Den femtonde november börjar SvT sända serien "Historieätarna", där Erik Haag och Lotta Lundgren via måltider äter sig genom några sekel av svensk idéhistoria. Bilden ovan är nästan den enda som inte speglar högreståndsmiljöer. Tror sjutton det, de lägre klasserna har ju tuggat i sig samma trista välling århundrade ut och århundrade in. Inte mycket att prata om och lägga ut texten kring. Det är bara nu, typ, som alla kan äta vad de känner för.
"Erik Haag pratar om en gnagande känsla av "att leva i en parentes". Hur den rika västvärldens vadderade komfortzon av lyxkost, doftljus och luftkonditionerade bostäder är bortom all rimlighet.-Det känns som om allt det här kommer att ta slut."
DN 121111I en inte för avlägsen framtid, när alla återigen själva måste bidra till brödfödan kanske inte ens vällingen återuppstår som huvudkost. Vi är många som under de senaste sextio åren har tappat bort viktiga kunskaper från jordbruket. Möjligen kan jag få upp potatis och lök så att det räcker över vintern - men havre? Nä, det verkar krångligt.
Bara det där med arbete verkar krångligt.
Under tonåren arbetade jag några veckor med att gallra betor på Öland. Det är det närmaste jag har kommit matproduktion. Och då har jag haft många olika arbeten, fullkomligt hopplösa arbeten om jag ser på dem ur självförsörjningsperspektiv.
Vi är många som har fullkomligt hopplösa arbeten idag.
Och vi är minst lika många som av olika anledningar inte ser oss som kapabla att via kroppsarbete släpa ihop till brödfödan. Är det inte dåliga ryggar redan vid tjugofem års ålder, så är det panikångest eller depressioner eller någon annan diagnos.
Hallå! var finns de här potentiella arbetarna?
De som kröker rygg mot marken och fixar maten? Om ingen annan fixar det åt dig, fixar du det själv då?
"En av de starkaste upplevelserna för programledarna har varit 1890-talsavsnittet. I det samlas Lotta Lundgrens barn och andra barn för att äta gröt ur ett gemensamt grötfat i en trång statsstuga. - Den gröten gick inte att äta, medger Erik Haag. Jag fick den där ångestkänslan av att ge små barn något att äta som inte skulle förslå, utan sluta med att de tappar sina tänder och blir allt svartare under ögonen, men ändå vara tvingade att jobba ute på åkern".samma DN som ovan
"Vi människor är otroligt flexibla", säger min man. "Vi kan anpassa oss till nästan vad som helst." Men vilka är "vi"? Och hur många kommer "vi" att vilja och kunna försörja?
Eftersom jag själv i många, många led bakåt härstammar från fattiga torpare tänker jag att min nuvarande plats i produktionskedjan är mycket tillfällig. Och att det finns en anledning till att nästan alla bilder från "Historieätarna" är på överklass.
Vi är överklass - när det kommer till matproduktion. I stort sett inte bättre än en pianospelande herrskapsfröken.
