Medelklassprekariatets svanesång

"Var är alla livspusslare som för några år sedan vände alla bitar till vackra bilder i tv och tidningar? Jag har börjat tvivla på att de finns. De som bemästrar detta vedervärdiga pusselbegrepp som antyder att det finns en lösning. De som förtröstansfullt litar på både på sin egen kraft och framtiden."

             Jenny Strömstedt, "Var finns livet i livspusslet?", Expressen 130131

Hör jag ordet "livspussel" en gång till, så...

Jenny Strömstedt beskriver i krönikan ovan en stackars snubbe som har bara några få "livsveckor" per år på en strand i Thailand. Han är förstås både arbetarklass och full, men hon verkar känna ungefär likadant.

Det går helt enkelt inte att stå ut här hemma under oxveckorna!

När jag surfar in på det kvinnliga karriärnätverket "Ruter Dam" finns det två förslag under fliken "intressant för karriärkvinnor": Det är länkar till artiklar om resor till Barbados med provsmakning av rom, samt safariresor till Kenya. Där kan man kanske få träffa Liza Marklunds man, som tillsammans med Eva Hamiltons man utbildat sig till vildmarksguide.

Det enda som numera är intressant i arbetet är det som tar oss bort från arbetet.

Det är inte längre kul att vara egenföretagare. För några år sedan var det annorlunda, man kunde dra av sin nya, snygga I-phone och sin Macbook, vi fick RUT-avdrag och ROT-avdrag. Man styrde och ställde lätt över sin egen tid. Det var högkonjunktur. Livet lekte. Men det var då det. Nu är tiderna plötsligt sämre. Då biter frilansråttorna varandra i botten på det rör där vi alla är inträngda.

En som bits bra är Expressens nye biträdande kulturchef Jens Liljestrand. Han har tröttnat, fixat kneg, slipper våndas över obetalda fakturor och VAB-dagar:

"Den här essän är berättelsen om mitt ”skitliv” som egenföretagare inom kultur- och mediebranschen i Stockholm under åren mellan 2004 och 2012. Nej, uppdraget som försöksperson var en engångsföreteelse. Jag har aldrig suttit i skiten ekonomiskt. Jag har aldrig stått utanför arbetsmarknaden. Jag har i stort sett varit sysselsatt hela tiden (sysselsatt; därmed inte alltid försörjd). Tyck inte synd om mig.

Men jag har tillhört prekariatet, har levt i relativ otrygghet, utan semestrar, utan sjukpenning, utan pengar den 25:e, utan garantier om att nästa jobb inte ska vara det sista. Jag vet vad det innebär att få nej från banken, att jobba mig genom föräldraledigheten, att sitta och vänta vid telefonen."

            Magasin Neo "10 000 F-skatt", januari 2013

Nej, jag tycker inte synd om Jens.
Och Jens tycker inte synd om Nike Markelius, som måste söka jobb:

"Det blixtrade till i den ena kvinnans öga och hon spände blicken i mig så den gröna reptilranden i mitten av ögat smalnade. Med en föraktfull fnysning sa hon: Skriv på om du vill ha pengar! Jag påminde henne om att hon själv sagt att halvtidssjukskriven söker jobb på halvtid. Hon väste: Du kan förstås låta bli att skriva på, men då blir det inget aktivitetsstöd till dig. Det avgjorde saken.
Jag fick lite respit för att kunna avsluta Tant Struls återföreningsturné."

Visst är det trist att det inte finns stipendier nog till alla. Men jag tror inte heller att det finns någon väg tillbaka till fasta anställningar åt alla.  Jag tror att vi istället kommer tvingas bli ännu mer av tusenkonstnärer, självförsörjare och trixare. Och att det är symtomatiskt att det är inom frilanssektorn man börjar slåss. Det är där det kommer bli riktigt, riktigt dragigt. Hu!

I spåkulan kan jag se framför mig hur Jenny, efter att ha vandrat i Kenya med Liza och Evas män som guider, intervjuar Jens i Tv4 om, ja, nästan vad som helst. Och i pausen sjunger Nike. Det är ändå en mycket, mycket liten krets det hela handlar om. 

Sedan blir det reklam. Då zappar alla utom min mamma över till en annan kanal. Men det är inte för att mamma vill köpa något, utan för att hon har så svårt att hitta på fjärrkontrollen. 

