Mörkrädd

"Idag är vi mörkrädda", skrev Henry Beston redan 1928.

"We have a dislike of night itself.  Today´s civilisation is full of people who have not the slightest notion of the character of the poetry of night, who have never seen the night"

Vi vet inte vad riktigt mörker är och gör allt för att undvika det. Inom en överskådlig framtid får vi nog lära oss att återigen bli kompisar med mörkret. Både genom påtvingade korta elavbrott och genom att bli tvungna att prioritera mellan energibehoven.

Mina föräldrar är gamla nog att ha levt ett årtionde på jorden, i småländska obygder, utan elektricitet. Hur var det? Det var mörkt, säger mamma. Och kallt, inflikar pappa.

Klockan tre så här års blev det natt. Då hade familjen inget annat ljus än en fotogenlampa på köksbordet och lite, lite ljus från vedspisen. Eftersom köket var det enda uppvärmda rummet satt alla där. Morfar pliggade skor åt grannarna, mormor stoppade strumpor. Det var för mörkt för att läsa. Det var tyst.

        Farfar John mjölkar korna för hand, i mörker, tillfälligt upplyst av fotografens blixt

Tanken på ett sådant liv skrämmer mig inte. Men det känns...rätt enahanda. Inga spontana Facebookstatusuppdateringar. Ingen ny teveseriebox. Om jag kan välja kommer det här definitivt prioriteras före datorn: Kylskåpet, frysen ("men det går lika bra med matkällare", säger mamma)  och tvättmaskinen.  

David E. Nye är professor i amerikansk historia. Han har gjort en rätt trist genomgång av vad som händer vid strömavbrott i boken "When the lights went out". Ett par intressanta slutsatser kommer han med: 

Staden är ett sårbart landskap. När elektriciteten försvinner blir landskapet snart obeboeligt, ohållbart. Hur människor väljer att reagera, beror helt på individens upplevelse av sammanhang med samhället, på bakgrunden till avbrottet och på tilliten till att det kan bli bra igen, att det bara är kortvarigt. 

Vid mörkläggningarna i London, under kriget, passade folk på att plundra. "Man blir ansiktslös i mörkret, tappar sina normala sociala koder och kännetecken", skriver Nye. Vid det stora elavbrottet i USA 1965 blev det party. Men 1977 passade folk återigen på att plundra.

"Inom en timme var vanliga brottslingar ute och plundrade. Inom två timmar hade de fått sällskap av ungdomar och arbetslösa. Inom tre timmar gick vem som helst, kvinnor och män som aldrig annars skulle begå ett brott, ut och tog det som man ansåg sig ha behov av när ljuset skulle komma tillbaka igen." 

 Folk stal alltså inte medicin eller mat, utan teveapparater, smycken och pälsar.  Bäva månde NK och andra finare butiker.

Slutsats. Hur pass mörkrädd du blir vid ett kortare elavbrott på någon vecka beror alltså på i vilken grad du känner sammanhang. Ett sammanhang som du ska ha etablerat innan elavbrottet inträffar.

Och jag som känner mig så främmande i kulturen redan idag.

En annan slutsats: Eftersom det är tekniker som sätter ihop system, som elnätet, tänker de naturligtvis ut tekniska lösningar. Tekniska lösningar tenderar att bli mer komplicerade över tid. Man blir helt enkelt lite för förtjust i det nya, svåra. Komplexiteten i lösningarna leder till att risken för elavbrott hela tiden ökar. Till sist vet man inte varför ett elavbrott ens uppstår. Är det en ekorre - eller ett terrorangrepp?

KISS är därför alltid den bästa metoden. (keep it simple, stupid)

              

                                    Vera Lynn väntar på ljusare tider under andra världskriget

"Det kunde ha blivit nödår"

"Om man har pengar är det lätt att skratta och le, men har man inga pengar är det svårt"

            Bulgarisk bärplockande mamma i Sverige sensommaren 2012, ur programmet "Barnen", 

            P1, Sveriges Radio 121116 

Florence Owen Thompson, 32 år, mamma till sju barn, i Californien 1936. Berömd bild från depressionsåren. Fotograf: Dorothea Lange. 

