Det är alltid mest synd om oss

"Det är en storts glesbygdsproblematik mitt i storstaden, säger han till Dagens Nyheter. Det han syftar på är att det inte längre finns någon vårdcentral i området och vid årsskiftet stänger Systembolaget för gott. Han menar att det är en bortglömd stadsdel."

                    S-politikern Anders Göransson, Södermalms stadsdelnämnd. 

     "Gamla stan i vinterskrud". Foto: R Ryan/Stockholm Visitors Board 

 Det är faktiskt jättehemskt att bo i Stockholm. I alla fall i Gamla stan. Det är nämligen glesbygd där! Om Gamla stan-borna får benämna det själva. Varför då? Jo; vid nyår läggs systembolaget ned. Och det finns inte längre någon vårdcentral kvar. Om en stackars Gamla stan-bo behöver köpa sig en simpel flaska champagne måste hen släpa sig flera hundra meter bort till Folkungagatan eller Medborgarplatsen. En M-politiker i Västernorrland har redan tänkt till runt detta:

"Kanske kunde S-föreningarna i Västerbotten ordna en "kalibreringskurs" för mer centralt placerade partikamrater där man tar upp saker som geografi, glesbygd och avstånd? Kursen kunde med fördel hållas "på distans" i den meningen att man fick bo en vecka på en rad småorter i Västerbottens inland. Där kan det ibland vara flera kilometer till både biblioteket och systemet och dessutom väldigt långt mellan tunnelbaneavgångarna."

Tillväxtverket har en definition av vad glesbygd är. Det är områden som har mer än 45 minuters bilresa till en tätort med över 3000 invånare. Med sådana här vänner behöver vi verkligen inga fiender.

Fula, skitiga och elaka

"Förr kunde äktenskap och löftet om att hålla ihop ”tills döden skiljer oss åt”, ge en känsla av stabilitet i livet. Men när skilsmässorna blivit allt vanligare, känns relationen till en partner inte längre som tillvarons mest stabila fundament. Istället har föräldraskapet tagit över den funktionen: Medan relationen till en partner kan förgå, kommer bandet till ett barn alltid att bestå."

                 SvD "Därför skaffar kvinnor barn på egen hand,  110406

                         När Anders Lundin ska förklara för svenskamerikanerna i "Allt för Sverige", 

                        SvT, varför "vi svenskar är som vi är " plockar han fram Inglehart-Welzers

                        kulturkarta över världens värderingar. 

Allvarligt talat: hur många artiklar har du läst i år som handlar om att unga greker, spanjorer eller italienare flyttar hem till sina föräldrar för att leva allihop på farfars / mormors pension? Jag har läst en bunt, bland annat här, här, här, och här.  

Hur skulle det se ut här i Sverige om samma situation uppstod här? Ja, då skulle jag, min man, min syster och alla våra ungar flytta hem till min pappa i Småland. Han är den som har bäst pensionsförmåner i vår familj. 

Jag kan föreställa mig de scener som skulle bli följden av att vi skulle tvingas bo så nära varandra. Tänk Lars Norén snarare än en idyllisk film av Ettore Scola. Eller, nja, lite "Fula, skitiga och elaka" skulle det nog kunna bli ändå. 

Att vara god, svensk medelklass innebär att man vill att ungarna ska vara självständiga och oberoende. Gärna redan när de börjar i förskolan. Och efter gymnasiet får de gärna flytta till andra sidan jorden. Eller till var sin enrumslägenhet. 

Men om vi ska bli mer robusta som hushåll, som familjer, så behöver vi komma närmare varandra. Vi behöver stärka våra band snarare än att glatt klippa av dem, dunka varandra i ryggen och hojta "Lycka till!" Och det borde vi helst göra utan att dessutom bli stockkonservativa och vandra femtio år tillbaka i tiden. Men hur ska vi orka behöva varandra igen? Hur ska vi gå tillväga?

Eller ser du någon annan lösning?