Hel och ren under

"Norra Djurgårdsstaden i Stockholm kommer att bli ett state-of-the-art när det gäller hållbart byggande och klimatsmart förvaltning. Fokusområden är klimatsmart energianvändning och miljövänliga transporter, kretsloppssystem samt möjlighet till hållbar förvaltning och livsstil."

             "Omvärldsbevakning- Svensk byggbransch" 130114

      AJ Landskapsarkitekter AB tänker sig miljön i Norra Djurgårdsstaden så här.
      Är det någon mer än jag som tänker "träsk"?

Det var länge sedan man läste något nytt om Norra Djurgårdsstaden. Det där klimatsmarta stället där folk måste ha rätt livsstil för att kunna få en bostad. Desto mer har vi läst om Slussen och risken för översvämningar och saltvatteninträngning där.

2011 bad (s)-politikern Tomas Rudin kommunstyrelsen om en redogörelse för "stadens beredskap för havsvattennivåhöjningar samt för stadens planerade åtgärder för att minska dess konsekvenser." 

Så här svarade man i februari 2012. Ärendet remitterades till stadsledningskontoret, exploateringsnämnden, miljö- och hälsoskyddsnämnden, stadsbyggnadsnämnden, trafik- och renhållningsnämnden, Stockholms Hamn AB samt Stockholm Vatten AB. Alla är nöjda och glada och beskriver bara Slussenområdet som ett -eventuellt- problem.

Men finns det inte andra områden som också kan vara problematiska?
Jo. Redan 2009 skickade SMHI ut en enkät till landets kustkommuner där de ombads redogöra för vilka områden i deras kommuner som låg i farozonen att bli översvämmade.

Då svarade Stockholm SMHI så här tydligt:

• Riksbrodammen och Stallkanalsdammen i Norrström läcker in havsvatten vid havsvattenståndsnivåer >92 cm över medelvattenstånd. Inläckage av allt för stora mängder saltvatten kan påverka Mälarens funktion som drickvattentäkt genom att tillverkningen av dricksvatten försvåras eller slås ut. Det finns även risk för att det leder till högre vattennivåer i sjöar och vattendrag pga. minskad uttömning till havet. Stockholms hamn ansvarar för regleringen vid dessa tappställen.
• Vid Slussen finns risk för översvämning av tunnelbana och annan infrastruktur vid extremt höga havsvattenstånd. På samma sätt som vid Riksbrodammen och Stallkanalsdammen finns även här risk för inläckage av saltvatten.
• I Hammarby Sjöstad finns det eventuellt risk för översvämning av huvudsakligen bostäder vid extremt höga havsvattenstånd.
• Norra Djurgårdsstaden är ett stadsutvecklingsområde med nya bostäder och arbetsplatser i kombination med befintlig hamnverksamhet med förorenad mark som kan översvämmas vid extremt höga havsvattenstånd, med risk för föroreningsläckage som följd.
• Hamnverksamhet i delområdena Värtahamnen, Frihamnen och Loudden kan få problem med översvämning vid extremt höga havsvattenstånd, vilket innebär risk för störning av hamnverksamheten och eventuell risk för läckage av förorenad mark.

Det är något med dagvattensystem och Norra Djurgårdsstaden och det där med att vara hel och ren under. 

Man sanerar bara marken som ska bli till grönytor, inte den mark som husen ska stå på. Och runt omkring hela området är en stor del av ytorna asfalterade - de brukar vara det i hamnar. En hög andel hårdgjorda ytor medför försämrade avrinningsmöjligheter. 

Jag undrar så för vilka flöden det där nya bygget är dimensionerat. Klarar det höjda havsnivåer, nederbörd och storm på en och samma gång? 

Om inte kanske folk där inne ändå borde få tända en cigg för att lugna nerverna när det blåser upp?

Vem ska älska staten?

"I Jämtland skriver man inte kvitton. Eller, om man gör det, tänker sig båda parter noga för i förväg. Vad ska det vara bra för? Vilka syften fyller detta kvitto?"