Från den lilla socknen Sidensjös hembygdssida berättas följande om nödåret 1867/68: 90-åriga Hedda Öberg, nyinflyttad på Ulvön 1866 berättade i Örnsköldsviksposten 1945:

"Stora skaror barn gingo på detta sätt och tiggde, och de kunde komma ända från Norrbotten. En gång kommo tjugo stycken på en gång, somliga voro endast fem år gamla, och hade färdats på isen från Nätra."

Därefter följer det vackraste stycke jag någonsin läst om empati: En man vid namn Nordlund från Björna berättade hur han mindes 1867. Han var då i 7-årsåldern:

" Nog märkte vi att mor ofta grät i ensamheten, det var ju inte så lätt för en mor att inte ha någon mat att sätta fram på bordet till hungrande barn. Det hände ju ofta att av svält utmärglade barn gick från gård till gård för att tigga några brödsmulor. En dag kom det tre barn till oss och tiggde gråtande något att stilla sin hunger med. Med ögonen fyllda av tårar måste tyvärr vår mor meddela, att vi inte hade annat än lite brödsmulor, och dem behövde vi själva. När vi barn såg ångesten i de främmande barnens bedjande ögon började vi att storgråta och bad mor bevekande att hon skulle dela med sig av de brödsmulor vi hade. Tvekande villfor mor vår begäran, och de främmande barnen slukade med glupsk aptit smulorna, varefter de fortsatte till granngården som låg ett bra stycke ifrån vårt hem. Följande dag hittades de tre barnen döda mellan vår gård och granngården."

Förre båtsmannen Johan Vestin berättade hur han och hans syskon gick och tiggde i vissa gårdar, bl.a. prästgården. De kunde då säga:

"Om vi får äta oss mätta nu ska vi dröja 14 dagar till nästa gång". 

På så sätt klarade de sig bra. Då det var ganska många som tiggde var nog belastningen på de mera välbärgade gårdarna stor. Att dödligheten var så förhållandevis liten i Sidensjö tyder på att de hemman som kunde ge mat till tiggarna under hela tiden fram till sommaren 1868 hade haft sina sparlårar välfyllda när eländet började. 

Men det var då. I oktober 2012 låter det så här:

"Det står stora arealer med otröskad säd på åkrar i Hälsingland och väntar på bättre väder.  

– För hundra år sedan hade den här situationen kunnat betyda att folk i Hälsingland hade fått svälta, konstaterar Jan Thorén, ordförande i LRF Gävleborg.

Sommaren och hösten i Hälsingland har kännetecknats av regn. En period i september kom med hopp om bättre tider, innan några dagars ihållande nederbörd bjöd på mera lervälling."

Artikeln är från Norra Hälsinglands/Hudiksvalls tidning. Rubriken är "Det kunde ha blivit nödår".

Är det månne ett nödår i år?  Man skulle ha sig ett sockenmagasin här i Bagarmossen. Ett där folk kan lagra sitt utsäde och låna när det blir nödår. Fast vi har ju socialtjänsten istället. Men var har de sina åkrar? 

                                        Sockenmagasinet i Tanumshede, lånad bild från mgh

PS: Har kollat upp det där med skördarna. Den svenska vinskörden blev usel i år. Höstraps och åkerbönor gick bra, men spannmål sämre än förväntat, på vissa regniga håll riktigt dåligt. Potatisen regnade bort. I Finland står upp emot 15% av åkrarna oskördade och morötterna gick riktigt dåligt. Majsen regnade också bort. DS

lokal demokrati

                                                Bild på Berts borg från Götenes hemsida

Igår sände Uppdrag granskning ett hårresande program om kommunpolitikernas slösande med skattepengar i Götene kommun. Götene kommun har satsat sammanlagt 100 miljoner på ett misslyckat medeltids/äventyrslandsprojekt. 100 miljoner under fem års tid. De har dessutom skrivit så många konstiga avtal med Bert Karlsson att projektet, trots att det är nedlagt, kommer fortsätta kosta invånarna i Götene miljoner under många år framöver.

