsätta sina ungar för lidande bara för att härda dem, även om precis det är vad som händer i filmen "Beasts of the Southern Wild". Man kan nästan se hur ungen trotsigt växer under filmens gång. 

Så - kan vi prata om det; om uppfostran i termer av annat än förmågan att i framtiden kunna hugga ned ett träd? Hur gör du? 

"Oro är inte samma sak som pessimism och hopplöshet. Studier av barn som växte upp under kärnvapenhotet har visat att de som oroade sig mycket också var mer psykiskt välmående. De barn som hade det bra i livet i övrigt, var de som mest intresserade sig för samhällsfrågor, vilket ledde till att de oroade sig mer."

               Intervju med Maria Ojala, SvD 101206

Enslingen på skäret

" If they left an intellectually alive place for Rural Nowhere, they get lonely. They get resentful. They start to look back at all of their colleagues and neighbors, the “Sheeple,” that continue to rake in decent salaries and take in decent cinema, without driving a few hours. They feel increasing disdain and then increasing hostility."

          Kathy McMahon, "Saying goodbye to tomorrow"  121220 

                                           bild lånad från www.dixiespace.com

Vad händer i en människa som plötsligt inser att den civilisation vi är en del av gör att vi lever fullständigt ohållbara liv?

Om personen är någorlunda intellektuellt hederlig mot sig själv, så ställer hon förstås om. Bit för bit. Man gör det man kan.

Men det räcker plötsligt inte! Nu är det bråttom. Vi är många, många som nästan omedelbart istället börjat se oss om efter ett hus på landet  - som ett första steg. Staden är hemsk. Vi måste köpa en gård. Nu. Var?

Att börja där, är att vara rejält ångestdriven. Man vill helt enkelt fly från allt det som man upptäckt är dåligt. Det kanske blir lättare, enklare att göra rätt val någon annanstans, fast att man fortfarande är samma person?

Jag är glad att jag inte fick min man med mig på att göra en omedelbar, panikartad flytt. Isåfall hade vi kanske befunnit oss precis där, där Kathy McMahons berättelse startar:

"For some, they start to miss their “old life,” that “yesterday” that they abandoned with conviction. For most living in this “yesterday,” they weren’t nearly as wastefully as others. They were already living lean, using a fraction of resources compared to the average person in Western Civilization. And they, themselves, are products of this Civilization they’ve come to critique. They are writers, intellectuals, scientists, and professionals. They often leave culturally rich environs to move to remote locations known for, well, known for nothing in particular that most people care very much about. Let’s call that location “Rural Nowhere.” Then they wait. And wait. And wait."

           Kathy McMahon, "Saying goodbye to tomorrow" igen

Bilden på verandan. När jag väl sitter där, vill jag sitta där nöjd och glad. Jag vill inte bli bitter. Jag vill hellre ha en katt i knät än ett laddat gevär.

Men hur gör man rätt saker i rätt ordning? Hur orkar man ta in mer och mer information utan att vilja rusa iväg precis efter att man har förstått den?  Jag vet inte.

"Vad kan jag göra, då", frågade en vän. "Amortera, träna och älska", svarade jag. Och jag är rätt nöjd med det svaret. Vi måste inte alla köpa dåligt rustade gårdar på ställen i landet där vi inte känner någon. Inte precis nu. Men vi behöver arbeta i riktning mot att minska våra skulder. Om man ska orka ställa om måste man hålla sig stark och frisk. Och man behöver vara rädd om sina relationer. De man har. Har man sedan en normal nyfikenhet på livet så passar man väl på att lära sig lite andra nyttiga saker på vägen. Och man träffar andra människor i samma sits.

Eller har du några bättre råd?

Beteendeförändringar - hur svårt kan det vara?

"Bonden tycks ju vara det nya svarta. Undergångspräglade gröna-vågengrupper som odlar en livsstil med självhushållning poppar ju upp här och var ute i landet"

             Catia Hultquist, DN Kultur 130114 

                                          Australien på natten. Allt som lyser är eld.

Nej, säger den australiensiske fårfarmaren självsäkert - och ler rakt in i teverutan - bränderna här har ingenting med klimatförändringar att göra. Det vet han. Han har precis fått nödslakta 2000 djur. Han behöver inte ändra något i sin livsstil- och ingen annan heller. Svår hetta, med påföljande jättebrand, 2009, enorma översvämningar 2010 och 2011, men ingen ny slutsats för det.