            Hört under dagens förmiddagskaffe med en granne 

"Vi kan tyvärr inte ansvara för huruvida bygder dör eller inte men där vi tvingas göra förändringar försöker vi alltid upprätta en dialog med de boende"

             "Posten lämnar glesbygden" DN 130111 

              Ett av alla fantastiska bildförslag på sökordet "glesbygd".  Det här är lånat från Galleri Lünings blogg

Jag påstår: Ju mer man behöver staten - desto mer borde man älska den.

Men idag verkar det som om nästan ingen längre älskar staten. Inte ens de som är riktigt, riktigt beroende av den; människor med funktionshinder, människor med pension, sjukersättning, föräldrapenning eller sjukpenning. Eller människor som driver välfärdsföretag. Alla klagar. Man vill ha ännu mer av staten - och samtidigt göra staten mindre.

Det är som om grunden för staten vore något annat än vår gemensamma vilja att betala skatt och gå och rösta.

För femton år sedan gick det fortfarande att höra ord som "medborgarperspektiv" inom politiken. Idag har den helt ersatts av olika särintressens starka påtryckningar. Där grupp ställs mot grupp - och där ingen står på, exempelvis, glesbygdens sida.

     Nästa underbara bild från sökordet "glesbygd" föreställer
gruppen "Glesbygd´n" från Arvidsjaur. Lånad från Arvidsjaurs hemsida

Människor i glesbygd har under de senaste femton åren fått lära sig leva utan den tillgång till polis, brandkår, post, försäkringskassa, mack och sjukvård som invånare i större städer har.

Hur de har det? Det lär vi oss så här:

"Man ger sig ut för att rapportera från någon annan verklighet än den man har framför fötterna i innerstan. Så säger man också: Nu ska vi ge oss ut, det är som en spännande resa till något fjärran konstigt, underutvecklat land, där invånarna beter sig på ett primitivt sätt. Så kommer man hem igen och rapporterar om hur oerhört märkligt det var där ute, och känner sig trygg igen på hemmabasen."

           Lars Ilshammar om storstadsjournalistik i "God morgon, världen" 130127

Det är något konstigt med dem, där borta.

Men om staten inte längre omfattar även dem - då har väl landet redan börjat falla samman? Bengtsfors är halvvägs till Grekland. Iallafall när det kommer till arbetslöshetsstatistik. Och den moderata oppositionsrådet i Strömsund frågar sig själv vart samhället är på väg.  Och får svar av medborgaren "Legolas":

"Men, då Postbilen försvinner, så kommer Systembolagets bil med hemkörning!Visst är Sverige fantastiskt! Vi får återgå flaskpost igen, då kan Systembolaget inte bara öka tillgängligheten av sitt utbud utan också annan samhällsservice."

Legolas har missat det faktum att utkörning av sprit bara gäller dem som redan har riktigt nära till bolaget. Som de som bor i Nacka.

Vilka är det som överlever i utkanten? Det är de som alltjämt har en fast - och varaktig-  inkomst. Även om den är låg. Som pensionärer. Det är de som är så gott som självförsörjande och det är de som har svarta inkomster.

Tredje sökningen. "Centern hade inget med postgången att göra." 

Utan polis och nyfikna ögon känns ju glesbygd som ett trevligt ställe att bosätta sig på för den som håller på med riktigt ljusskygg verksamhet.

En anekdot: På åttiotalet gav en kommun "starta -eget" bidrag till människor som ville försöka som egenföretagare. Stödet utgick under ett år. Efter att året gått frågade kommunen företagarna hur det gick. En fjärdedel svarade: Det går bra!" En fjärdedel svarade "Det går hyfsat, med hjälp av min familj ska jag nog fixa det här". En fjärdedel svarade:"Det går inte! Jag lägger ner mitt företag". Men den sista fjärdedelen fick man inte tag på. De var försvunna. Slutsatsen blev att de slantarna hade gått till att starta upp någon form av svart verksamhet.

Att stora delar av landet ligger bortom statens kontroll - det borde oroa Anders Borg. Men än så länge är de ju så få.

Vi i storstäder är många. Vi får all uppmärksamhet.  Vi får all tänkbar service.

Vilka katastrofer som helst kan äga rum på landet. De har ändå inte hänt. En översvämning i Piteå är lika intressant som en översvämning i Queensland. Hög arbetslöshet är liksom naturligt för dem. De är inte som vi.