Nej, jag får inte lust att leva tätt av att se den här filmen. Det måste finnas något annat sätt!

Snöblind

I Randers på Jylland planerar kommunen att "go Dubai" och bygga en skidbacke där du kan åka året runt.

"De högsta backarna ska nå 110 meter över marknivån. Alla pisterna ska ha egna lifter. Ovanifrån har det gigantiska vinterpalatset formen av en snöflinga med tre bågar som korsar Gudenån. Hotell, restaurang, barer och affärer ska ligga i nära anslutning till skidbyggnaden, som den danska arkitektbyrån Cebra har ritat. Två problem återstår, dock. Det finns än så länge varken de tre miljarder danska kronor som behövs eller bygglov."

                    Sydsvenskan 121129

Förutom den lilla detaljen med de tre miljarder som saknas för själva bygget , så har vi den prekära detaljen med den gigantiska förbrukning av fossilt bränsle som lär krävas för att hålla backen täckt av snö. Året om.

Snö är redan idag sällsynt på Jylland. Om trettio-fyrtio år kommer det vara en bristvara även i Sverige. Hur förbereder vi oss för det? Vi förbereder oss genom att förbruka mer fossila bränslen för att få snö, förstås!

Försäljningen av snöslungor ökar stort, i Hammarbybacken här i Stockholm går snökanonerna på högvarv trots att vi har mer naturlig snö än vad vi vill ha här just nu. Och såväl Västerås som Bålsta, Höör, Östersund, Piteå och Botkyrka kommuner planerar för skidtunnlar. Trots att Torsby skidtunnel i Värmland går med förlust och kostar den lilla kommunen en miljon om året att driva.

Fast just Västerås verkar för tillfället ha lagt sina skidtunnelplaner - på is. "Grattis, alla Västeråsare, det här firar vi med champagne" lyder första kommentaren under artikeln som berättar om uppskovet. Och genast kommer även stockholmarna upp med ett eget förslag till uppblåsbar skidtunnel.

"Vi har mött ett starkt intresse från idrottsföreningarna, men även från politiker. De känner nog Sjöstaden behöver kompletteras med aktivitetsytor. Här finns ju inte ens någon riktig bollplan."

              Bertil Stockhaus, ordförande i Sjöstadsföreningen

Har man inte ens en bollplan känns det helt naturligt att börja med en uppblåsbar skidtunnel.

Mitt förslag: Köp var sin cykel istället.

Det omöjligas konst

"Det är två miljoner människor som tar sitt dricksvatten från Mälaren. Differensen mellan Mälaren och Saltsjön är 70 centimeter. Räknar man med att havet stiger framöver så är det inte så där väldigt mycket marginal."

        Kristina Frost, Länsstyrelsen, Stockholms län, i "God morgon, världen" 121209 

Slussen, förr-i-tiden

Politik är att välja. Klimat- och sårbarhetsutredningen valde att göra sina analyser runt ett medelbra och ett medeldåligt scenario.  Tyvärr går vi mot det super-duper-värsta scenariot. Det kunde man kanske ha anat redan då, men för att det skulle bli politiskt möjligt att få med företag, kommuner och politiska partier på båten valde utredningen ett tvågradersscenario som sitt "worst case". 

"Ser man tillbaka kan man säga att utsläppen redan vid den tiden var så höga att man borde välja ett högt scenario"

                    Annika Carlsson-Kanyama, FOI , samma radioinslag som ovan

Om inte politiken förmår, ja, då får väl jordklotet anpassa sig bäst det kan.

Om inte politiken förmår, ja då kommer människor misströsta runt politikens möjligheter.

Om inte politiken förmår, då kommer människor ta saken i egna händer. 

En del kommer göra goda saker. Andra kommer bara tänka på sig själva. Några kommer ta tillfället i akt att berika sig. Några andra kommer ta makten. 

Alla ni politiker som gärna talar om demokrati - idag. Ni har framtidens demokratiska möjligheter i era händer. Nu. 