Det är inte utan att mitt hjärta blöder för dem i Götene som är i behov av vård och omsorg och utbildning och snöskottning.

"-Den satsningen och de pengar som Götene kommun har lagt ned det på här... det vore ju samma sak som om Göteborgs kommun skulle lägga ned närmare fyra miljarder på ett projekt som det sedan inte blev någonting av. Fyra miljarder!
Hur fick ni nys om det här från första början?
– Det var ju via tips. Vi har aldrig fått så många tips i förhållande till invånare som finns i kommunen som vi fick från Götene. Och i princip vartenda mail vi fick handlade om Medeltidens värld och den uppdämda ilska som fanns.
Vad har du fått för intryck för Götene kommun nu när du har varit där och gjort granskningen?
– Att det ligger en blöt, grå filt över kommunen, där kommuninvånarna inte får lov att säga vad de tycker och tänker om det här. Och det tror jag är jättefarligt för demokratin. Det var jättemånga som vi frågade och som sa: ”Nej, nej – det är så litet här i stan och alla känner alla. Jag vill inte säga något inför kameran, men jag tycker att det är fruktansvärt. Och jag tycker det är jättebra att ni granskar det här, men jag vill inte stå för det.” Man far helt enkelt illa av att stå för sin mening. Och det hoppas jag att det är slut med nu."

           intervju med Uppdrag gransknings reporter Sophia Djiobaridis för P4 Skaraborg

Problemet med lokalpolitik är att den tiger still tills något går rejält snett. Många är de kommuner som utan större rabalder får bygga arenor, ishallar, kulturhus och nya kommunhus utan att folk bryr sig nämnvärt. (det gick att se i programmet igår att även insidan av Götenes kommunhus verkar överdrivet flashig för att tillhöra en mycket liten kommun i världens mitt) 

Hur ser egentligen hela kommunbudgeten ut? Det är först när kommunen blir tvungen att dra in på andra saker (i Götenes fall musikskolan) som invånarna börjar jämföra priset på olika verksamheter. 

"Götene kommun omsätter ca. 600 miljoner sek/år, vilket motsvarar en mindre koncern, och då krävs det adekvat utbildning och kunskaper. Det räcker inte längre med ett "glatt humör", "tjosan" och att dricka kaffe i kommunhuset! Vilken utbildning har kommunstyrelsen och kommunalråd i Götene? Det finns kanske en anledning till varför man, i Götene kommun, tar beslut á la "Medeltidens värld" 

insändarröst från Nya Lidköpingsposten

De bästa lokalpolitikerna och tjänstemännen är de som behandlar kommunens budget som om den vore deras egen plånbok. Då ser man till att det finns pengar till pensionsavsättningar, hemtjänst och skolor innan man börjar fundera på äventyrsbad. 

De bästa lokalpolitikerna är också de som vill vara på plats i sin egen kommun. Som inte hela tiden drar runt på bokmässor och studieresor och olika förstudier för utvecklings- och marknadsföringsprojekt. Det må vara tråkigt att sköta om sitt härad, men vill man inte det, ska man kanske skaffa sig en annan sysselsättning. 

Hela vår demokrati bygger på att politikerna ska vara "som folk är mest", varken sämre eller bättre. Att bli en bra kommunpolitiker handlar snarare om kärlek och stolthet till sin bostadsort än om hög utbildning. Och om att vara bra på hushållning med små resurser på lång sikt. 

Och kommer det en politiker till som och säger att "den här granskningen, det har varit den värsta tiden i mitt liv", då kräks jag. För om de själva hade skapat transparens genom hela beslutsprocessen så hade kanske besvärande frågorna kommit med jämna mellanrum, frågor som kunde lett till lite eftertanke lite tidigare.

Det är klart att det blir en demokratisk kalldusch när man suttit i sina slutna rum under för lång tid.

Varför frågade ingen "Men varför skulle folk vilja tillbringa sin semester på en lerig åker i Götene, när de inte tidigare velat det?"

"All it will take is a spark"

Hittills är 82 gripna vid dagens demonstrationer i Spanien, 43 är skadade.