I USA har stora områden i mellanvästern förklarats som naturkatastrofområde på grund av långvarig torka: Kansas, Colorado, Oklahoma, Texas.

"Severe heatwaves, such as those currently seen in Australia, are expected to become many times more likely in coming decades due to climate change. Extreme heat led to 2012 becoming the hottest year in the US on record and the worst corn crop in two decades.
New research, which used corn growing in France as an example, predicts losses of up to 12% for maize yields in the next 20 years. A second, longer-term study published on Sunday indicates that, without action against climate change, wheat and soybean harvests will fall by up to 30% by 2050 as the world warms."

          "Global food crisis will worsen..."  The Guardian 130113

I dagens DN skriver David Brooks (inte på nätet) på ledaruppslaget under rubriken "Så funkar människan" om beteendeförändringar. Hur uppnår man dem? Inte genom att påpeka att folk gör fel,
konstaterar han. Utan genom att påpeka att alla andra (eller väldigt många) gör rätt. Där faller ju hela inriktningen på min blogg, som är rätt dystopisk. En mer positiv framtoning vore bättre.

Om jag berättar om alla jag känner som gör rätt saker, då kommer fler göra rätt saker. Därför vore det ju bättre att bara skriva om självhushållning, så att det med tiden blir omöjligt för journalister som Catia Hultquist ovan, att ha en marginaliserande syn på folk som ställer om. De/vi är inte få. Snart är det hon som är den enda på sin gata som lever på det gammalmodiga, postmoderna sättet.

Det där glappet mellan kunskap och beteende. Det bara växer och växer. Jag tänker ofta på det. Att det inte räcker med de förändringar vi redan ser. Vi måste ha fler bevis. För vad?

"Människan är ett litet, omoget, barnsligt djur som bara vill ha kul och som hela tiden sneglar sig över axeln för att se vad andra gör", sade en vän. Jag tror hon har rätt. Hur når vi det lilla, barnsliga djuret med information? Det är väl, typ omöjligt?

Jag behöver en filosof!

Lider du av AOD ?

                                              Folk som köar för en ny I-phone

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om NDD- nature deficit disorder. På svenska blir det väl "naturbriststörning". Det handlade om barnens bristande känsla för naturen.

Glenn Albrecht i föregående inlägg, mannen med "tipping points of the mind" har svarat på den diagnosen med att barnen uppvisar symtomen, men det är föräldrarna som är orsaken: Föräldrarna lider nämligen av AOD- artefact overload disorder. Det får väl snarast översättas med "prylkraschstörning" (jamen hitta på nåt bättre själv då ) och beskriver ett vanligt förekommande tillstånd där föräldrar är så upptagna, överlastade, av sina tekniska prylar att de inte varken ser, hör eller förstår att ungarna behöver komma ut i naturen.

Efter två veckors jullov med ungar i pyjamas som bara vandrar mellan matbordet och datorn känns beskrivningen akut. Men jag ska gå och säga det till mina tonåringar. Att det är inte deras fel, det är mitt.

Det förlorade landskapet

"Solastalgia" - the pain experienced when there is recognition that the place where one resides and that one loves is under immediate assault . . . a form of homesickness one gets when one is still at home.

Glenn Albrecht, "Solastalgia, a new concept in human health and identity", Philosophy Activism Nature(2005)

Sinnesro. Ett tillstånd, eller en känsla du har när du är på en viss plats. Det är som att komma hem. Som på norra Ölands kust. Kroppkakestenarna som är runda och lena och passar perfekt i handen. 

 Hemlängtan - fast du redan är där. En känsla av att det är landskapet som förflyttar sig från dig - och inte tvärtom. Du förlorar det. Klimatet vandrar numera norrut med hastigheten av ungefär en meter i timmen. Du sitter kvar - med något annat.

Jag funderade en hel del över det här på Öland i somras. Jag kände mig så nostalgisk fast jag var där. Särskilt när jag satt på nordöstra udden, vid Trollskogens strand, den del av Öland som är lägst och som försvinner först.  Det som snart ska sjunka ner i havet, bitar av det redan inom trettio år.