Isbjörnar, bebisar och honung

"Om mina barnbarns barnbarn vill göra av med lika mycket olja som jag gör behöver vi en miljon jordklot"

                   Per Holmgren, föreläsning för FOJO 121204 

                                Här sitter jag och för över lite miljögifter till min yngste son

När min mamma föddes, föddes hon helt utan kemikalier och gifter i sin kropp. Så var läget för alla bebisar som föddes ungefär fram till början av fyrtiotalet.

När jag föddes, på sextiotalet, hade mamma hunnit samla på sig en del gifter i kroppen. Inte bara sådana som hon på egen hand hade rökt eller druckit till sig, utan även gifter som bara hamnat i hennes kropp för att hon bara bott i nya lägenheter, köpt kläder, ätit mat och i övrigt umgåtts med den moderna tidens material. Allt det överförde hon till mig.

När jag födde min yngste son för sju år sedan föddes han av en mamma som redan från början varit kraftigt exponerad för olika miljögifter. Han - och andra bebisar som föds idag- föds med ungefär 200 olika kemikalier i kroppen. Ingen vet hur de här samverkar med varandra. Det kallas för cocktaileffekten.

Högst halter miljögifter i sin bröstmjölk har inuitkvinnorna. Isbjörnshonorna har också samlat på sig en massa miljögifter. De bär på samma kemikalier som finns i teveapparater, utan att ens ha sett på en minut av Bolibompa. I en mätning av 25 isbjörnshonor var 17 av dem sterila.

Fast egentligen är det den manliga delen av världens befolkning som är mest hotad. Andelen friska spermier i mäns kroppar har halverats sedan femtiotalet. Många är de små pojkbebisar som idag föds med enbart en testikel eller små missbildningar på sina könsorgan.

Att själv försöka minimera de gifter man utsätts för är svårt. Det är små, små partiklar som färdas över hela jorden. Därav isbjörnarnas höga halter. Det betyder att de kemikalier som någon använder i Kina för att du ska kunna köpa en billig tröja - de färdas tillbaka till dig sedan.

En form av gudomlig rättvisa? Kanske inte för isbjörnen, då.

Även bin drabbas hårt av alla miljögifter. De dör, försvinner, beter sig konstigt, går runt utan vingar. En tredjedel av allt vi äter behöver pollineras. I Kina är det redan ett stort problem att växterna inte pollineras. Det blir dåligt med mat utan bin. Mänskligheten är alltid bara en skörd bort från svält. Hur självständiga och resursstarka vi än känner oss.

Här står vi, i en värld av döende bin, isbjörnar som verkar ha fått en överdos av tevetittande och cocktail-mammor som ändå vill amma sina nyfödda bebisar.

Allt hänger ihop. Allt handlar om olja. Utan olja ingen snabb tillverkning av nya, tekniska prylar, utan olja inget högintensivt jordbruk inriktat på monokultur. Kan vi, snälla, få lite peak-oil hitåt innan mina ungar försöker göra barn? Om de vill, om de kan, om de lyckas.

"Planetary boundaries" - en bild ni säkert redan har sett. Johan Rockström och ett gäng andra forskare har försökt mäta hur vi använder jordens resurser. Området "kemikalier" är inte ens mätbart. Andra områden är mätbara. Hjälper det?

Projektet "Sverige"

  "Program för samverkan stockholmsregionen” är ett banbrytande krishanteringsprojekt som uppmärksammas på nationell nivå. Projektet innehåller utmanande arbetsuppgifter och erbjuder goda möjligheter till personlig kompetensutveckling och nya nätverk. "

                            Platsannons  från Stockholms Läns Landsting avseende projektledare

                Krigsambulans, bild från en tid när beredskap var ett högprioriterat område

Så länge vi hade telefonkataloger i varje hem fungerade krisberedskapen. Det är naturligtvis en helt vansinnig tolkning, men ett sätt att försöka beskriva en tid vi sedan minst tjugo år lämnat bakom oss. Då fanns det värnpliktiga, hemvärn, lottor och bandvagnar. Att ständigt vara förberedd på krig ledde till att landet också var hyfsat förberett på kris.  Staten ägde resurserna - som tåg, tele- och elverk och kunde därmed hyfsat lätt styra över dem. Those were the days.