Strejker och demonstrationer är utlysta även i Portugal och Frankrike.

"Vi strejkar för att stoppa denna självmordspolitik", sade Candido Mendez från Spaniens nästa största fackförbund, UGT, till Reuters.

           Dagens Industri 121114

I Italien slåss polisen med studenter på gatorna idag. Och i Grekland demonstrerar bland andra statstjänstemännen: 

"Nikos Bokaris, the mild-mannered president of the national foresters' association who was standing with other civil servants outside the parlaiment, feared Greece was being pushed towards a massive explosion. "Civil servants feel they have been very unfairly singled out," he told me. "I am very afraid that the country is heading for a massive social upheaval with huge consequences for public safety and order. All it will take is a spark." 

        The Guardian 121114

Men det är lugnt. Inga svenskar ska semestra där på minst ett halvt år.  Ovan en video med våldsromantik. Långt, långt från verkligheten.

Twittrarna + tanterna = folket

                                  Biblioteksgatan. Bild från Stockholm kommuns hemsida

Vad är en medborgare? 

Frågan hänger kvar efter Folk & Försvars seminarium om beredskap i morse. En medborgare kan vara Patrik Åhnbergs (säkerhetschef vid Stockholms stad) svärmor i Burträsk. När strömmen försvinner går det fem dagar innan hon funderar på att ringa myndigheterna och kolla vad som har hänt. "För en stockholmare skulle samma tidsrymd vara två timmar". 

En medborgare kan alltså vara extremt krävande, ständigt i dialog med Krisinformation på Twitter eller Facebook. Eller kan det vara en äldre dam på landsbygden som stillsamt härdar ut - och som inte ens har tillgång till Internet. Över en miljon invånare har inte det idag. Dem ska man kommunicera med via lokalradio. Om de har radioapparater som går på batterier. Och många kommuner har inte ens börjat med kriskommunikation idag. Patrik Åhnberg beskriver hur kommunikationen mellan central nivå och kommuner inte fungerar: 

"Mig veterligt händer inga kriser på central nivå, mer än möjligen representationskriser. Det är på lokal nivå kriser tenderar att inträffa - men informationen som finns på central nivå delas inte med oss i kommunen"

Aha - myndigheter kommunicerar inte med kommuner som inte kommunicerar med medborgarna. Det känns tryggt. Eller; låt oss kalla det för en utmaning. 

När man är på ett seminarium om krisberedskap verkar en medborgare vid en kris vara något av ett lydigt, snällt, okunnigt får som vid rätt uppmaning från myndigheter springer åt rätt håll och, per automatik, gör rätt saker. 

Jag känner inte riktigt igen mig i den bilden. 

Många av oss vill kunna fatta välgrundade beslut. Vi vill ha tillgång till all information som finns. Andra kommer inte vilja veta något alls i förväg - men inte vara särskilt lättstyrda för det. 

Twittrarna + tanterna + de som inte kan språket + de ignoranta + experterna =  folket.

Bästa slutsatsen idag stod förresten Thord Eriksson, ämnesråd vid Försvarsdepartementet för, när han citerade Murphys lag:

" Det kommer att hända vid fel tillfälle och bli mycket värre än vi tror"

Miljökapitalisterna

Låt mig börja med att slå fast en sak: Miljökapitalisterna är snälla killar.
De vill bara tjäna lite pengar på sånt som kommer vara ovärderligt inom en snar framtid:
Vattenrening, sophantering, olika filter, återvinning.

Idag är det varor och tjänster som återfinns i lågt värderade bolag som någon skulle kunna köpa upp och samla på sig och spara tills de stigit i värde. Som sedan kan säljas för mycket mer. Till någon annan.