Det landskap som haft min släkt levandes där i hundratals år, kanske tusentals, skulle ge sig av och lämna mig som den sista generationen som upplevde det. Tänk att det finns ett namn för just den känslan. Att jag inte är ensam. Glenn Albrecht har givit känslan namnet "solastalgi" (att jämföra med nostalgi och melankoli) och ger mängder av exempel på människor och grupper som upplever det. Upplevelsen gör dig maktlös och uppgiven.

Solastalgi är bara ett av de nya tillstånd som han gemensamt givit namnet "tipping points of the mind". Är du intresserad av nya psykologiska begrepp och dramat som pågår inne i ditt huvud - se gärna den här korta filmen:

20 skäl att inte ställa om just nu

"Om du visste hur mycket JAG har att göra, då skulle du inte fråga om så dumma saker som omställning." 

1 Klimatfrågor är viktiga - men andra saker är viktigare, som
a att jag hinner med allt jag ska
b den ekonomiska krisen. Därför får vi offra klimatet.

2 Jag delar din uppfattning - men det är inte mitt ansvar
a för jag är befriad från ansvar. Jag jobbar ju för miljön och måste därför fortsätta flyga och köra bil
b teknologerna ska först skapa klimatvänlig teknik, sen hjälper jag till.
c det är politikerna som ska se till att vi lever mer klimatvänligt
d det är massmedia som har ansvaret för att inget händer
e det är systemet som styr - vi människor kan inte göra mycket

3 Det är ingen idé att börja
a för alla måste ändå göra allt samtidigt
b för ingen kommer ändå se vad jag gör

4 Det är ändå bara en droppe i havet, så därför kan jag strunta i att bli mer miljövänlig den här gången

5 Allt det där är viktigt, men
a man ska inte vara negativ
b man har rätt att slippa skuldkänslor
c man får inte lov att moralisera

6 Vi är redan så miljömedvetna - problemen är så gott som lösta

7 En omställning kräver ett mer helgjutet, moget samhälle - och vi är inte mogna än

8 Det går ändå åt pipan! Jag är pessimist!

9 Jag har inget val, jag MÅSTE leva som jag gör

10 Något måste vi väl få unna oss?

11 Jag vet alldeles för lite

12 Ditt skäl?

Under året har jag diskuterat med många underbara människor. En av dessa är en psykologilärare från Göteborg som heter Inger Jonsson. Det är hon som har sammanställt alla de här argumenten. Hon har också beskrivit hur man ska bemöta dem. Berätta vem du är så ska jag bemöta dig!

Det omöjligas konst

"Det är två miljoner människor som tar sitt dricksvatten från Mälaren. Differensen mellan Mälaren och Saltsjön är 70 centimeter. Räknar man med att havet stiger framöver så är det inte så där väldigt mycket marginal."

        Kristina Frost, Länsstyrelsen, Stockholms län, i "God morgon, världen" 121209 

Slussen, förr-i-tiden

Politik är att välja. Klimat- och sårbarhetsutredningen valde att göra sina analyser runt ett medelbra och ett medeldåligt scenario.  Tyvärr går vi mot det super-duper-värsta scenariot. Det kunde man kanske ha anat redan då, men för att det skulle bli politiskt möjligt att få med företag, kommuner och politiska partier på båten valde utredningen ett tvågradersscenario som sitt "worst case". 

"Ser man tillbaka kan man säga att utsläppen redan vid den tiden var så höga att man borde välja ett högt scenario"

                    Annika Carlsson-Kanyama, FOI , samma radioinslag som ovan

Om inte politiken förmår, ja, då får väl jordklotet anpassa sig bäst det kan.

Om inte politiken förmår, ja då kommer människor misströsta runt politikens möjligheter.

Om inte politiken förmår, då kommer människor ta saken i egna händer. 

En del kommer göra goda saker. Andra kommer bara tänka på sig själva. Några kommer ta tillfället i akt att berika sig. Några andra kommer ta makten. 

Alla ni politiker som gärna talar om demokrati - idag. Ni har framtidens demokratiska möjligheter i era händer. Nu. 

Confirmation bias

"Din blogg lider verkligen av selection bias"

"Du menar confirmation bias, va?"