Och när ekonomin blir sämre, så pass sämre att vi märker av den, då kommer vi i storstäder kräva att de i glesbygd solidariskt ska dela våra bördor. Bry sig om oss. Vi kommer ta ännu mer av deras service och deras ersättningar ifrån dem för att freda oss själva.

Hur länge kommer människor i glesbygd att rösta?

Hur lång tid tar det innan "vi" som är på "insidan" är färre än "de" som är "på utsidan"? 

Härda ungarna?

"Don’t scare your children. If you’re not sure whether or not to talk about certain subjects with your kids, ask your spouse, and then do so carefully with kids under 14. You might think they “need to know this” to counterbalance the negative messages they are getting from the media, but they don’t. You are the parent, and you don’t need doom to restrict their access to mindless electronic entertainment. Put a kid-positive spin on any bad news."

           Kathy McMahon, www peakoilblues.org  120521

"När mina ungar kommer hem från skolan uppskrämda av någon ambitiös lärares klimatfilm brukar jag säga till dem att det inte finns någon som helst anledning att ställa om. Vi har det bra - och vi kommer alltid ha det bra. Vi lever i den bästa av världar"

            Hört av skolbarnspappa i närområdet

Hushpuppy lever med sin pappa i ett område utanför vallarna 

Pappan vet, att när nästa orkan kommer, kommer hela deras land 

att ligga under vatten. Hur förbereder man sin unge på det?

Jag har nyligen sett filmen "Beasts of the Southern Wild" - och lipat en hel del under tiden. På väg ut från biosalongen säger min man: "vi måste förbereda ungarna bättre. I filmen var det iallafall varmt, kolla här, -20 grader. Hur förbereder vi ungarna på ett framtida liv i det här klimatet?"

Ja - hur förbereder vi dem? "Kan vi inte ge dem hopp, kan vi lika gärna vara tysta", sade en vän. Och konstaterade att vissa dagar därför får passera i tystnad. Och andra dagar kan man hjälpa ungarna genom att låta dem gå med i Greenpeace eller annan lämplig förening. Räcker det som mental förberedelse?

Och alla verkar vara överens om att praktisk träning, färdighetsträning, alltid är bra. Det minskar ångestnivåerna både hos föräldrar och barn. Så - räcker det att lära dem odla potatis? Att hantera kniv, såg och yxa? Att elda?

Carolyn Baker beskriver i boken  "Navigating the coming Chaos" att vi alla - inför framtiden -  behöver skapa oss en "inre bunker". Att lära sig att härbärgera oro, osäkerhet, otrygghet och ångest. Att fullt ut förstå att tiderna kommer bli svårare - och ändå lyckas ha det bra varje dag, det är att bygga sig trygg.

Bunkermentalitet beskrivs ju annars ofta i termer av isolering och utestängande. Här handlar det snarare om att bjuda in problemen, se dem i ögonen och och hålla dem kvar, erkänna läget - och låta något mogna.

Någonstans har jag läst att när man jämförde hur folk reagerade på en massuppsägning visade det sig att de som hade haft det svårt redan som barn, de klarade påfrestningarna bättre. De som levt skyddat och ombonat hela sina liv klarade sig inte alls, de blev djupt deprimerade. Fast nu hittar jag inte den där länken. 

Jag antar att det där exemplet handlar om maskrosbarn, ungar som redan från början haft en chans. De sköra har kanske inte ens kommit in på arbetsmarknaden. Och inte kan man medvetet utsätta sina ungar för lidande bara för att härda dem, även om precis det är vad som händer i filmen "Beasts of the Southern Wild". Man kan nästan se hur ungen trotsigt växer under filmens gång. 

Så - kan vi prata om det; om uppfostran i termer av annat än förmågan att i framtiden kunna hugga ned ett träd? Hur gör du? 

"Oro är inte samma sak som pessimism och hopplöshet. Studier av barn som växte upp under kärnvapenhotet har visat att de som oroade sig mycket också var mer psykiskt välmående. De barn som hade det bra i livet i övrigt, var de som mest intresserade sig för samhällsfrågor, vilket ledde till att de oroade sig mer."

               Intervju med Maria Ojala, SvD 101206

Krisens alla emigranter

""De allra flesta som Caritas kommer i kontakt med är dessutom tredjelandsmedborgare från till exempel Latinamerika och Afrika och hamnar, även om de får sysselsättning, utanför statistiken över EU-medborgare."