Ekvationen är som densamma som vi redan sett med vårdbolag eller assistansfirmor. Fast Miljökapitalisterna vill inte bara åt offentligt finansierad verksamhet. De verkar dessutom tro på evig ekonomisk tillväxt. Det är inte så konstigt. Själva definitionen av en kapitalist får väl vara en person som utåt sett skildrar rådande ekonomiskt system i positiva ordalag? Men hur är det egentligen med omvärldsanalysen? Egentligen borde väl "tro på ekonomisk tillväxt" för en riskkapitalist vara "tro på tillräckligt lång ekonomisk tillväxt"? Typ fem år? Eller bara tre år?
En som verkligen gillar Miljökapitalisterna är i alla fall SRV:s VD Robert Falck:

"Författaren Carl Hall beskriver nämligen miljöproblemen som vår tids största affärsmöjlighet. Att våra ändliga resurser kommer tvinga alla på jorden att förändra det sätt som vi lever på idag. Sverige ligger bra till i detta tänk - från hur vi designar en förpackning till hur vi tar hand om förpackningen när den blivit till avfall. Här finns nämligen möjligheter att tjäna pengar och samtidigt  hjälpa miljön på ett globalt plan.Det är lite som att alkemisternas hemlighet är avslöjad – om vi hanterar vårt avfall på rätt sätt så blir det råvaran till att framställa guld."

Bild från utställningen Sopor på Nordiska museet. Utställningen handlade om att spara och slänga, om vad sopor egentligen är och vad vi känner inför dem – om nostalgi, osäkerhet, våndor och motvilja. Och om hur det var för länge sen, när nästan ingenting blev sopor. 


Carl Hall själv velar mellan att vara upprymt glad över att han får sånt gehör för sina idéer (och kan tjäna pengar på dem) och mellan att vara dystymisk över svårigheterna att rädda planeten med hjälp av ekonomisk tillväxt:

"I förra veckan fick jag äran att vara inledande talare på konsultföretaget ÅF:s Green Day. Upplägget var mycket ambitiöst och proffsigt. Och man lyckats få ditt riktigt tunga representanter från näringslivet (VD:arna för DeLaval, LKAB, styrelseordföranden i Unilever) och politiken (miljöministern och finansmarknadsministern).
Det blev en mycket intressant dag. Kanske var den för snäll mot oss i näringslivet och politikerna. Chefredaktören för Miljöaktuellt Mikael Salo summerade dagen bra på twitter: ”Mest ångest gav nog den stora diskrepansen mellan vetenskapens måste-göra resp. näringslivets & politikernas vill-göra”

Carl Hall är bra. Han åskådliggör för mig vad kognitiv dissonans verkligen är. Ett skolboksexempel. 

en varg söker sin flock

Filmen ovan är en mardröm, riktigt obehaglig. En ensam överlevande. Gemenskap vill nästan alla ha, helst gratis och av fri vilja. Men var finns den?

Det sägs att en liten unge som föddes i en normalstor, svensk by på 1800-talet bara mötte ungefär 1000 personer under hela sin livstid.

Samma summa, 1000 personer, återkommer i olika överlevnadshandböcker (exempelvis Rawles) som den perfekta storleken på ett samhälle att befinna sig i i tider av elände. (Ja, jag vet, det är extremt politiskt inkorrekt av klimatalarmister att läsa den sortens böcker, men jag läser allt. Diskriminerar ingen.)

Tanken är; Du kan inte ha en relation till hur många människor som helst.
I så fall kan du inte lita på dem - och de kommer inte lita på dig.

Men vänta lite; i så små samhällen som ett med bara 1000 invånare finns inga sjukhus. Det där med att själv börja tråckla ihop djupa sår, tja, jag lägger det på väntlistan. Det verkar svårt.

Eksjö, min gamla småländska hemstad, bebos av 10 000 personer. Vilket gör staden alldeles för stor i sin litenhet. Jag får snarare flytta ut till Ormaryd eller Höreda, små, rätt trötta vägskäl en bit utanför stan, men med cykelavstånd in till torget.

Men hallå alla överlevnadsspecialister! Vet ni vilka människor som bor där idag? De kommer inte tänka som jag gör. Snarare tvärtom.

I ett gammalt youtubeklipp säger en psykolog att hela processen med att sätta sig in i vad peak oil kommer att leda till gör att man får "strange bedfellows". Det uttrycket har bitit sig fast i mig.

Hur skapa allianser med människor som du annars inte brukar umgås med? Som du kanske inte, med självklarhet, kan dela andra värderingar med?

Hur gör du?