"Ja, just det"

Facebookdialog från igår

Min barndom: "Från A till Ö, avsnitt 5, Allt om ekologi, energi, elektricitet"

Con-fir-ma-tion- bi-as. ("du söker bara information som stärker den hypotes du redan har", typ) Slå gärna det i huvudet på någon som inte tycker som du. Det funkar rätt bra, det ger en överlägsen, akademisk touch åt allt du säger. Uttrycket används företrädelsevis av människor som tror att ny teknik är lösningen på - allt. Och det är viktigt att söka information utanför den egna kretsen. Men jag lovar dig, jag har inte missat att vi snart kan köra våra flygplan på luft, eller någon annan nyhet. Jag har bara inte givit den nyheten samma tyngd som du har. Om du läser ett antal dagstidningar per dag får du verkligen leta för att hitta annat än positiva tekniknyheter. Är det någonting som journalister gillar så är det snabba lösningar på komplexa sammanhang. 

Problemet är nog inte att jag inte läser tillräckligt mycket och inte redovisar det på ett tillräckligt sakligt och objektivt sätt. (Herregud - det här är ju min blogg. Vad ska den vara om inte just mina åsikter?)  Jag läser allt jag kommer över. Det gör mig lugn. 

Problemet är snarare att en stor del av befolkningen är underinformerad om de problem vi står inför. 

"Hallå! Det finns ingen stark stat som kommer hjälpa dig när det blir elände! Hjälp dig själv." Det är mitt främsta budskap. Och det borde väl vilken nyliberal som helt kunna hålla med om?

" Inser ingen konsekvenserna av en situation där alla bara läser böcker som de håller med om? Jag älskar att läsa sådant jag inte håller med om: Åsikter jag inte håller med om ger mig styrka i de åsikter jag har och hjälper mig att utveckla mina egna argument. Ni borde testa själva – det kan vara riktigt givande."

                              Kåkå Olsen, Litteraturmagasinet 121129

Tycker du som jag, tycker du som jag, så gör vi det en annan dag

         

"Människor blir galna i grupp - och återfår sansen långsamt och var och en för sig"

                             UR Play: Systemfel som hotar världen

"När du inte svarade i telefon gick jag in på din blogg istället - och fick klimatångest"  

                            SMS från en vän  

Vad är ångest? Smittar det, som vinterkräksjuka?

Riktig ångest försätter oss först i ett kamp/flykttillstånd som sedan lätt övergår i passivitet och trötthet. Det är jobbigt att ha ångest. Ångesten kan bero på en överhängande fara, men måste inte göra det. Den kan handla om kvardröjande rädsla från sådant som redan tidigare har hänt och den kan vara fullständigt rationell på grund av den information du får. Klimatångest är ett synnerligen dumt uppfunnet begrepp i det här sammanhanget. Det är på samma nivå som tentaångest.

                                               Nina Hemmingson "Jag är din flickvän nu"

Att inse att världen, så som du nu ser den, kommer att förändras  - och det inte på något trevligt sätt, är en mycket omvälvande upplevelse. Det är naturligt att drabbas av en djup oro för sig själv, sina nära och kära och framtiden. Hur ska det gå - med allt? Den oron kan man skjuta undan och gå vidare. Man kan rycka på axlarna och kalla den för klimatångest om man vill - men ångest sätter dig inte i arbete.

Det är först när du börjar vidta några som helst förändringar av den situation du är i nu som det händer något med dig, på allvar. Att hamna i en årlig cirkel som ser ut så här: Läsa en rapport - få klimatångest - gå vidare - läsa en artikel - få klimatångest - gå vidare - se en bild - få klimatångest - gå vidare - läsa en rapport - etc - det förändrar ingenting.

Kan jag ge ångest åt någon bara genom att skriva om obekväma saker? Det hoppas jag inte. Jag hoppas att jag kan få dig att kavla upp ärmarna och börja förändra saker.

"En bekant skriver i ett mejl att "psykologisk forskning visar att den som lyckas ljuga inför sig själv är en mer övertygande lögnare också inför andra (självlögn kan därför ha gynnats av evolutionen)". Detta är lite läskigt. Om vi blir bättre lögnare inför andra om vi lyckas ljuga för oss själva och om vi kollektivt reagerar på budskapet om vår civilisationens slut. Då hjälper vi varandra att ljuga för oss själva och blir därmed ännu bättre på att övertyga andra om att ljuga för sig själva..."