           SvD "Framtiden i Sverige" 130123 

Manuela, 74. Vill ha ett jobb

Ibland är man alldeles för tidigt ute som frilansjournalist. Min kollega Anna och jag har varit det när vi har skildrat gruppen hemlösa EU-medborgare. Vi har skrivit om gruppen under flera års tid.

I alla fall, i våras gick vi till Crossroads och gjorde ett reportage om alla nya EU-immigranter som strömmade hit från Spanien. Ingen vill köpa jobbet. Så är det ibland.

Kvar i datorn ligger texterna och bilderna. Bland annat den ovan, på Manuela, 74 år, som vill ha jobb som kokerska eller hembiträde här i Sverige. Hon kom till Sverige i våras, kom med sin några år äldre man och med deras 40-årige son. De har bott och arbetat i Spanien i 27 år. Men istället för att kunna njuta av en fin tid som pensionär fick familjen flytta vidare, norrut. Familjen kom från början från Chile.

"Jag lagar jättegod chilensk mat", säger hon. Jag tror henne.

"Francisco Rodriguez Vita uppskattar att 50–60 familjer anländer från Spanien till Stockholm varje vecka, runt 600 personer i månaden. De flesta pratar inte engelska. Bostadsproblemet är enormt."

         SvD igen 

Ja, men var bor de då?

De bor i bilar runt hela Stockholm, på IKEAs parkeringsplats nattetid, vid universitetet och på tusen andra ställen. Flera har barn med sig. De bor 20 stycken i en förortstrea i Fittja. De bor på gatan. En del sover på Crossroads nya härbärge, eller på Centralen dagtid, för att sedan åka nattbuss hela nätterna. De är extremt fattiga och shoppar aldrig där du går. De städar rika, vita hem svart, de skottar snö från fina bostadsrättsföreningars tak, de jobbar svart på byggen där du ska bo sedan, diskar på restauranger där du äter dagens lunch.

Ser du dem ?

"The 90's" - en f.d soctant minns

"Allt är mitt - och allt skall tagas från mig. Inom kort skall allting tagas från mig. "
   Pär Lagerkvist, "Det är vackrast när det skymmer"

"0.7 procentenheter av BNP-tillväxten skulle försvinna om året om de svenska hushållen som idag inte amorterar skulle tvingas amortera. 18 000 personer skulle bli av med jobben."
  Cornucopia, 130122

 Yuppiehandboken, en bild av 1980-talet

Jag har många tydliga minnen från 90-talskrisen. Då hade jag ett vikariat som socialsekreterare i Malmö. Mottagningsgruppen tog emot samtal från medborgare som ville ansöka om socialbidrag:

- Jag vill tala med någon som bestämmer!
- Tänker du ansöka om ekonomiskt bistånd?
- Ja. Men den där blanketten som ni har skickat hem till mig, den kan bara inte stämma. Beloppen är ju löjliga. Ingen kan leva på så lite pengar! Och detta med "andra realiserbara tillgångar, är ni inte kloka? Jag måste ju ha min bil. Och jag har höga lån på huset.

En halvtimme senare, efter att jag noggrant upplyst den skånske egenföretagaren om hur samhällets yttersta skyddsnät fungerar, föll han i gråt. Och han var inte den ende. Det hände flera gånger per dag att förtvivlade människor grät i telefon. Inte de som var fattigast, de visste ju redan hur allt fungerade. Det var de som hade levt gott, men som inte klarade av krisen som grät.

Om vi alla tvingas amortera våra bostadslån minskar självklart hushållens konsumtionsutrymme. Då köper alla mindre av det som inte är absolut nödvändigt.  Egenföretagaren märker av det här långt före den med statlig anställning. De som har anställning inom områden som PR, reklam och marknadsföring är extra utsatta. Många av de företagare jag pratade med då hade arbetat inom det området. Kanske hade ytterligare några varit frilansjournalister, som jag är idag.

Blir man av med jobbet kan man inte klara av bostadslån på 3-4 miljoner. Så är det bara. Även om du har A-kassa, så ligger ersättningstaket på 18 700 kronor. Långt från de 40 000 kronor i månaden som den som blivit av med jobbet kanske tjänat. Om du ens är med i A-kassan. I vilket fall som helst är det lätt att brista i gråt när man tvingas ställa om alldeles för fort.