Idag ska länsstyrelser, kommuner och landsting bygga upp något nytt. Det är en vettig tanke som ligger bakom - att de som har ansvar för verksamheten till vardags också ska ansvara för den vid en kris. Det var ju lite övermaga att peka uppifrån och ned, med hela handen. Men den här nya modellen - den vill inte aktörerna inte betala för. Därför vill man ha projektfinansiering, två eller treårsprojekt med nyanställt folk som under projekttiden på sin höjd hinner orientera sig runt hur dagens system ser ut. Man hinner bygga nätverk, kanske börja samordna sig.

Sen är det slut. Hoppla! Projektledaren måste söka nytt jobb - kanske hos en annan länsstyrelse - eller hos någon annan aktör som för tillfället har pengar till - ett projekt. Man hinner för sjutton inte ens bli klar över vilka resurser som finns innan man avvecklar sig själv.

"Målet för projektet ”Program för samverkan stockholmsregionen” är att ta fram gemensamma modeller för koordinerad krishantering i stockholmsregionen. Länsstyrelsen och Stockholms stad är projektägare och SLL ingår som en viktig aktör i huvudprogrammet och samtliga delprojekt. Projektet löper under 2 år, på heltid, visstidsanställning"

                  mer från samma platsannons 

Sök inte sådana jobb, hur sugen på utmaningar du än är. Du kommer bara få ont i magen.

Nu blev det kväller!

"På Fortum beklagar man att elen stängdes av. - Det är tråkigt att det blev så. Vi hade ingen aning om att det rörde sig om ett gemensamhetsutrymme på en demensavdelning."

                  DN Stockholm 121208

                                             Bild lånad från DN. Avbrottet några dagar tidigare.

Jag gillar verkligen vår offentliga välfärd. Vill att den ska fungera. Vill att folk som jobbar inom vården ska kunna ta sig fram till sina arbetsplatser, att ambulanserna ska ha farbara vägar och att samhällets insatser vid en kris i första hand ska rikta in sig på att hjälpa dem som inte kan hjälpa sig själva.

Men jag har en gnagande misstanke om att det inte förhåller sig så. En av anledningarna till varför ett större elavbrott skulle utlösa en omfattande kris är just den brist på överblick och beredskapsorganisation som råder inom området vård och omsorg.

DN skriver idag (ännu ej på nätet) om hur elen plötsligt försvann på gemensamhetsavdelningen på ett demensboende i Blackeberg.  Matsalen stod utan el i ett dygn, utan att Fortum i förväg talat om att så skulle ske. "Det konstanta mörkret riskerade att göra att göra de dementa oroliga," skriver DN. Enhetschefen tycker att Fortum borde ha vetat om att det rörde sig om ett demensboende. Men det gjorde inte Fortum. Trots att inblandade parter har haft fem år på sig att informera varandra.
"Orsaken till att äldreboendet inte fick någon förvarning berodde på att elnätsbolaget inte hade någon kontaktperson till lokalen och att Fortum har nya elmätare som kan slå av strömmen från distans" Att det tog lång tid att få tillbaka elen berodde på det extrema vädret och och ett systemfel.

Hur många äldreboenden, gruppbostäder, vårdcentraler och korttidsboenden tror ni att vi har i Stockholm som har bytt ägare och kontaktpersoner under de senaste fem åren? Typ - alla. Privatiseringen har varit omfattande. Dessutom bor många vård- och omsorgstagare i vanliga lägenheter kopplade till olika enheter, s.k satellitboende.

När vi får ett omfattande elavbrott i Stockholm som inte låter sig fixas på fyra timmar - då blir det tufft att vara den personal som ensam står kvar där i mörkret med ett gäng oroliga boende.