                      David Jonstad, Effektbloggen 121128 

Shifting baseline

 

                                           Förr - i- tiden på Öland. Då låg jag i barnvagn, 
                                          mina släktingar solbadade med kläder på, bron 
                                          var inte byggd, solen sken alltid och Östersjön var 
                                          full av torsk och flundror

Kommer du ihåg hur det var när du var liten? Vilka fjärilar såg du, vilka blommor plockade du? Hur kall och snöig var vintern? Fångade du någonsin någon fisk?

"Shifting baseline syndrome" är främst berättelsen om ett gäng fiskare som över tid förändrade sitt synsätt på vilken fisk som fanns i havet där de arbetade. Beroende på när de var uppväxta hade de olika referensramar. Förstås. Deras olika referenspunkter visade att för fiskarens barnbarn är det fullständigt normalt att bara hitta 5-10 arter inom ett visst avstånd. Hans farfar kunde namnge ett fyrtiotal - som då fanns mycket närmare land.  Ett stort antal arter hade alltså försvunnit över tid.

"Due to short life-spans and faulty memories, humans have a poor conception of how much of the natural world has been degraded by our actions, because our 'baseline' shifts with every generation, and sometimes even in an individual. In essence, what we see as pristine nature would be seen by our ancestors as hopelessly degraded, and what we see as degraded our children will view as ‘natural’."

             Jeremy Hance, www.mongabay.com 

Vilken referenspunkt ska vi ha för framtiden? Är det vad som finns i Stockholm 2012 som är utgångspunkten - eller vad som fanns i en by i Skåne 1970? Eller ännu tidigare? Det är naturligt att glömma bort. Och för den som inte ens har varit med om något blir upplysningar om hur livet var förr-i-tiden bara historia eller kuriosa.

"Det som har påverkat ekosystemen i Sverige mest är i stället att många växter och djur som förr uppträdde allmänt i landskapet numera förekommer långt mer sparsamt. Ofta är de i dag undanträngda till mycket begränsade områden. Den svenska ”vardagsmiljön” har på så sätt blivit allt artfattigare trots att det totala antalet arter i landet inte har minskat."

             Naturvårdsverket, Biologisk mångfald, Monitor 22 

I en tid som går fortare och fortare glömmer vi bort mer och mer. Vi byter referenspunkter i rasande fart, politiker också. Och eftersom vi tillhör den lyckligt lottade delen av världen kommer vi, även om det regnar och blåser och blir eländigt här, ändå ha det bättre än de flesta andra.

Därför blir det lätt för oss att glömma bort hur det var. Inte i ett romantiserat skimmer, utan hur det faktiskt var. Det onormala blir normalt. Det är det ju fullständigt naturligt att försöka skydda sig själv från upplevelsen av förlust.

"EEA konstaterar att förändringarna redan är här. Nederbörden i södra Europa har minskat, medan det blivit regnigare i norr. Värmeböljor har blivit inte bara blivit vanligare utan pågår också längre. De har orsakat tiotusentals dödsfall senaste decenniet. Floderna har torkat ut oftare. Glaciärerna i alperna har krympt med 2/3 sedan 1850. Avsmältningen av isen på Grönland har fördubblats sedan 90-talet, och isen över Arktis är rekordliten sommartid. Det är trender som kommer att förvärras enligt EEA."

                  SvT Nyheter 121126 

Så - hur ska vi göra för att komma ihåg, när ingen av oss kommer vilja komma ihåg?

                                          Snöbollskrig på 1400-talet

Men kan du inte bara slappna av och unna folk att ha lite roligt?

I alla kriser finns det faser. Fas ett är förnekelse. Nu är det dags att våga utforska nästa fas: Ilskan.

Ilska drabbar ofta budbäraren. Människor gör vad som helst, nästan, för att fortsätta kunna vara i förnekelse, vare sig det gäller ekonomi, energi eller klimat. Man säger upp relationer, blir öppet aggressiv, stänger av, blir demonstrativ i sitt ointresse. Det kan kännas...lite tungt.

Ilskan dyker inte bara upp hos folk där du kanske redan på förhand kunde förutse att de skulle ha svårt att ta till sig jobbig information.  Ilskan dyker också upp hos de redan miljövänliga, de goda och de snälla. Den dyker upp bland en del av dem som genom sin självbild redan är "på den goda sidan". De vill gärna vara kvar där (försök prata med Miljöpartister om deras flygresor bara, så får du se)

I all annan typ av krishantering säger experterna att du helt enkelt ska acceptera ilskan. Men risken är att du blir rätt ensam där du går och hanterar och accepterar andras ilska. Det blir inte så kul.