Så många gråtande människor vill vi inte ha. Gråtande människor röstar säkert fel. Därför kan vi inte tvingas amortera på våra lån. Iallafall inte förrän en bra bit efter valet 2014. Om ens då.

                                                 Joggingbarnvagnen. En bild av 2000-talet

Vårt behov av sagor

                                               Illustration av Sven Nordqvist ur  "Tänk själv-

                                               inspirationsbok för unga filosofer"

           " Jag har ingen konkret föreställning att fästa rädslan i. Inga inre bilder av hur det 

            kommer att bli."

    Åsa Beckman, "Min klimatångest har blivit svårhanterlig" , DN 130120 

"Hur mycket är vi kapabla att förstå och var befinner vi oss på en stege? Är vi som en myra som ska lära sig tala franska eller är vi som en apa som ska lära sig spela bingo?"

            "Universum och verkligheten", Filosofiska rummet, P1 130120

  

   "Potatisplockarna" skulptur i Laholm 

                                                      
Få av oss förstår sammanhang genom att bara titta på en ekvation. Fler förstår om de får se ett diagram. Ytterligare några förstår bättre genom metaforer, sagor eller berättelser. Det är genom lek vi alla en gång i tiden har utvecklat vår förståelse av hur världen är beskaffad. Genom sagor och upprepning och utforskande.

Att prata om framtiden är som att vara med i en lek. Man kan bara leka om den andre förstår hur man leker. Den andre ska helst också ge sig in i leken genom att komma med egna bidrag.

Men hur ser våra framtidsberättelser ut? Det här är några som jag har mött på sista tiden:

"Människan kommer utplåna sig själv. Men det är helt okej för mig. Jag gillar inte människor"

Det här hör jag från unga människor. Lite som en omvänd L'Orealreklam: "Because we´re worth it".

-Men inte vill du väl bara lägga dig ner och dö?

-Jo, vi förtjänar inte att överleva.

-Men efter tre dagar utan mat vill du kanske ändå ha lite?

- Nej, jag tänker inte kämpa.

En annan variant: "Det blir nog en kul kultur precis innan allt faller. Då blir det party. Det ser jag fram emot. Mer hedonism, typ" 

- Kommer du vara en av de rika som har råd att festa?

-Ja, det hoppas jag verkligen. Något annat vill jag inte tänka på! 

Det verkar som om våra bilder av framtiden tenderar att antingen ta fäste i en subkultur vi redan läst om eller sett, som  "Berlin på tjugotalet", eller i en Hollywoodactionrulle, som "The Day after Tomorrow", eller i ett romantiserande av historien, som "Alla vi barn i Bullerbyn". Några nämner med skräck i rösten "Vägen" av Cormac McCarthy, andra ser sig mer som en Raskens i vardande. Inte så få är hi-tech-orienterade. Vi kommer alla ha elbilar och världen kommer vara otroligt välorganiserad och genomtänkt. 

Många önskar sig hjältar. Få tänker sig en framtid med eget hårt arbete. 

Mitt problem är inte brist på bilder. Jag har många. Olika för olika dagar. Vilken ska jag välja idag? En del tycker att mitt - och andras-  sätt att beskriva världen skapar en del av själva problemen, som "Daniel":

"There's nothing fundamentally wrong with people. Given a story to enact that puts them in accord with the world, they will live in accord with the world. But given a story to enact that puts them at odds with the world, as yours does, they will live at odds with the world."

            Daniels kommentar på min blogg, 130115

Är det så? Att de bilder vi upprepar sätter sig. Ju mer vi hör något, desto säkrare är det att just det kommer hända? Det tror jag inte. Men jag är säker på att vi, för att förstå mer behöver leka mer. Fantisera mer, och prata mer om våra fantasier. Vi sitter ju redan mitt i floden. Bilderna, sagorna, sångerna, diagrammen och utredningarna flyter förbi oss. De tar aldrig slut. 

Ge mig er bästa bild, er bästa historia, er bästa metafor. Fler åt alla!                                  

"Förståelse handlar till viss del om resignation. Man har hört något så många gånger att man till sist accepterar det av ren leda."

               Filosofiska rummet igen, P1 130120

                                                           "Just", Radiohead