Vad ska man göra då?

Man kan bli passivt aggressiv tillbaka, säga "Jag förstår att det där är jobbigt för dig att höra", eller "jag hör vad du säger". Båda alternativen stänger av kommunikationen eftersom du försätter dig i ett överläge.

Man kan - om man har en ängels tålamod- lyssna på när folk lägger ut texten om varför allt kommer att ordna sig av sig självt. Det är säkert bra. Jag äger tyvärr inte ett sånt fantastiskt tålamod.

Det jag tror funkar bäst är att skapa lite nyfikenhet. Ingen vill vara ställd utanför, bli undanhållen information. Att få andra människor att uppleva att "just nu händer det något - och jag är inte med där det händer" - det kan vara ett bra sätt att skapa nyfikenhet på.

Jag brukar säga till folk att de inte ska läsa min blogg. "Den är nog inget för dig".

Sedan är det förstås så att alla har olika intressen och ingångar till det här området. Någon är bara intresserad av sina bostadslån, andra av vattenskador i källaren - ytterligare någon av livsmedelsförsörjning. Förr eller senare kommer det dyka upp information som nuddar vid deras intressen, även om det så bara rör tillgången till kosmetika 2050. Då gäller det att inte bli bitter och arg och sur tillbaka.

Och kanske också komma ihåg att det här är inte din privata mission - det är inte deras frälsning du är ute efter. Vill de inte, kan de inte. Så är det bara.

Har ni bra sätt att hantera ilska på får ni gärna tipsa mig.

Kognitiv dissonans

Jag är en smart person. Jag gör rationella och välövervägda fria val.

Det är så jag vill se på mig själv. De flesta människor vill uppleva sig själva så.

Nästan all information vi möts av förstärker upplevelsen av oss som kloka.  Vi kan, välövervägt och sansat, byta abonnemang, köpa den bästa tvättmaskinen, boka den billigaste resan. Det finns ingen hejd på konsumentupplysningen i form av tester, jämförelser och prov. Vi är rationella varelser som fattar genomtänkta beslut. Basta!

Men ibland dyker det upp information som låter oss ana, att det där vi gör, köper, äter, längtar till, inte är bra val, vare sig nu eller på sikt. Det börjar skava någonstans i mötet mellan dig och omvärlden.

Jävla omvärld! Att börja uppleva de val vi gör som icke-rationella och konstiga, kanske till och med felaktiga - vad ska det vara bra för? Det finns många andra förklaringar att ta till istället.

Man kan bortförklara delar av upplevelsen: Den där tidningen som skrev det obehagliga, den ska du definitivt sluta läsa. Och den där vännen som sade det där konstiga, honom borde du nog inte träffa på ett tag.

Din vän mår nog dåligt. Det är inte dig - det är honom det är fel på. Men det är ledsamt och knepigt att bortförklara viktiga relationer. Så, det kanske inte ens är den där vännens fel, det kanske är den där bloggen han läser? De där deprimerande böckerna, den där kursen i permakultur han har gått som har förvridit huvudet på honom?

Det är mycket lättare att skylla på någon eller något som det inte finns något känslomässigt band till.

Det här som skaver kallar psykologerna för kognitiv dissonans. Det är psykets sätt att hantera intryck som inte låter sig förenas.

"Att på ett ärligt sätt erkänna att intrycken skaver mot varandra, inte går att förena, att världen är skev och fylld av motsägelser, det är första steget mot att förändra sina gamla vanor", säger pedagogen Carolyn I Chaves. För att förhindra förändring har vi flera olika försvarsmekanismer:

Vi kan använda oss av selektiv perception: Att omedvetet välja att lägga märke till vissa saker - men inte till andra, för att det passar våra behov. ("Jag har läst att vi snart har andra flygbränslen")

Eller genom att separera inre moral från faktiskt agerande("Det där är hemskt, men jag måste faktiskt köra bil varje dag - hur skulle jag annars hinna med allt"?)

Eller kanske genom att sprida ut skulden till fler ("Mina grannar är mycket värre skurkar än vad jag är"), eller genom ett moraliskt rättfärdigande av våra val ( Jag har ett funktionshinder. Jag måste äta kött")

Eller genom att vara likgiltig för ("Jaså, säger du det?") och förvränga konsekvenserna av det vi hört ("Men oljan tar ju inte slut, fattar du väl").

Ändå kommer det fortsätta att skava. Det är något som inte stämmer. 

Om jag inte känner till det kan det inte skada mig

                                           Bild om småprat lånad från Östgötacorren

Varför skriver fler vänner på Facebook om SAS än om klimatrapporten?

Varför hanterar Rapport Världsbankens klimatrapport lite kort mellan ett reportage om falsk oxfilé och ett reportage om farligt ögonfransserum? 

Klimatfrågor är helt enkelt omöjliga frågor. Så även frågor om energiförsörjning. Frågor om ekonomi får ändå en liten, liten plats i människors medvetande. Lika liten som: "Ska jag binda räntan eller inte?" Allt utöver det är - tråkigt. Gäsp. Orkar inte lyssna. Lyssnar förstrött, plockar bort, byter ämne. 

Bortträngning är ett sätt att hålla ångestladdat innehåll borta från medvetandet. Människor som "ser verkligheten som den är" förknippas med depression. Du som kommer med budskapet är helt enkelt en jäkligt trist och jobbig människa. 

Individen reagerar på ett omedvetet plan med att aktivt stöta bort innehåll som inte är hanterbart eller opassande. Det finns inga som helst vinster för individen i att ta till sig innehållet. Du stör. Det här skapar stora problem för människor. Både på individplan och i relationer. Mycken möda går åt till att hålla borta information. Som klimatrapporter. 

För ett år sedan försökte jag prata med alla om det som jag tycker är viktigt. Idag pratar jag med mycket få. Det finns ingen anledning att själv drabbas av andra människors aktiva försvar. Hur kul är det att stå där och vara tråkmånsen om och om igen? Prata bara med folk som du tror har en rimlig chans att kunna ta till sig det du säger - och säg bara lite åt gången. 

De andra har sedan länge tagit bort dig från sin Facebookfeed. 

Kari Marie Norgaard är sociolog. Hon har skrivit boken "Living in denial - Climate Change, emotions and everyday life". Hela boken är full av bra exempel på hur bortträngning och förnekelse fungerar - och hur det understöds av hela kulturen. I boken ger hon bra beskrivningar på hur socialt småprat ska fungera så att båda parter blir nöjda. Det här är min egen tolkning:

1. När man småpratar med folk pratar man inte om jobbiga saker. Pratar man om jobbiga saker ska det vara så personliga saker att svaret kan bli en enkel kram - jag tänker på dig - hej då. Men så personlig kan du bara vara ytterst sällan, till exempel om något dött, eller om du blivit av med jobbet. Klimatet är inte personligt - såvida du inte är svårt psykiskt sjuk. 
2. Du kan gärna prata om vädret, men på ett skämtsamt sätt. "Som det regnar här får vi minsann snart havsutsikt. Då ökar väl bostadsvärdet". Ha ha ha. Det är inte en invit till ett djupare samtal.
3. Du ska vara optimist. I allt. 
4. Du ska vilja fly bort. Det är ett givet samtalsämne. "Hu, vad det regnat den här hösten, jag längtar så till Thailand". Att vilja fly är normalt. Det är det bästa sättet att bekräfta varandra på. 

                          "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?" I Flen vet dom hur man 
                            småpratar. Eller småsjunger. 

Att förstå det här normala småpratandet är otroligt viktigt för den som vill prata om viktiga saker. Om du just nu verkligen vill prata om guldpriset, investeringar i vindkraft, skjutvapen eller annat har jag tips på några andra bra samtalsämnen som du kan ta till tills du träffar någon som orkar lyssna:

1. Melodifestivalen. Kommer Carola låta sig övertalas?
2. Sverigedemokraterna. Vi pratar lika gärna om (sd) som vi ogärna pratar om klimatet. Såvida inte någon råkar tillhöra (sd)väljarna. Isåfall har du otur. Då får du undvika ämnet lika noga som du undviker klimatfrågan/energifrågan/ ämnen runt ekonomi.
3. Julen. Längtar du eller inte?  (men akta dig för att koppla saker som snömängd till samtalsämnet)
4. Nej, jag kom faktiskt inte på fler saker.